Hm. Acceptera att vänskapsrelationer ser olika ut. Är så för mig iallafall- änner uppfyller olika beho hos mig- precis som jag uppfyller olika behov hos dem. Vissa gör jag bara vissa saker med- tex man kan alltid snacka minnen, åka och göra saker, väldigt lättsamt och ytligt sådär. Just för att man känner varandra så väl så behöver man sällan "snacka känslor" eller bli en massa drama- vi är de vi är och allt sånt stökades undan när man var upproriska tonåringar. Sen har jag vänner som jag i princip bara diskuterar med-Klart viv gör andra mysiga saker med- men med dem kan man snacka massa skit, om politik, idioter, världen eller sånt som normalt är känsligt för många och kan uppröra vissa till den grad att de inte vill vara ens vän längre ;)

Det tråkiga i din relation verkar ju vara att du upplever det som att hdet bara tar energi och en lättnad när ni skiljs åt- låter jättejobbigt! Kanske er relation är av dne mer lättsamma typen- att ni inte borde umgås så mycket? Och i så fall under andra omständigheter. Tror absolut att det går att lösa, själv brukar jag inte ha några problem att släppa relationer som inte är givande för mig eller där jag känner at den andre inte uppskattar mig- så jag har aldrig löst en sådan "konflikt" :/

#0 Det är väl fel vän då om det känns så.

Låter helt enkelt inte som att ni riktigt klickar. Vissa människor har man bara ingen kemi med, även om det inte är något direkt fel på dem

Och jodå, man kan förvänta sig mer. Givetvis kan det ta lite tid att lära känna någon, men det finns också människor som man klickar med med en gång och som man kan prata i timmar med.

Tja, om du ändå vill vara vän med den här personen så kanske man kan göra något som gör att pinsam tystnad inte är ett problem? Ni kanske har ett gemensamt intresse? Då kan ni utföra det och kanske inte umgås så mkt vid sidan av? Tex om ni båda gillar att träna så åk och träna ihop, då gör inte en tyst stund så himla mkt och man får dessutom input utifrån som gör att man lättare hittar saker att prata om. Annars kan man ju se till att träffas på tex kaféer, bio, njesparker osv där man kan göra saker ihop och får input utifrån och därför inte behöver oroa sig för tysta stunder.

Ett annat tips är att när det blir en tyst stund så hitta på något att tänka på (det kan du ju hitt apå i förväg). Om man tänker på något annat så slappnar man själv av och tystnaden blir inte så pinsam, för någon part. Att tänka på något annat gör också att det snart dyker upp något i huvudet att prata om.Jag använder detta då jag är riktigt urusel på att konversera öht, jag brukar tänka på när jag rider min häst eller en särskild person som betyder mkt för mig, då slappnar jag av och efter en stund så dyker något annat upp att tala om.

Annars kan man ju faktiskt sluta umgås om man inte får ut något av det.

Det är inte alltid så att man kommer överens med någon så väl som man egentligen vill. Då får man helt enkelt känna efter vad man vill ha ut av umgänget med just den personen. Man behöver ju inte kunna prata om exakt allt med alla sina vänner. Vissa vänner har man på en nivå där det räcker att ses ibland och bara prata väder och vilken de sensate filmen man såg var. Andra vänner har man en djupare vänskap med.

Gör ni alltid samma saker när ni ses? Ibland blir det så att umgänget känns påtvingat och jobbigt om man gör samma saker var gång man ses. Gör något helt annorlunda en gång och se om det känns bättre och ni kanske får en massa nya saker att prata om. Gå på museum, prova tur-ridning, ta en dagskurs i klättring/måleri/matlagning osv. Gör något där ni inte känner att ni måste prata hela tiden.

Sen måste man ibland acceptera att vänskapen ser olika ut med olika människor. Man behöver inte vara bästa vän med alla sina vänner. Man behöver inte prata om samma saker med alla eller göra samma saker med alla. Om du nu vill att er vänskap ser annorlunda ut så måste du prata med henne om hur hon upplever er vänskap. Kanske ser hon på er vänskap helt annorlunda och trivs? Kanske håller hon med dig och så kommer ni tillsammans på hur ni kan lösa det som känns jobbigt?

@1:Ja, vi umgås ändå inte så mycket men det känns väl som att samtalsämnena snabbt tar slut. Jag försöker väl att fråga en del men det blir liksom aldrig några mer diskussioner, mest lite ytligt snack och trams så där.

