jag accepterar inte otrohet, jag tycker de e tråkigt att man inte kan få de man behöver i sitt förhållande.. MEN jag har faktiskt väldigt mycket förståelse med, jag kan se anledningen utavden och inte bara själva "sveket".
jag har själv vart otrogen en gång, de hade vart dåligt länge och jag behövde bekräftelse. efteråt mådde jag illa, kräktes, gjorde slut med min pojkvän samma dag.
jag har också blivit otrogen emot. 
blivit sårad och kännt mig värdelös. 
men de är nog de som fått mig att förstå att otrohet inte behöver vara något personligt emot den man är otrogen emot. 
som sagt jag accepterar de inte men jag kan delvis förstå de.

#0 När jag läser din text så blir jag bara beklämd och ledsen.

Ni har inget äkta förhållande du och din man. Just nu lever du och även han i en lögn.

Du mår visserligen bra och han också, när han är ovetandes, men det håller aldrig i längden.

Du skriver att du inte rättfärdigar din otrohet genom din känska av ojämställdehet gentemot din man. Men det är ändå detta som du tar upp som en förklaring. Det blir lite tudelat….

För din egen skull och för din mans skull så tycker jag att du ska antingen dra dig ur ditt förhållande eller så skilj dig.

Du ger varken dig själv eller din man rättvisa genom att leva i en lögn.

Tycker jag, ska jag väl tillägga.

Jag förstår dig faktskt, din man ger dig inte vad du behöver så du letar dig någon annan som kan. Ganska enkelt och logiskt.

Men om man ska vara sådär ärlig och rak i ett förhållande så behöver du nog tala om hur det ligger till eller sluta vara med din tränare. Eller säg till din man att du vill ha ett öppet förhållande. Eller såklart släpa iväg er till terapi eller psykolog. Finns många alternativ att välja på. Sen kan man se det så att det han inte vet lider han inte av, vilket oxå är sant. Men frågan är hur mycket han lider om det skulle komma fram, vilket det oftast gör i slutändan. Och om du kan stå rakryggad och säga att ja jag gjorde det och ja jag är stolt över det.

Var ärlig mot din man. Blir upprörd över hur lite du verkar bry dig om din otrohet, för den får dig att må bra?.
Som bumbleboo skriver så lever ni i en lögn.

Pekpinnar förväntade jag mig. Tillrättavisningar också. Men är det någon här i ungefär samma situation?
 
Modern litteratur beskriver att kvinnlig kåthet är tabu. Som kvinna förväntas man vara 100% trogen, lojal, pålitlig, ansvarsfull, hängiven… Jag passar inte in i den traditionella/vanliga/förväntade/rollteoretiska ramen och det är jag lite stolt över.

#5 Det är nog många som inte passar in i den rollen tror jag

Ord som lojal, pålitilig ansvarsfull, hängiven gäller både män och Kvinnor i ett förhållande.

Klarar man inte av de bitarna så är det nog bäst all leva singel för både sin egen skull och för sin partner.

Om man nu inte är på samma våglängd och accepterar varandras liv "vid sidan av" vill säga….

Det står alltid fritt upp till var och en att leva sina liv som man önskar men att göra det på bekostnad av någon annan har jag väldigt svårt att se att det är OK.

Så det du kallar för pekpinnar och tillrättavisningar är ju egentligen bara någon annans åsikter

Jag hoppas du hittar någon här i samma situation….

jag tror att få hade accepterat att ens partner är motsatserna till det du beskriver ovan, oavsett vilken form av relation man befinner sig i, oavsett om an lever i ett hetero eller homoförhållande, oavsett om man lever monogamt eller polygam. lever man i en relation med en annan människa, oavsett om det handlar om ett förhållande, en familj eller vänner som bor ihop förväntar man sig respekt, lojalitet, ansvarstagande och pålitlighet.

även personer som lever i öppna förhållanden förväntar ju sig respekt och pålitlighet. vad har man annars?

jag tycker inte att någon av de egenskaper ovan förklarar mer eller mindre hur en kvinna förväntas vara. jag tycker det handlar mer om hur en medmänniska ska vara. om du vill beskriva dig med motsatta ord mot hur du skriver att en kvinna förväntas vara, trogen, lojal, pålitlig, ansvarsfull och hängiven får du otrogen, dislojal, opålitlig omogen och oengagerad tror jag att de flesta kan hålla med om att det inte är en människa, man som kvinna, som man vill umgås med.

i grunden handlar det kanske om att du inte är monogam? men även i ett monogamt förhållande finns ju gränser. det handlar ju också om ett stort missnöje i din relation, och kanske även lite (missförstå mig rätt) feghet. du säger att du känner en tillfredställelse i att kunna tänka att han bara skulle veta, varför tar du inte fighten istället för att vara tyst och nöja dig med att ge igen i smyg? jag tror inte att det finns maktbalanser utan anledning, vet han ens om att du blir så förbannad på hela eländet att du är med din personliga tränare för att ge igen? har du någonsin blirvit riktigt förbannad och rutit ifrån att han nog faktiskt får ta och lyssna på dig?

#5 "Som kvinna förväntas man vara 100% trogen, lojal, pålitlig, ansvarsfull, hängiven" Konstigt påstående som inte alls handlar om "kvinnor", utan om människor i allmänhet.

Du skriver att du är stolt som inte passar i de ramarna, visa då det. För så länge du ljuger för din man ser du inte stolt ut utan feg ut. Du lever utanför ramarna bakom ryggen.

Passar man inte in i den bild som de flesta har av ett förhållande så antingen struntar man i förhållanden eller så lever man i ett öpper förhållande där båda parter är med på noterna.

Att vara oärlig är ingen charmerande egenskap, och det borde itne vara något som någon strävar efter.

ja tycker denna tråden tappar sitt syfte och blir OT, tråden är väl till för att som rubriken lyder, disskutera varför man är otrogen? 
inte disskutera vad trådskaparen gör för fel?
allt är inte svart och vitt, och här disskuteras själva gråskalan.
jag tror inte alla som är otrogna gör de för att såra.
visst är de fel att ljuga för sin partner men de e ju inte de som disskuteras här. eller så har ja helt missuppfattat trådskaparen.

#9 Det är ganska naturligt att en sån här tråd utvecklas till det som den har. Det är ett hett ämne som väcker mycket känslor.

Det är ju egentligen inga frågor som ställs i #0 utan mer reflektioner över otrohet, varför, kan man skylla på något/någon och om någon annan är i samma situation?

Då blir det precis som Hera säger att tråden kan utvecklas lite hur som helst.

absolut får tråden utvecklas men jag tyckte den tappade sin huvudfråga, just varför man är otrogen. :) 
det jag menade var att den kanske blev mer personlig än diskuterande kring själva ämnet. 
sen kan jag förstå att de blir personligt då trådskaparen tagit sig själv som exempel och berättat hur de känns för henne,
men hon har ju inte skrivit tråden för att få pekpinnar om hon bör göra utan för att berätta hur det kan vara.

Ju mer jag tänker på ämnet otrohet desto mer övertygad blir jag om att en viktig bov i att det så ofta blir prblem (mer än hälften är någon gång med om otrohet i sin relation, det är altså mer vanligt att man råker ut för det än att man lyckas vara trogna och monogama) är att normerna finns kvar från en annan tid/ inte har anpassats till dagens verklighet.

Många människor är inte monogama. Men flertalet kommer inte på detta förrän "saker händer" och kanske inte ens då tänker man att man inte är monogam utan snarare att man är en dålig människa därför att det säger gällande moral och alla moralens väktare. Därför att det är inte en fråga som varje ung människa sig och försöker ta reda på:"är jag monogam? eller inte" utan man utgår från att det är man.  Har man träffats några gångar så är man ihop och då följer hela trohetsförväntningspaketet med oavsett om man pratat om det eller inte och oavsett om man tänkt igenom om man kan eller vill detta. Och inte heller tar man up fråga till revurdering.  Människor och relationer utvecklas och förändras. Så att man känner att "ja jag älskar dig oh vill vara trogen" vid ett vist tillfälle så är det inte säkert det är likadant året efter.  Eller 8 år senare.

När det gäller bilar så kommer dom till besiktning varje år, för att vi är så måna om våra bilar och trafiksäkerneten.  Men relationer?  dom förväntas hålla till döden utan några kontroller på vägen!?  Med resultat att massor av relationer havarerar och människor far illa.  En o annan relation borde nog få körförbud eller en massa tvåar och ombesiktning.

