Lite råd, jag orkar inte mer.
Hej
Jag skriver hit för att jag inte kan hitta någon väg ut själv.
Tar allt kort från början.Fick mitt första barn med en kille som var missbrukare vid 22 års ålder.Han misshandlade mig. Levde i detta förhållande i ca. fyra år men lyckades ta mig ur detta efter att han även började bli våldsam mot min son. Träffade sedan en ny man och vi fick en son men även detta förhållandet sprack p.g. a att han var otrogen mot mig efter sex år tillsammans.
Detta tog mig väldigt hårt Jag var helt ensam utan vänner och arbetat har jag inte gjort på flera år p.g.a psykiska problem och magbesvär.
Barnen fanns ju där men utan varken man och vänner blev det väldigt ensamt. Hade dock min syster som även är min bästa vän än idag.
Efter att ha varit ensam ungefär ett år blev jag erbjuden en blind-date och tackade ja.Jag och mannen träffades några gånger och jag fattade tycke för honom. Han var asylsökande och hade ingenstans att bo så han flyttade in ganska snart hos mig sedan rullade allt på. Vi fick bråttom att gifta oss för att han skulle få stanna, jag blev gravid och fick försörja honom och barnen med mitt sjukbidrag i två år eftersom han inte fick arbetstillstånd. Samtidigt fick han mig att genom en annan person att ta lån för att hjälpa hans föräldrar i hemlandet.Han lovade att det bara skulle vara denna gången. Vi började alltså vårt förhållande med skulder bl. annat kontoskulder för att barnen skulle ha kläder m.m. Efter två år fick han jobb och vi levde på som vanligt.Men det tog aldrig slut med att skicka pengar, han skickade inte ofta men stora summor åt gången och det tycktes inte spela någon roll hur vår egna ekonomiska situation såg ut. varje gång han skickade hoppades jag att det var den sista så att vi kunde få rätt på vårt eget.
Jag har aldrig riktigt känt mig lycklig i vårt äktenskap och de senaste två åren och speciellt det senaste halvåret känner jag att jag vill skiljas. Inte bara p.g.a det ekonomiska utan av andra skäl också. Han är väldigt egoistisk, har aldrig respekterat mig, klandrar mig för mina åsikter, påmint mig jämt och ständigt om att det är han som tjänar pengar och jag känner nu att vi har egentligen inget gemensamt nu när barnen är stora. Något direkt samliv har vi inte haft under årens lopp och vi har inte levt som en familj. Det har varit han och vår dotter och jag, mina söner och vår dotter.
Det senaste halvåret har jag börjat visa honom att jag tar avstånd från honom genom att inte prata mycket och hålla mig mer för mig själv. Har egentligen aldrig haft något riktigt förhållande. Detta har lett till en del gräl och vigselringarna togs av för några veckor sedan men då fick han ett riktigt utbrott och önskade livet ur mig. Jag har sagt åt honom att det inte finns något kvar att mina känslor är borta men han vägrar att inse och håller sig fast som vanligt. Har börjat fjäska och ger kommentarer om att han lever på hoppet. Det enda jag vill är att ta mig ur detta äktenskapet jag mår jättedåligt men kan inte säga det rakt ut.
Samtidigt är jag rädd för jag vet inte hur det kommer att gå med våra skulder och jag har bara sjukbidrag.
När han är hemma känner jag mig jättedålig och står inte ut i hans närvaro. Samtidigt har jag så svårt att ta mig ur.
Mitt humör är hemskt och det känns ofta som om jag bara vill springa ifrån allt.
Det enda jag väntar på är att han ska gå självmant men det ser inte ut som om det ska hända utan han klänger sig bara fast.Jag är så rädd för hans reaktion också.
Snälla kan någon ge mig råd? Mår verkligen dåligt.
Vilken fruktansvärt jobbig situation.
Mitt råd är prata med mannen och berätta hur du känner.
Samla mod och säg det rakt ut bara. Att du vill skiljas.
Att dra dig undan i hopp om att han ska gå frivillgt fungerar ju uppenbarligen inte..
