Jag tycker du ska visa honom det du skriver här. Då borde han förstå att du menar allvar. Att du faktiskt funderar på att gå skilda vägar.

Sedan verkar ni ha problem att nå fram till varandra. Kräv att ni går och pratar med någon utomstående om era problem

Och ni äter inte middag tillsammans längre säger du. Det gjorde ni alltid förut trots att han kom hem sent.  Är det bara pga av honom eller struntar även du i att ni ska få den stunden tillsammans?

Jag berättar detta för honom gång på gång, men han tar det inte till sig.
Att jag har funderingar på att flytta isär vet han inte. Men han kommer att få veta om det inte blir en ändring.

Jo, men då är frågan, hur ska han ha tid till det? Han har ju knappt tid till att köra mig till de möten jag måste gå på. Det är bara han som har körkort och vi bor väldigt avsides just nu, så han är den enda som kan ta mig utanför huset. Och det händer inte ofta.

Jag vet inte varför det blir så. Jag har börjat med en medicin som gör att jag inte har någon matlust, men äta måste man ju ändå.
Han själv väljer att dricka någon sorts drink till frukost/lunch/middag och påstår sig att bli mätt på det..

Detta är inte kul. Jag känner mig ensam och övergiven. Jag mår bara sämre och allt blir bara mer fel. Jag vet inte vad jag ska göra.

Det låter ju som att ni måste göra en hel del förändringar. Varför finns inte tiden där? Jobbar han jämt? Och isåfall, kan han se över sin arbetssituation? Kan ju inte vara rimligt att jobba mycket mer än heltid en längre period. Om han gör det så måste han tala med sin chef om att få avlastning.

Att bo väldigt avsides utan körkort är ju inte så lämpligt heller. Kan du ta körkort? Kan ni tänka er att bo mera centralt?

Än en gång, sök någon form av samtalsterapi om ni vill fortsätta tillsammans.

Visst gör det. Och det är det jag säger till honom också. Både relationen mellan oss, boendet, jobbet, liksom allt måste förändras. Vill han ha mig kvar måste han visa att det är mig han vill vara med, det räcker inte att säga det.

Han jobbar jämt. Från kl 11-20. Men åker kanske runt, ja, kl 9 eller tidigare och kommer hem runt 22. På helgerna jobbar han också. Samma tider och då har han även tidningar att köra om nätterna. Så på helgerna ses vi knappt, och det är ändå då man ska ha som mest tid tillsammans.
Han träffar alltså inte ens sin son om dagarna. Och jag blir lika ledsen varje gång jag ser liten ligga i sängen och bli jätteglad när han hör att pappa är hemma, men att det då är läggdags för honom.

Ska kanske tillägga att han har en dotter sen innan, och när hon är här varannan vecka så är det oftast jag som får ta hand om henne.

Nej, vi letar något annat ställe att hyra, jag trivs inte här alls just nu, men det finns ingenting. Jag vill jättegärna komma in till centrum igen, men som sagt, det finns ingenting. Körkort kan jag inte ta för jag har ingen inkomst. Isåfall är det han som får betala allt, och det vill jag inte.

Men ja, jag tror vi måste prata med någon. Men hur man ska få med honom på något sånt vet jag inte..

Livet är alldeles för värdefull för att bara låta tiden gå!

Du skriver att du tagit upp detta gång på gång, men att inget händer. Kanske kan det vara så att han inta tar det riktigt på allvar därför att inget händer, allt är som vanligt änddå, du finns där.  Kanske är hans mycket jobbande ett sätt att (omedvetet) smita undan för att slippa ta tag i era problem?

Han prioriterar att göra allt möjligt annat än att träffa dig. Varför?

Har du nån kompis eller syster eller nån som du skulle kunna åka på semester ihop med?  Behöver ju inte vara nån dyr semesterresa, poängen är att komma hemifrån utan mannen nån vecka, få det på avstånd och kunna se saker tydligare.  En fördel med en kompis som kan vara lite bollplank att prata med. Och han får känna på att du är borta.  Om sonen är liten så ta med honom och en kompis så han har nån att leka med?

Det skulle nog vara bra att du antingen hade körkort eller att ni bodde så du kunde ta dig själv till saker.  Annars kanske du blir dendär som "alltid är där" om inte han själv transporterat dig någon annan stans.  Jag skulle alldrig orka om min man alltid var hemma och helt beroende av att bli skjutsad av mig.