#13 FAst många vill kunna leka  med andra, men skulle inte klara om deras partner hade gjort det. Vad är man då?

#13 jag håller helt med, bra skrivet!! :) 

#14 mänsklig? ;) ne men behandla andra så som du vill behandlad själv, skulle va trevligt om alla kunde leva efter de.
tyvärr är vi för själviska för de. vi vill ha kakan och samtidigt äta den :)

#15 Kom själv på vad man skulle kalla en sån; egoist :)

#14 En som praktiserar dubbelmoral kanske

#17 YEs

Jag håller helt och med #3.

Dajmelina, du beskriver en relation där du känner dig nedtryckt och där det inte tas ordentlig hänsyn till dina känslor. Din man "ser" inte din sida av situationen. Relationen med din man är kanske helt fel för dig? Är han en "trygghetsfaktor"? Känner du att du kan/vill lämna honom.

Jag förstår din motivation till att vara otrogen och att det fyller ett behov hos dig, men den situationen är ohållbar i längden. Personligen tror jag att otrohet oftast är en allvarlig signal på att förhållandet inte fungerar. (I andra fall finns det människor som är konstant otrogna, i alla relationer, pga att de behöver ständig bekräftelse men jag tror inte att det stämmer på dig?)

Det är ett av mina svar på varför man är otrogen: för att få bekräftelse som människa och bekräftelse på att man är attraktiv.

Ett annat svar är för att man är olycklig i sin relation och ser otrohet som ett sätt att tillfälligt lösa det genom att få sina behov tillfredställda av någon annan.

En del är otrogna för att få en "kick", för att göra något "förbjudet" som lyfter vardagstristessen (människor får sina kickar på många olika sätt, otrohet är bara ett av dom).

Hämnd är också et vanligt skäl till att vara otrogen, även om ens partner inte får reda på det så känns det ändå som en hemlig "upprättelse", som du beskriver Dajmelina.

Ett stort problem är att de allra flesta tror/förväntar sig att ens partner ska tillfredställa alla ens behov, såväl fysiska som känslomässiga! Det finns ingen människa på jorden som kan tillfredställa alla ens behov. Vi måste själva göra oss lyckliga och tillfreds. Ens partner är bara en trevlig bonus och inte en människa vars uppgift i livet det är att göra oss fullkomligt lyckliga och tillfredställda.

Så länge det positiva överväger det negativa i en relation så är det bra. Men om relationen får dig att må dåligt eller känna dig nedtryckt, maktlös -ja då är det nog dags att ta ett krafttag för att förändra relationen eller att bryta upp och gå vidare.

Jag kan delvis känna igen mig i det du berättar. Det är visserligen bra länge sedan jag var otrogen mot någon, men oftast var det p g a det du beskriver - en maktobalans. Faktum är att jag var en bättre flickvän när jag brydde mig mindre om min partner och kände att jag inte var lika beroende av honom på ett känslomässigt plan. Otroheten ledde således till att jag distanserade mig och byggde upp ett "försvar" gentemot att bli sårad eller sviken - vilket, i sin tur, ledde till att jag kände att jag hade större "kontroll" över situationen och mina egna känslor. Inget underligt där, snarare mänskligt.

Men är detta verkligen att ta itu med sin sårbarhet? Med ögonen i backspegeln, vill jag nog påstå att det snarare spär på den:

Otrohet --> distans --> maktförskjutning (ngt förenklat; från "offer" till "bov") --> skuldkänslor --> falskt "skydd" i relationen till sin partner, vilket omöjliggör närhet, trygghet etc.

Om jag nu går dig på orden och tar fasta på att du egentligen anser att otrohet är fel, kan jag dra slutsatsen att du förmodligen brottas med en del skuldkänslor gentemot din man. För att stå ut med dig själv i det läget, blir du således tvungen att rationalisera bort skulden (läs; försvarsmekanism) genom att "rättfärdiga" handlandet inför dig själv. På så vis, bygger du upp ett ganska bräckligt försvar gentemot din sårbarhet; försvarsmekanismer är inte direkt kända för att göra oss mer lämpade att ta itu med våra svårigheter och fungerar oftast ganska uselt på sikt.

Hur skulle du kunna göra i stället? Om det nu är maktobalansen i förhållandet som gör dig frustrerad, kanske du bör ta dig en titt där i stället. Om du egentligen är en person som ogillar otrohet, men likväl är otrogen mot din partner, skapar detta förmodligen en aversion gentemot dig själv…? Eller? Är inte detta ett självdestruktivt beteende isf? (D v s: Du kan inte stå ut med att vara i "underläge" getemot din man och därför står du hellre ut med att vara i "underläge" gentemot dig själv, vilket är vad som sker när du agerar "moraliskt tvivelaktigt" enligt dina egna värderingar.) När man resonerar på detta vis, blir otroheten "kittet" i förhållandet; det som håller dig ifrån en rak konfrontation och på så vis även en autentisk relation. Otroheten blir den passiva aggressionens vapen och ngt du kan utsätta din man för när du upplever att han kränker din vilja och agerar på egna villkor utan hänsyn till Er som team. När du är otrogen, handlar du således i likhet med din man; du agerar på egna villkor och utan hänsyn till din man eller er gemenskap. Nu beter ni er helt plötsligt lika förkastligt och "förtjänar" förmodligen varandra, vilket gör det lättare att säga ja till relationens dåliga villkor.

Låt oss bortse från att vi diskuterar otrohet: Hur hade folk resonerat om du hade sagt att du gör ngt annat än har sex med andra män när du känner att du vill "ge igen" på din man? Ponera att du ist hade tröstätit choklad i smyg.

Då hade mga förmodligen tyckt att din man kommer billigt undan, eftersom han inte har den blekaste aning om att du tröstäter och dessutom inte ställs till svars för hur han behandlar dig och er i relationen. Vad vore det mest adekvata att göra här? Att konfrontera honom, givetvis. Att göra honom delaktig i Era problem.

För att vara helt krass, tycker jag att du gör fel gentemot dig själv när du är otrogen mot din man. Du låter honom slippa billigt undan och upprätthåller en ohållbar relation. I stället för att konfrontera honom med problematiken och förvänta dig att ni skall söka lösningar tillsammans, går du nu och gör ngt som han inte har den blekaste aning om - och därav knappast mår dåligt av (iaf inte för tillfället). Du kommer därför att forsätta erfara känslan av att inte bli inkluderad och dessutom även att brottas med skuldkänslor. Och varför? Jo, p g a att du inte låter din man ta sin del av ansvaret över relationen. Otroheten hidrar dig således från att ta itu med den verkliga problematiken; om du inte vore otrogen, skulle du förmodligen vara tvungen att inse att ni måste söka en gemensam lösning, eller bryta upp från varandra. Men då gäller det att lyfta upp allt från sandlådenivå och faktiskt börja kommunicera sina känslor. Du har rätt att kräva att din man tar hänsyn till dina åsikter vad gäller gemensamma beslut - så; gör det!

(Kan rekommendera detta videoklipp, för övrigt.)

Jag förstår faktiskt din text även om jag är absolut helt emot otrohet. Men jag tycker det är sorgligt att vara stolt över det, tycker du ska berätta det, skilja dig eller göra något annat vettigt åt situationen istället för att lura både dig själv men framförallt din man. Om du känner dig nedtryckt eller att något annat inte känns bra är det bättre att på allvar tala om det och om det inte fungerar får man överväga att gå isär, otrohet är i mina ögon aldrig något alternativ.

#5 Man behöver inte passa in i ramarna, men jag tycker att man måste vara trogen om man är i en relation där det förutsätts att man ska vara det. Annars får man vara singel så att man kan göra vad man vill eller så får man hitta någon som är bekväm med att leva i ett öppet förhållande tycker jag.

Ska säga det ja tycker, har läst lite av detta nu och finner det vara en fruktansvärd förolämpning till relationer och män där ute. Denna kvinna talar redan ur ett singelperspektiv där hon tycker att det är hon som har problem och utgår även från att "Kvinnor" har plikter och etik att följa.

Om hon vore seriös skulle hon skriva att hennes relation har ett problem och att hon och hennes man är såpas kunniga om varandra att de vet hur de ska prata med varandra för att lösa problemet. Hon handskas med det helt på egen hand och tar tag i saker själv utan att ens ge relationen eller mannen en chans.

