Som jag rådde i din andra tråd så kanske parterapi kan vara något.
Och sluta ha sex på rutin, för det kan ju som du skriver skapa ångest. Känner man verkligen inte lusten ska man inte ha sex.

Självklart påverkar ditt mående över ert förhållande dig på alla plan.

Nej, jag får inte ångest efter sex.
Ångest får man när något är fel, och man bör avbryta och analysera varför ett visst handlande ger ångest. Jag tror inte heller på medeciner i onödan, det ska vara sista utvägen, inte första. 

Så det enda jag kan säga är sluta ha sex och red ut dina känslor innan du har sex igen. Antingen med hjälp av psykolog/kurator eller vänner osv.

ja, ni har väl rätt, gick ett tag på rådgivning för familjer, ensam, för min man tyckte ej de va nödvändigt, han verkar tycka allt e bra, även om han ibland pratat om skilsmässa, men vem vet, de kanske  mest va nån sorts hot från hans sida, o ibland känns de som han får ställa krav på att jag ska bete mig som han vill, respektera honom, men om jag gnäller om nå´t e de mig de e fel på, att jag t ex e för känslig, missförstår honom… men båda ska väl respektera den andres känslor, inte bara en, även om jag kanske ibland har svårt att på rätt sätt uttrycka vad jag känner så känns det ändå som om de bara e jag som gör allt fel. föresten e de nog ej konstigt om man får mindre lust efter massor konflikter o en stor kris och jag troligen inte bearbetat allt det där. ibland är jag afktiskt rädd för min partner, för jag vet att han kan bli jättearg ibland när jag gnällt på honom eller varit lite sur. kan undra om jag verkligen e så hemsk, för han verkar ju ha massor bekanta, och jag knappt några. men jag tycker inte direkt han hjälpt mig med min självkänsla, även om det väl mest är mitt ansvar att stärka mig själv. jag är dessutom arbetslös. blir så energilös och deprimerad av allt grubblande och all oro, även om jag inte ligger i sängen hela dagarna så gör jag inte så mycket som jag säkert skulle om jag var gladare. svårt när jag inte känner mig nöjd med relationen som den är nu. ok, ska väl inte skriva en hel bok, men vet inte vad jag ska ta mig till, känns som jag är otacksam, att jag borde vara tacksam för det jag har, man och två fina barn. vill bara ha mer attraktion igen, vill ju ej bara bli vänner, men e samtidigt jätterädd att va helt ensam. min släkt bor långt borta också. ibland kan jag dock känna att vi i vissa stunder har det rätt bra med det fysiska, o då blir jag ju mer hoppfull igen, men tycker även att jag tappat psykisk närhetskänsla till min man, men man har ju ändå en viss känsla att vi e en familj o hör ihop, han, jag o barnen.

Finns inget som heter att man hör ihop för alltid tycker jag iaf, människor bildar "flockar" splittras och byggs upp på nytt igen.

Man är två i ett förhållande, och respekt måste gå åt båda hållen annars kommer det inte att fungera.
Om din man tycker att allt är bra, och du tycker att det faktiskt finns saker som inte är bra så behöver du ta upp det till diskussion med honom.

Om han inte vill lyssna eller blir arg så behöver du avgöra om han är värd att satsa på och ha ett förhållande med. Ibland så funkar man inte i längden för att man är för olika, vill olika saker osv. 
Kan ju vara så att han är rädd att bli ensam och därför blir arg som en försvarsmekanism, kan vara så att han blir arg för att han tycker att du är fånig. Den enda som kan svara på det är han.

Förresten du får gärna göra mellanrum i texten, det blir mycket enklare att läsa då

ja, de stämmer nog, eller så tar han mig lite för givet, hur som helst, borde sluta "ställa upp" om jag ej har lust. sex e ju rätt trist utan lust.