Jag tror det. Många hamnar i fruktansvärda förhållanden för dom klarar inte av att vara ensamma med sig själva… och om dom tar sig ut ur ett dåligt förhållande så är det nya direkt påbörjat.

Dom får rent panik av att vara ensamma.

Jag tror inte det. Jag älskar inte mig själv och har aldrig gjort det. Men jag älskar min pojkvän och han älskar mig

Jag tror att man måste älska sig själv för att kunna bli älskad. Tror det blir svårt för någon annan att verkligen älska en människa som inte tycker om sig själv.

Angående det andra så är jag litet osäker. När jag inte tyckte om mig själv trodde jag att jag älskade någon, men nu i efterhand var det nog inte så. Jag är mer förmögen till att älska andra nu när jag älskar mig själv.

vad menar ni med att man älskar sig själv?

jag antar att jag älskar mig själv :P jag är den jag är och vill inte vara någon annan, jag vet att jag har fel och brister men försöker se till mina bra sidor och framhäva dem. jag är lixom nöjd med den jag är. 
sen har jag väl dagar där ja deppar ihop lite för att ja känner mig som ett ufo men de gör väl alla ibland? :)

jag älskar min sambo och mina vänner och dom älskar mig. 
tror inte dom skulle tycka mindre om mig eller jag dom om jag hade kännt att jag inte tyckte om mig själv på samma sätt.  
sålänge man bryr sig om andra och inte gör illa sig själv eller nån annan så kan man väl älska :) 

tror de kan va lika svårt att älska någon som älskar sig själv för mycket :P som för nån som älskar sig själv för lite :)

Det med att älska sig själv blir en spirituell fråga för mig. Att vara en hel människa med vad allt det innebär. Tyvärr är det ganska sällsynt…

Kanske kan man säga att det är olika grader av att älska sig själv det ofta handlar om. Och att vad det egentligen innebär är hur pass man är kapabel att öppna dig själv inför livet, och i den förlängningen kunna både få och ge kärlek.

Ingen människa kan idag vara totalt öppen. Det blir alltid en viss stängning då ingen kan hantera all smärta som går i omlopp. Därför blir det ändå som männska svårt att fullt älska sig själv innan alla andra älskar sig själv.

Att älska sig själv i viss grad tror jag är att älska andra i den graden. Att ge och få den kärlek man består av.

Jag tror att man måste älska sig själv för att kunna älska någon annan.

Men det andra tror jag tvärt om. Av egen erfarenhet så var jag mycket älskad av en annan person trots att jag inte alls va så förtjust i mig själv.

Älska är ett ganska stort ord. Man kan ju tycka om - eller älska sig själv, utan att vara egoistisk t ex.

Att tycka om eller älska sig själv fullt ut, behöver inte vara nödvändigt för att kunna tycka om eller älska någon annan, anser jag.

Att tillåta någon annan att tycka om en, eller älska en till fullo, med alla fel och brister man har, är en konst. Särskilt om man inte tycker om sig själv speciellt mycket.

Konsten att börja tycka om sig själv ligger väl i att börja  acceptera att man inte är helt perfekt, utan att alla - också förutom en själv - har fel och brister på ett eller annat sätt. Inte bara en själv. Alla gör vi misstag som man får lära sig att leva med. Och förhoppningsvis gör man inte om dem.. DÅ först kan man börja tycka om och acceptera sig själv, och även andra.

Detta gäller även utseendemässigt, att man inte är lik någon annan och jämför sig med med te x modevärlden och reklamfolk, utan att det är skillnaden på oss alla som gör oss till dem vi är. Att alla ser olika ut och ÄR olika. Börjar man accepterta detta så kan man ha en större chans att älska sig själv.

  (OJ vad långt det här blev..)

Så människor som inte älskar sig själv kan inte älska sina djur, älska sina föräldrar, älska sina syskon och de kan inte älska en tillbaka? Eller är det bara kärleken till en partner man inte kan känna/ta emot om man inte först älskar sig själv? Förstår inte alls resonemanget faktiskt, självklart kan man älska och bli älskad även om man inte är en "hel" människa.

