Fast elaka saker finns det inga ursäkter för att skriva.

Jag har flertalet diagnoser själv och jag kan faktiskt kontrollera mig ändå.

#1 Det är inte det jag skriver, utan att man kan uppfatta det som vissa skriver som elakt, men det kan handla om att personen utrycker sig på ett annat sätt bara.

Det handlar inte om kontroll, utan om olika sätt att skriva på.
Vissa kan inte utrycka sig lika nyanserat som de flesta kan och det kan tolkas fel.

#2 Det lät som det, för diagnoser rättfärdigar inte dåligt beteende. De kan förklara det ibland men inte rättfärdiga det.

#1 Och du skriver att du har flera diagnoser själv. Då vet du också om att vissa diagnoser handlar om att man inte vet vad som är elakt att säga och vad som inte är det. Att man inte vet hur man ska bete sig i sociala sammanhang.

Jag lider av depression och misstänker att jag har någon bokstavsdiagnos (men har inte kommit någonstans inom vården med det), och jag upplever att folk har absolut noll förståelse för att jag inte är "som alla andra". På internet känner jag att den gränsen suddas ut lite, och det är lättare att "umgås".

Jag känner att jag förstår. Jag har väl mer eller mindre växt upp med dom som har olika diagnoser. 
Sambon har aspbergers, och jag är bekant eller vän med fler som har aspbergers. En av mina bästa vänner är bipolär. Sen har jag en i släkten som är schizofren.

Jag blir ganska ledsen när man ser folk som inte förstår även när dom får veta att personen har en särskild diagnos. Precis som om dom tycker att personen ska "funka normalt" ändå. Utifrån vad som själva anser är normalt.

Min uppfattning är att det är väldigt svårt för andra att innerligt förstå och acceptera osynliga sjukdomar/funktionsnedsättningar. Och det är inte konstigt, eftersom det inte syns så som ett brutet ben gör. Och har man inte heller varit i den situationen själv, blir det ännu svårare.

Det är nog lätt att tro att personen bara är lat, beter sig som den gör för att slippa något, att den vill ha uppmärksamhet osv.

Tror att man borde få lära sig lite om sådana här sjukdommar i skolan, för att öka förståelsen litet.

Alltså om ni tror att jag menar att man ska funka "normalt" så har ni fel. Det jag menar är att man inte kan ursäkta dåligt beteende med en diagnos. Det finns en människa bakom diagnosen som kan styra sig själv. Möjligtvis med undantag av personer med tics, men har än inte träffat någon med skriftliga tics.

Jag håller faktiskt med mysvensk. Även med en diagnos som Aspergers så kan man lära sig vad som är ok och inte ok.

Har arbetat med personer med bl a Aspergers och även om de inte förstår de sociala koderna så kan de lära sig att följa dem ganska så väl.

Dålig jämförelse kanske men exempelvis så kan en psykopat lära sig visa empati även om den egentligen inte känner någon.

Sociala koder och regler kan läras in så nej, ett dåligt beteende är inte ok även om man har en diagnos.

Jag upplever att många faktiskt skyller på sin diagnos istället för att ta ansvar. Sen kan det säkert vara en förklaring till många missförstånd och att folk gör/säger saker i hast som de kanske inte borde gjort. Men att då enbart skylla på sin diagnos är fel. Oftast så vet de ändå vad som är rätt och fel.

NI har nog missförtått vad jag ville ha av tråden. Det handlar inte om dåligt beteende är ok eller inte. Frågan är om ni förstår och accepterar diagnoser och sjukdomar.

Och om hur man lätt bli missförstådd och misstrodd.

Jag kan förstå och acceptera sjukdomar och diagnoser så länge personen inser att med en sjukdom eller diagnos som ex adhd, aspergers och liknande gör att man måste arbeta kanske ännu hårdare med sig själv. Och inte bara skylla på diagnosen så fort nått går fel.

Jag har som sagt arbetat med både utvecklingsstörda, aspergers och adhd samt varit ihop med en kille som hade ganska svår adhd. Jag accepterar helt klart mer från personer man vet har någon diagnos men det finns fortfarande gränser.

Många gånger så tror jag helt klart att folk missförstår varandra när någon har en diagnos. Man är så inne i det sociala samspelet och när någon inte följer det så tycker man att de är ex respektlösa, otrevliga, oansvariga osv. Och oftast så är de ju det, bara det att de inte är det med meningen.

Som när mitt ex åt upp min donut som låg i kylen. Helt på impuls, han var sugen. Men fortfarande är det ju inte ok att ta någon annans. Respektlöst? Javisst och han visste att han inte borde, han vet ju vad ditt och mitt är, han kunde bara inte hejda sig för impulsen blev för stor.

Hade någon utan diagnos gjort så, så hade jag blivit fly förbannad men jag visste ju varför han gjorde det och att just då kunde han inte hejda sig.

