Först vill jag säga att du inte alls är självisk som känner att du skulle vilja ha mer bekräftelse än bara någon minut då och då från din kille. Jag tänker att du har ett stort hjärta som vill vara där för din kille och bryr dig om honom när han mår dåligt. Nu känner du att du får mindre och mindre plats och jag uppfattar att du tycker det är jobbigt.

Har du berättat för din kille hur du känner och vilka dina behov är?

Jag är medveten om att det inte heller är lätt att bry sig om andra när man mår dåligt och är deprimerad, men jag tänker att din kille behöver få veta vad du tänker och känner för att ha en chans att ändra sig.

Givetvis bör din kille få veta om dina tankar.

Men en deprimerad människa är sjuk och det kan ändå vara svårt kanske för honom att se utanför sig själv när det är som värst.

Har han  någon behandling? Ibland kan man kanske behöva gå båda två och prata med någon.

Tack för era svar!

#1 jag ringde upp honom igår efter ett sådant samtal, eftersom vi också sagt att vi ska försöka förstå varandra mer och för det krävs det att man förklarar hur man funkar och känner. Så jag sa att jag känner att jag blir lite ledsen av att han inte frågar om hur jag har det och så. Fast han har mått dåligt i perioder av vårt förhållande och då har jag försökt säga samma sak, men han glömmer det så fort. Ibland brukar jag försöka ta plats istället men ibland vill jag ges plats, liksom:)

jag har själv lidit av deprission för några år sedan så jag vet ju också att det är svårt att se utanför sig själv och sin egen värld då:(

#2 Han behandlades förrut, gick hos psykolog och fick anti-deprissiva, men eftersom han inte behandlats under tiden vi träffats gissar jag att han har bedömts må bättre. Nu när han har blivit sämre och pratat med mig bli jag väldigt rädd och ledsen för hans skull för jag hör ju att han inte mår bra och det är väldigt lite jag säger som får honom att må bättre, och det är ju svårt att varje dag bekräfta samma saker om och om igen för att han ska må bättre (även om jag gör mitt bästa:). Jag har sagt till honom att han måste gå och prata med någon men han känner inte att något psykolog tagit honom på allvar, så då har jag föreslagit andra former av samtal som jag själv testade när jag mådde dåligt. Men jag tvivlar på att han kommer kontakta någon:(

Min bästa kompis sa också att det är väldigt påfrestande för en relation när den ena parten mår så psykiskt dåligt (hennes rumskompis lider också av depression och ångest) men det känns så hemskt att tänka att man inte skulle kunna vara där för honom när han behöver mig som mest.

Jag är övertygad om att man inte klarar att ta sig ur en depression på egen hand utan man behöver hjälp.

Du kan inte vara hans psykolog varken för din egen skull eller hans. Det är inte bra för ert förhållande.

Så det allra bästa vore om han kom iväg och fick proffessionell hjälp. Precis som du säger så finns det ju olika varianter av samtalsterapi och även medicininering.

Hoppas du och andra kan övertala honom.

Jag önskar er lycka till…..

Jag tänker som Bumbleboo att det inte går att ta sig ur en depression själv, utan man behöver ha professionell hjälp. Jag hoppas att det löser sig för er och att din kille får hjälp.

Kram Mia

Håller med bumbleboo jag också! Hoppas han tar sitt förnuft till fånga och söker hjälp, så att er relation inte tar stryk.

Man ska inte vara varandras psykologer i ett förhållande där den ena eller andra mår dåligt pga deprissioner av olika slag. Det finns samtalshjälp att få. Men där handlar det om att den depremerade faktiskt bestämmer sig för att söka o ta emot den hjälpen. Och ingen mer än h*n kan be om eller söka den hjälpen som finns.

Och en relation blir precis vad man gör den till, dvs. pratar man inte med varandra så lär ingen av er veta hur eller vad den ena eller andra känner inför o omkring saker o ting.

Visst kan man ta sig ur deprissioner själv, man har ett val. Antingen väljer man att leva i sin deprission eller så väljer man att inte leva i sin derission och tar sig upp med olika egna metoder. men känner man att man hellre skulle behöva hjälp så får man ta tag i att söka den hjälpen som erbjuds.

Lycka till

#7 Vet inte om jag håller med dig där.

