Jag känner igen mig lite, jag har egentligen bara två riktiga vänner, som jag kan lita på till 100%. som jag vet inte sviker mig.
vi har en riktig vänskap. vi behöver inte höras och ses jämt men vi vet vart vi har varandra. vi finns alltid där om de behövs.

för att inte känna den här ensamhets grejen som du pratar om har jag iaf valt att skilja på vänner och kompisar. 
jag har mycket kompisar, men få nära vänner.
kompisarna sätter ja inte samma krav på, öppnar inte upp mig helt för osv, men vi kan fortfarande ha kul ihop, fika, se på film eller gå ut på krogen mm.
sen är ju vissa som du skriver, sånna som hör av sig när de passar dom, och skiter i en när man har bestämt.

man får väl ta valet att antigen inte ha så höga krav och förväntningar på dom där kompisarna och se de för vad det är eller helt enkelt skita i dom.

Fnuha: Ja, har man ändå två riktiga vänner som vet var man har i alla lägen så skulle inte jag heller bry mig så mycket om den här andra typen av umgänge. Tyvärr så har jag bara sådana halvt opålitliga personer i min omgivning som heller inte är intresserade av en mer djup och äkta vänskap.

Det handlar just om det du skriver, att gå på bio, gå ut på krogen och så och det kan vara trevligt men när det väl blir saker man är oense om och har olika värderingar kring så visar det sig mycket snabbt att det inte är så mycket bakom det där umgänget.

Du har helt rätt i att man får anpassa sina förväningar men frågan är var man ska låta gränsen gå? Det är just här det med att vara sann mot sig själv kommer in i bilden. Att låta personer behandla en oschysst för att inte vara helt själv eller säga ifrån vad man tycker och vara ensam?

Jag gjorde ju så i det här läget att jag sköt upp vår träff just för att jag ansåg att min kompis inte verkade speciellt angelägen om att ses då det för henne inte spelar någon roll att hon inte kan hålla det hon lovar och heller inte tycker det spelar någon roll att vi kan ses kortare tid än vad som var sagt.

Det är ju dessutom långt från enda gången sådant här händer så till slut får man ändå välja att vara sann mot sig själv.

Jag är hellre utan kompisar än att jag blir besviken gång på gång.
Det FINNS riktiga vänner där ute, tyvärr gäller det att hitta dom också.

Man ska aldrig behöva känna att ens kompisar undviker att umgås med en. Man ska inte alltid vara den som pushar på för träffar och för kontakt.

Hera: Ja, jag håller ju på ett sätt med dig men när man som jag sitter i en stad där jag ingen släkt har, jag är singel och arbetslös så vet man verkligen vad ensamhet innebär. Det är många gånger väldigt långa dagar, man känner att det bara är hopplöst och att ingen vill ha en, varken på arbetsmarknaden eller som vän.

Jag har gjort många försök till att hitta vänner och har många gånger fått acceptera besvikelser och falska situationer men reagerade nu som jag gjorde gentemot den här kompisen. Detta gjorde nu att jag inget svar får på mitt sms och förmodligen har denna sk kompis skvallrat till en av våra gemensamma kompisar då jag inte får nåt svar av henne heller.

Man vet med andra ord verkligen hur det är att vara oönskad och att hela tiden försöka men misslyckas. Det är ju konstigt att de där mer äkta vännerna som vet vad lojalitet och vänskap verkligen är aldrig dyker upp…

Verkar inte gå att förändra något till det bättre, allt är bara kvar i det som är dåligt. Själv har man inte makten över speciellt mycket utan jobb och utan vänner…

Fy, vilka vänner! I alla fall den du nu skrev om. Jag förstår verkligen hur du känner.

Jag är lite "tuff i min attityd" och hade nog frågat rakt ut hur personen ville ha det egentligen. Det kan vara ett dåligt drag. Men jag hade troligtvis kanske gjort så.

Jag är inte särskilt social och har svårt att skaffa vänner, tyvärr också dålig på att vårda vänskapen. Nu har jag i alla fall turen att ha två riktigt bra vänner, även om jag bara träffar den ene kanske varannan månad. Men tidigare när jag var singel, saknade vänner, hade gott om tid och knappt någon kompis som ens kunde dissa en… så började jag träffa killar. Jag kanske hade tur men jag fick då goda vänner. Träffade också min man som nu är min bäste vän.

