Det bästa är väl att prata med honom? Berätta precis vad du känner för honom, hur mycket han betyder osv.

Och förklara varför du just nu inte mår så bra och därför betett dig konstigt. Då förstår han säkert

Jag har förklarat det för honom… Men trots att jag säger att det beror på andra saker skyller han på sig själv för att jag mår dåligt och tror ändå itne att jag älskar honom…

Du kan inte göra mycket annat än förklara läget, som du säger att du redan har gjort. Och att du visar din kärlek som du alltid har gjort. Sen är det ju klart att du måste behärska dig också, för vem som helst kan ju tvivla om ens partner alltid är sur och tvär. Kanske behöver du också stöd? Eller varför mår du dåligt?

Du kan bara göra så mycket.. Resten handlar om att han måste bli frisk.

#3 Jo jag behöver stöd… gick hos psyolog men hon var sjuk sista halvan av terminen så har varit utan terapi ett tag… och nu reser jag iväg + att det är sommarstängt…

#4 Det finns inget annat ställe som du kan kontakta när du är tillbaka? Eller som du kontaktar innan så du kanske kan få en tid till då du är tillbaka?

Aldrig kul när ställen stänger. MAn tycker ju att man borde få ett nummer man kan ringa om det behövs.

Jag håller med Hera, #3.

Sedan verkar ni båda, mysvensk, tro att er egen lycka, och välmående har med varandra att göra. Som exempel… När han mår dåligt "på grund av tvivel på Dig", eller att "Du blir grinig och irriterad på Honom"…

Skriv ett brev! Eller små söta lappar med meddelanden så att han känner sig lite mer uppskattad :)

#6 Det är väl klart att ens egen lycka har med varandra att göra om man är ett par.

Självklart blir man påverkad av att den man älskar inte mår bra.

#6 Alltså jag blir grinig på honom men det är inte hans fel om man säger så. Jag tar ut det på honom liksom..

#9 Tyvärr är det oftast de som står en närmast som får stå ut med våra sämre sidor då de visar sig.

#8 Att man blir påverkad av den andre, kan jag hålla med om. Men hur vill vi ha det? Vill man dela de goda stunderna, eller vill man hänga upp sitt välmående på den andre?

Du får gärna ge mig den förståelsen, hur någon annan kan göra mig lycklig och hel.

#9 Här tycker jag att du gör en bra delning mellan ditt eget humör och din partner.

#11 Har du aldrig älskat någon?

Om man slutar att fixera så mycket på sig själv och egot så är det ganska befriande att bara älska någon annan och märka att man faktiskt mår bra av det.

Att man kan må bra av att sätta någon annan före sig själv ibland.

Det har vi glömt nu för tiden. Allting handlar om jaget och vi tappar bort varandra.

#12 Jag förstår fortfarande inte, hur någon annan ska kunna göra mig hel, och lycklig… Och vad det har med att älska någon annan att göra…

Och hur, ska jag kunna sätta någon annan före mig själv, i mitt eget o-välmående?
Du har väl hört… att man inte kan älska någon annan, innan man älskar sig själv.

#13 Det är precis det jag tror är fel.

"Skulle lilla olyckliga Lisa som inga vänner har och mår pyton vara oförmögen att älska någon?"

Det är ju ganska nedvärderande att tycka så…tycker jag.

#14… Skriver du, efter att ha frågat mig om "jag aldrig har älskat någon"… Hmm..

#14

Jag tror att du och jag menar lite olika, med att älska sig själv, och att älska någon annan. Självklart kan man dela någons sorger, och vara ett stöd. Men innan man mår bra själv, och är relativt stabil, då menar jag att man lätt drar ned varandra.

Egen erfarenhet: Jag var tillsammans med en tjej för några år sedan. Det visade sig efter ett ganska kort tag, att hon var deprimerad och hade problem med familj. Vad tror du hände då? Tror du att jag blev lycklig med henne? Tror du att hon blev lycklig med mig?

Jag kan säga att jag blev nästan deprimerad själv, hon mådde betydligt sämre. Våra familjer mådde sämre, allt kraschade. Visst utvecklades jag, och säkert hon. Men knappast så gjorde vi varandra lyckliga, för både hon och jag (främst hon just då) mådde inte bra.

#16 Jag tror att du har rätt i mycket men att det är en förutsättning för ett bra förhållande att älska sin partner åtminstone lika mycket som en själv.

Att någon mår risigt en period bör ett bra förhållande klara av men att starta ett förhållande så är nog svårt.

Trygga människor mår alltid bättre men det utesluter inte att andra mindre trygga människor kan ha bra förhållanden och älska någon annan.

#17 Det är klart att man älskar sin partner, som sig själv. Det är ju att älska… Och då blir det ju rätt lätt att se, att om man älskar sin partner som sig själv, men inte älskar sig själv särskilt mycket. Då älskar man heller inte partnern särskilt mycket.