Jag har flera som jag känner som har Asperger, ADHD, förvärvad hjärnskada och annan kognitiv funktionsnedsättning.

Om jag inte VET att personen har ett syndrom kan det bli missförstånd. Alla som har syndrom har faktiskt inte diagnos så det är inte så lätt alla gånger om det handlar om det. Om jag vet om att personen har en diagnos har jag mer förståelse och acceptans med konkret kommunikation.

Jag har själv diagnoser, bla diagnos som gör att jag ibland inte har en aning om att det jag säger är elakt (jag menar ju naturligtvis inte att vara elak men jag märker att folk ibland tolkar mig som om jag menat att vara elak).

Jag har svårt att komma ihåg och tänka på att andra kanske har en diagnos och därför beter sig på ett visst sätt. Trots att jag själv är van vid det då både jag själv har och flera i min omgivning har diagnos så har jag ändå svårt att sätta mig in i att nya människor jag möter också kan ha diagnos (del av min problematik).

Har börjat vara lite inne på sådana sajter på nätet (bla här på ifokus) för folk med diagnoser och det har öppnat ögonen en hel del på mig.

Jag lider av dystymi och personlighetsstörning UNS.
Så jag förstår.

Instämmer med Ove-D. Om jag vet är det betydligt enklare. Har kompisar med aspergers, nån bipolär och sen känner jag ju folk som är "knasiga" på sina egna sätt men som jag inte vet någon diagnos på men känner såpass att jag vet någorlunda vart jag har dom även om deras sätt skiljer sig från hur dom flesta andra betér sig.

Det är betydligt svårare på skrift än med såna man även träffar i verkligheten. Och man kan ju inte sitta o analysera och försöka diagnostisera alla möjliga deltagare i t.ex. diskussiontrådar, det har knappast någon kompetens att göra.

Jag förstår vad du menar, min kusin har ADHD, asberger och OCD. Hon har ganska (väldigt egentligen…) grova empatistörningar, vilket folk kan uppfatta som att hon är elak och lite konstig. 

Tror dock att jag förstår henne ganska bra då jag är diagnostiserad med en del personlighetsstörningar så det är väl vanligt att folk anser att jag är "udda".

jag utgår inte ifrån att dom som jag uppfattar har avvikande åsikter och sätt att uttrycka sig på har någon bakomliggande sjukdom. 
men berättar någon att "jag har svårt att uttrycka mig pga … så därför tror jag du missförstår mig" i en diskussion så kan jag självklart ändra min syn på saken.

jag tycker i allmänhet det är svårt att få fram vad man menar ibland och tvärtom när man skriver istället för pratar eftersom tonfall och hur man säger en sak gör stor skillnad.

sen är de ju svårt, även om en person har en sådan sjukdom så måste man ju ha rätt till att reagera om denne säger något elakt eller konstigt. 

man kan inte skriva vad som helst och bete sig hur som helst bara för att man har en sjukdom.
men visst har jag förståelse för att vissa har svårare att uttrycka sig än andra :)

Ja, jag har förståelse och jag visar hänsyn i den mån jag kan och orkar.

Jag har förståelse men om jag visar extra hänsyn vet jag inte…

Jag är ganska övertygad om att man vill bli behandlad som "alla andra" även om man har ett dolt handikapp.

Skulle det däremot uppkomma en situation och personen i fråga talar om att det kan bero på detta så är det en annan sak.

#19 Visst vill folk bli behandlade som "alla andra". Med hänsyn menar jag att jag, som i Saras exempel, inte heller skulle skälla ut personen för att ha ätit min kaka. Eller att jag har överseende med att min syster inte alltid uppför sig enligt de sociala reglerna, eller att inte kräva av min vän med telefonfobi att vi måste ringa varandra dagligen.

Jag skulle ju kunna behandla alla som "alla andra", men jag ser inte att något positivt skulle komma ur att jag skällde på min syster för en sak som hon inte är fysiskt förmögen att påverka, eller att jag skulle kräva en "normal sak" av någon som det är en gigantisk pärs för.

#20 Jag tänkte mer på forum som iFokus och liknande och inte irl.

#21 Ah :) Här tror jag nog att jag behandlar alla lika tills det visar sig att jag behöver ändra den saken antar jag. Men så anpassar jag ju mitt sätt att uttrycka mig även här (diagnos eller inte) baserat på ämne, syfte och mottagare.

Jag vill inte bli behandlad som alla andra och jag vill inte heller behandla personer runt omkring mig som alla andra utan som att varjer person är en unik individ som förtjänar ett eget förhållningssätt… Jag bethandlar inte min 10-åriga på samma sätt som min arbetskollega. Jag bemöter inte kunder på samma sätt som min pappa eller bröder.

Jag vill inte bli behandlad på samma sätt av mina arbetskollegor som av min pojkvän. Jag vill inte heller bli behandlad av min chef på samma sätt som av mina barn…

Varje relation är unik och därför uppskattar jag "lilla gruppens princip"!