Jag vet ingenting

Inbäddat innehåll kan använda tredjepartscookies och spårningsskript.

För nått år sen hade jag en bästa vän, en vän som alltid fanns där när jag behövde henne, jag berättade allting för henne. Hon var den som fick mig att tänka positivt, hon har alltid lyckas få mig över ytan när alla problem har legat på axlarna.. Hon ringde mig alltid och vi kunde prata i timmar om allt möjligt, vi kunde ligga hemma i sängen en hel kväll och gråta tillsammans och trösta varandra när vi behövde, vi var som syskon helt enkelt.

Idag har hon pojkvän, dom har snart varit tillsammans i 1 år nu och jag har inte alls samma kontakt med henne som förr, vi pratar då och då men idag vet hon inte allt, hon vet inte ens hälften av vad som har hänt i mitt liv på senaste tiden. Jag skulle vilja berätta för henne, jag skulle vilja be henne komma hit och prata med mig som förr men det är något som säger att jag inte kan göra det längre. Hon verkar inte bry sig lika mycket längre och vi träffas nästan aldrig nu.

Jag önskar att hon kunde berätta för henne att jag behöver henne vid min sida. Att jag är besviken på henne för att hon inte finns där som hon gjorde förr men jag kan inte..

Har även träffat nya vänner men ingen jag kan öppna mig helt för. Jag försökte öppna mig för en av dom men tillslut sa hon ifrån, hon tyckte att det vart för mycket prat om vad jag inte visste vad jag skulle göra och att allt handlade om samma sak hela tiden.. Så jag bestämde mig för att hålla allt inom mig istället, men istället mår jag skit dåligt, nu för tiden håller jag allt inom mig och jag vill inte ens erkänna att jag mår dåligt för någon. Och om någon säger att jag kan prata med dom är det fortfarande omöjligt, jag kan bara inte göra det. vad ska jag göra? alla mina vänner säger att jag behöver prata med någon och att det kan vara med dom men jag har låst mig själv och just nu vet ingen ens hälften om vad jag tänker, tycker och hur jag egentligen mår..

Jag vet inte om det var ett misstag att gå in på den här sidan att skriva eller om det var bra, jag provar mig fram.. för någon gång behöver jag lätta på hjärtat och jag börjar såhär och ser vart det leder. tack för mig..

Wand

2011-08-06 02:37

Jag kan känna att jag är lite som din vän faktiskt. Jag har socialfobi så jag har aldrig kommit en vän så nära som ni har gjort, men jag har vänner som jag pratat mycket med och umgåtts mycket med, mer än jag någonsin kunnat göra med andra, men sedan jag blev tillsammans med min pojkvän så har jag inte haft den där lilla orken kvar till att vara med vännerna alls.

Jag tycker att du ska prata med din vän, det är klart att nu då hon har pojkvän så kan hon ju inte endast fokusera på dig, men hon måste ju ändå förstå hur jobbigt det är när hon helt plötsligt inte finns där helhjärtat längre.

Sedan tycker jag också att du ska börja tänka på att hon faktiskt har en pojkvän och kan inte endast fokusera på dig. Ni kan träffas ibland och ta igen allt ni missar med varandra?
Hon tycker säkert också att det är jobbigt, jag blir verkligen inte förvånad över om hon känner sig dum som inte är där som förr.
Så du får vara lite stöd för henne också.

Lär dig att öppna dig för dina vänner - men inte alla. De du känner att du verkligen kan lita på ska du lita på. Förtroende betyder mycket, som vän blir man glad när man blir anförtrodd saker och får vara ett stöd och hjälpa till. Ta det lite i taget, det kanske blir lite jobbigt om du ska ösa ur dig allt du har på hjärtat på en gång.

Det kommer bli bra tillslut, hur det än blir i slutändan.
Be sure!

Det verkliga livet existerar i fantasin. Did I mention demons?