När man inte kan bli med barn på naturlig väg längre så tycker jag man är för gammal.

Menar du bägge könen nu? Män kan ju, biologiskt sett, bli fäder hur länge som helst men, handen på hjärtat, inte känns det fräscht när en åttioåring blir far…

Min farsa var 42 när jag föddes, min mor 14 år yngre. Helt ärligt skämdes jag för detta när jag gick i skolan. Han inte bara VAR old-school - han såg ut så också.

Ja jag menar båda könen.

#2 Men alla skäms över sina föräldrar när de är yngre. Hade han inte varit äldre så är det för ngt annat.

Idag blir det ju vanligare att man har äldre föräldrar. Jag kommer vara världens coolaste mamma oavsett ålder ;) hihi

Jag tycker man är för gammal för barn när man inte kan vara aktiv med dem, när man helt enkelt inte orkar leka eller gå på avslutningar och sånt där.

jag må låta extrem men jag anser att över 35 är för gammalt. Jag har haft föräldrar som fick mej när dom var 30 och 33 och då ingen av dem orkade leka med mej när jag var liten.. Och om man inet orkar med sina barn så anser jag att man skaffade barn för sent…

#6 Menar du att dina föräldrar inte orkade leka med dig? Dom var ju inte gamla när du var liten. Så det hade knappast med åldern att göra.

Sarah: Jovisst, är det nog så att kidsen skäms för sina föräldrar men det var ett bra tag sedan jag var liten nu :D och det finns betydligt fler ungdomliga föräldrar nu än när jag var barn. Sedan finns det dem som mentalt blir gubbar redan i 20-årsåldern eller ännu tidigare och det är väl snarare dem jag syftar på.

Reaktionära föräldrar, eller som i mitt fall frireligiösa dito som mer eller mindre gör sina barn lillgamla så de inte passar in i sin egen åldersgrupp. Äldre föräldrar tenderar kanske, i vissa fall, att vara mindre tillåtande och håller sina barn i stramare tyglar än yngre. Bra eller dåligt, vet ej.

30 och 35 är ju ingen ålder! handlar snarare om mentalitet än ork

Jag tror inte ålder har med om man är en bra förälder eller inte. Jag kommer vara nästan 33 när jag får mitt barn och ser mig inte som gammal annat än till siffrorna.

Min pappa är 60 och jag tror han skulle vara en fantastisk pappa fortfarande om han fick ett barn idag. Lekfull, sprallig, aktiv osv. Däremot så skulle han vara 80 när barnet fyllde 20 och det är trist för jag tycker att man som barn ska få behålla föräldrarna länge. Å ju äldre man är, ju större är risken för sjukdomar och död.

7# det var inet bara mina föräldrar jag har sett det på många som har barn i den åldern som blir mer slitna av sömnlösa nätter, som inte orkar leker med barnen. Jag vill inte skaffa barn efter jag är 27 då anser jag att jag blir för gammal.

9# Jag ser att det ändå är mer om orken. Om föräldrar vill men aldrig orkar så är det ork och inte mentalitet

? jag kommer inte skaffa barn innan jag disputerat, då är jag närmare 35. är förmodligen tröttare nu som 29åring för att jag har ett jobb som gör mig väldigt trött. ett barn nu skulle knäcka mig, men det har inte med åldern att göra.

som sagt, det är bara min egen åsikt och jag sa att jag är extrem. Jag förstår att det är olika alla situationer men jag skulle aldrig skaffa barn efter 27.

farfar fick en son med en 20 år yngre kvinna när han var 50+

Alla kommentarer hidtils verka ha inställningen att man blir sämre o sämre som förälder ju äldre man blir och så tror jag inte alls det är. Det finns många (av båda kön) som har så mycket "eget"dom inte vill prioritera bort när dom är yngre. Karriärande, sportande, kompisar mm och det är ju ett faktum att man inte kan göra allt detta i samma utsträcknng med barn (om inte man prioriterar barnen väligt lågt, har råd med nanny mm).

Min bror gjorde karriär inom databranchen. Byggde upp två företag från idé till massa anställda och börsnotering, är mångmilionär. Även hans fru är en riktig karriärmänniska och jobbade 200% i många år.  I deras fall tyckte jag det var väääldigt rätt val att de väntade med barnen tills hon var 36 han nästan 40, för då hade dom kommit till en punkt när de var litegran "nöjde" med karriändet, var mogna för barn, redo för att prioritera anorlunda.  Min bror sa upp sig från sitt VD jobb och blev pappa på heltid i 2 år när deras son föddes och har verkligen hållit på o både bytt blöjor, lekt och bakat pannkakor :-)  Hade de fått barn när han var 30 istället, då hade ungen bara sett röken av honom.