Du har ett singelliv som driver runt i dig och du förstör för din man som vill bära bördor som du slipper för att du ska ha det bra. Denne man kan omöjligt bara blivit sådan som tagit tag i saker utan det måste funnits där då ni träffades innan och det har du vetat om. Lämna honom till någon bättre som kan ta hand om hans goda aggerande och prata med honom för fan!

Jag kan tänka mig att om man är polyamorös och ena partern inte är det och inte har förståelse för det så kan det krocka.

Polyamorös = kan älska flera samtidigt. De ser inte tvåsamheten som något självklart utan kan exempelvis leva i ett kollektiv eller ha en älskare eller älskarinna som är bisexuell som båda parter älskar.

#23 Ja, om den som är polyamorös lever ut det i ett förhållande med en partner som monogam, så lär det krocka stort. Just därför bör man då vara tillsammans med någon som är på samma blad.

Jag förstår att man kan vara otrogen. Jag var det själv, fast vi kysstes inte utan myste med varandra. Detta var för att min dåvarande pojkvän inte kunde stötta mig för fem öre under en väldigt svår tid och jag hade redan bestämt mig för att göra slut med honom bara inte lyckats ta modet till mig att göra det, då vi bodde tillsammans och jag hade ingenstans att ta vägen om vi gjorde slut.

Detta hände under en helg som jag var bortrest och när jag kom hem så gjorde jag slut med pojkvännen direkt, då jag insåg att jag klarade inte leva i det förhållandet och jag kunde få mycket bättre. Och nu är jag tillsammans med killen som jag var otorgen med.

Så visst finns det förklaringar och situationer där man kan förstå att man är otrogen, men jag tycker inte det är något man ska vara stolt över. Som hela TS inlägg verkar gå ut på.

Jag har varit otrogen en gång mot min nuvarande sambo.

Varför?  Ja det kan man fråga sig. Vi hade och har det ju bra. Vi bråkar nästan aldrig, är väldigt goda vänner. Men allt blev bara så enformigt. Båda jobba heltid hela dagen, hem och tvätta städa laga mat, ungar som ska skutsas hit å dit, sitta en stund framför TVn sedan hopp i säng - utmattad.

Och nästa dag samma sak. Och nästa… osv…

Så börjar en ny kille på mitt jobb. Väldigt charmig och attraktiv. Jag får något nytt att tänka på mitt i den stressiga vardagslunken. Någon som alltid ser pigg och trevlig ut. Aldrig trött och less.

Så får jag en dag chansen att följa med honom hem på "en kopp kaffe" och det som inte får hända, händer.

Djup ånger dagen efter. Vad har jag gjort?

Sa upp mig från jobbet efter det och fick ganska snart ett liknande jobb.

Detta hände för 7 månader sedan. Min sambo har aldrig fått veta om mitt snedsteg och jag tänker inte berätta. Jag vet att han aldrig kan förlåta en otrohet. Ni kanske tycker att han har rätt att få veta, men jag vill absolut inte ställa till med ett  helvete och med mycket stor sannolikhet en separation. Borde jag tänkt på innan jag var otrogen men… gjort är gjort

#26 ibland stämmer nog "de man inte vet mår man inte dåligt av".

#26 Ser att du redan tagit ditt beslut om att inte berätta, men jag tycker absolut att det är det mest otänkbara och mest egoistiska beslutet att låta din sambo vara ovetande. Då lever ju plötsligt ni båda i lögn oavsett hur mycket du har insett att det var fel gjort.

#28 Ja som utomstående kan du säkert anse att han absolut bör få veta.

Men jag kan faktiskt tycka att när det är en engångshändelse som man ångrar djupt och aldrig nånsin kommer göra om, när man har barn tillsammans och levt ihop länge och absolut vill fortsätta tillsammns så kan det vara bättre att hålla tyst och gå vidare.

Det är trots allt jag som känner min partner bäst och vet hur hans reaktion skulle bli. Jag tänker inte krossa min familj för en idiotisk sak jag gjort. Mitt dåliga samvete får jag leva med.

Jag försvarar inte alls det jag gjort, det var väldigt fel från början.

Tycker det är lite skillnad i TS fall. Hon verkar ju inte ha ett samvete och tycker att det bara är rätt åt honom.

#29 Jag tycker inte man har rätt att bestämma längre över förhållandets framtid om man gjort valet att vara otrogen. Då bör ens partner får göra valet. istället för att leva i en lögn.

#30 Det är främst av hänsyn till sambon och barnen jag inte berättar naturligtvis. Inte för min egen skull. Jag vet att han älskar mig och skulle må väldigt dåligt för lång tid framöver (kanske alltid) om han fick veta.

Skulle min sambo falla för frestelsen EN gång att vara med en annan kvinna och sedan ångra sig bittert och prioritera sin familj istället så skulle jag önska att jag inget fick veta.

#31 jag håller faktiskt med, jag var själv otrogen mot ett ex, jag gjorde iof slut (vi var bara runt 20 år, hade vi vart äldre och haft barn hade de kanske vart annorlunda) men berättade aldrig. jag hade förstört så mycket för honom då.
tror inte man kan säga vad som är rätt och fel om man inte är i situationen själv, tror inte heller det är ett lätt beslut att ta.  
visst måste man stå för sina handlingar men de handlar ju inte bara om sig själv och sin man, utan hela familjen.

Vi har tydligen väldigt olika syn på vad som är för ens egen skull och inte.
Så länge man ljuger för sin partner tar man inget ansvar för sina handlingar.

ATt skylla på att man ska tänka på barnen blir helt fel då det är något man skulle gjort innan man handlade! Inte ha det som ursäkt till varför man ska vara tyst.

Ja, vi har olika åsikter.

Men vi är lyckliga nu och jag kommer aldrig att förstöra genom att göra om mitt misstag eller att berätta det jag gjorde en gång. Nu ska jag ta hand om familjen och blicka framåt

#33 visst borde man tänkt innan! men enligt mig hamnar man ibland i situationer både av egen vilja och andras som utvecklas på olika vis och kanske kräver annorlunda lösningar än hur man tänkt från början/innan de hände.

att ta ansvar för sina handlingar tycker ja inte man löser genom att berätta om alla sina fel och brister utan att efter vilken situation man är i ta ett beslut om vad som är bäst för sig själv eller i de här fallet sin familj.
personligen tror ja inte livet handlar om att vara ärlig och bara göra rätt utan att lösa olika problem efter vad dom är och inte hur dom har kommit till.

men tycker det är beundransvärt att du alltid är ärlig :) för att för mig fungerar inte världen så tyvärr.

#35 Är jag inte ärlig mår jag inte bra.
Och eftersom jag vill att folk är ärliga mot mig, så är jag det mot dom.
JAg tycker välden fungerar så, men då måste man så klart välja det också.

#36 visst mår man nog bättre i längden om man är ärlig, men är inte de själviskt i vissa fall då? om någon mår sämre av att veta sanningen?
du pratar om att man inte berättar för att man e självisk å (jag antar) för att du tror att man inte vill berätta för att man inte vill visa att man gjort fel?

du tror verkligen världen skulle må/se bättre ut av att alla alltid sa sanningen till varandra?

#37 Världen i stort kanske inte alltid ser bättre ut av att alla säger sanningen men när det gäller ett förhållande så ser jag också det som en självklarhet att man är sann mot varandra.

Hur ska man annars kunna leva ihop?

#37 Ja, det tror jag när det handlar om saker man gjort.

Att gå runt och säga till folk att de har fula kläder eller liknande skulle självklart inte fungera, men att vara ärlig om saker man gör i livet mot andra, det hade gjort världen bättre tror jag. Ännu bättre hade det varit om vi inte kunde hålla sådant hemligt, kanske hade färre folk då gjort saker som sårar andra. För det är ju där problemet ligger, att man GÖR det från början.

Vill man inte förstöra sin familj bör man tänka på det. Inte leva i en lögn efter det är gjort.

Men som sagt, alla får leva sina liv som dom själv vill. Jag bara hoppas att min framtida partner visar mig den respekt som jag väntar mig att man ska ha för varandra i ett förhållande.

#38 +39 asså nu menar ja inte att jag tycker man ska gå å ljuga för varandra :) missförstå mig rätt. Jag tror bara inte på att sanningen ALLTID är de bästa.