Som någon skrev är väl älska ett starkt ord. Självklart kan man använda det på olika sätt. Är ju ändå bara ett uttryck som man sätter mening till.

Jag tror det är lättare att älska sig själv om man har många runt sig som älskar en för den man är även om man inte tycker att man är perfekt :)

Nej det tycker jag inte, känslor har man oavsett. Men, kärleken är bättre och renare om man tycker om sig själv.

#10 Hur hittar man sådana?  Och vad är att inte vara perfekt?

Jag gillar inte uttrycket " att man måste älska sig själv för att kunna älska någon annan"

Det utesluter en hel massa människor från förmågan att kunna älska någon i så fall.

Hur många människor är hundra % tillfreds med sig själv? Många har ångest, mindervärdighetskomplex, social fobi, deprimerade, osv.

Det skulle ju innebära att dessa människor inte skulle kunna älska någon annan?

Det kan jag inte ta till mig.

Däremot så är det med all säkerhet lättare att älska någon annan om man mår bra själv men det är en annan sak.

"Kanske kan man säga att det är olika grader av att älska sig själv det ofta handlar om."

"Att älska sig själv i viss grad tror jag är att älska andra i den graden."

#13

När du i ditt inlägg skriver "det kan jag inte ta till mig" tolkar jag det som att diskussion med dig angående detta inte skulle kunna komma så långt. Att du har en fast föreställning om något som du inte vill ge chansen till eventuell förändring…

Vad tycker du om uttrycket att man älskar andra som man älskar sig själv då? Vilket är ett faktum då all kärlek är ett utbyte. Det är just kärlek. Ett utbyte och ett flöde…

#14 Det är inte alltid klart att det är ett utbyte. Du kan älska någon på håll, någon i hemlighet osv.

Om en människa hyser ett stort självförrakt av olika anledningar, menar du då att den människan är oförmögen att älska någon annan?

#15 Kanske inte oförmögen men att den kärleken inte är så stor den skulle kunna vara. Är ju klart i och för sig att den kan upplevas stark för personen, relativt till det andra som kanske inte känns så bra. Har någon självförakt men känner kärlek för någon, då skulle jag säga att den kärlek den känner till någon annan samtidigt är kärlek till en själv. Så självföraktet kanske inte är så stort ändå?

Är självföraktet så pass stort så att man inte känner kärlek alls… Då älskar man väl varken sig själv eller någon annan. Visst finns en viss kärlek alltid. Men klart den är mer eller mindre. Med alla krig, våld, osv. kan man ju inte säga att alla människor på jorden älskar vilkorslöst, sig själv och andra. Varför inte se vad som skulle kunna vara och se potentialen hos alla i stället för att försvara depression, ångest med att dessa älskar som alla andra. Då finns det ju i så fall ingen anledning för dom att komma ur depressionen… Depression är väl just en viss oförmåga att känna kärlek, och kunna vara öppen.

Även finns det ju tillstånd… expanderat medvetande… I ett sådant tillstånd håller inte en depression länge. Även kallat upplysning i mer allmänna termer.

#16 Så en deprimerad människa kan heller inte bli/vara upplyst?

Depression är en sjukdom som vilken annan sjukdom som helst.

Du skriver att depression är en viss oförmåga att känna kärlek och det var en väldigt märklig förklaring på sjukdomen får jag säga.

Är man deprimerad så stänger man ofta av ALLA känslor. Inte bara kärlek utan livet kan bli som en bubbla beroende på hur långt eller djupt man hamnat.

Det är en sjukdom och med det menas också att det finns behandling.

Skulle t.ex jag som gift sedan 30 år gå in i en depression så innebär det ju inte att jag älskar min man mindre för det. Jag har kanske inte förmågan att visa det när jag är som sjukast men kärleken finns där.

Du skriver att man kan inte säga att alla människor villkorslöst älskar sig själv och andra och det tro inte jag heller.

Den enda villkorslösa kärleken som finns tror jag är den man har till sina barn.