Man undrar ju då om det är övergående eller om det kommer att fortsätta. Inget man kan svara på såklart men jag antar att det inte är "normalt" att känna så efter att man umgåtts med någon.

Det är ju lätt att bara släppa en relation men då det är svårt att finna nya så försöker man ju hitta vägar att istället förbättra dem man har.

@4: Ja, det är ju ett bra tips, vi ses för det mesta ute, kanske på ett fik eller så så det är kanske inte total tystnad jag avser. Det finns ju ljud runtomkring men så sitter man där och tittar runt sig som om man satt ensam ungefär. Riktigt pinsamt.

Det går ju absolut att tänka på annat men om det blir allt för många stunder som det bara är tyst så blir det ju plågsamt till slut. Har du ofta såna stunder med dina kompisar, att ni inte säger nåt till varandra?

@5:Intressanta synpunkter! Nej, allt behöver man ju inte prata om såklart men när det där enkla samtalet inte flyter på heller utan att man ska sitta och fiska efter ämnen, då är det ju ganska dödfött.

Nu kan ju det handla om att vi inte umgåtts så mycket och även att min kompis kanske inte har den nivån på vänskap som jag är ute efter.

Vi har väl gjort lite allt möjligt, om man tittar på film t ex, då blir det ju naturligt att man inte sitter och pratar hela tiden men man måste ju även kunna ta en fika och sitta ner och prata utana tt det känns konstigt. Det kan även vara så att det är jag som reagerar mer än vad min kompis gör, hon kanske själv är van vid ganska banalt och "tråkigt" umgänge.

Det där med att prata med henne skulle vara väldigt svårt. Att säga typ att "vi har nästan inget att prata om, vad gör vi åt det?". Det skulle nog bli en väldigt konstig stämning som gjorde att vi inte skulle ses nåt speciellt mer. Kan ju även upplevas som en anklagelse från den andra personens sida.

Kanske är det bara att inse att det inte blir nåt mer, att ingen av oss ritkigt trivs utan umgås mer i brist på andra. Svårt att veta…

#8 Det beror ju på hur du säger det också. Jag förstår om du inte vill säga det på ett anklagande sätt, men tex nästa gång det blir sådär att du upplever tystnaden som jobbig så lägg upp det som att du upplever det som lite pinsamt. "Nu känner jag det som om tystnaden blir lite pinsam, eller vad tycker du?" Kanske håller hon med, eller så tycker hon inte det.

Det är ju genom kommunikation man löser olika situationer i alla förhållanden. Antingen så tar man tag i frågan även om man själv tycker det är svårt, tungt och jobbigt att framföra, eller så undviker man det tills situationen inte är hållbar längre och på ett eller annat sätt går i stöpet. Vill du inte konfrontera henne om hur du upplever det så är det ju lättare att bara sluta umgås.

Du får helt enkelt känna efter om du tror att ni kan utveckla den sortens vänskap du känner att du skulle vilja att ni hade. Om du inte tror ni kommer vidare så är det kanske inte meningen. Man behöver ju trots allt inte hålla fast vid alla vänner man har haft, och man behöver inte gå vidare med nya vänner som man inte känner något speciellt för.

Själv aldrig förstått hur tystnad kan bli pinsamt- såvida man inte sade något pinsamt just innan och det därför blev tyst- för det blev pinsamt- men då kan man iallafall skratta åt det! Folk måste lära sig hantera att käften inte kan gå hel tiden :D  Vi svenskar är väl känd för att vi vill ha det tyst emellanåt ;)) Då är det värre med folk som pladdrar hela tiden så man bara stör sig på vad mnniskan vräker ur sig för korkade saker…tycker jag. Men jag har oterat att tystnad gör vissa så otroligt "obekväma". Problemet är kanske hos dig- din syn på hur umgänget ska se ut. Problemet är kanske inte de där "tysta" perioderna när ni båda febrilt försöker hitta saker att prata om.

Har haft massor med polare som bara kommer hem sätter sig vid köksbordet å vill ha kaffe, saft eller bara spela lite kort - inte nödvändigt att jag måste underhålla dem. Det kan vara medan man pluggar eller ja…man ser tv ihop- Man GÖR lixom inget tillsammans- man fyller bar den där grundläggande mänskliga behovet av att vara kring andra människor ^_^.