#39  du skriver "Vill man inte förstöra sin familj bör man tänka på det."
men det jag pratar om är ju när en sån sak har hänt, vare sig de är otrohet, pengaproblem eller nåt annat så är de lätt att sitta och säga vad som är rätt och fel innan man sitter i situationen själv.
man kan sitta å sucka åt folk här i forumet att de lät sig förföras när de redan har nån eller sucka åt folk som hamnat i skiten i lyxfällan, man tänker "hur kan de utsätta sig för de där"
men sitter man i skiten själv så har ja svårt att tro att man har samma värderingar och tänker likadant som innan.

Naturligtvis var det fel  av mig ifrån början det jag gjorde. Det har jag insett för längesen. Men nu när jag ändå gjorde som jag gjorde så gör jag vad jag finner bäst i fortsättningen. Vara ärlig fortsättningsvis men behålla min hemlighet för mig själv eftersom den skulle förstöra ännu mer

#40, du har helt rätt

#40 Jag tror det är killnad på folk och folk. Vissa har ern spärr som gör att man aldrig hamnar i "skiten", att man inte hamnar i sådana situationer eftersom man leder sig själv bort från dem. Och otrohet är inget man råkar hamna i, utan det är ett val man gör. Du kan alltid välja att strunta i det, det kommer man aldrig undan.

Jag hade kunnar vara otrogen många gånger. Men nej, det är inget för mig.
Så ja, det är lätt för mig att säga att det är bättre att tänka före.

Men det är oerhört fel att ta någon annans beslut. Kanske hade partnern velat gå vidare för att hitta kärleken som inte sviker eller går bakom ryggen. Nu får den aldrig chansen till det, utan lever i en lögn, om än ovetandes.

Kan faktiskt inte förstå för det första hur man kan vara otrogen, än mindre om det är barn med i bilden. För det andra kan jag inte ens fantisera om hur äcklig jag hade känt mig som fortsatt efteråt som ingenting. Hade inte kunnat titta mina barn eller min man i ögonen. Det hade ätit upp mig.

#42 jag har med kunnat va otrogen flera gånger. tror inte de handlar om nån spärr, känns nästan lite förnedrande att du använder ett sådant uttryck. 
tycker hela ditt inlägg är näst intill elakt.
du uttrycker dig "ne, de e inget för mig" 
tror du jag satt innan ja hamnade i situationen, "åh en chans att va otrogen, de här e nog nåt för mig, jag kanske ska pröva iaf"
jag tror det är en kombination av hur man mår, vad man är i för livssituation MED MERA.
är jag lycklig med min man och lever ett liv där jag inte har några problem är de säkert inte svårt att säga nej, men lever du ett tråkigt liv där du inte är helt nöjd(om så endast för stunden) så är de nog inte så svårt att falla dit. 

och som ja säkert skrivit hundra gånger innan så är denna typen av otrohet som vi pratar om nu inget man planerar, antagligen inget man tror ska kunna hända innan de händer. och jag tror inte sån som ångrar sig tycker de e lätt att gå vidare.

jag tänker nog inte skriva nåt mer i denna tråd, känner mig förnedrad, som att jag vore mindre värd och äcklig efter att en gång i ett förhållande gjort fel.
tycker det är sorgligt att vissa har så lätt att dömma andra när de inte vart i samma situation alls. 
allt är inte svart och vitt.

#43 Jag dömmer ingen, jag skriver hur JAG hade känt det. Jag hade känt mig äcklig. Inte helelr har jag förnedrat dig eller sagt att du är mindre värd. Du valde helt enkelt en väg som jag aldrig skulle välja.

Och ja, jag tror det finns en typ av spärr hos vissa. Hur du kan se det som förnedrande vet jag inte. Skriver inte heller att man planerat nånting, men hamnar man i en sådan situation har man ju någonstans gjort ett val som man inte borde ha gjort. Vid vissa vägskäl väljer vissa en väg, medans de andra tar en annan.

Många lever tråkiga liv, mår dåligt osv. Så för vissa är det kanske lätt att falla dit, medans andra inte gör det.

Inte heller menar jag att vara elak.
Ser inget elakt i det jag skrev? Jag skriver om hur jag känner och tänker.

Sen känns det lite konstigt att du skriver att det är lätt att dömma när man inte varit i samma situation alls. Vad menar du med det? Jag har varit långt ner i problem, varit nära att  vara otrogen men valt att inte vara det. Just för att det inte är något för mig eftersom jag hade mått skit av det.

#44

Jag kan bara säga att jag är som du Hera. Oavsett hur tråkig/dålig/etc min relation är, om jag skulle känna att jag ville vara med någon annan så skulle jag lämna relationen. Jag har inte varit otrogen, men jag har lämnat en relation när jag kände att jag var intresserad av att vara med någon annan.

Det är bara sån jag är. Otrohet finns inte med som ett alternativ i min tankevärld ens. Jag vill inte leva i relation där man är oärliga mot varandra och smyger med saker (och jag menar inte bara otrohet). Jag kan återkomma om 15 år när jag eventuellt är rejält uttråkad och har barn och se om jag tänker likadant då! Jag har väldigt svårt att sätta mig in i hur en person tänker som är otrogen. Det finns många hänsynslösa, sviniga människor som stuntar i andras känslor men det betyder inte att jag tror att så alltid är fallet om man är otrogen.

#29 Ja, det är helt enkelt så att våra åsikter skiljer sig så mycket som det bara går. Givetvis känner du din partner bäst och det är just därför jag tycker att man ska vara oegoistisk, göra sitt bästa för sin partner och vara ärlig emot denne och resten av familjen.

Ingen idé att jag skriver samma saker som Hera, men jag är med på Heras åsikter.

#45 Exakt så tänker jag också.

#46 Ja jag gör mitt bästa för min partner och tänker vara ärlig mot honom och resten av familjen fortsättningsvis. Som jag sagt, att berätta skulle bara förvärra situationen för hela familjen. Det är ju ett tag sen nu och vi har det mycket bättre. Jag har blivit bättre på att ta upp saker som inte riktigt känns bra med min partner och allt känns allmänt mycket bättre mellan oss nu.

Och en liten hemlis,,, han har friat… å jag sa ja ja JAA!!

Jag har aldrig varit otrogen och jag hoppas att jag aldrig kommer vara det. Jag hoppas att jag alltid kommer ha den styrkan inom mig att jag kan gå därifrån så som jag gjort hittills.

Jag har dock varit utsatt för otrohet. Jag kände inte till det. Min kille gjorde slut med mig efter att vi haft det dåligt en tid. Några veckor senare så försa sig min tjejkompis och avslöjade min killes otrohet (hon trodde jag visste). Jag önskar alltid sanningen, jag är alltid ärlig själv och klarar inte av att ljuga. Men jag önskar djupt att jag hade sluppit att få höra om mitt ex´s otrohet. Jag blev så ledsen och kände mig så illa berörd.

Jag kan hålla med "Fnuha", dels om att Hera faktiskt är lite väl dömmande, även om man talar om sig själv så förstår jag att man tar åt sig. Och dels i att alla sanningar måste inte alltid ventileras. Visst ska man vara ärlig, men måste man tala om ALLA missar man gör som människa?

Vi är människor, det är mänskligt att fela.

Det är inte alltid fel att inte berätta allt. Jag berättar inte allt om mig själv bara för att jag skaffar en partner.Jag berättar inte allt om vad jag gjort innan eller allt jag gör under tiden vi träffas. Inte för att ajg vill ljuga utan för att jag vet vad som är olämpligt att ta upp i onödan.

När jag hade en kille som lätt blev svartsjuk så berättade inte jag om alla gånger jag gick och fikade/umgicks ensam/kramade med en kille. Hade han frågat så hade jag inte kunnat ljuga, men varför gå och kasta det i ansiktet på honom när han nu tyckte att det var jobbigt? Det är inte otrohet för mig, men för min kille kunde det vara otrohet att kramas. Visst det är inte samma sak, men jag vill bara få fram att det itne alltid är bäst att berätta allt.

Jag kan tycka att det ibland är själviskt att berätta allt, speciellt om det är för att man själv inte skulle kunna se sin man i ögonen, då är det ju för att själv bli av med sitt dåliga samvete. Då är det ärligare att inte säga något men göra slut (det är ju det som händer om sosanna berättar). Eller så väljer man att leva med sitt dåliga samvete men då behöver man inte heller berätta det och tära på förhållandet (om man inte tror att förhållandet klarar av det - förhållanden är olika). Jag kan se det som lite elakt att ställa det som ett krav att ens partner ska behöva bära ens egna misstag bara för att man har ett förhållande.