Jag vill helst inte moralisera över andra. Det finns hur många personliga historier som talar för både det ena och det andra som en lämpligare ålder.

Däremot kan man väl rent biologiskt se det att det är mest lämpligt kroppsligt att få barn mellan 20-30. Då är man mest fertil och kroppen hämtar sig fortare då riskerna med en graviditet ökar både för barn och mamma vid högre ålder.

Det är så svårt att säga, många här har kommit bra med tankar. Och om man inte orkar med att ha småbarn så ska mna heller inte skaffa dem. Men det behöver inte heller ha med ålder att göra. Men efter 35 tycker jag nog att det skulle kännas sent att börja baka bebisar. När jag gick i grundskolan skämdes jag för att mina föräldrar var gamla, men det var dom ju egentligen inte. Skillnaden var att jag redan hade en sju år äldre bror och många av mina vänner var äldst i syskonskaran, så då blev ju mina föräldrar automatiskt äldre.

Hehe, såg du min kommentar inne i en annan tråd om ålderskillnad Hera? :)

Den skrev jag mest för skoj pga av att sambon små kikade över min axel =P
Dock har vi en ålderskillnad på 6 år, och jag vill gärna inte att han blir för gammal när vi bestämmer oss för att skaffa vårat första barn. Det är just första barnet jag tänker på då :)

Annars håller jag med många andra. man ska kunna vara aktiv med sina barn genom åren. Vet att man ofta frågade ut kompisar i grundskolan hur gamla deras förädrar var, man ville alltid att ens egna föräldrar skulle vara yngsta ;)

#18 Alldeles riktigt :P

Jag tror inte att man blir en sämre förälder bara för att man är "gammal" och skaffar barn. Och "gammal" blir man väl först när man känner sig gammal, kanske…

Fast som redan sagts här så börjar ju fertiliteten hos Kvinnor att tackla av runt 35 års ålder, och det är ju lite som att kroppen själv automatiskt talar om att gränsen för barnafödandet är nu nådd.

Min mamma var 41 när hon fick mig (och pappa 46), inget jag mått dåligt av. Min syskon är inte mycket äldre dem. Våra föräldrar var helt enkelt klara med allt de ville göra innan de skaffade barn.

Själv tänker jag skaffa barn när det lider sig på, men helst efter en färdig utbildning, fast jobb och någorlunda världsvan. Ser så himla många i min ålder (22) som skaffar barn och först efteråt inser att "ojdå…". Men alla mognar olika och vill olika, vissa vill ha barn tidigt och vissa vill ha barn sent och andra inte alls. Självklart tycker jag att man som förälder ska orka med, men det har inte direkt med ålder att göra. Min pappa lekte nog mer med min än mina jämnåriga klasskamraters pappor gjorde när jag var ung.

En liten fundering jag får när jag läser tråden. Det verkar som att många använder det om föräldern leker med sina barn som ett mått på om det är en bra förälder.  Tycker ni verkligen så?

Jag tycker verkligen inte det.

En närvarande förälder är bra mycket viktigare. Närvarande både psykiskt och fysiskt.

# 22 Inte bara, men visst tycker jag nog att föräldrar bör orka leka med sina barn. Har man ett handikapp på nått sätt så kan man nog ändå leka med dem på nått sätt även om man inte kan spela boll eller liknande.

Även om jag var ung när jag fick barn så har jag aldrig varit den "lekande" typen.

Vår son fick istället vara med i vardagssysslorna som malagning, handling, städning från riktigt liten. Allting tog visserligen mycket längre tid men det gjorde inget.

Många gånger fick han sysselsätta sig själv och det tror jag man lär barn mycket med.

Det är ofta man ser barn som är helt handlingsförlamade när ingen leker med dem.

# 25 Självklart ska de kunna sysselsätta sig själv och även vara med i vardagssysslorna. Men lite lek tycker jag ändå. Att man gräver med dem i sandlådan, bygger lite lego, ritar med dem osv.

Har varit medmina barn på precis samma sätt som bumbleboo beskriver

Så ni lekte alltså inte med era barn alls? Mina föräldrar lekte inte med mig flera timmar om dagen men en stund då och då iaf.

Väldigt lite. Men däremot har barnen varit med o gjort samma saker som mig.  Rensat i grönsakslannet, matat hönsen, bakat bröd,städat, hängt tvätt,handlat, spikat, målat  Lekt har dom gjort massor med varandra och med kompisar.  Läst godnattsaga har jag däremot gjort från före 2 årsåldern och ända till runt 10-12 år varenda kväll och gärna långa sagor, nån timme var inte ovanligt pr kväll och så brukade döttrarna och jag sjunga också när de var mindre .  Deras pappa var bättre på att leka nån stund ibland än jag helt klart.

