Till en viss del kan man kontrollera sina känslor, helt enkelt stänga av eller göra sig oemottaglig för vissa intryck. En del kallar det för att härda sig själv mot eventuell smärta, andra för att låsa det inom sig och ignorera.

Jag anser att det är en bra egenskap att kunna skaka av sig och gå vidare, så länge man själv är säker på att man kan hantera saken. Har sett en del som försökt och inte lyckats, och som nu går hos psykolog för att få ordning på kaoset som skapades.

#1 Jo precis, så gjorde jag innan och det var inte lyckat :-/

Jag håller mig neutral till människor jag inte känner (vilket kan ta tid, mammas sambo har funnits i 3år men är fortfarande inte accepterad). Jag håller mig där tills jag fått bevis på att personen är att lita på, då kan de få mina känslor/kärlek. Visst kan det bli ensamt att inte lita på någon men fördelarna överväger :-D

Sista året har varit världens otursår och jag har lärt mig att vissa saker går inte att påverka, jag var nere i en period av inlärd hjälplöshet, det kändes som jag inte kunde påverka något! I efterhand vet jag att jag har lärt mig att påverka mig själv och att livet går vidare (på gott och ont) och att allt är inte mitt fel

Dock hade jag aldrig klarat detta utan rätt medicinering, hade jag haft depressionen eller ångesten kvar (de finns men är mindre) hade jag aldrig klarat det.

Jag håller med #1 till stor del.

Det är en intressant fråga, och det går ju att lära sig att stänga av sitt känsloliv. Det kan vara bra då man måste få saker gjorda, där man annars skulle raseras av dåliga känslor. Det kan också vara bra om man är på gränsen att ta livet av sig. Stänger man då av de jobbiga känslorna kanske de går lättare att hantera vid ett bättre tillfälle, eller när man inte är ensam.

Ändå så har till exempel min pappa, och till stor del mamma stängt av sina känslor. Jag kan tyvärr inte ha med dom att göra för tillfället… :-/ De har lätt för att vara elaka, och nedtryckande vilket jag nu förstår är för att de själva inte mår så bra.

Känslor kan ju heller inte försvinna om de inte får någon slags bearbetning. Jag själv har ilska inom mig efter min uppväxt, som jag har hanterat genom meditation… I meditationen uppstår känslan inom en, och får då utrymmet som krävs för att lösas upp.

Instängda känslor blir till slut en bomb! Eller till ett flöde av irritation mot allt, och alla.
De behöver få utlopp på ett säkert sätt, men kan visst stängas av i tillfällen då de annars skulle attackera någon oskyldig.

Hoppas fler ger sin syn i ämnet… :)

#3 Det har du rätt i. Fast det jag menar är inte instängda känslor, instängda/borttryckta känslor är inte bra, de måste man få utlopp för för annars kommer man gå sönder inifrån.

Man kan nog intala sig själv att någon inte är lämplig att vara med eller lägga energi på men älskar man någon så gör man. Sen att man kan och bör vara logisk och inte ge sig i lag med personen för sitt eget bästa är en annan sak.

Känslorna finns kvar men man måste inte alltid bejaka dem utan faktiskt sätta sitt eget välmående först.

#4 Okej, ja det kan ju vara skillnad på att stänga av så inte känslan skapas, och att låta den skapas men att inte få utlopp..då förstår jag.

#0 Det med att inte låta sig bli kär/förälskad i en viss person… Jag tänker att det har att göra med en balans inom en själv. Man kan vara mer distanserad, och o-balansen som fanns i kroppen är mer jämn. Ungefär som att rätt dörr i en labyrint öppnas, och stängs som den ska. Eller att portar i en kanal öppnas i viss ordning, så att rätt mängd vatten kan forsa, vid "rätt" tillfälle…

#5 Det sista du skrev är lite som jag menar, men hos mig går det oftast inte till känslor utan bara logik (och en massa att fundera vidare på så jag kan lära känna mig själv ännu bättre :-))

#6 Förstod inte hur du menade där, kan du förklara på ett annat sätt?

#0: Oj, jösses vad jag känner igen mig i ditt inlägg. Det låter som att det vore jag som skulle ha skrivit det hela.

Jag har varit exakt likadan och är nog till viss del det än idag.

Tex väljer jag att inte få känslor för att vilja skaffa barn, så därför som fyllda 30 år igår,nybliven singel sen 2 månader så har jag ingen längtan än. Men den kanske kommer.