Självklart ska man försöka sträva efter att det inte händer. Självklart ska man sträva efter att vara ärlig. Men jag tror inte att otrohet är något som drabbar vissa människor, att det finns en viss typ av människor som saknar spärr. Jag tror det är precis vanliga människor som råkar hamna i en svår situation, kanske att man aldrig någonsin tänkt sig att man skulle hamna där och därför inte är förberedd.

#48 Okey, spärren kanske är fel sagt av mig.
Och visst, det är helt "vanliga" människor som hamnar där och dom är inte förberedda. MEN, hur man än vrider och vänder på det, så finns valet.

Alla är vi väl "vanliga" människor?

Varför kan man inte acceptera att somliga människor inte gör det, och andra gör? Det handlar ju inte om vad som händer utan om hur man är som person, alltså hur man reagerar!

Nu har jag inte läst allt som står här, skummade igenom #0. Men jag känner att jag ändå skulle vilja lämna min personliga syn på det här med otrohet.

För mig, personligen, är otrohet, när man bakom ryggen på den man valt att dela livet med, känner känslor för någon annan, tänker på någon annan, och då givetvis utövar fysisk aktivitet bakom ryggen på sin "älskade" med någon annan.

Det är respektlöst, och falskt.

Men, och det är ett väldigt stort men, är man ärlig och uppriktig, dvs, talar om att det finns känslor för ännu en, en längtan till en till, så är detta i mina ögon inte otrohet.

Vi människor rymmer en stor mängd kärlek inom oss. I min värld har jag svårt att se denna kärlek riktas mot endast en människa. Kan en enda människa ta emot all den kärleken? All åtrå och all erotik som ryms inom oss? (bara vi vågar riva vra murar av normer och trösklar)

Personligen tror jag att vi behöver flera partners, för att stimulera oss, ge olika nivåer av kärlek och erotik. I min värld KAN INTE en enda människa ge en annan människa allting! Vi behöver helt enkelt flera olika givare och mottagare för att utvecklas på olika nivåer.

Jag för en dialog väldigt ofta med min sambo om just detta. Hans syn är mera "traditionell", har man valt en livskamrat ska endast denna finnas. Men, ändå kan han inte förneka att det, trots denna syn, ryms känslor och tankar och oxo längtan till flera än mig. Dock hindras han att ge något av allt detta till andra, av sin starka norm att man inte gör så.

Personligen tror jag att det skulle kunna gynna honom, mig och det som är vi, om han inte kapslar in och gömmer undan den längtan och önskan efter andra, utan i stället, naturligtvis ärligt och öppet, ger det till den/dom som han väver fantasidrömmar om. Erkänner för sig själv att allt detta finns, och att det är fullt naturligt, och oxo att det inte finns några koppel som egentligen hindrar honom, förutom hans egen känsla av norm.

Men det är en stor skillnad mellan att smyga och smussla och ljuga om detta, än att prata om det öppet och ärligt.

Kan man kräva av en annan människa att låsa fast sig vid den egna personen? Va har jag för rätt att koppla honom vid mig? Han för rätt att koppla mig vid honom?

Kärlek och åtrå är starka livsgivande känslor, med mycket positiv energi inuti. Varför låsa fast detta vid en enda människa?

#49  At "somliga människor är otrogna och andra inte" tror jag inte en dyft på. Några vet med sig att om inte är trogna/monogama av natur, men dom flesta är jag övetygade om at de tror de INTE skulle kunna vara otrogen. Statistsikt är mer än hälften minst 1 gång med om otrohet i sin fasta relation. Knappast att halva befolkningen är "otrogna typer".

#49 Jag kan inte acceptera att "somliga människor inte gör det, och andra gör" av samma anledning som #51 tar upp. Jag tror absolut inte att dom som är otrogna har haft en susning om att dom kommer vara otrogna någon gång under sitt liv. Jag tror inte att det är en grupp människor, utan jag tror att det är vem som helst som kan råka trilla dit. Jag tror även att du Hera skulle kunna trilla dit, även om du absolut bestämt tror dig veta att du inte skulle kunna.

Jag tror inte att det finns en viss grupp av människor som krockar eller kör i diket, utan jag tror att det är helt vanliga människor som råkar hamna i den situationen. Man kunde ha kört annorlunda/mer försiktigt, men nu man inte det. Det var en olyckshändelse, visserligen kunde man ha sluppit den om man tänkt efter innan man handlade men det är inte alltid människan fungerar så.

#51 det är precis de här jag menar! bra skrivet! 

att de skulle vara skillnad på "folk och folk" och att vissa skulle ha spärrar som saknas är enligt mig bara elakt och kränkande sagt.

#51 Och jag är övertygad om att det är som jag skrev.

#53 Som sagt tråkigt att du tar det så, eftersom det är inte menat att vara det.

#55 men hur är de menat då?
du säger att de fattas en spärr i mitt huvud som gör att jag väljer att vara otrogen när jag inte borde de
och att skulle vara någon skillnad på dig och mig. (folk och folk).
för mig känns de som att du ser ner på mig för att du har "spärren" och jag inte.

och de här valet du pratar om förstår jag inte.
man ser inte alltid ett val. visst du har alltid olika valmöjligheter men du ser dom inte alltid när du tar beslutet, och visst är de i efterhand lättare att säga om man gjorde ett bra val eller inte.

har du aldrig gjort något utan att tänka på konsekvenserna?

#56 Hur det är menat? Det är menat som så att vissa väljer att vara otrogna då en sådan situation uppstår, medans andra väljer att inte vara det. Valet finns alltid, sen kanske vissa blundar för det, men finns gör det.
Det är ju faktiskt skilnad på dig och mig, du har varit otrogen, det har inte jag.
Du har förståelse för otrohet, det har inte jag. 

Jag ser inte ner på dig på något vis. Jag bara säger som det faktiskt är. Det finns dom som aldrig är otrogna.

#57 Men dom som inte är otrogna, hur hade dom agerat om dom varit i exakt samma situation med samma förutsättningar som den som varit otrogen? Det kan man aldrig veta i förväg. Eftersom man inte kan veta i förväg så är det väldigt konstigt att säga att det finns olika grupper.

#58

Otrohet är inget som bara händer! Inget ojsan hoppsan där slank den visst in.
Man sover inte när det händer. Man är vaken och vet vad man gör. Det kommer vi inte ifrån. En situation ändrar inte på det. Valet finns fortfarande.

Så jo, jag kan säga att jag aldrig kommer vara det. Kvittar vilken situation det gäller och vilka förutsättningar det gäller. Jag är inte en person som KAN vara otrogen. Jag KAN inte såra någon annan så och jag KAN inte göra det mot mig själv.

Det är likadant med andra saker i livet. Vissa gör det, andra inte.
Två personer med precis samma förutsättningar och i precis samma situation kan göra två helt olika val som baseras på deras person!

Är ganska självklart för mig, eftersom vi alla är olika.

Vi väljer själv hur vi ska leva våra liv.

#59 Visst agerar vi olika, det menar jag inte! Men jag menar att man kan inte veta helt säkert i förväg hur man kommer att agera när man ställs i en viss situation. Hade man kunnat förbereda sig på allt så hade ju misstag aldrig hänt, men då hade vi heller inte varit människor.

#60 Efter dryga 30 år tillsammans med min man och med en del resande i jobb osv. så ska jag inte sticka under stol med att det funnits ett antal tillfällen…men jag har definitivt denna spärr. Inte bara för min man skull utan även för min egen. Jag skulle aldrig klara av mitt eget samvete genom att svika så.

#60 Då får vi vara överens om att vi är oense.
Jag vet i förväg att jag aldrig kommer vara otrogen.
Du tycker inte att jag kan vara säker.