Jag tror att en deprimerad person som får expanderat medvetande, och på så vis blir medveten om Medvetandet inte under lång tid har kvar sin depression.

Sjukdommar läker när man slutar kämpa emot. Helt säkert. Det svåra är väl att just sluta kämpa emot läkningen då man kanske inte vet hur man gör.

Du kanske inte tänker på att jag kan ha varit deprimerad? Förra sommaren var jag nära på att ta mitt liv. För inte länge sedan var jag nära igen men hade ett annat förhållande till det. Hela mitt liv har jag kämpat emot depression, jag visste inte ens att jag hade den. Tills jag öppnade upp för den, och läkningen. Nu kan jag väl säga att jag nog snart är ur den. Vad som återstår är nog mer rester som kommer tillbaka då och då.
Hur jag kunde bli i stort sett helt…"frisk"…på ett år är väl lite mystiskt, men härligt! Har aldrig varit hos psykolog eller tagit antidepressiva. Har inget emot dessa. Menar mer att så fort jag accepterade mig själv så gick läkningen i hög hastighet utan att jag egentligen gjort ett dugg åt själva sjukdommen.

Innan man upplever vilkorslös kärlek, som endast är ett uttryck, till sig själv och resten… naturen, människor, livet. Då kan det vara svårt att tro.

Jag ser inte ned på deprimerade men menar att det finns enorm möjlighet till läkning om man slutar kämpa emot läkningen. Att vilja vara i sin egen värld kanske man vill tills man kommer ur den världen.
Det är mycket man inte vet…

#18 Du har heller ingen aning om jag har varit deprimerad eller hur?

Men eftersom jag indirekt arbetar i psykiatrin så kan jag tala om att det är ett fåtal med diagnosen depression som kan ta sig ur den själv.

"Att vilja vara i sin egen värld kanske man vill tills man kommer ur den världen."

Det är mycket få människor som kan läka sig från depression med vilja.

Kan man det så skulle jag våga påstå att depressionen inte varit särskilt djup. Vissa människor kan t.om bli helt katatoniska i sin sjukdom och då kan man inte tänka sig frisk.

#19 Jag förstår att du behöver ta ditt jobb på allvar… Är väl bara det att du genom att försvara sjukdommen, och genom att inte verka tro på läkning så stoppar du just läkningen.

bumbelboo.

En anledning att jag inte går och pratar med proffissionell är väl just det att man inte blir tagen på allvar. Bara för att man är lite socialt förmögen, inte gråter hela tiden, eller skär sig betyder inte det att man inte är djupt deprimerad.

På så sätt blir man ju kvarhållen i samtalen då man nästan måste låsats och söka uppmärksamhet innan man får hjälp.
Eller ska man behöva ta sitt eget liv innan man blir tagen på allvar??

Tänk om och tänk bättre!

#21 Tycker allt att du ska tänka om.
Om du inte har blivit tagen på allvar är det bara till att beklaga, men inte kan du dra alla psykologer, terapeuter eller kuratorer över samma kam.

Det är faktiskt så att man i ett riktigt sjukt tillstånd behöver proffessionell hjälp. När man är riktigt långt nere i skiten har man inte styrkan till att ta sig ur det själv. Säger man annat har man antagligen inte varit helt på botten, och då ska man vara glad.

Man behöver aldrig låtsas vara någon man inte är. Gör man det får man skylla sig själv när man sen får fel hjälp.

#19 "Kan man det så skulle jag våga påstå att depressionen inte varit särskilt djup."

#22 "Säger man annat har man antagligen inte varit helt på botten"

Grrrattis till att säga emot er själva. Ni tar just inte saken på allvar.

Enda gången jag blev tagen på allvar var väl när jag blev erbjuden psykolog. Men nää… Har pratat tillräckligt med kuratorer för att veta var jag står. En ringde inte upp mig två gånger så det inte blev något. En annan började på gränsen bråka med mig och sa att man kunde få en annan kurator om man ville.