Det beror alldeles på hur djupt man kommit i sin depression. Det är en ganska komlicerad sjukdom.

Då har man inget val eller kan överhuvudtaget inte tänka i de banorna.

En djupt deprimerad människa kan inte bara "ta sig i kragen" så att säga. Eller bestämma sig för att bli frisk. En del människor kan t.om bli katatoniska men då pratar vi extremfall.

#8 Jo det kan man för det handlar om att bestämma sig. Alla har ett val o dom väljer precis det dom vill medvetet eller omedvetet. Man väljer att ha sin deprission om man inte bestämmer sig för att bli bra igen.

Men jag tror inte att du är så djup att du fixar att förstå det heller.

#9 Lika snäll och vänlig som vanligt Kalendula. Förstår inte hur du orkar.

Att säga till en sjuk människa med depression att det bara handlar om att bestämma sig är ganska föraktfullt tycker jag.

Den människosynen står jag absolut inte för personligen och skulle heller aldrig kunna göra det då jag indirekt arbetar inom psykiatrin.

Depression är en fruktansvärd sjukdom. Den är likaså väldigt individuell så att generalisera och säga att det är "bara" att göra si eller så går inte.

#9 Vad bra att du har ett val. Tyvärr ser verkligheten inte ut på det viset. Är man långt ner i depressionen så har du inga val. Eller jo, ibland ser man döden som det.

Att sitta och tro att det bara är att bestämma sig är oerhört ignorant, och faktiskt skrämmande. Du har inte förstått hur komplex hjärnan är.

Sedan undanber jag kommentarer som du gett till bumbleboo.

Håller helt med #8, finns inga möjligheter att en person med djup eller mindre djup depression kan ta sig i kragen och lösa problemet själv.

Instämmer också i bumbleboos kloka ord.

Jag har själv haft samma syn på saken som #7- tills jag själv hamnade i en depression. Jag fick verkligen äta upp mina ord med råge. Det valet man har är väl i så fall att man väljer att skaffa hjälp eller inte. Att välja att skaffa hjälp är i alla fall ett steg på vägen och ett erkännande om att man klarar inte detta själv.Mitt val att skaffa hjälp kom efter min första panikångestattack. Det hjälper tyvärr inte att rycka upp sig:(

Nu har han haft några bra dagar men han är fortfarande väldigt tillbakadragen, men har försökt bearbeta lite genom att gå emot sin egen komplexitet till exempel när han får beslutsångest. Det vet jag är väldigt svårt för honom, han har svårt att veta vad han egentligen vill och han mår dåligt när han måste välja - tänk så väljer han fel? Jag har sagt flera gånger till honom nu (förhoppningsvis utan att han tycker att jag tjatar) att han borde gå och prata med någon och att det absolut inte är någon skam i det. Jag tror att han ser det lite som en svaghet att gå och prata med någon så jag har i alla fall försökt ge exempel på varför det är en helt normal och mänsklig grej som många gör och som vissa forskare tom rekommenderar även om man inte mår dåligt. Tror att han börjar mjukna lite:)

#14 Ja, hur hemskt det än låter så tänker jag att människor ofta själva behöver få en släng av vissa sjukdomar eller problem för att bli mer förstående.
Hoppas det blir bättre med din pojkvän snart.

Hjälp leder ändå ofta till självhjälp. Att prata med någon kan säkert vara hjälpfullt, men ingen kan dra en upp, hur dåligt man än mår. Man kan få hantag, och stöd. Någon som bryr sig…ändå så behöver man ju i slutändan klättra upp själv.

Hjärnan är inte mer avancerad, än att den läker sig själv, utvecklar sig själv. Och det är egentligen bara en själv som sätter blockeringen.

All hjälp man kan få, kan som sagt bli ett stöd, och en väg till självläkning…

Själv tycker jag det låter som att du behöver distanera dig från din pojkvän, Soleii. Även om det kan se ljust ut ett tag, så kan han komma in i mörkret snart igen… Det tar lång tid att läka!
Menar inte att du inte kan vara ett stöd för honom…Risken finns väl ändå att du själv dras ned, och det hjälper ingen. För att göra andra lyckliga, så mår man bra, och är lycklig själv. Det tror jag på.

Hälsning