Att vara sann mot sig själv blir inte ensamhet enligt min erfarenhet. Genom att vara sann mot sig själv finner man de riktiga vännerna och sållar bort övriga bekanta.

#7 Det var fina ord, som jag bara kan instämma i. :)

#7 Alldeles sant!

Ibland kan det gå flera månader mellan att jag och min väninna pratas vid… men vi vet att om det är akut så finns vi alltid för varandra!!! Oavsett tid på dygnet!

Jag är lycklig över att ha många riktiga vänner, för det har jag faktiskt. jag har flera vänner som jag litar på och som aldrig sviker mig. Flera av dem träffar jag minst en gång i veckan.

Så har det inte alltid varit. För några år sedan var jag ensammast i världen. Blev gång på gång nobbad och bortglömd.

Jag vet inte vad det var som hände, men plötsligt bestämmde jag mig för att våga häva ur mig mina känslor. Jag vågade säga vad jag tyckte, rakt ut, utan krusiduller. Vissa av mina "fejkvänner" försvann (ingen förlust) och vissa av dem skärpte sig, och relationerna växte.

Låter man folk behandla en som en trasa, så gör dom det. Man måste själv sätta stopp!

Jag har egentligen en person jag kallar vän. Henne har jag kontakt med via mail i stort sett varje dag. Vi har svårt att ses då vi bor långt från varandra. Annars träffar jag mest människor om jag är ute någonstans, och då blir det ju sådana man inte känner.

Andra som man har kontakt med via datorn blir lätt till en sån som inte prioriterar en själv, då man bor långt bort från varandra. De jag har haft någon kontakt med har ingen större lust att ses heller då ett första möte nog ofta är ganska skrämmande.

Har ingen vän som jag umgås med. Trivs väldigt bra på egen hand. Kanske nästan lite för bra eftersom jag inte motiverar mig att söka mig till folk, för att få en bra vän att umgås med. Skulle tro att det ligger en besvikelse nånstans. Man har blivit sviken för många gånger, och väljer hellre ensamheten då man har hittat trygghet i den.

När den tryggheten hos en själv är hittad, eller håller på att hittas kan det säkert bli så att man släpper vänner man har för att senare hitta nya som bättre passar ens sätt att vara.

@5 MajaL:Ja, jag håller med dig i att det kan vara bra att fråga rätt ut och jag har även gjort det i vissa sammanhang. Dock brukar det för det mesta bli så att personen ursäktar sig, säger att hon vill umgås och sen uppstår en liknande situation längre fram i alla fall…

@12 Hera: Ja, jag håller med dig i det men när jag väl börjat säga vad jag tycker så får jag bara en massa mothugg och dåliga bortförklaringar så jag hamnar direkt bara i underläge.

De personer jag umgås med har betydligt fler vänner än jag och för dem spelar det ingen större roll om jag nu väljer att inte ha kontakt längre. Det blir ju alltid den som är ensam som förlorar, de som har många att umgås med lär ju inte sitta och tänka på att de inte har mig som vän längre. Därav det svåra i att säga ifrån även om man såklart inte vill bli behandlad som en trasa som du säger.

@13 Nidlo: Ja, orkar man bara vara ensam fram till den dag då man av någon anledning träffar på de där "rätta" personerna så kan man såklart välja att helt stänga kontakten med de man nu umgås med. Det beror nog mycket på vilket socialt behov man har, själv känner jag mig ofta ensam samtidigt som jag har väldigt få att umgås med. Ingen bra kombination med andra ord.

#15 Jag tycker inte du hamnar i underläge för att dom säger emot dig.
Du måste stå på dig själv. Sen handlar det också om hur man framför det. Om man anklagar sina kompisar så blir det ju lätt att dom inte tar åt sig. Menom man istället säger att det på ett förklarande sätt så kanske dom kan t åt sig det mer.

