Man måste alltid börja hos sig själv när ett mönster upprepas, varför blir saker som det blir, och hur hanterar jag situationen, och framför allt hur löser jag situationen som uppstått.
Ibland är lösningen att gå vidare, ibland att jobba på relationen och förstå varandra bättre.

Det finns inga universalvänner som passar alla, utan relationer kräver underhåll. Om inte den andre är beredd att göra vad som krävs för att få det att funka så går man vidare. Finns fler fiskar i havet.

Visssa människor passar helt enkelt inte ihop. Man kan väx isär eller ja…helt enkelt inte passa egenltigen. Det viktiga är att du inte låter dig hamna i underläge och tro att du är en sämre människa som måste göra vad som helst för att blidka dina "vänner". Men du kanske även måste rannsaka dig själv- hur är du i grupp? En del säger emot bara för att, det är en del avv jargongen att hamna i centrum- att ksapa onödig drama. Det är något man gör av ren reflex och man är inte en dålig människa för att man inte kommer överrens med alla. Det värsta är nog att gå med på saker man inte vill, så den biten- att du ifrågasätter och tycker annorlunda ska du inte förändra så länge det är vem du är. Du kanske bara behöver söka dig till andra, likasinnade vänner.

Vem är du? Vad behöver du? Vem vill du vara? Ger dina vänner dig det du vill ha? Det låter som att du nästan är någon typ av reservkompis. PRecis som i  alla andra relationer måste man våga ställa krav och hävda sitt värde! Ser du inte själv ett värde i dig så är det svårt för andra att göra det!  Skaffa andra vänner, låt inte dina "vänner" du har nu köra över dig såhär :// Många vänner kommer och går genom livet- man går igenom olika faser, man växer isär, man får olika mål och intressen. Så det är inte dig det är fel på, det är kanske bara dags att söka upp nya vänner och bekanta.

# 2 Klokt sagt. Kan bara instämma.

Ibland så hamnar man bland "fel" vänner helt enkelt. Och ofta kan man stanna kvar av ren bekvämlighet och gammal vana hos dem för att det är bekvämt t ex. Vet det av egen erfarenhet.

Visst finns det nya bättre passande vänner att finna, där både ge och ta är i god balans i förhållandet. Annars så är det bättre att vara ensam och må bra, än att må dåligt i ett sorts förhållande. Ensamhet behöver inte alltid vara något dåligt.

@1: Ja, dock är det väl så att även om det såklart finns andra så är det svårt att hitta nya vänner. Därav försöker man ju rädda det som finns men samtidigt vet man ju att bråk ofta förstör en del av en vänskap.

@2: Ja, det svåra är ju att bryta upp när man inte har några andra att vända sig till. Jag har redan väldigt få att umgås med. Det intressanta är också att när jag väl säger vad jag tycker så hävdar mina vänner eller vad man nu ska kalla dem att de vill vara vän med mig.

Däremot känner jag att bråk ändå förstör, jag försöker nå en mer nära vänskap och genom bråk så blir det motsatsen. Jag litar inte på dem och de å sin sida tycker att jag är petig och liknande som tar upp saker som de själva inte reagerar över.

Vi är på olika plan och när ett bråk uppstår känner jag alltid att de har andra att vända sig till. De tycker inte det är så farligt eftersom de alltid har andra vänner och fler vänner än jag att vända sig till.

@3: Ja, jag kan aldrig må bra i ensamhet även om jag såklart heller inte mår bra av relationer som inte fungerar. Till en början så trivdes jag ju såklart med de jag umgås med men ju mer man umgås, desto fler situationer uppstår och desto mer upptäcker man att man blir osams kring olika saker.

Samtidigt finns det ju lägen där saker funkar och där man har ett utbyte av varandra. Det är därför svårt eftersom det alltid tycks bli bråk av något slag så fort jag visar vad jag tycker.

Man undrar ju om det är jag eller dem det är fel på?

Låter jobbigt och som "vänskapsrelationer" jag hade under högstadiet som bara var destruktiva. Förstår att ensamhet inte är roligt och kanske inte ett alternativ för dig. Du är kankse petig och ser förmodligen saker som dina vänner inte ser- du ses säkert som en "känslig" person. Jagg har samma "problem". Jag ser det dock inte som ett problem- jag accepterar det som att jag ÄR annorlunda, jag ser sker på ett annat sätt än många- men jag är väldigt perceptiv och har en mycket lägre tröskel för vad som är "okej". Då uppfattas man som märklig eller "jobbig" eller "överkänslig".