#5 Ja, precis, det är vad jag också tror. Han tar det inte på allvar. Han ser mig som en trygghet som alltid finns här. Oavsett vad liksom. Men så är det inte, och det borde han veta.

Jag vet inte varför han hellre hjälper andra och aldrig är hemma än att vara med mig. Han säger att han behöver pengarna, men är de så mycket viktigare än att ha mig kvar? 

Jag frågade sist vi bråkade om han ville att jag skulle älska honom också, och det var klart han ville. Se till så att jag gör det då sa jag bara. Då blev han faktiskt lite tyst.

Tyvärr har jag inga vänner att umgås med direkt och alla mina systrar, förutom lillasyster har familjer. Så jag har bara min man. Men han förstår inte riktigt det.
Jag skulle tänka mig att åka iväg bara han och jag en vecka eller så, det skulle vi behöva också. Men han är ingen sån som bara kan lämna allt..

Och jag avskyr att jag är beroende av honom. Det är jobbigt att behöva fråga om han kan köra dit och dit, och får man ett nej så blir jag arg (för hade det varit någon annan, så hade det låtit annorlunda) och jag känner mig ännu mer instängd.

Och jag vill som sagt flytta. Det verkar han med vilja. Vi måste närmre så jag kan ta mig någonstans själv. Men det är svårt att hitta något att hyra. Speciellt under sommaren då det nästan bara finns korttids uthyrningar.

Igår kom droppen. Jag har sagt att jag behöver hämta min post i flera dagar nu (får den fortfarande hem till pappa då vi inte har skrivit oss på denna adressen eftersom det bara är ett tillfälligt boende), men varje gång det blir bestämt så är det alltid något som hindrar och han skjuter upp det.

Igår skulle vi hämta posten. Något vi bestämde på dagen, vi skulle ändå handla.
Men lite senare så lät det annorlunda.  "jag kan inte ut och flänga när jag har jobbat och är trött".. Blev självklart sur, jag vill faktiskt kunna betala mina räkningar!
Hem kom han runt 18.30 med dottern och mat och sa att när hon lagt sig så skulle han åka och handla.. Tänkte att det får väl gå då då. Bara han handlar det jag behöver också.

Iväg åkte han. Tiden gick. när det hade gått en timme undrade jag vart han tagit vägen. För det tar inte en timme fram och tillbaka till affären och handla på det.. Då fick jag höra att han åkt till ett ställe, fastnat där och pratat jobb.. Handlat, ja, det gjorde han, men bara det jag behövde, nästan iaf, men inte resten vi behövde.. Och det gjorde han på statoil..

Jag blev förbannad och frågade varför han åkte enda dit när han inte ville ut och flänga när han jobbat och var så trött? 1 mil till liksom, och jag hade kunnat hämta min post! Det fick jag självklart inget svar på.

Så här är det alltid! Ber jag om hjälp så får man ett nej och han gör annat istället.. Han säger att han ska åka och handla, och så är det inte det han gör..

Och han förstår inte varför jag blir sur..

Jag har satt en gräns för mig själv idag. Hämtar vi inte min post idag, så tänker jag be honom att hjälpa mig att flytta. För jag tänker inte ta detta.
Jag sa till honom i morse att vi måste hämta posten idag, och då ville han ha nycklarna till pappas hus så han kunde hämta den själv. Vilket jag inte gick med på.
Och då tror jag han blev sur "ska jag behöva åka fram och tillbaka?!" Ja, sa jag och han stängde dörren och gick..

Och för att spä på orättvisan så förväntar han sig att jag ska ta hand om hans dotter nu när det inte finns någon barnomsorg. Jag? Knappast fick han till svar, han vill inte hjälpa mig, då vill inte jag hjälpa honom.

Så här är det hela tiden. Och varje månad likadant med min post.
Jag är så trött på det.

Ja det låter rätt jobbigt. Finns det någon kärlek och glädje kvar i ert förhållande? Vill ni fortsätta tillsammans eller är det bara för att det känns jobbigt att flytta isär?

Förstår att det är svårt med bostäder men ett mer centralt boende är ju nästan ett måste utan körkort.

