För 5½ år sedan träffade jag den killen jag tänkt mig barn, hus och vovve med. Dock skulle det visa sig med att det skulle bli ett uppehåll, och därefter 5 år med många gräl. Mycket pga. hans humör. En kort bakgrundsbeskrivning: Han har haft en jobbig uppväxt och det börjar krypa upp till ytan. Därmed har han under en lång tid lagt all ilska på mig och dumförklarat mig x antal gånger. Såpass mycket att jag numera och säkerligen alltid kommer känna mig osäker med honom. Självklart har vi haft det bra också, mestadels bra men han har vart bra på att trycka ner mig.

I vintras bestämde jag mig (efter en lång period av inga pussar när han kom hem, sittandes på varsin sida av lägenheten. Vi gled ifrån varandra) och började leta jobb på annan ort där min familj fanns. Jag hade 100 mil till min familj vid denna tidpunkten så jag kunde inte bara göra slut sådär. Det skulle innebära att jag skulle få bo på gatan, typ. Jag fick jobb och bestämde mig för att tala om för honom hur det låg till och vi båda blev såklart helt förstörda. Han lovade mig 1000 gånger om en förbättring. Jag har hotat med SÅ många gånger om att jag ska flytta men inte bestämt något än. Då har han lovat och lovat om en förbättring men sen har vi hamnat i samma situation igen. Innan jag talade om för honom om hur jag kände hade han redan lovat att ta hjälp proffisionellt och jag trodde inte det skulle ge något, helt ärligt. SÅ många gånger som jag blivit lovad att han ska skärpa sig.

Jag flyttade och lämnade min sambo och satte mig gråtande i bilen som skulle ta mig 100 mil ifrån honom. Det är det värsta jag gjort dittills.

Dock fortsatte vi prata med varandra varje kväll. Varenda kväll från maj till nu.. Jag kunde inte släppa taget och han hade ju fortfarande hopp kvar och vill verkligen få mig att komma hem igen. Jag började tänka på alla positiva saker med honom och det ska man ju INTE göra. Men men, jag gjorde det och det resulterade i att han skulle komma och hälsa på i en vecka. Den veckan var helt okej men det hjälpte inte mig att välja hur jag ville ha det.

Nu har han börjat med psykologhjälp och fått medicin som han ska ta och det har resulterat i att hans vänner har börjat se skillad, hans mamma har det också, folk på jobbet med. ALLA utom jag. Jag som levt med en man som vart elak och sagt saker som jag än i dag kan tänka på.. allt pga. hans psykiska tillstånd då. Enligt honom har han inte förstått att det var han det var fel på utan har stört sig på alla andra.

Nu står jag alltså här, 100 mil ifrån den man jag älskat trots alla svårigheter. Jag står här och jag är den som inte ser någon skillnad på honom. ALLA där hemma märker det. Men jag som faktiskt är den som borde få se alla förändringar först får inte göra det. Detta gör mig arg och numera blir jag arg på varenda sak han säger, varenda sak han gör. Om han får hem vänner så blir jag avundsjuka på att dom får umgås med honom och inte jag. Varje liten förbättring hos honom gör mig argare. Han har börjat ta tag i träning, klippt sig så som jag har velat att han ska göra lääänge för han blir så fin i den frisyren, han har börjat umgås med folk igen efter att ha haft en tung period socialt. ALLT gör mig arg. Glad på ett sätt.. men VARFÖR kommer allt nu!? Nu när jag äntligen tagit steget och trott att jag ska kunna gå vidare och hitta mig själv, bli självsäker.

Jag kan såklart flytta till honom igen, det vill han. Men vill jag? Vill jag riskera att flytta dit igen och inse att det kanske inte är så stora förändringar som skett som jag trott och att vi kommer stå där och behöva gå igenom samma sak igen?

I och med att han fått hjälp och har kunnat ställla in sig på att jag inte kommer tillbaka så har han kunnat börja leva och mår bättre igen. Bättre, inte bra. Jag däremot som vart så säker på vad jag har velat innan och börjat tveka nu sitter alltså i skiten helt ärligt. Nu är det jag som går här med ett brustet hjärta.

Tanken på att han kommer träffa någon annan som kommer få uppleva den fina människa som han faktiskt är utan massa bekymmer och massa gräl som börjat pga. allt skit som legat emellan oss gör så ont så jag gråter dagarna långa..

Jag är så arg på honom hela tiden men ändå vill jag bara krypa upp till honom och bli tröstad och känna tryggheten igen.

Någon som har tips på hur man ska göra?
Har ni vart med om något liknande?

Har inga direkta vänner jag kan öppna mig hos heller eftersom jag tappat många i och med flytten. Alltså jag måste få prata med någon om det ens är på datorn för jag klarar inte allt detta själv..