Jag tror inte det, fast å andra sidan vad är definitionen av älska och kärlek? Och delas denna av alla? Jag skulle inte säga att jag älskar mig själv, men det är möjligt att andra skulle säga att jag gör det i och med att jag har bra självkänsla (dock dåligt självförtroende). Jag respekterar andra och ser mig själv värd samma respekt. Hur som helst älskar jag min man och han älskar mig, Detta är jag 100% säker på.

#23 Jag tar inte bara mitt jobb på allvar utan även åkommorna som söks för.

Jag har även varit patient på psykakuten men det vill jag inte gå närmre in på men jag har erfarenhet från båda sidorna.

Det finns fler yrkeskategorier än kuratorer.

I det här fallet så tror jag att det är du som inte har så mycket erfarenhet utom "ditt egna tillstånd" som du uppenbarligen klarat dig ur på egen hand. Det är bara att gratulera.

Arbetar man med människor inom psykiatrin så VET man att det inte är så enkelt för alla.

#25 Visst har jag inte mer en min egen erfarenhet… Anledningen att man inte orkar finna en psykolog om det skulle behövas är väl att man inte orkar bli överkörd av de som ska hjälpa en. Och vems annan än min egen erfarenhet ska jag gå på?

Besviken blir man väl när folk inte kan se genom fasaden och ytan. Det är att inte bli tagen på allvar på djupet. De som tar livet av sig är väl de som kommit så långt att de inte pratar om det längre. De självmord jag har hört om verkar vara en överraskning för närstående. Och med det i tanken känns är det ju väldigt fel att bli..utslängd..för att man inte har våldsamma utbrott som pekar på hur dåligt man mår.

Vi behöver inte ta detta längre. Synd är väl att man inte ser större anledning att gå dit man kanske behöver.

Jag menar. Är ju lite synd att dö utan anledning… Ursäkta min bittra ton.

Man behöver absolut inte ha våldsamma utbrott för att vården ska förstå hur man mår. Bara där visar du på din oerfarenhet.

Du har blivit erbjuden en psykolog men nää….

Du har dålig erfarenhet av kuratorer. Är det allt?

Du kanske inte är i behov av hjälp nu men skulle det bli så i framtiden, depressioner har en förmåga att komma tillbaka, så skulle jag rekommendera dig att söka hjälp.

Tråkigt att du har en sådan uppfattning om vården.

Jag ber om ursäkt att ha hamnat helt OT som vanligt men ska skärpa mig nu.

Det underlättar nog att vara nöjd med sig själv, men det är inget hinder för att älska någon. Eller att bli älskad.

#28 Det var väl intressant men ledsamt att diskutera. Hoppas att vi har kommit nån vart.

Tack för rekomendationen, får väl se vad som händer. Vet inte ens var man hittar sån hjälp nånstans. Gav upp på det för länge sedan.

…och tack för allvaret #28. Det är att se under ytan.

Jag tror att rätt människor kan få en att älska sig själv mer. Min pojkvän har fått mig att inse att jag är en toppenbra människa och verkligen värd att älskas - trots att jag älskade honom redan innan det.

Jag tror att ens kärlek till andra kan bli större när man älskar sig själv, då är man inte en sån som kanske gnäller på andra, som många kan göra. #21 Jag förstår vad du menar. Jag hade en kompis som ville bli inskriven för att han hörde röster (satt vaken några nätter hos mig för att han inte vågade sova)… På stället sa dem att han var för frisk eftersom han bad om inskrivning själv. Några veckor senare fick vi ett samtal från hans mamma. Han hade hängt sig. Finns inte en ***** som vet hur dåligt man mår, eller om man är "tillräckligt" sjuk.

#32 Det finns självklart tillfällen då vården inte är tillräcklig, men de flesta får hjälp när den behövs.

Och jag kan lova att det inte hör till vanligheter att man inte får hjälp om man hör röster.

Jag tror inte att man måste älska sig själv för att älska någon annan. Jag har då i alla fall varit i många perioder då jag inte alls tyckt om mig själv men ändå älskat andra. Däremot tror jag att det är väldigt viktigt att man åtminstone tycker om sig själv och accepterar att man är den man är, oavsett andra människor man har eller inte har i sitt liv. Jag tror det är väldigt viktigt att försöka lära sig att tycka om sig själv.