Jag är uppväxt med samma.  Pappa kunde nångång vara med o spela fotboll eller busa runt när man badade i havet, mamma lästa böcker för oss på kvällarna. Men det var inte vardagsmatmed föräldrar som lekte!,det var nåt vi barn gjorde medvarandra.  Eller spela spel med gamla farmor kunde man ju också göra och klippa/klistra.

Att leka med sitt barn är inte det viktiga, utan att umgås med det. Spendera tid med det.

När man inte kan få barn på naturlig väg. Kvinnor så går gränsen vid 35 + och männen 40 +.

Jag har själv äldre föräldrar och dem har aldrig orkat med eller varit lika roliga/förstående som mina kompisars yngre föräldrar.

Det är olika hur man är med. Min mamma var 39 år när jag kom föddes innan mig fanns 9 andra helsyskon. Jag tycket inte det var ett dugg pisamt mamma var klippsk o snabb kunde säga till vilket barn som var jävlig mot andra o lärare som mobba/frösut andras barn. Hon höll inte käften som alla andras mesmammor/pappor gjorde. Pappa var 45år underbar person även han, jag hade underbar uppväxt med många syskon,systerbarn,vänner,djur en famil där kärleken fanns för alla.

Jag jobbar i butik o ser ofta äldre föräldrar, jag anser att kanske gjorde dom allt innan de skaffa barn eller träffa den rätta. Lyckliga ser de iaf ut o vara o söta barn som är glada. Jag anser att man inte ska döma ut folk efter ålder. Det finns dom som skaffar barn som är urusla föräldrar.

#31 Kvinnor kan bli gravida efter 35 och män är fertila hela livet.

#33 Självklart med det är då fertiliteten minskar (så även för män) och riskerna ökar.

ja absolut :) det säger jag inget om, men i #31 står det att ex män inte kan få barn på naturlig väg efter 40.

#31 Jag vet. Men det är vad jag tycker.

Min personliga åsikt är att man inte bör skaffa barn efter att man uppnått en ålder där allvarliga risker för barnet lättare uppstår.

#37 För Kvinnor är dne åldern 35 och för männen 55.

Exakt! ;)

Min pappa var över 60 när jag föddes och min mamma över 40. Jag har inte skämts över deras ålder. Jag är uppväxt på landet och mina föräldrar har alltid varit hemma. Som föräldrar tyckte jag de var bra, speciellt pappa som jag tyckte var världens bästa.

Nu var jag inte påtänkt egentligen, men jag blev hyfsat frisk ändå. 

#40 Jag tror du blev riktigt bra tom ;)

Hejsan!

Är ny på den här sajten men tycker den verkar intressant!

Om jag går till var gränsen går för mig så är det någ 35 år, men sen en sak som jag tänker på och som spelar in väldigt mycke är just anledningen till VARFÖR barnet/barnen kom så sent?

Kan bara gå till min faster som fick sin son förra året hon var då 35 år fyllda så egentligen är hon ju inte alls i "bra" ålder för att skaffa barn men hos henne finns det en anledning till att det dröjt.

Hon och hennes man försökte få barn i 7 år, 8 provrörsbefrukningar och olika hormonbehandlingar (före detta hade dom givetvis försökt på naturlig väg i ca. 2 år, så provrör/hormonbehandling blir då 5 år av dessa 7)

Inget tog sig hon har fått bortåt en 10 missfall, det som var problemet för henne och hennes man var att hon hade så kallade chockladsystor i livmodern och efter en zonterapi på hennes man kom dom fram till att han hade dålig kvalite för han fick inte i sig tillräckligt med näring eller nåt sånt så dom bytte kost helt till den där då man nästan bara äter animaliskt fett och lite kolhydrater och ett tag senare blev hon med barn på naturlig väg.

Då var hon 34 år, visst var hon väl lite "gammal" men dom har kämpat och har inte väntat med "flit" eller hur man ska uttrycka sig… Dom är toppen föräldra och hittar på mycket baby aktiviteter med sin son.

 Skulle detta vara fel då? För hon var ju trots allt 35 år när hon fick sitt första barn?