Vi kommer nog inte längre angående det 

jo vissa trillar dit andra inte, men de handlar inte om en spärr utan vilken situation det är.
säg att ja haft 100 situationer som ja fått chansen att vara otrogen, men de va 1 jag trillade dit på, hur kan de då ha med en spärr att göra?
ja skulle inte i min vildaste fantasi tro att ja skulle kunna va otrogen mot min sambo jag har nu.
jag tror alla har chans att trilla dit, du kanske inte hamnat i den situationen som får dig att falla bara. alla människor har väl en svag punkt.

och visst är de skillnad på dig och mig, jag har vart de och du inte
men jag står fast vid att sättet du uttryckt dig på i vissa inlägg här har en ton som får mig att känna mig kränkt. 

hur kan du säga att du inte ser ner på mig när du faktiskt har vräkt ut dig både de ena och de andra om hur "vi" är och hur "vi" tänker? 
och har man som du säger noll förståelse för otrohet och vägrar att ens vilja se en anledning till att folk är de så kanske man inte ska hoppa in i en sånhär tråd där vi faktiskt diskuterar om varför man är de.
för de e skillnad att förstå en sak och sen tycka de är okej.
ja förstår varför vissa är otrogna men jag tycker fortfarande inte att det är något bra eller att det är okej.

jag har heller aldrig sagt att de inte finns folk som är trogna livet ut.

men som du ser de, så VALDE jag tydligen en pojkvän som var skit, jag VALDE att gå ut me mina kompisar en kväll när de uppenbarligen inte passade honom, jag VALDE att va kvar på krogen fast han kom dit och jag VALDE att stå kvar å få en smäll medans han läxade upp mig om att han är den som bestämmer över mig. Jag VALDE att gå därifrån ensam, gråtandes, jag VALDE att inte gå tillbaka till honom den kvällen (å antagligen få mer skit) och istället låta hans vän som faktiskt brydde sig om mig och sprang efter mig prata med mig, jag VALDE att följa med honom hem istället för att gå hem ensam och jag VALDE att låta honom lägga sig bredvid mig i sängen å hålla om mig när jag låg å grät och tyckte synd om mig själv för att ja hade gjort ett sånt dåligt VAL från början. å vi somnade, och vaknade.
jag vaknade av att han pussade mig frågade hur de var med mig. vaknade av att någon höll mig och var trevlig för en gångs skull. och när han tog på mig så kunde jag ha VALT att säga nej å gå där ifrån, men jag vågade inte. för ja skämdes redan då över att jag var där ens. så jag tänkte inte klart. för mig fanns inte valet att ställa mig upp å gå därifrån, vad skulle han då sagt till min kille och till alla andra våra kompisar? 
men visst de va nog min spärr i huvet som gjorde att ja inte gick därifrån då och berättade för min pojkvän vad jag hade gjort.

jag gick därifrån, mådde sjukt illa och kräktes flera gånger på vägen hem och även hemma. 
jag grät halva dagen innan jag ens kunde ringa upp min kille för att göra slut. och jaa jag VALDE att bara göra slut istället för att såra. för de var vad jag tyckte va bäst för honom.
hade jag vart egoistisk hade jag slängt ur mig de. för jag mår fortfarande illa när ja tänker på de här, jaa jag sitter faktiskt å gråter just nu. jag förstår inte än idag 5-6 år senare hur de kunde hända.
men de hände och ja tror inte nåt hade blivit bättre om jag hade gjort annorlunda efteråt.

#63 Jag ger upp med dig nu.

#64 okej, försöker bara visa att man inte alltid bestämmer över vad som händer en. visst har man val men alla val är inte en väg man kan gå.

Man bestämmer inte alltid vad som händer i livet, men en stor del av sakerna styr vi själv över. Säger man annat tar man inte ansvar för sig själv.

Ditt inlägg visar att vi faktiskt bestämmer en stor del av det som händer oss och att andra val också är vägar man kan gå, men då måste man välja dom.

En människa är inte alltid stark och självständig. Man kan hamna i en situation som ett resultat av en lång lång rad av "val" genom åratal som gjort att man är där man är vid något vist tillfälle i sitt liv.  Visst har man på något vis gjort dom här valen, men man har inte på låga vägar vetat om vilka följder valen kommer att få.  Man kan t.ex. (efter åratal av dysfunktionell relation) ha fått sin självkänsla alldeles nerbruten och vara jättesvag. Inte alls stark så att man kan stå rak i ryggen och ta ett beslut om att göra slut.  Sånt kan vara svårt att förstå när man inte provat att vara sådär svag.

 I efterhand, när det kommit på avstånd kan man kanske se att "herregud, hur kunde jag stanna när det var si o så".  Då är man "normal" i huvudet igen och kan se saker på ett annat sätt.

Hera jag tycker din bild av otrohet är enormt förenklat. Klart att tillvaron kanske är lättare om man tror det är så svart eller vitt. Min erfarenhet är att så enkelt är inte livet.

#68 Otrohet är så enkelt för mig.
Såra eller inte såra. Jag har i hela mitt liv, i alla lägen(hur dåligt jag än mått i psyket), alltid tänkt på andra före mig själv. Det kommer jag alltid göra.

Det låter farligt!  Att tänka på andra när man mår riktigt pyton menar jag. men hur som hälst, du får ha så enkal världsbild som du vill såklart, däremot kan jag tycka det är lite synd om det sätter stopp för trådar som är lite mer nyancerade kring hur otrohet kan "bli till" så som TS uolägg började. Jag tycker det är intressant att höra olika varianter av hur det kan gå till och jag tror det kan ha ett värde för många att känna till olika mekanismer, hur det kan gå till att "vanliga troligen trogna personer" nån dag faktiskt är otrogna. Men om de som vågar berätta såna känlsiga saker varje gång ska tryckas ner med moralistika kommentarer så blir det ju stopp för den nyancerade kommunikationen. 

bombleboo beskrev hur hennes spärr hjälp henne att vara trogen. Jag tror kanske en del av sanningen är att bombleboos relation varit bra, hon har mått bra i relationen och då är man "frisk och stark" och kan göra vettiga val även om mannen är bortrest jättemycket och trevliga snyggingar finns inom räckhåll.

När det gäller ett sånt här ämne, kommer det alltid finnas de som är helt mot det och de som accepterar eller förstår det. Det vet alla som skriver om det också. Avskräcks man för att någon inte alls förstår otrohet, då kanske man inte ska skriva om det på ett öppet forum.

Men om tråden nu inte handlar om för eller mot otrohet utan om hur det kan gå till att otrohet sker, för folk som inte trodde de skulle kunna vara det?  Kan man inte ha en sån tråd utan att moralisera?

Jag anser inte att jag har moraliserat. Tycker tråden har varit intressant hela vägen och ser inte att något är förstört på något vis. Den har utvecklats precis så som intressanta trådar gör helt naturligt.

Jag vill bara påpeka att människor inte alls alltid ställt sig den frågan, långt ifrån.

Monogami och trohet har inte alltid varit ett självklart ideal, så som det är idag. Tvärtom är det en ganska ny företeelse och precis som alla andra "trender" har det varierat mycket med både tid och plats.

Älskare och älskarinnor har funnits lika länge som äktenskapet, och många gånger är det något som förekommit relativt öppet och som accepterats.

Kan ju berätta min historia också.

Jag var sambo med en kille i 5 år. Det sista året började vi bli mer som bra kompisar som bodde ihop bara. Sista månaderna dog sexlivet ut mer eller mindre helt. Tillslut var vi båda överens om att separera och förbli vänner.

Strax därefter berättade han att han gjort en dum grej i slutet av vårt förhållande. Han hade sex med en annan tjej.

Detta hade jag önskat att han låtit vara osagt. Jag blev jätteledsen och sårad trots att även mina sexuella känslor för honom  försvunnit vid den tidpunkten.  Jag tycker att gör man en dum grej som att vara otrogen och sedan ångrar sig och inte tänker göra om det så är det bättre att hålla det för sig själv.

hade inte vi människor blivit så hårt fostrade genom århundranden (tänker osökt direkt på ett av de tio guds bud "du skall inga andra gudar hava jämte mig" och oxo "du skall inte ha längtan till din nästas hustru") så hade vi inte heller haft denna spärr, som gör att vi får ångest och skuldkänslor när vi, för att vi ändock är mänskliga varelser, känner lust till någon annan än den livskamrat vi valt. Då hade vi, i samhället i stort och också inom oss, kunnat vara mera öppna och ärliga. Mot oss själva, och mot våra medmänniskor. Att förneka våran lust och kärlek, anser jag vara ett svek, mot oss själva!

#76 Men om man inte vill svika sig själv som du skriver så kanske man ska välja att leva som singel och leva ut sin lust och kärlek när andan faller på.

Då gör man ingen annan ledsen i alla fall.