Och hur ska man kunna älska någon annan mer än sig själv? Varför är jag mindre värd att älska, än någon annan? Och hur ska man kunna älska sig själv MER än någon annan? Då är man ju själv mer värd än någon annan.

Jag ser ingen skillnad på att starta ett förhållande och att vara i ett. Enda skillnaden är väl kanske att man väljer att inte starta förhållande med någon som är deprimerad… Därför att det då är så tydligt. Kommer det efter ett tag, så kämpar man väl hellre på ett tag till.

De mindre trygga människor som enligt dig kan ha bra förhållanden. Vad gör att de kan har ett bra förhållande, men andra mindre trygga inte kan? Vilken grund gör att deras förhållande är bra medans andras spricker? Det är den grunden jag menar. Den tryggheten.

Så det kanske inte handlar om att må prima jämt, eller inte. Utan mer om hantera sina dåliga dagar. Och att partnern kan hantera sina dåliga dagar. Det är väl ett tryggt förhållande till sig själv och med det till den andre.

#18 Nyfiken fråga, har du någon gång varit deprimerad? Och nu pratar jag inte om lite deppighet utan haft diagnosen depression, bipolaritet eller liknande? För om du inte har det, hur kan du då uttala dig om jag och min pojkvän som lider av depressioner ska vara ihop eller inte. Jag lider av kronisk depression. Jag kommer förmodligen må dåligt resten av livet. Visst jag har mina bra perioder, men jag kommer aldrig bli "frisk". Jag har dessutom väldigt låg självkänsla efter att ha blivit fysiskt och psykiskt misshandlad och våldtagen först av min far, sen av en tidigare pojkvän. Skadorna efter det kommer jag få jobba med hela livet. Ska jag alltid leva ensam då eller?

#19 Jag har länge inte mått speciellt bra. Min familj har gett mig psykiska problem och säkert känslomässiga. Har däremot inte fått någon diagnos då jag valt att inte prata särskilt länge med psykolog/kurator då jag inte tyckt det har hjälpt. Har haft återkommande självmordstankar, och funderar än idag vad livet är värt med alla problem och alla människors olika konstiga synsätt. Vad som har räddat mig är en stark tro och en koppling till andligheten och meditation, som jag utövat sedan jag var ungefär 17 år. Annars tror jag inte jag hade levt idag. Meditationen har räddat mitt liv för den har gett mig den trygghet som ingen annan kunnat eller velat.

Angående dig och din pojkvän. Jag har inte menat att ni inte ska vara tillsammans men att de problem du verkar uppleva i erat förhållande, kan bero på att ni inte har grundtryggheten hos er själva. Och får man inte den tryggheten då är det svårt att leva i förhållanden. För de människor utan tryggheten i sig själva har faktiskt svårt att hantera andra människor. Jag själv till exempel.

Trots detta så vet jag att man kan bli starkare i sig själv och jag börjar nu efter många år och mycket smärta se saker klarare, och kan nästan se mig i ett föhållande med någon annan.

Det tråkiga med att få diagnoser, det är väl att man tror att man är fast. Man tror så mycket på diagnosen att man inte ser, att det faktiskt finns enorma chanser till att läka och bli en hel människa! Vad man än har upplevt eller hur man mår och ser sig själv, så har man alla möjligheter i världen att läka.

#Mysvesnka Det låter som att din pojkvän inte rikitigt kär i dig då!Du e underbart person när jag jämfört med mina.Du accepterar äntligen dina misståg och försöker rätta de.hade jag haft en sånt skulle jag verkligen älskat dig och hjälpat dig.Vissa vill inte älskar oss när de känner att vi mår dåligt eller något.Pojkvännen verker ha ett annat förhållande.Vet du hur mycket lider jag pga mina förhållandet.Jag hämtade en fru från mitthemland hon är bara en träblock,är inte med mig när jag har nåt problem eller vill inte dela mina sorg utan vill ha min pengar annat.Jag har bott med henne så att jag tyckte synd om henne att skicka tillbaka.Hon ringer mig aldrig även jag kommer kl11 på natten eller ……Sedan fick jag veta att det är deras fel,frugans famlj,deras mamma har uppväxt de på ett konstigt sätt utan kärlek.Men nu lider jag mig jag har ont i hela kroppen utan symtom,träffat en läkare och fick ingen

#21 Han älskar mig verkligen det vet jag, han gör allt han kan för mig. Men det är så mycket han inte kan kontrollera som drar ner mig så han hjälper så gott det går genom att finnas där…

#22 Det är nog just det att finnas där för varandra som är det viktiga. Och då kan man göra det utan krav på sig själv eller den andre. Det är väl att älska varandra.

Så finns där för varandra för det är egentligen allt ni kan göra.