Om du eller ni hittar någon annanstans att bo kan du få ett jobb framöver? Låter ganska snedvridet med hans arbetstider på vardagarna och även helger tydligen plus att han kör ut tidningar då också. Samtidigt går du hemma alla dagar utan jobb.

Hoppas det ordnar sig iallafall

Jag älskar honom, men om det är mer vet jag inte just nu. Jag tror jag förtränger känslorna för att slippa bli sårad.
Han säger att han inte vill vara utan mig, att han älskar mig och att jag är hans allt.

Jag vet faktiskt inte om jag kan få något jobb. Jag har nämnligen autism och har stora problem med människor och allt det sociala (går bra med de närmsta). Skulle absolut kunna tänka mig att jobba med något jag klarar av och att det är på mina villkor så att säga. Men om det finns några såna ställen vet jag inte.

Jag frågade honom nyss vad han tyckte om vi skulle vara ifrån varandra två dagar. Min syster kom med ett förslag. Men då blev han jätteledsen och ville verkligen inte. Men säger ändå att det är mitt beslut.

Så jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Stannar jag hemma så kommer allt vara som vanligt. Åker jag så kommer jag bara må dåligt för att jag vet att han egentligen inte vill detta.. Och då blir det ju inte kul att göra något ändå.
Kanske ska jag åka för att visa att jag faktiskt inte alltid kan finnas här?

Jag tycker du ska åka för att visa att du kan vara utan honom! Visa en poäng liksom.

Kom fram till att jag inte kunde åka iväg. Och det är lite synd..

Men som väntat vill han inte ta mig med och hämta posten idag heller. Utan han vill hellre klippa sig.

Så nu har jag satt ett ultimatum. Antingen hämtar han mig så jag kan få min post, eller så hjälper han mig flytta.

Jag är så galet trött på detta nu. Hela tiden, varje dag kommer jag i sista hand. Älskar han mig verkligen så mycket som han säger? Känns verkligen inte så..

Försöker komma i håg vad ni har skrivit men annars vad jag kan se så ser det iaf ut som han inte tar dig på allvar. som om du skulle sitta i sista handen. Han vill kanske inte vara ensam om du åker bort (bra ide för dig att åka bort ett tag) och undra…om gör han nog det igen om ni skulle bo tillsammans igen.

Om han fortsätter så är det nog inget värt. Hoppas det ordnar sig för dig sen hur det än blir.

Hej. Det verkar vara en jättejobbig situation för dig. Är det pga av ekonomin han måste jobba så mycket? Är det inte absolut nödvändigt tycker jag du måste tvinga honom att välja, dig eller jobbet. Vissa blir nästan som besatta av att arbeta, särskilt om det gäller egenföretagare. Får du någonsorts akassa eller sjukersättning så har ni ju en liten inkommst där så en heltidsinommmst till måste väl räcka?

Vad gäller posten förstår jag mycket väl att han inte vill åka en extra gång fram och tillbaka utan hellre låna en nyckel och går in och hämtar den själv. Det blir så lätt en principsak av någon liten detalj när man är irriterad.

Hoppas det blir bättre, lycka till och stå på dig.

Hemlighet.

Jag får känslan av att han är ganska avstängd, och jobbar så mycket för att han inte vill acceptera något problem hos honom. Sedan verkar ju du väldigt ledsen för detta, och det kan man förstå!

Du kanske ska fundera över om han verkligen vill ha en nära relation med dig eller någon annan just nu.

Niklas

Det har blivit bättre mellan oss. Bråket i onsdags fick väl honom att inse att jag faktiskt kan lämna honom.

Att han jobbar som han gör måste han, och det förstår jag. Det är inte det som är problemet. Problemet är att han gör allt annat än att hjälpa mig när jag behöver det.

Eftersom att han vill att vi ska bo här (vi letar dock nytt ställe att bo på) så måste han tänka på mig och vad jag behöver också. Slutar han tidigare en dag så ska han inte åka och hjälpa andra eller komma hem men vända direkt igen. Jag behöver honom och det behöver hans son också. Och vi borde ju vara viktigast.

Han var ledig igår och dagen spenderade vi tillsammans. Det behövdes verkligen och idag är jag lite smått nere pga att jag nu sitter ensam igen.

På onsdag ska han vara ledig igen och då är tanken att jag och sonen ska åka med honom när han ska hämta en bil i Danmark. Så det kommer bli en liten utflykt för oss.