Därför har jag en del BRA vänner- men många fler som kommit och gått. Bråk tycker jag hör till en god relation. Kan man inte bråka eller tjaffsa lite utan att relationen i fråga raseras eller förstörs så ser jag inte hur en relation ska kunna utvecklas. en sak om man ska tjaffsa om precis allting men hur löser man konflikter eller reder ut saker om man alltid är rädd för att bråka?

Ja och min bästis har ett rejält bråk med några månaders mellanrum, men vi blir alltid sams igen när den ena eller båda av oss inser hur dumt det var, eller att man hade fel- men många gånger får vi acceptera att vi helt enkelt tycker olika om just den saken :)

Det är fel på er båda tycker jag ;) Jag avskyr bekymmerslösa människor som inte kan bli djupare, eller hålla en passionerad diskussion och släppa in andra, folk som bara glgider på ytan för det är bekvämast så- så låter dina vänner som. De är säkert jätteroliga.

Folk som helt enkelt ser på världe annorlunda än dig- då det ofta ställs mot rätt eller fel mellan er- de får dig att känna dig fel, för du blir ständigt missförstådd eller missförstår dem. Det är lite som att försöka tvinga ihop en katt och en hund. Det går oftast bra, men i längden kan det bli besvärligt om hunden verkligen tror att katterna är hundar.

Det är inte lätt att hitta nya vänner, man får vara öppen. Finns folk man kan lära känna via nätet (nej, menar inte att du ska ersätta dina irl vänner med att sitta å bara chatta- men det är en början att hitta likasinnade på din ort). På arbetsplatsen och i skolan blir det oftast att folk blir vänner- bara för att. Det är de människorna som finns att tillgå helt enkelt- inte för att många av dem faktiskt passar som vänner. :D

Precis som i en kärleksrelation så står jag fast vid att mn ska lämn destruktiva relationer. Men det är bra att du rannsakar dig själv- försöker se om det är DIG det är fel på- det låter som mer än vad dina vänner gör.

Knske du ska gå till en kurator eller psykolog för att prata ut om detta du verkar lite osäker på dig själv och dina vänner verkar inte göra saken mycket bättre! Vänner ska vara ett stöd! (eller ankare ;)

@7: Väldigt intressant kommentar!

Ja, du har rätt i det du säger att jag ses som känslig och bråk uppstår ofta pga det som du också nämner, dvs att jag reagerar betydligt fortare på saker jag inte tycker är ok. Dock är det ju så att jag själv är omtänksam och vill att man ska kunna enas och vara engagerad i det som bestäms.

Om jag tänker efter utifrån så som du resonerar så har jag kanske bara en bra vän, om ens det. Egentligen är det väl ingen av de jag umgås med som jag ser som bra vänner, mer av bekanta/kompisar.

Jag håller med dig i det att man måste kunna bråka utan att man sen inte vill ha mer kontakt. Våra bråk har väl inte slutat i att man inte alls ses men däremot blir det ju mer av distans. Man hörs mer sällan, det är ju inte någon vänskap i form av att man hör efter varandra. Det är väl mer att någon kanske bjuder till middag och så ses alla men däremellan är det i alla fall mellan mig och de andra ingen mer omtänksam eller engagerad kontakt. Jag har gjort försök till detta men får väldigt lite tillbaka.

Det är verkligen huvudet på spiken det du skriver med att "de får dig att känna dig fel, för du blir ständigt missförstådd eller missförstår dem". Det kan man säga är kärnan i vårt umgänge och det är ju tragiskt att inse men samtidigt väldigt givande att möta en person här på forumet som har en liknande upplevelse.

Det finns med andra ord ingen djupare förståelse. Jag upplever alltid att jag gör mer för att försöka anpassa mig och vara "smidig" medan de alltid har ett försprång eftersom de kan välja någon annan att umgås med.

Jag har gjort en mängd försök att hitta vänner och även om man har en del att skriva om på mail så brukar det vara så att personkemin inte stämmer när man väl ses. Jag har ägnat massa tid åt att just hitta nya vänner men det funkar inte. Om det är någon jag får mer kontakt med umgås man ett tag och sen visar det sig, som i alla övriga fall, att man har olika syn på vänskap och hur ofta man ska ses mm. Då är man liksom tillbaka i det att tjafsa igen.

Ja, jag hade varit glad om det funnits vänner som är ett sådant stöd som jag är beredd att vara om det någon gång dyker upp en engagerad och omtänksam person…

Hur ser du på vänskap? Är du en som vill umgås mycket? Du låter social även om det inte fungerar med din vänner så förstår på så sätt att det inte är så lätt att bara "skära bort" det gamla bara för att det inte passar.