Så egentligen så är det nog mest för mig vad anledningen bakom det hela är det som spelar roll, men jag vill helst vara klar med barn innan jag fyller 25 år men det är ett val hos mig

Jag antar att det jag vill få fram är att det kan finnas anledningar som vi inte kan styra över som gör att vi inte får barn förrän vi är 30-40år, sen är allt ett eget val och visst riskerna stiger för att barnet drabbas av någon funktionsnedsättning eller dylikt när Kvinnor passerar 35 år men vi gör ändå ett val, och det välet är ditt och jag tycker inte att någon har rätt att trycka ner dig för det

(Vill inte trycka ner någon, har heller inte riktat mig mot någon speciell i denna tråd bara skrivit ner hur jag resonerar om det hela. Då jag har en faster som fått barn vid 35 års ålder men det gör henne inte till en dålig mamma och hon har sin "anledning" så att säga)

Hmm det här med barn. Då kan man väl säga om man ska utgå från att kroppen mådde bäst mellan 20-30 så kan jag säga direkt att jag är utdömd där då jag blir 30 i sommar. Har precis blivit singel sedan 6 veckor så jag kan lika gärna gräva ner mig om man ska utgå ifrån det kroppsliga. =)

Själv ser jag det som att jag har väntat med att skaffa barn tills jag har fått ett fast jobb som jag får nu 1 juni. Jag får ju vänta ett par år till innan jag kommer skaffa barn då jag inte har någon kille och gärna vill ha ett förhållande med någon.

Men som sagt alla är vi olika. Sen finns det inga garantier att jag kan få barn när ja väl börjar fundera på att skaffa.

Det beror helt på hur man känner sig och mår tycker jag, är man pigg vid 50 så varför inte

Jag är 32 och har inga barn än. Om jag skaffar några, kommer det att bli tidigast om tre år (när jag är 35). Det tycker jag är en ganska lagom ålder.

Min tre år yngre syster skaffade sin första vid 25 och det tycker jag var på tok för tidigt. Tycker att hennes "mentala omognad" har gjort sig gällande på otaliga sätt i hennes barnuppfostran nu när sonen har blivit lite äldre och kräver mer av henne som förälder; helt plötsligt, börjar hon få problem med sig själv.

Lagom ålder, i mitt tycke, borde ligga mellan 32 och 35 om man väger in både de fysiska och mentala bitarna. För bägge könen. För gammalt borde vara 40+.

När man börjar bli över 45 är det nog dags att ge upp barntillverkningen. Hur kul är det att vara 14 år o ha pensionerade föräldrar?!

När man inte har ork att ta hand om ett barn. Jag tycker inte det är fel att få barn på "onaturlig väg"- dvs hormonbehandlinga,r provrör, adoption osv ;)

Men man måste tänka lite på barnets framtid- tex är det kanske inte så bra planerat att skaffa barn när man är 50-55, då man knappast kommer att ha ork för barnet, speciellt de sista åren innan de flyttar- Men jag tycker att det måste föräldrarna själva få avgöra. Barn föds till unga föräldrar som har ork i kroppen men ändå inte blir bra föräldrar.

#47 Instämmer.

Det känns dumt att relatera till sin egen syster ifråga om detta, men då det ligger närmast till hands gör jag det ändå.

Hon har aldrig bott själv, utan flyttade in hos sin kille (numera man) direkt från föräldrahemmet. Hon fick första barnet vid 25 och det andra vid 27. Som jag skrivit tidigare i tråden, har hon nu börjat upptäcka att hon brister en del i sin mentala mognad; ett barn i trotsåldern kan vara knepigt att rå på för vem som helst och hon inser nu att hon måste börja jobba med sig själv för att det skall funka öht…

Sure, jag köper att någon som skaffar sig barn tidigt tvingas att mogna snabbare och allt sånt, men jag tror också att viss mognad måste hinna lägga sig innan man kan "praktisera" den (och mognad är dessutom ett relativt begrepp, som tenderar att vara rätt godtyckligt beroende på vad man avser med den). Hastar man in i familjebildning och barnaalstrande, tror jag tyvärr kan ge bakslag senare i livet - på ett eller annat sätt. Vissa får personliga kriser och bryter upp från den stabilitet de alltid trodde att de ville ha och söker sig till ngt helt annat, som exempel härpå.

Personligen föredrar jag en välutvecklad mental mognad framför en ung, viril kropp. Jag anser dock inte att ungdom är synonymt med uthållighet; allt detta är givetvis beroende av hur man sköter om sin fysik. Äter man nyttigt och motinerar på regelbunden basis, tror jag att man kan hålla kroppen ung och frisk ganska länge. Skall jag tala för egen del, har jag en sundare och friskare fysik som 32-åring än vad de flesta 22-åringar har i dag… Det speglar givetvis även min uthållighet och energinivå.