Det kanske är en sådan vän så du borde sluta tänka på tystnaden som pinsam eller "tid" som inte ger något. Ni borde kanske göra saker där det inte krävs så mycket pratande- som i sig alstrar ämnen att prata om- tänker då på akvarellkurs, eller ja någon annan "kurs" där mn är självständig men ändå gärna vill prata om sina upplevelser och erfarenheter ^_^

Jag känner igen mig. Har haft en sådan relation med en tjej. Det gick bra sålänge vi sysselsatte oss med något; såg en film,  tränade osv men satt vi bara mittemot varann och drack kaffe eller gick en promenad tillsammans där det bara var vi två  tog samtalsämnena slut rätt fort.

Vi löste det aldrig, jag hade aldrig vågat ta upp det med henne, det hade känts så pinsamt.  Det blev naturligt så att vi hördes av alltmer sällan tills vänskapen dog ut.

@9:Ja, jag skulle nog aldrig kunna med att säga det för om det nu är så att tystnad uppstår så gör den ju det av en anledning. Även om båda upplever tystnaden som jobbig, om det nu är så, så är det ju svårt att ändra på.

Jag vet inte men kan man inte det som att tystnaden är ett tecken på att man inte klickar?

Det är ju sant som du säger att man ska först känna efter om det ens är lönt att försöka reda ut något. Jag tror att det bara kan bli för jobbigt, speciellt som vi även har gemensamma kompisar.

@10: Tystnad blir ju pinsamt om det sker för ofta och man vet att det handlar om att man egentligen inte passar ihop. Att man sitter där och tänker att typ "vad gör jag här med den här personen". Med vissa personer funkar det att vara tyst en längre stund men när inte ens den vanliga dialogen fungerar utan att man bara ska prata väder och banaliteter så känns det ju bara fånigt att överhuvudtaget träffas.

Såklart tycker jag att vänskap innebär att man har saker att prata om och dela med sig av, inte sitta och "artighetskonversera" alternativt sitta tysta. Med en vän så kan man ju prata om allt utan att det behöver bli ett oavbrutet pladder.

Visst kan man göra annat och det har vi också gjort men man ska ju ta sig till en viss aktivitet och därifrån osv så det blir ju ändå rätt långa stunder där man behöver kunna säga nåt. Det är ju olika såklart men att vara med en person där det mesta känns ansträngt gör ju att man lika gärna kan vara själv så gott som.

@11: Intressant med en person som varit med om samma sak. :-). Kände du att den andra personen var på en för låg nivå eller var det bara att ingen av er hade nåt vettigt att säga? Blev det också bara "väder och vind" och banala saker som ni pratade om?

Jag skulle heller inte säga att det var vänskap som dog ut, mer av en ytlig bekantskap. En vänskap grundar sig ju i så mycket mer som jag ser det än att en promenad eller en kaffe ihop får hela konversationen att dö ut.

Tyvärr är det väl vissa personer som mest klarar av mer ytligt snack trots att det då blir ungefär samma banala saker som avhandlas varje gång man ses. Jag har själv försökt att bli lite mer personlig utan att snoka eller bli privat men det är heller inget som bidrar till någon mer givande dialog.

#7 Ja jag har jätteofta sådana stunder. Förr tyckte jag det var fruktansvärt plågsamt men nu bryr jag mig inte. Nu har jag kommit på att jag kan tänka på annat undertiden och försöka slappna av. När jag gör det så känns inte tystnaden så pinsam längre och dessutom brukar det snabbare och lättare komma upp något att prata om. När man sitter och tänker på hur pinsamt och plågsamt det är att det är tyst så blir man spänd och konstig och dessutom så blir det svårare att komma på något att prata om.

Men sitta på café ensam går väl fint? Det gör väl inget om din kompis sitter tyst vid samma bord? Har man inget att säga så är det väl inte trevligare att munnen går än att man sitter och filosoferar lite? Har kompisar som är väldigt tillknäppta och inte så pratglada så då kan det bli långa stunder som det inte sägs något alls, men det är trevligt att umgås ändå.

Vad vet jag men du kanske har för höga krav på en vän.

Själv förstår jag inte att det skulle bli pinsamt när det är tyst.

Men visst det har hänt att andra tyckt att det har varit det vid möte med mig.Men det har varit i början, en del har inte tagit sig tiden,andra har gjort det.Det kan ta tid att få en god vän.