#76 Många känner bara lust och kärlek för sin partner. Sviker vi oss själva ändå?

#77 Man kan ju vara ärlig både mot sig själv och sin partner om att man är attraherad av någon annan utan att agera på det. Men det är många som rent av mår dåligt av att ha dom känslorna och försöker trycka undan dom och hålla dom gömda för sin partner samtidigt som de funderar över om vad som är fel i deras förhållande eftersom dom längtar efter någon annan, trots att det som tokmulle skriver är mänskligt och helt normalt.

Ett annat alternativ på det är ju att ha ett öppet förhållande där båda har tillåtelse att agera på det Man behöver inte vara singel för att leva ut något sånt, man behöver bara hitta en (eller flera) partner(s) som är med på noterna.

Tokmulle menar väl att samhället formar våra tankar om hur de ska vara och inte hur vi egentligen fungerar, att de finns så många människor (inte alla) som känner kärlek för flera men samhället säger att man ska ha EN partner för annars passar man inte in i om hur de ska vara. 
precis som homosexualitet och transexualitet är de fortfarande för många fel, just för att samhället sagt de så många tränger undan sina känslor. 
det är ingen anledning till att man får vara otrogen men en anledning till att tänka till om hur saker "ska" vara och faktiskt är.

#78 att säga att man aldrig genom livet någonsin känt lust av någon annan än sin partner är ju bara hittepå.
herregud går man förbi nån som luktar asgott eller ser jättebra ut så är de väl klart att de kan pirra till ibland, 
de tokmulle menar e att man inte ska behöva må dåligt över de. 

man måste ju få fantisera och tänka, men har man en partner och har lovat den att vara trogen ska man självklart vara de.

#80 Min första pojkvän var en kille som gjorde att ingen annan kille syntes för mig. Jag såg bara honom. Tror inte jag är ensam om att ha upplevt det.

Jag är helt övertygad om att det finns folk som bara har lust och är intresserade av sin partner livet genom.

Och nej, det brukar inte pirra till för att någon luktar gott?

#81 första kille ja, och du har inte efter de känt lust för någon annan?
man kan inte bara tycka om en person. känslor förändras! 
jag menar inte bara luktar gott, alla har väl olika saker. har du aldrig gått förbi en kille som fått dig att vända dig om? det är väl lust?

I tidigare relationer varit otrogen flera gångar med helt olika "förklaring". I min nuvarande relation gift och trogen sedan 11 år (peronligt rekord).

Såhär efteråt kan jag förstå ganska mycket varför det hände som hände, fast i situtionen hade jag inte alls det överblicketsom jag har nu när jag kan se det utifrån och med en helt annan självkännedom.

Med första pojkvännen var jag 18 från början och inte alls redo att "slå mig ner" livet hade ju precis börjat och jag hade massor av krut som skulle brännas av, det skulla resas några varv runt jorden, levas studentliv och livet levas.  Pojkvännen var inne på att flytta ihop och var inte alls en sån vilding som jag, utan redo för en monogam relation. Eftersom vi var förälskade och hade massor av passion för varandra hängde vi ihop i 5 år trots att jag inte alls var klar för nån lång relation. Men det var stormigt. Första gången jag varit otrogen berättade jag det för honom och gjorde slut och reaktionen blev skrämmande minst sagt. Jag trodde han skulle bli ledsen eller arg, alldrig vilja ha med mig att göra kanske, men det räckte inte. Han börjde skaka hela han (stora karl) spydde och skakade och sen ville han "en tur i trädgården" (han bodde på 8 våningen med en liten trädgård 8 våningar nedanför). Jag blev såklart skiträdd av denhär reaktionen och inte fanns det någon annan som kunde vara med honom som stöd eller trösta eller nåt, det var ju jag bara.  Så det blev att det ändå inte var slut och passionen mellan oss var inte heller slut. Men vi pratade alldrig om någon gemensam framtid, för när vi försökte blev det stopp med en gång, vi ville leva helt olika liv, fanns ingen gemensam nämnare eller nåt att bygga på annat än passion.  Dom nästa gångarna jag var otrogen mot honom berättade jag förstås inte, det gjorde ju mycket mer skada än nytta. Lyckades inte ta mig ur denhär relationen förrän jag beslutade att plugga utomlands ett år och fick lite avstånd på ett "neutralt sätt".

Detta är nog ett ämne som många har olika åsikter om…

Är det värst att vara

1. otrogen och berätta

2. otrogen och inte berätta?

Jag tycker att ärlighet är bäst. För mig innebär ärlighet att om man får frågan så svarar man sanningsenligt. Men jag anser att man inte ljugit om man inte har berättat så länge man inte fått frågan.

Sedan drar vi också gränsen olika vid otrohet och inte otrohet: En kyss? Hångel? Smekningar? Nakenhet? Petting? Samlag? Åtrå till en annan?

#80: exakt så! Du förstod vad jag menade :)

Jag tror, men bara tror, då det grundar sig på min egen personliga erfarenhet, att man inte kan känna lust och kärlek till endast en enda partner livet ut. Kärlek och åtrå har så många olika ansikten, nivåer, tillvägagångssätt.. Personligen tror jag, då man säger att man minsann aldrig känt något för någon annan, innebär att man stenhårt stängt kärlek och erotik, och då riktat den enbart till denna enda människa man lever med. Men, är inte det lite grann att lägga ett väldigt stort ansvar på denna människa? Vad händer när och om denna enda människa inte längre motsvarar ens önskningar och drömmar?

Jag är högst imponerad utav dessa som, ärligt och rakt, kan säga att deras kärlek och åtrå inte sträcker sig till mer än den enda dom valt att leva med. Högst imponerande att utav  en enda människa bli fullt tillfredsställd livet ut, i alla dom olika nivåer av kärlek och åtrå som finns inom oss.

#85 Jag har haft samma man i 31 år. Träffade honom när jag var 18 och han var 24.

Han motsvarar fortfarande allt jag önskar

#82 Jag tror du har fel. Man kan gå igenom livet med samma partner och alltid älska och känna samma för denne. Alla känslor förändras inte.

Angående mitt ex är det väl klart att de känslorna förändrades, han var otrogen mot mig. När tilliten inte längre finns, börjar de andra känslorna svalna efter hand.
Hade han inte varit det, då kanske det hade varit helt annolunda idag.

Alla hittar inte den, personen som får en att älska på det djupa och fina sättet. På det sättet som gör att man inte tittar åt andra. Och som sagt vissa klarar inte av att vara trogna, trots att de älskar sin partner. Så man kan ju hoppas på att det blir mer och mer accepterat med polyamori så man kan hitta en partner som lever på samma sätt.

#87 om någon alltid känner exakt samma känslor för någon annan ett helt liv så tycker jag synd om den, då måste de vara ett stort fel.

Känslor förändras visst ALLTID. sen har ja aldrig sagt att det alltid är något negativt som du verkar ha tolkat de.
Mina känslor för min sambo förändras hela tiden. vi växer starkare för varje dag som går.
ibland bråkar vi och de händer saker som uppstår som problem. istället för att lämna varandra så löser vi problemen och blir starkare tillsammans. 

att tro att man älskar på de "djupa och fina" sättet genom att aldrig göra fel är enligt mig bara tragiskt, då glömmer man att leva.

Mitt motto i livet är att man måste veta/uppleva dåliga saker för att förstå och uppskatta de fina sakerna fullt ut.

Jadu fnuha; vi kommer inte komma överens om något i detta ämne.
Jag tycker det är hemskt att du ser det som tragiskt att älska på ett djup och fint sätt och inte göra fel. Vad menar du med att göra fel? Jag skrev inget om att inte göra fel, så berätta gärna.

Och vilka dåliga saker är det du tycker man måste uppleva för att uppskatta det bra?

Hera, du får det til att låta som att polyamorösa eller otrogna inte har förmågan att "älska på ett lika djupt och fint sätt" som en monogam trogen person.  Där är jag helt övertygad om att du har alleles fel.

#90
Just nu diskuterar jag hurvida det finns personer som aldrig blir intresserade av andra personer än sin partner under deras förhållande. Jag hävdar att det finns.