#48 absolut. Kan bara relatera till min egen barndom.Min mamma var 20-21 när ho fick mig och alldeles för ung för att få barn. Hon var dock mogen på så sätt att hon bott hemifrån och jobbat i huvudstaden (uppvuxen i en liten by i norra norrbotten) och klarat sig själv. Men hon blev ändå beroende av min 10 år äldre far och jämfört med alla andra Kvinnor i min skolklass och lärarinnorna så sågs hon fortfarande som ett flickebarn. Hon vavr lättpåverkad och hade svårt att sätta ner foten- jämfört med efterkommande barn :)

Trots att hon var ung så lekte hon inte mes mig som liten :) Föräldrar, speciellt de med ansträngd ekonomi har faktiskt annat, viktigare att göra och när de har tid att sitta ner och ta det lugnt så gör de hellre det ;) Oavsett ålder. På så vis tror jag att en äldre många gånger kan vara duktigare på att planera sin tid eller tillochmed ha råd att TA sig mer tid med barnen, även om de inte orkar att "springa runt" MED barnen som en som är vältränad och ung. Men som du säger- jg känner 50åringar osm har bättre kondis än många av dagens ungdomar. :D

Nu svarar jag bara på TS inlägg. Jag tycker att man är för gammal efter 35 år för att skaffa det FÖRSTA barnen. Men om man har barn sen tidigare så tycker jag 40 år.

#50 VArför spelar det roll tycker du om det är första eller andra?

Äh. Nu har jag försökt att förklara här men kommer inte på något vettigt svar. Men ja ni har ju ett svar iaf. 

Hehe okey

#42 vilka omständigheter räknas som ok? Jag har inte tid för ett barn innan jag fyller 34. Jag jobbar med att rädda världen ;) men efter disputation hinner jag. Ska jag skaffa barn nu bara för att inte vara för sent ute trots att det inte finns plats? Om 4 år kommer jag vara en grym mamma, men inte nu. Är det då inte bättre att börja om 4 år än nu?

#52 Tycker att du gör klokt i att vänta, med tanke på omständigheterna. Du handlar rationellt och ansvarsfullt, vilket inte direkt är vanligt på den här planeten - kanske allra minst ifråga om barn.

Alltför mga verkar tycka att det är mer eller mindre en rättighet att skaffa barn och dessutom ngt som alla bör göra - personligen ser jag det inte som ngt dera. Är inte omständigheterna rätt, så är de inte det - end of discussion. Sen kan det givetvis vara mer önskvärt med en specifik ålder på såväl mannen som kvinnan och mer önskvärt med en annan ålder vad gäller den mentala biten. Men nu kan vi inte snickra ihop människan på det viset, så det bästa vi kan göra av situationen är väl att skaffa oss de bästa av mentala förutsättningar, hålla kroppen i trim med regelbunden motion och hälsosamma kostvanor och ställa vår hopp till att vi fortfarande är fertila nån gång mellan 30 och 40 sådär. Det är där jag anser att vi bör hamna om vi har bejakat samtliga parametrar av vad det innebär att skaffa barn (d v s inte bara hur lätt/svårt det är att bli gravid eller att klämma ut ungen).

Förresten verkar folk hänga upp sig alltför mkt på det här med kvinnans ålder - och hävdar att det är p g a hennes kroppsliga förutsättningar resp begränsningar. Sedan när blev de mentala förutsättningar av mindre vikt än de kroppsliga? Har aldrig märkt att killar blir lika provocerade av en barnfri/(-lös?) kvinna som en annan kvinna och man kan ju börja undra varför. Känner hon sig hotad på ngt sätt och hurdå? I don't get it.

Äh, fixa din disputation; du kommer förmodligen att ha mer att erbjuda ditt framtida barn när det kommer till läxhjälp än mga andra iaf. 

jag tycker en förälder har ansvar fram till studenten så mitt svar blir 65-20 = ca 45 år och då gäller det båda könen.

Jag var 20 år då jag miste min pappa och det var tuft att mista en förälder samtidigt som hormonerna var inställda på att frigöra sig. Sen tog min mor min pappas förtidiga död (58 år) väldigt hårt så jag blev mamma åt min mamma redan när jag var 20 år

Nu kan man ju inte veta att man ska bli sjuk men för mig är 65 en magisk gräns då räknar inte arbetlivet med än längre och då ska man nog inte ha för små barn heller.

själv var jag 27 och 30 år när jag blev mamma och barn nummer två då var pappan 37 och han är än idag en vaken och aktiv förälder, han har varit den bästa pappa man kan tänka sig.

#55 precis. Jag riskerar hellre barnlös än att skaffar barn innan jag har bra förutsättningar för det. Så viktigt är mitt jobb för mig ;) Sen håller jag verkligen med om det mentala. Min kille och jag träffades då vi var 24 och det enda som förändrats i våra liv är mitt jobb och att jag dricker lite mindre. Annars trivs vi med livet precis som det är och är inte redo att förändra det. Man ska inte ansvara för ett barn innan man är beredd att förändra sitt liv en bit.

Klart att jag är rationell, jag är nationalekonom ;) moahaha.

#57 :D

#55 Jag händer inte med när du säger att #52 gör klokt i att vänta. Vänta på vad?