Själv kan jag sitta tyst och den andre också.

Jag doppar bulle i mjölk och den andre sitter och tänker i en timme det är inge konstigt.Men ingen av oss har några krav på hur den andre måste vara heller vi jobbar ihop och är vänner.

Kanske ska du fundera på varför det skapas en oro hos dig när det blir tyst.

@15: Ja, det är ju helt olika hur man ser på vänskap. Om man ska sitta tyst ihop på ett café så kan jag lika gärna sitta själv. Ett vuxet och moget umgänge baseras ju på att man har saker att prata om, att man kan diskutera både roligt och tråkigt. Man är ju inte ute efter något slags "moraliskt stöd" där man hänger ihop bara för att inte fysiskt vara ensam.

Det kan ju heller inte utvecklas någon vidare vänskap ur en sådan relation så som jag ser det eftersom man inte har tillräckligt att prata om. Jag menar inte att man måste prata oavbrutet men när den dialog som blir mest består i att prata väder, kommentera andra folk runtomrking och liknande så är det ju på en alldeles för banal nivå för att kalla det vänskap.

@16: Det är inte pinsamt om det sker några få gånger men när man märker hur svårt det är att få till en mer vuxen dialog så blir det ju pinsamt i längden. Om man inte kan prata på om allt möjligt så ser jag inte hur en vänskap skulle kunna utvecklas. Jag ser en sådan tystnad som jag beskriver här mest som ett tecken på att man inte klickar som vänner.

Om ni båda trivs med den typen av tystnad så är det ju såklart inget fel i det. Men mellan mig och den andra personen i den här situationen upplever jag mest att det blir spänt, att man ska sitta och försöka låtsas ha trevligt.

Jag blir inte orolig av att det är tyst utan av anledningen till det. Att det återigen är en person som inte är på samma nivå och som man inte trivs ihop med speciellt bra.

Sen om det finns några sätt att ta sig runt det här så vill man ju ändå testa det…

#17 Jag tycker det låter som om du har en väldigt tråkig inställning till människor. Sitter man två människor vid ett bord så inte sitte rman en timme i tysthet. Men det kan ju bli tysta stunder, men måste detta vara pinsamt? Om man lär sig att slappna av i dessa tysta stunder så är det lättare att också öppna sig för den andra och prata om roligare saker än väder och vind, som ju annars är sådant man pratar om innan man riktigt lärt känna varandra.

Har ni några gemensamma intressen? Håller din kompis eller du på med något roligt på fritiden? Är detta något som ni pratar om?

Låter ju inte som detta är någon du bör umgås med, när du säger att ni inte har något att prata om. Att sitta en timme helt tyst hör nog inte till det normala när man går ut för att fika.

Men när man har vänner som man träffar så ser jag det som ganska normalt att man kan sitta tysta och ta det lungt utan att det blir konstigt. Man kan inte prata hela tiden. Men inte heller bör det vara krystat och svårt att prata. Pratat ska komma naturligt och ska inte vara något man känner att man måste planera.

#18 Ja då är det väl bättre att välja bort.

En dag finner du nog någon som klickar och passar dig.

@19: Det handlar inte om någon "inställning till människor", det här handlar om ett enskilt fall med en enskild kompis. Vi har väl inte direkt några gemensamma intressen men en viss gemensam bakgrund ihop.

@20:Vi sitter kanske inte tysta en hel timme men däremot är det som sägs mest ansträngt och "påhittat" för att ha något att säga. Det är som du säger i ditt inlägg, krystat. Det är väl antagligen så att det tyvärr är så att det inte går att utveckla någon mer djupare vänskap med personen i fråga…

#23 De människor man klickar med brukar man göra det med direkt, eller i alla fall fort. Så jag tror tyvärr att detta inte komme leda någonvart för er.

Söker man bland tankarna kan även de ämnen som klickar som smör i tankens teori endast med stor möda smetas ut på mackan. Detta är det frysta smöret. En människa kommunicerar bäst när den finner sig i sin närvaro. I sökandet är man allt annat än närvarande. En god ide är att börja ta emot input. Låter man sig intresseras av vad livet nu har att erbjuda i sin vardagliga sfär så fyller man urnan med smör, smör som vill smetas ut. Inte sånt fryst smör som gör att mackan går sönder. Ingen input, ingen output. Ta dig inte på för stort allvar. Inte heller smöret. Närvaro är den absoluta konsten.