Jag är en sådan som vill prata ut om man blivit ovänner eller om jag känner att jag varit klumpig och sagt något dumt som sårat- för det gör man ju sällan med mening. Men de flesta kan inte hantera det och tycker att det är onödig drama. Eller som min bästis: "Det är lugnt, det är okej". Folk är olika, det bästa had eju varit att din vänner uppskattar att du är "annorluda". You bring some spice! ;)

Kan bara önska dig lycka till och jag hoppas att du finner den vännen/de vännerna som förtjänar dig. Okej!

@9: Ja, jag vill umgås mycket och ha mer regelbunden kontakt via t ex mail och sms. Tyvärr är det inte lätt att hitta såna vänner. Det är ju så att man/jag hellre har det umgänge jag har än inget alls även om det långt ifrån är ett sådant umgänge jag skulle vilja ha.

Jag känner verkligen igen mig i det du skriver med att man vill prata ut och reda ut saker. Det behöver ju inte vara någon lång diskussion men ändå att man reder ut saker. Ofta är det ju inte så "ok" som folk ger sken av, jag vet att det sedan pratas och skvallras och tycks en massa bakom ens rygg.

Ja, man önskar ju att man hittade de vännerna som var mer lik en själv och inte behövde se en som annorlunda utan bara omtänksam och lojal.

^_^ mött sådana vänner och ja även killar :P Man tror att man är på samma sida, man undrar ur det står till- man får dra ur dem vad som är problemet för de vill inte "göra en sak av det". Jättejobbigt faktiskt.

jag har "riktiga vänner" och vänner som dina- som man helt enkelt msåte vara en annan perosn med, lärt mig att inte gå för "djupt" in i relationen, bara säva på ytan, alldagliga saker- men därför umgås jag heller inte mycket med dem och pratar gör man ännu mer sällan.

@11: Ja, de där riktiga vännerna tycks ju vänta på sig. Man hoppas ju att de befintliga kontakterna man har ska utvecklas och kanske bli av ett mer djupare slag men det är kanske inte så troligt. Hur hittade du dina "riktiga" vänner främst?

Internet :) Och via andra vänner! ^_^ Jag är rätt dålig själv på att upprätthålla en stadig kontakt, det är mitt problem. Min närmaste vän och jag har dock kontakt på daglis basis med sms,chat och telefonsamtal (inte alla tre hela tiden men något av det varje dag med få undantag och så har det varit i 6-7 år och det är därmed min längsta och djupaste vänskap förutom min syster som jag har en bra relation till. Ser henne mest som en vän, hon är en som gärna är mer flyktig men hon är en av få som JAG VET att jag alltid kan vända mi till om vad som helst och att hon inte för det vidare.

@13: Ja, det handlar väl mycket om att ha turen att hamna i sådana sammanhang där man träffar likasinnade som blir mer av nära vänner. Ja, har man en sådan riktig vän så behöver man väl kanske inte så många fler. Det som kanske är en liten risk är ju att man kan bli väldigt ensam om det skulle ske något som gör att man inte kan eller vill var vänner längre. Men det är ju inget man kan gå runt och fundera på såklart. Själv har jag ingen släkt i samma stad så just släktingar, syskon och så träffar jag inte speciellt ofta.

Min släkt bor 100 mil från mig så vi ses någon gång ibland men desto roligare när det sker så mesta kontakten sker över internet eller telefon :) JAg och min närmaste vän har varit vänner hela "vårt vuxna liv" och vi hahr nog gått igenom det mesta och jag har därför svårt att se VAD som skulle kunna förstöra vår vänskap- förutom att vi en dag vaknar upp och inser att vi klarar oss utan varandra! ^_^ Men vår kontakt är också främst via telefon eller internet, vi bor inte i samma stad, men ändå jämfört med min fmailj- bara några mil bort.

Vill man ha vänner från orten är det ju kul att annonsera och se vad som dyker upp på tapeten :D Tex vara en grupp som samlas i veckan och går på gym, springer på spåret, tar en fika. Typ som mammor till småbarn brukar ha "mammagrupper", speciellt förstföderskor har jag noterat.

Något som binder samman gruppen med ett gemensamt intresse- sen bildas det nog automatiskt grupperingar där en del kommer bättre överrens och upprätthåller kontakten utöver dessa möten ^_^

Bokklubbar, föreningsliv, ja du fattar :D