#59 Med att skaffa barn till dess att hon har disputerat och omständigtheterna i hennes liv ser ngt annorlunda ut än i dagsläget.

Men hon har redan barn? Eller är jag förvirrad nu? OCh jag ser inte heller att #52 skrivit något om att vänta med barn. Vet inte om jag läser fel inlägg haha :P

På biologin i skolan fick jag lära mig att kroppen är som bäst på att "producera" ett barn vid 17 års ålder. Rent biologiskt. Kanske inte fysiskt.

Svårt att säga när man är för gammal tycker jag. Men jag själv skulle tycka att det var lite jobbigt att ha gamla föräldrar typ som är om de skulle vara 60 nu (jag är 21). Men jag själv vill absolut inte skaffa barn än på ett tag heller. 35 + får bli mitt slutgiltiga svar, då är man för gammal ^^

Dock så fick min mamma sitt sista (och tredje) barn när hon var 39.. Jag som var hennes första fick hon när hon var 27. Jag vet inte, men på ngt sätt känns det mer okej!?

#61 Mitt fel. Såg att jag råkade skriva 52 ist för 54.

#63 Okey

Jag tycker att det är upp till var och en att känna efter när man upplever sig själv för gammal, lika väl som det är upp till var och en att känna efter när det börjar bli dags.

Jag har alltid tänkt själv att vid den åldern ska jag skaffa mitt första barn osv. Men livet fungerar inte så. Man får ta det lite som det kommer. Jag för min del känner inte att jag måste ha kommit någn speciell stans i livet eller med jobb osv, sånt löser sig och har alltid gjort. Men därremot känner jag att jag måste ha kommit till en viss punkt i förhållandet med den tänkta pappan innan jag börjar planera barn. Dock så kan det hända närsom, och då händer det och då får man vara glad för det och göra det bästa av situationen. Tycker det känns dumt att döma att man är för ung eller för gammal vid viss ålder. Jag tror att människan är anpassningsbar, vi anpassar oss efter det vi stöter på.

Jag har lärt mig att man inte kan bestämma saker i förväg, speciellt inte sånt som handlar om hur man kommer känna vid en viss ålder. Det stämmer aldrig när man väl kommer dit ändå för då har man stött på andra saker i livet som formar oss som människor.

#65 Det har du 100% rätt i. Man vet aldrig hur man kommer känna angående barn vid en viss ålder i framtiden.

#57 En av våra "postdocar" på jobbet blev gravid under disputationsarbetet. Hon var väldigt ledsen först men bestämde sig att behålla barnet.

Det blev ett barn till innan disputationen Allt tog bara lite längre tid.

Nu i efterhand så är hon väldigt glad för att hennes liv blev som det blev.

Jag vill att ett barn ska få alla förutsättningar i livet (detta är mina kriterier, inget som jag tvingar på andra eller mästrar om

Stabil ekonomi, fast förhållande gärna äktenskap. Det är vad som krävs för att ett barn ens ska övervägas.

Om jag inte uppnått dessa krav innan 35 års ålder så blir det inga barn alls.

Så om jag inte vinner på lotto och min drömman helt plötsligt står utanför min dörr inom de kommande 4 månaderna så blir det inget.

Vinna på lotto gör jag gärna ändå. :D

Min man och jag var "lusfattiga" när vi fick barn men jag ser tillbaka på dessa år med stor glädje och lycka.

Det var ingen dans på rosor men vi hade väldigt roligt med de små medel som fanns.

Som sagt Bumbelbee, det är mina kriterier och jag tvingar dom inte på någon annan.

Jag har dessutom kommit på att dom bästa barnen är dom som man kan lämna tillbaka till deras föräldrar :)

Jag älskar mina brorsbarn men jag kan fara därifrån.

Och javisst, jag berättar detta enbart för att du ansåg det nödvändigt att hugga ner på mina åsikter. Vänligen upphör med detta.

Jag vill kunna skriva på den här sajten, ateistsajten osv. utan att konstant bli informerad av dig om hur fel jag har. :) Du har din tro, ditt liv, dina val och jag har mina.

Är det inte bra att det finns olika åsikter? :)

#70 Men HALLÅ…

Jag berättade bara hur vi hade det när vår son var liten och det riktade jag inte enbart till dig.

Det är fler som skriver i tråden om du missat det.

VAR NÅGONSTAN HUGGER JAG NER PÅ DINA ÅSIKTER?