Så just nu är det bättre mellan oss. Och man får sms titt som tätt där han säger att han älskar mig och saknar mig. Hoppas bara att det håller i sig så här och att bråken kommer mer sällan.

Tack för alla svar!

#15 Hoppas det går bra framöver också. Är lätt att man tar varandra för givet efter ett tag, så det är bra att påminna ibland :)

Nu har det vänt totalt.. Helt plötsligt är jag någon han inte vet om han vill vara med.

Han pratar inte med mig. Bad om att få prata ut igår, men nej, det ville han inte. Han ville vara klar i huvudet idag på jobbet. Så han tycker alltså att det är bättre att sticka huvudet i sanden och låtsas som ingenting..

Jag sitter bara här och gråter. Jag är rädd att jag kommer få flytta härifrån. Men vart ska jag ta vägen? Har ingen i familjen som kommer kunna/vilja ta emot mig och vänner har jag inga.

Dessutom har han satt mig i en sits som gör att jag kommer få väldiga problem. Men det nekar han ju självklart till. Men han ljuger för mig. Jag bara vet det..

#17 Vad tråkigt! Är ni gifta? Du har ju vissa rättigheter. Varför är det just du som ska flytta ut om ni bestämmer er för att dela på er? Vad är det för sits han har satt dig i? Tycker det verkar väldigt "omoget" att inte vilja prata om detta. Ställ honom mot väggen! Du kommer säkert klara dig utmärkt utan honom, stanna inte för att du känner dig beroende av honom. Du är värd att vara lycklig.

Han fick en sista chans. Jag smsade och frågade vad han ville, om han ville över huvud taget. "jag vet inte" fick jag till svar. Så då sa jag det att då förlorar du mig nu och jag kommer ta mig härifrån. Men fortfarande inget jättebra svar fick man på det.

Så jag tog mod till mig att ringa min mamma som jag inte har haft kontakt med på många månader och bad henne om hjälp. Hon kom tillsammans med två av mina systrars sambos och de hjälpte mig att ta mig därifrån.

DÅ hörde min man av sig och var ledsen och han sa att han trodde inte jag skulle göra detta. Så han har alltså aldrig tagit mig på allvar när jag faktiskt sagt att jag kan lika gärna flytta om ingen förändring sker.

Ja, vi är gifta. Och huset vi bodde i hyr han, så där hade jag inte kunnat bo kvar. Hade heller inte velat.
Den sitsen han har satt mig i är ekonomisk, och jag har knappt någon inkomst så allt håller på att braka samman för mig.

Vi har haft lite sms-kontakt efteråt och han är ledsen. Säger att han förstår mig. Men det jag inte förstår är varför han inte förstått allt jag har sagt till honom de senaste månaderna. Hade han bara tagit allt till sig och försökt förändra på saker och ting, så hade jag fortfarande suttit i huset och väntat på honom nu..

Jag tycker så galet mycket om honom. Men det har visat flera gånger att vi verkligen inte passar ihop. Och det är tufft. Att inte kunna vara med den man verkligen älskar är helt fel :(

Nu är jag ensam för första gången sen i morse, och tårarna ligger och trycker. Det är jobbigt.. För jag vet också att han snart kommer höra av sig igen och säga saker jag inte vill höra..

En liten undran är varför ni hörs så mycket via sms? Det verkar svårt att kommunicera så.

#20 För att jag har svårt att prata i telefon. Men sen försöker jag om han ringer eller om han kommer hem att prata med honom. Men han lyssnar inte eller så säger han "inte nu".

Jag tycker det är jobbigt att smsa när man bråkar, för det är svårt att ta in allt. Då har jag lättare för att prata. För jag vill alltid reda ut det och minska alla missförstånd. Men han låser sig och ja, det går inte alls då. Och då är det bara sms som funkar,

Jag o min sambo hade ett knakigt förhållande ett tag. Men vi bokade en resa (bulgarien) o åkte iväg en vecka. Bort från jobb, hans föräldrar o allt. Det räddade nog vårat förhållande. Kanske det kan vara något för er annars kanske ni skall gå skilda vägar om inget hjälper. Det är sällan en person som kan lappa ihop ett knakigt förhållande. Man måste vara två o vilja kämpa för varandra. Lycka till