Tror de allra flesta personer har förmågan att älska, så länge de älskar sig själv.

vadå inte komma överens om något? nu vill du ju bara säga imot, vi är väl båda överens om att otrohet är fel, att man inte ska ljuga fär varandra osv, ingenstans har ja väl sagt att jag är för otrohet? 
jag förstår inte hur du kan missförstå mig så mycket?
jag menade inte att det är tragiskt att älska på ett djupt och fint sätt, det jag menade var att man kan ha en djup och fin kärlek ändå. även om man gör fel och misstag. att det är tragiskt att tro att man bara kan älska om man är "ren" från otrohet och lögner.

du kan inte se nåt i någonting jag säger? 
du håller inte med om att alla känslor förändras vare sig det är till de bättre eller sämre? 
jag tror inte känslor "står still" och är samma. kärlek är nåt som inte bara finns där utan något man skapat tillsammans med dom man delar sitt liv med. altså känslor som utvecklas, eller förändras. ibland bra och ibland dåligt.

och ang mitt Motto: med att göra fel menade jag att man kanske ljuger om något eller har nåt man inte vill berätta som senare kommer fram som något dåligt, behöver inte vara otrohet utan att man helt enkelt gör misstag i mycket. 
jag menade heller inte att man måste uppleva en viss typ av dåliga saker utan jag menade att ibland händer de saker som man kanske kan jobba på istället för att göra slut.
självklart inte bara i förhållanden utan i annat med, jag tror allt dåligt har något bra med sig.
gör man misstag kan man lära sig utav dom.
är allt bra hela tiden så vet man inte bättre och kanske tar de för givet.
har man tagit in och bearbetat jobbiga saker eller gjort dåliga saker och lärt utav det så uppskattar man nog det som är bra på ett annat sätt :)
men som sagt det är mitt motto och ingen annan behöver ha samma ;) 

som jag sagt innan så upplever jag din syn på kärlek väldigt svart och vit, och det kanske bara är hur jag tolkar de men jag tycker kärleken är grå. att den går upp och ner. 
jag har svårt att se att någon har förhållanden där det bara är bra, där man som sagt aldrig tvivlar eller ser åt någon annan.
som du själv sagt så kan du inte vara med människor som har ljugit och jag tror på att ge de flesta en andra chans, det är iaf vad jag vill ha om jag gör misstag eller saker som jag ångrar i efterhand. :)

och där är väl isf skillnaden mellan dig och mig, ( så som jag ser den) att jag har lättare att förstå eller förlåta och gå vidare, medans du inte ser på varför en händelse uppstått och istället går vidare och börjar om på nytt.
och inget av det är för mig rätt eller fel. jag lever på mitt sätt och du på ditt, men som sagt att säga att vi inte kommer överens om nåt i detta ämne är bara barnsligt.

#91 jag tror nog man kan ge kärlek och älska utan att älska sig själv.
jag har inte alltid älskat mig själv men jag har alltid kunnat älska och ge kärlek till dom runtomkring mig.

#92 När jag kollar tillbaka, så ser jag inte mycket vi kommit överens om. Du kallar det barsnligt, jag kallar det realistiskt. Dessutom har jag enligt dig varit både elak, barnslig, kränkt dig osv. Sådana anklagelser drar ner på mitt intresse för vidare diskussion. Så jag lägger ner den mellan oss nu.

#94 ne jag håller med om de, att vi inte kommer överens om mycket, men att säga att vi inte kommer överens om nåt i denna sak är barnsligt då alla kan se att det inte är sant. 
och jaa de e kränkande för mig att du tror att ja inte skulle kunna leva i en sann och fin kärlek för att min partner varit otrogen.
de e skillnad på att diskutera och bara säga emot allt någon annan säger, du kan ju inte hålla med om något jag säger fast vi säger samma sak.
som sagt ja tycker jag hållt med dig i en hel del men att vi sedan agerar olika i olika situationer.
som sagt jag är inte för otrohet som du gång på gång verkar tro att jag är.

Det sista från mig till dig i detta; jag har aldrig skrivit att ni inte kan ha en sann och fin kärlek. Så var god och stoppa inte ord i munnen på mig. Du läser saker som inte skrivits.

Tack!

#90 Jag håller med dig…

Trots att relationer inte fungerat så måste jag säga att jag älskat/älskar den personen ändå. Något gjorde att jag fastnade för den personen och det försvinner inte för att vi inte lever ihop.

#5 Förväntar du dig inget av dig själv, som människa?…

Hälsning

#96 ne de har du inte skrivit ordagrannt men det är så du får de å låta, å de e de inte bara jag som tycker.

sosanna. Om du kan förlåta dig själv, för vad du gjort, med din otrohet… Då kan nog din partner också göra det. Kanske till och med dina barn.
Frågan är, om du fullhjärtat kommer att kunna förlåta dig själv, på egen hand, och bära den bördan av ett dåligt samvete… I ett liv med familj.

---

Angående "spärr mot otrohet"… En spärr, ser jag som en slags blockering. Man spänner, och tvingar sig. Vad händer när kraften blir så stor, trycker mot denna föreställda spärr, och saker lossnar?

#100 Det handlar inte om att tvinga sig, utan det faller sig naturligt.
Som jag, jag kan inte vara det. Behöver inte tvinga mig till det.
Det bara är så. Alla människor är olika.

#101 vad grundar du på att det skulle falla sig naturligt för vissa att inte kunna vara otrogna? 
jag poängterar ännu en gång på att människan är skapt på ett viss sätt och samhället visar oss hur vi ska leva.
anledningen till att du tror att du inte kan vara otrogen är ju för att du tycker att det är fel men att tro att du är skapt på ett annorlunda sätt mot vad ex jag är kan du ju inte bevisa. 
att fortsätta predrika om denna spärr som att det skulle va bevisat att det är så tycker jag är fel.  

tycker det är konstigt att du släpper din teori om att man väljer med, nu är det helt plötsligt omöjligt?!

Alla är vi olika!

Faller det sig naturligt att inte vara otrogen, då har man faktiskt uppnåt så pass hög personlig, och andlig utveckling så att spärren inte behövs.

Jag undrar om det ens är möjligt… Man är ju ändå beroende av andra, och varandra. Och innan andra har förmågan att vara trogen, så kan det vara svårt att helt ha den förmågan själv.
Därför blir ödmjukhet, och förståelse viktigt.

#103 För mig faller det sig väldigt naturligt att inte vara otrogen.

Men att dra växlar på att det skulle handla om hög personlig och andlig utveckling håller jag inte med om

För mig är det fullständigt naturligt att vara trogen. Jag törs faktiskt säga att jag vet med 100 % att jag alltid kommer vara trogen.

Det känns väldigt bra för både mig och min sambo att ingen av oss varit med nån annan. Vi var båda oskuld när vi träffades för snart 13 år sedan.

#103 Ja, det är möjligt att det faller sig naturligt att inte vara otrogen. Trodde det var så de flesta kände, sedan gör en del fel val vid vissa vägskäl som gör att de är otrogna, medans andra väljer att inte vara det.

Vad menar du med att man är beroende av andra?
Jag får be om ursäkt, men du skriver på ett sätt som är svårt för mig att förstå.

Man utsätts för andras tankar, idéer, och synsätt. Är någon arg, i närheten av en själv… Så är det inte alltid lätt att låta bli att "smittas". På så sätt är man "beroende" av, eller sammanlänkade med, andra.

#106 Och kanske är de så att en del gör rätt val vid vissa vägskäl som gör att de är otrogna

#108 Hur menar du då?

#109 Inget om går att förklara för en med en svart/vit världsbild

#110 Nä, lever man i en med gråsoner så.

Mer nyancerat låter mer positivt tycker jag

Nu lät det nästan som att jag vill försvara eler förespråka otrohet. Så är det självklart inte.

Jag skulle säga att världen både är svart/vit och nyanserad. Beroende på hur man ser det.

Kärlek är, precis som självförtroende, en nyvara. Ständigt föränderlig, och i ständigt behov av uppmuntran och utveckling. Samma sak med åtrå.

Jag kan oxo älska andra, men har mycket svårt att älska mig själv. Men genom att ge kärlek till andra, ger jag oxo mig själv kärlek, då min kärlek returneras tillbaka från den som just då får en släng utav all kärlek som bor i hjärtat.

För mig blir det inte otrohet, så länge det inte smusslas och ljugs om det. Det gör man om det saknas tillit, antingen till partnern, eller mot sig själv. Att helt lita på en annan människa är en konst, men med tillit i hjärtat, behöver man inte ljuga och gå bakom ryggen på sin älskade.

För mig faller detta också under respekt..