Att det känns jobbigt med ekonomin förstår jag, men det är ju bättre att du lämnar honom nu innan det blir värre och skulderna växer ännu mer.
Och även om det kommer bli lite tugnt ekonomiskt så kommer du vara lyckligare utan honom. Han verkar ärligt talat inte vara en bra en kille. Han respekterar dig inte och verkar inte lyssna på dig eller ta hänsyn till dina känslor och det du vill. Man ska vara med någon som respekterar en och gör en lycklig, annars får det vara.
Tack för stödet. Antar att jag måste samla mod att säga rakt ut även om det är så jobbigt. han verkar ju inte vilja gå frivilligt.
Ja håller helt med hurricane i detta Han verkar bara tänka på sig själv och vill inte se problemen som faktiskt finns där:(
Kan inte kommunen hjälpatill med äktenskaprådgivning, så ni kan gå några gånger till en neutralperson som kan medla.
Inte nödvändigt vis för att rädda förhållandet men så att ni kan prata ut om den kulturskilnad ni lever i, för honom är familjen hemma viktigast och för dig är såklart din familj här och er ekonomi det som betyder mest.
Vad jag förstår så är det vanligt att invandrare skuldsätter sig för att hjälpa familjen hemma och i vår kultur är en stabil ekonomi för våra egna barn viktigast.
Detta tror jag inte ni kan reda ut själva utan det vore bra om ni kunde gå till någon och få hjälp med det innan ni skiljer er eller fortsätter leva i hop.
Tack alla
Jag vågar fortfarande inte ta steget att be honom gå eftersom han blev näst intill galen och slog sitt eget huvud i väggen då skilsmässa kom på tal. Vid något tillfälle har han t.o.m sagt att han lika bra kunde varit död. Han gör allt för att ge mig dåligt samvete. Idag satt han och skrev ett brev på sitt eget språk som jag inte förstår mycket av men av någon anledning lät han det ligga framme och jag vet inte vem det är ämnat för.
Jag kan inte rå för att jag inte älskar honom och jag ser ingen anledning att fortsätta med vårt liv tillsammans. Innan ville jag kämpa för vår dotters skull men har insett att hon inte tjänar något på att vi stannar tillsammans. Hon får en helt fel bild av kärlek mellan två människor och en mamma som stänger in sig själv och har ett dåligt humör.
Att han ännu inte själv insett at det inte finns något skrämmer mig . Jag gör allt för att undvika honom när han är hemma och har ju redan sagt att det inte finns något kvar. Trots detta envisas han med att stanna och detta får mig att tro att stora problem kommer att uppstå om jag rakt ut ber om skilsmässa.
#5 Strunta i hans hot!
Dom rör inte dig. Ta hand om dig och din dotter och gå!
Finns inget mer patetiskt än att man hotar med självmord.
Håller med Hera. Du ska inte känna skuld om han skadar sig, hur hemskt det än låter. Men, det är hans val och hans beslut. Mitt ex hotade med att hänga sig i ett träd i min trädgård för att jag förtjänade att se honom död och hitta honom där. Då var han och några vänner hemma hos mig och han ville att vi skulle försöka igen. Jag bad honom dra åt heleve och kastade ut honom direkt. Det finns inget fulare än att komma med sådana hot.
Förstår inte riktigt varför du väntar på att han ska ta besutet. så länge du stannar ger du honom hopp om att du kommer fortsätta stanna och att inget behöver ändras. Gå om det är det du vill. Fegt att vänta på den andre.
jag tycker fortfarande att du ska ta hjälp av någon att medla, ni kommer från olika länder och ska ni skiljas måste någon få honom och dig att förstå varandras kulturer.
Tar ni inte hjälp så kommer det att kosta väldigt mycket kraft för er båda, ju tidigar ni kan förstå varandra ju bättre för er dotter, även om ni kommer leva skilda i framtiden eller rättare sagt framförallt då.
Ps, jag är den sista att förespråka att man stannar kvar i ett dåligt förhållande men man kan skiljas på olika vis
#9 ja det är sant. Att få hjälp med ett bra slut är bra!
Starta ny diskussion