Vad är det som gör att du går från kille till kille? Enda sättet att hitta sig själv brukar vara att utvärdera sig själv och ta reda på vad man vill. Ta ett steg bakåt innan man tar två steg framåt. Eller tvärtom för den delen.

Hittade ständigt nåt bättre.

Nu när jag är någorlunda säker på att det inte finns nåt bättre för mig, saknar jag bara mig själv.

det är fantastiskt frustrerande och det känns som att ingen förstår, tror att jag bara kommer med ursäkter…

Jo känner igen känslan! Jakten på något och när man väl funnit det så har man fortfarande inte funnit sig själv. Lättare att jaga något annat än att stanna upp och tänka.

Den enda som kan göra något åt det är du själv, ju fler ursäkter du kommer på desto mindre kan då släppa det och utvecklas.

Jag löste den känslan genom att vara singel. Hade gått från kille till kille i 9 år. Sen kände jag lite som du och gjorde slut utan att ha en ny som väntade. Var singel ett år och dejtade som en galning, sen en period utan ngn alls, den tiden var sjukt nyttig. Efter tiden jag valde att isolera mig träffade jag min kille och nu har vi varit tillsammans i 5 år :)

Hus-musen och Sarah, ni har ibte en aning hur mycket det betyder flr mig att veta att jag inte är ensam med det här. Det som är tufft är att ingen förstår varför jag är ledsen effterssom det ju var jag som gjorde slut…

Jag kan fortfarande lida av känlan att gräset skulle vara grönare på andra sidan. Spec då relationen har sina svackor. Jag är van att få de killar jag vill och alltid ha ngn som är intresserad. Men, allt eftersom inser jag mer och mer att det man har byggt upp genom svett och tårar med en person är fruktansvärt svårt att ersätta.

Men, du är bara 21. Jag blir snart 30 och det är först nu jag verkligen börjat uppskatta vad jag har. Jag blev singel första gången då jag var 24 och sen en paus med killen för två år sedan då jag snabbt gick in i samma gamla banor. Sjukt svårt att bryta eftersom den egokick det ger är enorm. Man får ju sjukt mycket bekräftelse om man söker efter det.

Ska även säga att jag inte skulle göra ngt annorlunda om jag fick chansen…  Jag har trivts med mitt liv, även om jag mått dåligt över det ibland. Trott att jag inte ska kunna älska totalt eftersom jag tröttnat på så många. Men, varför nöja sig och inte se till att man blir helt nöjd ;)

Men, jag vet också att en del av mitt beteende har berott på att jag inte velat släppa killar inpå livet då några har gjort mig illa då jag var yngre. Jag har straffat andra män istället, inte helt sunt.

Tycker du gör rätt i att försöka hitta dig själv så försök bryta mönstret du har att inleda nya relationer. Jag ahr haft liknande problem. Har haft relationer hela tiden från 17 års ålder och ingen har hållit längre än 2-2.5 år innan jag löpt amok! ^_^

Nu är jag inne på mitt fjärde år med min nuvarande och även om jag för en gångs skull känner att det är rätt kan jag ibland känna den där känslan som förstör mina relationer.

Själv inleder jag relationer av uttråkning, bekräftelsebehov, sextörst, självbedrägeri, kär i kärleken osv ;)

GÖR allt de tädr du känner att du inte kan göra med en pojkvän i faggorna- vad nu det än är. Tågluffa i Europa och hångla med spanjorer och Greker eller dra och jobba i Norge eller gå en utbildning- eller bara hitta vem du är var du är på väg.

Kärlek tenderar ändå alltid korsa ens väg, det svåra är att neka den när det faktiskt inte passar in.

Relationen jag har nu är enda gången där jag aldrig längtat efter en annan man, inte för att han är världens bästa kille (det är hhan ju iofs) men han är öppen för att "Vill du så får du, jag älskar dig ändå". Den där friheten att få göra vad jag vill räcker långt- därför låter jag bli. Sån är jag.

Vem är du. Vad behöver du. Sen kan man hitta personen som ska tillföra något bra i ens liv- kanske kommer man fram till att man klarar sig bättre ensam. Lycka till!