Och om du inte värderar dig själv högre än så, att dom inte bryr sig om du förvinner eller inte, så blir det nog svårt för dom att göra det också. Du måste arbeta med din självkänsla och självförtroende.

@17 Hera: Mycket intressant inlägg. Jag menar väl mer att jag hamnar i underläge då jag inte bara har 5-10 andra jag kan vända mig till och umgås med dem istället.

Det är ju en fin gräns mellan att anklaga och att lägga fram fakta. Tyvärr är det ju så att fakta för mig inte är fakta för de vänner jag pratar med och därför blir det ju ofta tjafs. Vet inte hur man ska lösa en sådan sak?

Skulle vara intressant att höra lite mer hur du menar med det att om jag inte tänker högre om mig själv så gör de inte heller det? Det är ju inte så att jag uttryckt detta till dem utan det är en känsla jag har. Den känslan får jag ju av det de gör och utav det att jag vet att de inte är speciellt beroende av mig som vän då de har många andra att umgås med.

Vet inte hur man ska tänka annorlunda men jag hör gärna mer kring din åsikt.

#18 Sättet man framför saker på spelar stor roll när det gäller kritik. Jag kan framföra saker på ett sätt som gör att personen som får min kritik lyssnar och funderar på varför jag säger det. Ofta kan personen också känna igen sig. Eller så kan personen lungt och sansat framföra sin sida av saken och få mig och lyssna. Kanske är det jag som överreagerat.

Sen kan jag säga det på ett sätt som gör att personen jag pratar med direkt sätter taggarna ut. Då spelar det ingen roll vad jag säger, för personen stöter bort allt och anklagar tillbaka istället och det hela rasar på en gång och allt blir värre.

Så någonstans kanske du säger sakerna på fel sätt, med fel attityd. Jag säger inte att det är så, men det är möjligt eftersom du säger att du får dom reaktioner som du får. Man får sitta ner, öga mot öga, och säga att "såhär känner jag, jag säger inte att det är rätt, men det är känslan jag får när du gör såhär."

Vi människor är ofta rätt bra på att läsa av folk. Och en person med låg självkänsla och dåligt självförtroende får tyvärr mindre respekt än en person som utstrålar självsäkerhet. Det blir alltså lättare att köra med en sådan person. Det är fel, absolut, men tyvärr fungerar det ofta så.

Så det du borde göra, om du tror att detta kan vara en del av problemet, är att träna upp dig själv. Det finns böcker man kan läsa tex. Det finns kurser och seminarier man kan gå på. Och det du kan göra redan idag är att titta dig i spegeln och säga högt och tydligt att du är vacker.

Varje morgon bör du börja dagen med att titta dig själv i spegeln och säga: Idag mår jag riktigt bra. Jag är vacker och en bra person. Dagen kommer bli härlig!

Det kommer säkert kännas löjligt i början, men bara gör det ihärdigt så ska du se att det kommer bli sanning!

@19Hera: Ja, det bästa vore kanske att diskutera det hela men vi bor på olika håll och de personerna jag umgås med skulle aldrig lägga sin tid på vad de anser bara är typ trams från min sida. De har inte den förståelsen även om jag säger vad jag känner så har de ändå bara motargument.

Även om man bygger en del av sin självkänsla och självförtroende själv så både byggs och raseras detta av andra personer. Till en början är man såklart inte misstänksam mot sina vänner men när olika saker händer som gång på gång sårar så är det klart att man inte är samma starka person när man möts igen.

Det är säkert bra att kunna säga så i spegeln men det där om att dagen kommer att bli härlig är bara lögn för mig. Det är en sak att det kanske kan kännas fånigt, det kan man ju leva med men att säga saker och tro att man kan inbilla sig att dagen blir härlig när man vet att det inte kommer att bli så är inte rimligt.

#20 Där ser vi din inställning igen. Intalar du dig redan att dagen kommer bli dålig så fort du öppnar ögonen på morgonen är det inte konstigt den blir det också.

Jag har tyvärr inga mer råd att komma med.

#16 Jag har inte menat att man behöver stänga någon kontakt helt. Vad jag menade var att man spontant och naturligt kan komma att tappa kontakten med människor då man själv förändras, för att sedan hitta den igen.