Skulle kunna beskriva så mycket olika sammanhang där jag känner att jag väljer att stänga av istället för att låta känslorna komma.

Däremot har jag väl dem senaste åren börjat arbeta med mig själv i att börja hantera mina känslor. För det är inte bra i längden att stänga av totalt. Det har jag fått lära mig den hårda vägen att det inte är så bra.

#8 Haha, så kan det bli ibland :-)

Fast här har jag fått lära mig hårda vägen att för mig är detta bäst. Jag stänger inte av, jag är bara ytterst restriktiv med vilka som får "äran" att påverka mig.

Folk som påverkar negativt tas bort från bekantskapskretsen, jag har tillräckligt med egna problem att tas med, däremot en vän eller min familj (utom pappa!) kan jag gå i döden för om det skulle behövas för att hjälpa!

#7 Vet inte vad du menar som var oklart.

Som menat kan man ju stänga av från att känslan skapas, då blir ett tryck av den o-skapade känslan kvar. Vilket skulle vara intentionen, eller viljan. Känslan vill skapas och man låter den inte skapas. Trycket finns kvar.

Eller så låter man känslan skapas inom en, och stoppar den på ett senare stadium. Innan den får utlopp genom till exempel uttryckt ilska.

Detta är ju ganska diffust, och gränsen är otydlig…

Med det senare om kärlek/förälskelse menas; Att o-balansen gör så att kärleken får uttryck på ett sätt som kan tolkas som jobbigt, genom att man blir olyckligt förälskad. Balansen i kroppens flöde gör att rätt sak händer vid rätt tidpunkt… Att intag, och uttryck sker efter ett välmående, och anpassar sig efter situationen. Det här kan ske ganska automatiskt, ungefär som att kroppen genom intelligensen vet när inandning, och utandning sker!

Det har säkert med så kallade "chakran" att göra, vilka är intuitivt förmodade portar i kroppen, som sköter de olika tillstånden. Ett slags schema kan man säga, över hur flödet tar vid, och ter sig:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Chakra

Visst kan man se detta som lite flummigt, men för den det fungerar för spelar det ingen större roll hur det bemärks :)

Det finns även mer vetanskapliga förklaringar kopplade till detta. Någon jag känner har förklarat liknande med hjälp av nervsystemet.

#4 du säger det, jag har försökt att trycka ner vissa känslor för 2 tjejer ochjag håller på att exploderar, de är båda mina bästa vänner och den ena är gift, jag kämpar mot att inte brytas ner i en depression just nu med

#11 Vad jobbigt :-( Hoppas du mår bättre snart!

#12 ja du menar det, allt händer på en och samma gång, kraften inom mig är stort sett slut mot att kämpa med

#13 Är kraften slut så slutar man att kämpa! För själva kämpandet gör en till slut kraftlös!

Man är inget viljelöst offer!  Det betyder såklart inte att man inte påverkas av otrevligheter eller kan attraheras av nån man utmrkt vet man bör hålla sig från.  Känslor kommer, men vad man gör med dom kan man påverka. man kan förstora dom nåt kopiöst, vidareutvekcla dom eller tvärtom bestämma sig för att inte göra det.  Men dom flesta behöver nog lära sig det och det ä nog vanligare att vara bra på det när man blir lite äldre.  Och hunnit få lite "stryk" på vägen.

#14 ja jag vet men lite har jag kvar att kämpa med men är snart slut

#16 Det verkar jobbigt. Vad jag menar i #14 är att själva kämpandet kan göra så att man missar poängen vilken kan vara om man så vill att ge upp för vad som är, tillåta, och låta Flöda.

Det är ju när man kämpar emot som man tappar kraften :) Eller hur?

# 17 japp jag vill verkligen inte ha dessa känslor, sedan kämpar jag mot en mörk sida i mig som tar det den vill ha, jag kommer inte vilja tillåta mig att förlora kraften där, har pratat med en kurator som hjälpt mig lite idag så jag fått tillbaka lite av styrkan att kämpa vidare med

ju mer man kämpar desto mer tappar man kraften till det

Kan tipsa om en tråd där jag har skrivit lite om något liknande för mig.

http://andligutveckling.ifokus.se/discussions/4de3d56b88f4722c8e006bc8-en-varelse#discussions-3

Meditation är ett fungerande sätt att komma till freds med sina olika sidor. Kanske får man hitta ett mellanläge mellan den mörka, och den ljusa sidan hos sig. En balans. Det gäller att älska hela sig själv, på så sätt transformeras mörker.

#19 tack så mycket, ska genast läsa den länken