#32 Förvånar inte. Ledsen att höra om. 

Önskar jag kunde vara mer positiv om denna sak. Kanske får bli andra med bättre erfarenheter som får vara.

På tal om att höra röster kan det vara bra att undersöka på egen hand också, för jag tänker att inte den vanliga vården kan hantera allt. De är ju mer traditionella. Enligt mig behöver man inte ha något psykiskt fel för att man hör röster. Finns en hel del som är så kallade medliala… Men är ju svårt att säga om just denna människa du pratar om.

Ursäkta offtopic.

Ja, jag vet inte. Han mådde iallafall inte bra.. I slutet frågade han rakt ut om vi också hörde, just vid ett tillfälle där han hörde flera röster, samtidigt som han skratta åt sig själv lite hopplöst… Jag stör mig fruktansvärt mycket att han inte kunde ringa den gången också så vi kunde pratat, men han gillade inte att köra dit där jag bodde för han trodde alltid att han hade någon efter sig. En gång när vi var ute o gick sa han också att någon kollade oss.. Han hade också program på datorn som sa till om någon försökte ta sig in på datorn, vilket normalt händer hela tiden, men det gjorde honom rädd.. Han satte även för en lapp för webbcammen.. Det var ett stort ställe i Lund, för folk med psykiska besvär, som han ville in på. De borde förstått allvaret tycker jag. Ja förlåt för mycket OT, har inte riktigt skrivit av mig om detta innan.. Lovar att sluta nu :).

#36 Det låter som ett psykiskt besvär. Det kan ju vara mediala förmågor inblandat, men sådana ska inte bli jobbiga eller skrämmande.

Kan säga att det händer att jag hör röster, men vet att det är inom mig. För mig är det inget besvär då jag kan hantera det.

#29 "Det underlättar nog att vara nöjd med sig själv, men det är inget hinder för att älska någon. Eller att bli älskad."

Håller med! Håller även med det mesta i inlägg #13.

Ett uttryck som detta är ganska okänsligt och jag håller inte med att man till fullo måste älska sig själv för att bli älskad. Vad jag skulle tro dock är attom man älskar sig själv mer så kommer det att lätta kärleksbanden mellan paret. Det säger ju sig självt att om den ena lyser och glänser så påverkar det starkare än om det är tvärt om. Att älska sig själv förstärker parets kärlek ännu mer till varandra.

Jag undrar varför man uppfattar uttrycket okänsligt, och om det är okänsligt varför inte byta ut uttrycket, eller enklare; se innebörden, och det goda det för med sig för den som tar det på så sätt.

Det finns väl en anledning att mediciner utan konstlad påverkan på kroppen fortfarande kan ge effekt, om man väljer (medvetet, eller omedvetet) att tro på, och införliva "medicinen".

Kort, och gott; Man skapar den verklighet man lever.

Niklas

Håller med SaraC. bra skrivet

Nidlo, förstår ditt synsätt, tyvärr. Ibland måste man vara stark för att få hjälp. Jag lyckades få iväg en vän till psykolog via universitetet, hon remiterades vidare till traumacenter, medan hon väntade på platsen där gick hon till samma plykolog som remiterade henne. Efter ett litet tag ändrade sig psykologen och tog bort henne från kön till traumacenter. Hon slutade tro på min vän som redan var självmordsbenägen och avslutade samtalen. Jag gick direkt till psykologens chef och hotade med diverse anmälningar och media om min vän var död nästa dag och såg till att hon fick akut hjälp direkt. Nu löste det sig, men hade hon inte haft mig som orkade ta hennes fight den dagen hade hon inte levt längre. Katastrof. Så ska det inte vara.

#42 Låter väldigt konstigt att psykologen ändrade sig. Tycker det verkar som de lägger stor tid på att komma fram till om patienten är allvarlig eller inte.

Är man riktigt dålig så orkar man väl inte sitta och förklara, och försvara sig.

Niklas