(Att dra in andra sajter är inte OK. Ganska omoget att inte kunna skilja på diskussionsforum. Man kan vara helt överens i vissa frågor och i andra ämnen ha helt olika åsikter)

Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för att jag drog in andra sajter, inte ok. :)

Och jag ber så hemskt mycket om ursäkt för att jag såg ditt inlägg som ett direkt svar på mitt. :)

Och när du undrar var du hugger ner på mina åsikter så är det att jag vill att ett barn ska födas in i en stabil ekonomi och du berättar att ni var lusfattiga men det var den underbaraste tiden i ert liv.

Men jag missuppfattade nog ditt inlägg så jag ber så hemskt mycket om ursäkt :)

Jag ber så oändligt mycket om ursäkt för mitt omogna beteende :)

Helt OK

Det var inte den lyckligaste tiden i livet men jag minns åren med lycka och glädje.

#69 jag tror barn mår bätre att växa upp och lära sig pengars värde än att växa upp i en ekonomi där dom får allt dom pekar på utan att behöva spara eller tänka sig för.

---------------------------------------------------------------------------------

Det såldes just ett hus i närheten, sonen på sju år är nu mångmiljonär eftersom han var ända arvingen. Mamma och pappa var skilda, jag tror han heldre tagit sin pappa en alla miljoner på banken.

Man ska skaffa barn när det är dags inte men inte vänta till för sent för då ökar risken för att barnen blir ensama kvar för tidigt och att man aldrig får uppleva sina barnbarn.

Att vänta på en jättebra ekonomi och allt färdigt i livet, då kommer man vänta för länge. Barn är kärlek och lycka och man kan ro runt barn på ett bra sätt utan en toppen ekonomi.

Lorita, jag har haft mina åsikter hela livet. Och jag skulle inte kunna med gott samvete kunna föda ett barn in i en tillvaro där man inte vet om man kommer att ha mat hela månaden men jag dömer inte dom som gör det.

Och även om jag hade haft barn skulle dom aldrig bli bortskämda, dom skulle ha mat och kläder givetvis men om dom ville ha något extra så skulle dom få jobba för det, genom sysslor runt hemmet.

Men att ens ta denna diskussion med mig i denna del av mitt liv då jag inte ens är hundra på att jag överlever känns som överkurs.

Jag trodde att man skulle få skriva sin åsikt, men hur många andra har varit tvugna att förklara och försvara sig?

#75

Jag har inte tagit diskussionen med dig, jag skrev allmänt om att barn kan ha det bra även om man inte har värdens bästa ekonomi. Jag hade ett bra jobb när jag väntade mitt första barn och som på ett brev på posten blev jag uppsagd. Sen skilde jag mig med pappan till barnet tre veckor efter att hon var född så livsituationen kan ändras ganska fort.

Det gick faktiskt riktigt bra att vara ensam mamma och nytt jobb gick också att fixa, det har gått runt rent ekonomiskt hela tiden även om man i visa månader fick tänka riktigt ordentligt på pengarna så klart.

Sen kanske inte alla ska skaffa barn, det finns ingen lag på att man måste skaffa barn vad jag vet. Däremot om man vill ha barn så ska man inte vänta för länge, för det är ett ansvar på minst 20-25 år framåt och mycket hinner ändras på 20-30 år.

Om du inte tog diskussionen med mig varför hänvisa till mitt inlägg? :)

jag hänvisade till #69 

Oj, förlåt, jag ber så hemskt mycket om ursäkt :)

Allamej framförde vettiga åsikter i #68 enligt min åsikt.

Diskussionen om vad som läggs in i uttrycket "stabil ekonomi" hör bättre hemma i språk eller andra sajter på iFokus.

Det finns ett uttryck, som jag gillar, det är inte de stora inkomsterna man blir rik av utan de små utgifterna.

Stabil ekonomi kan man ha när man lever under existensminimum och utan bidrag.

För att gå till TS.s frågeställning, så vill jag bara säga att det finns så många andra kriterier än åldern, som är mer betydelsefulla. Kort sagt, man ska inte vara barn själv, man ska prioritera sina barn, Man ska inte (statistiskt sett) dö innan barnen kan klara sig själva.

#80 Har aldrig hört det uttrycket för… Håller iaf med om det. *gör tummen upp*

Det finns åtskilliga personer där ute som drar in stora summor pengar, men likväl inte har en "stabil ekonomi" på så vis att deras utgifter är skyhöga. De blir ofta bortglömda i debatten om barn och pengar och det hela blir ist en klassfråga när det inte behöver vara det.

Sedan finns det familjer där föräldrarna kanske arbetar som frilans och ekonomin är upp och ner beroende på jobb.

Mycket vanligt bland kulturarbetare t.ex

Allting beror på ens personlighet är jag övertygad om. En del vill ha livet väldigt välplanerat och andra tar det som det kommer.

Som Emo sa….

Det finns viktigare egenskaper än både ekonomi och ålder när det gäller att skaffa barn. Kärlek är det definitivt viktigaste. Och att kunna prioritera barnen på ett bra sätt framför sin egen karriär och sitt s.k. självförverkligande.