#6 Wow, egokicken känner man igen. Den blir man lätt beroende av… Du skriver att du inte vågat släppa in folk, jag känner nästan tvärt om. Jag blir kär (kär i kärleken?) nästan alldelles för lätt, och älskar att hänge mig åt nån, och få dom att känna sig uppskattade. Till den grad att jag glömmer bort mig själv och vaf jag själv vill/behöver… #7 Vill du precisera "löpt amok"? :) undrar om du menar vad jag skulle mena med det^^ jobbar som en tok nu och planerar att dra iväg till Australien i höst^^ vill även läsa psykologi på högskolan så de får bli nästa år, så de har kag redan tänkt på. Men de e ett grymt bra tips^^ Gud vad jag kännde igen mig i det svåra med "att neka kärleken när den inte passar in". Jag känner bara att jag saknar mitt ex nåt otroligt, och vi kom överens om att ses om en månad och se "vad som händer", och jag är rädd att jag kommer kasta mig in i det hela igen, för att det är lättare… Men anar att jag bara kommer hamna här tillslut iallafall…

Ja kär i kärleken blir jag absolut! Men det är stor skillnad på att hänge tid och förälskelse och att verkligen vara "comitted" låter man själv bli comitted (kommer inte på det svenska ordet) så lämnar man inte då man tror att ngt annat är roligare. Mina förälskelser har alltid varit djupa och innerliga, men det är en helt annan sak än att ge sig själv.

#8 löpt amok som i att känt mig trängd /uttråkad i relationen, längtat bort och änt mig nedtryngd/hindrad av min partner, kanske hittat grönare gräs eller på något sätt "sabbat" en "fullkomligt fungerande relation". Nu har jag min beskärda del av riktiga rötägg och ärkepuckon i mitt bagage så alla uppbrott är inte mitt fel ;) Men dumt att ens inleda något med dem.  :)

Min nuvvarande ger mig en viss frihet som ingen annan gett mig och när jag "löpt amok" släpper han bara på tyglarna och…det fungerar :)

Jag vet att jag inte msåte hitta någon "bättre", vad ÄR "någon bättre" när man tycker om någon? Jakten på det där ruset man känner i början? Som dus krev- kär i ärleken.. Jag blir oerhört lätt kär i killar, även om jag helt klart är "kräsen". Jag har mina preferenser jag ogärna lämnar.

Lycka till med dina planer! Låter riktigt spännnde faktiskt! Ta dig tid att vara singel. Mys med flirtar eller liknande men lås inte fast dig före du faktiskt är redo. Försök tänka på hur du faktiskt sårar männen om de är seriösa och tror att du är "for life".

När jag läser vad ni skriver så känner jag bara lite som att tänker ni inte på dem ni lämnar, på deras känslor?

Hur tror ni det känns att bli lämnad för någon "bättre"? Man känner sig ganska värdelös och utnyttjad när någon varit med en bara för att ha nån i väntan på nått annat roligare. Been there, done that..

Nu försöker jag inte ge er dåligt samvete eller säga att ni är hemska, man gör det som man själv behöver just då och det är inte alltid man vet med sig innan varför man gör på ett speciellt sätt. Men det kanske kan vara nått att tänka på inför nästa förhållande. Gå inte in i nått ni inte är säkra på att ni vill vara i. För er bådas skull. Vet ni inte vad ni känner så ta det lugnt, dejta länge tills ni vet om ni verkligen är kära i personen.

Sen kan kärheten ta slut efter "smekmånaden", men gör slut då och gå inte och vänta på att det ska komma nån bättre och hoppa över på honom/henne.

Ni kommer antagligen må bättre av det och den ni är med kommer med säkerhet må bättre av att bli dumpad istället för att bli utbytt. =)

Absolut. För min del har det inte handlat om bättre på papper, utan bättre i den bemärkelsen att man kan känna mer själv. Men som tur är har jag nu kommit ur det :) Även om det låter ignorant så kan jag anta att personen som byter partner hela tiden inte heller mår bra av det i längden.

#11 absolut :) Klart det är ett beteende som skadar både en själv och den man är med. Sen är det ju inget man vet om när man går in i relationen! :)

"det bara blir så" i mitt fall iallafall. När man är kär så är man ju kär och då är det ju inga problem. Det är alltid sårande när den ena parten inte längre vill fortsätta. Detta är nog vanliga längre ner i åldrarna innan man lärt sig en del saker. Själv tog det lång tid innan jag insåg vad jag faktiskt söker efter och behöver och vad jag har att erbjuda.

#11 Nu är det inte så att den man är med är någon typ av "underhållning" tills man hittar något bättre, och om den perfekta (som såklart är olika för varje person) individen skulle dyka upp trots att man är i ett förhållande (framförallt om man ännu inte är gift+barn) hoppas jag att alla tar vara på det och gör sig själva en tjänst. Jag får inte dåligt samvete av det du skriver, blir bara ledsen att du inte förstår. Det är sånt här, och liknande inställningar jag möter varje dag efter att jag och min pojkvän gjort slut(utan att egentligen ha några problem) och det var precis därflr jag skrev här. För att slippa förklara, och istället få höra från folk som vet hur det känns. Till er är jag evigt tacksam.