Här i Sverige är vi inte vad jag kallar fattiga. Alla har råd att äta sig mätta för dagen. Det är kärlek vi saknar. Och tid för samvaro som ger trygghet.

Barnen jagas genom dagis, fritis och skola och vet inte var tryggheten finns. De möter olika ansikten, och nationaliteter hos dagispersonalen. Hemma sover man bara, och äter frukost och middag i bästa fall, med stressade och trötta föräldrar.

Kanske är den bästa kontakten inte de lastgamla föräldrarna, utan en ännu äldre farmor eller mormor. Så varför hänga upp sig på ålder.

Glittertind

Själv skulle jag aldrig skaffa barn utan stabil ekonomi och ordnat liv.

#84 problemet är att det kan ändras i livet när man redan har barn.

men att vara ute på arbetsmarknaden + att ha en fungerande bostad och relation till den man/kvinna man skaffar barn med är en bra början.

…jag hade levt 8 år med man Nr 1 och tre veckor efter barnet var fött så var vårat förhållande över…det var inget jag räknat med, men det har gått bra får vår dotter och i dag studerar hon på högskola och jag hoppas det dröjer så där fem år (minst) innan jag blir mormor 

#83

Nu tycker jag inte att det stämmer riktigt:

"Att alla har råd att äta sig mätta för dagen i sverige"

Det finns människor som faktiskt inte kan det.Det finns många människor i sverige både registrerade och oregistrerade.

Så det stämmer inte riktigt det du skriver.

Det är skillnad på fattigdom och fattigdom…

Om man ser till helheten i det jag skrev, så var det barnen det gällde… Inte de stackars hemlösa och sjuka, som hamnat snett i samhällets allt glesare skyddsnät.

Och denna nya fattigdom, som den senaste regeringen tvingat på oss genom den nya sjukrefomens obefintliga försäkringar och som börjar märkas mer och mer allteftersom, vill jag inte ge mig in på. Men det är alltid bättre att vara fattig ekonomiskt än känslomässigt. Ekonomin kan rätta till sig, i bästa fall, men en kärlekslös barndom förstör för livet, även som ringar på vattnet till nästa generation.

#87

Ja,jag utgick också från det barnen och mammorna när jag skrev.

Så det stämmer inte du skriver.

Allting är relativt… Tsunamin… krig… Naturkatastrofer som jordbävningar och vulkanutbrott, skogsbränderna i Australien… Översavämningar… Tornados i USA, som sopar bort städer helt…

Detta är vi förskonade ifrån…Där finns lidandet och svälten, bl.a.

Bara en tanke i samband med fattigdom…

#88 Vill du berätta mera om hur du tänker….

Du skriver att du är en stjärnmänniska….

Då borde du förstå helheten i det jag menar (att det är kärlek vi saknar) och inte gå in på en enda mening, som du anser felaktig och förstora upp den, så att allt det andra går förlorat.

Det kanske är så i Sverige… men du fokuserar på detta så att du inte ser det som är viktigt. Man brukar tala om att "kasta ut barnet med badvattnet."

#89

Jag väljer själv vilken mening jag vill kommentera.Det står en fritt att plocka vilken mening som helst.Ja om ni inte har skapat nya regler om det.

Så jag valde att kommentera en mening som ni skrev,och tala om att det inte stämmer.Inget mer.

carlsbergs, tyvärr har du rätt för vissa så funkar inte skydsnätet i detta landet och det är svårt att äta sig mätt och än mindre näringsmässigt få i sina barn vad som behöver.

Vissa föräldrar måste avstå att låta sina barn åka på utflyckter med sakolan (50-100 kr) för det finns inte pengar.

Tyvärr så hamnar man ofta där efter man skaffat barn och det är ju så synd att mammor/pappor med hjärtat fylt med kärlek inte ska ha råd i ett land som vårta att ge barn var skolan kräver av dom.

#85 Hur framtiden ser ut vet man aldrig, men att ge det bästa man kan ge ett barn från början är ju knappast fel. Och för mig är det stabil ekonomi och ett ordnat liv.

#67 jag skulle säkert inte ångra det om jag behöll ett barn nu. Om jag skulle bli oplanerat gravid. Men jag önskar ändå att det inte blir så. Kommer aldrig mer genomgå en abort så blir jag gravid så stannar barnet. Men, om man kan planera så gör jag gärna det ;) Även om killen helst ser att saker och ting händer genom slumpen.

#93 Självklart så förstår jag dig

Vad jag menar är bara att ibland tar livet andra vändningar än man planerat och det kan bli bra ändå.

Ja det brukar bli bra ändå ;)