Ta upp det med den vän det berör, om dettaär ett vnaligt beteende, eller så söker du upp nya vänner som inte är så egocentriska och bara pratar och bryr sig om sig själva.

Jag har också tänkt på det, o nä, jag har inga riktiga vänner som verkligen bryr sig. Det är inte det lättaste att hitta nya vänner men det kommer väl :)

@1: Det berör väl flera av de jag umgås med och det svåra i att ta upp det är ju att man hamnar i ett läge där man ska "be" om vänskap. Dvs be om att någon hör efter en, det känns ju inte så äkta. Man vet hursomhelst inte var man har en person om man först behövt påpeka sådana här saker. Jag har ändå gjort det vid några tillfällen och det blir oftast inte nåt bättre direkt.

Om det bara varit att "söka upp" sådana vänner så hade jag såklart för länge sen lämnat det umgänge som jag nu har.

@2 Michelle: Har du liknande erfarenheter då? Hur agerar dina vänner, struntar de i att svara, dröjer de länge med att svara eller det kanske är på nåt helt annat sätt som de inte bryr sig speciellt mycket?

Jag brukar känna att beter jag mig på ett sätt så bemöter andra det- eller inte. De som inte bemöter det- glider bort och försvinner så småningom eller är bara ytliga vänner och bekanta :D som man hittar på kul saker med ibland men inte direkt är några man pratar om problem eller gråter ut hos.

ÄR jättesvåt att få nya vänner men det är inte omöjligt :) Med prata ut så kanske du har någon vän där du känner det mer? Att ni borde vara bättre vänner? :) Ibland får man sägaifrån- är inte att tigga om vänskap. Beror ju på hur du gör det. Du får fundera på det.

#4 de svarar men hör aldrig av sig först. Jag var även med om en grej för två veckor sen där jag förstod att denna person inte är min vän. Jag brukar alltid ringa o höra om hon ska med och träna, men eftersom hon alltid säger nej så tänkte jag att jag väl får sluta ringa o fråga, även om jag tyckte det kändes taskigt. Vi brukade köra varannan gång för att spara bensin. För två veckor sen hade jag låtit bli att ringa o fråga, men då gick min bil paj. Min kompis visste att något hade hänt eftersom jag skrev på fb att jag inte kunde träna :(. Senare ser jag att hon varit på det passet jag skulle varit pa egentligen… kompisen vet att jag älskar det passet och hon hann se det jag skrev på fb för hon kommenterade. Men. Borde inte en riktig vän ringa vid det laget o fråga vad som hänt åtminstonde? Det kanske är ett högt krav från mig..

#6 låter inte som en vän det där, snarare en bekant på sin höjd.

@5: Ja, det är ju svårt överhuvudtaget med vänskap och jag har varit med om att personer gör sken av att det är ok, att man rett ut en sak men sen är man ändå "nedgraderad" eller så pratas det om en med andra. Jag tycker det verkar nästintill omöjligt att hitta riktiga vänner…

@6: Det är inte ett högt krav, en riktig vän undrar ju såklart vad som hänt. Jag har varit med om liknande där jag väntat mig att personer skulle hört av sig och frågat efter mig men det har inte skett. Om det är en sådan uttalad situation som du beskriver här så har du ju mycket att gå på om du skulle ta upp det med din kompis. Du kanske redan tagit tag i det?

Jag har pratat med henne, så jag håller mig borta från henne nu, jag har hellre ingen vän än 1000 "dåliga"..

@10: Hur reagerade din kompis då? Jag tycker det är helt rätt att lämna en vänskap som inte ger något eller där personer sviker och inte finns där för en. Det kanske fanns en bra förklaring till varför din kompis gjorde som hon gjorde? Vissa saker kan man ju trots allt förlåta om man får en bra förklaring. Säger inte att du ska göra det men det kanske finns något att hämta trots allt…

Man ska inte överanalysera vänskap (eller kärlek för den delen). Som jag skrev i andra tråden, känns det som att det är en kärleksrelation med en vän som eftersöks. Precis som du beskriver sitter folk och analyserar kärleksrelationer. Han ställde inte lika många frågor, hon svarade inte inom utsatt tid, vill hen verkligen ha mig? Totalt onödigt.

Jag och min bästa vän (som jag delar kontor med) har haft massor av tjafs runt sådant. Vi är båda känsliga för stress och inför tentor ryker vi ihop och är hyperkänsliga. Man känner direkt då det är spänning i luften och sedan är ngn sur för att man inte sagt ditten eller datten etc. Sen har vi rett ut allt och gråtit lite. Men, nu har vi lärt oss (efter tre år) att helt enkelt hålla oss ifrån varandra när vi båda har en deadline. Vi är som ett gift par då vi ses, och våra gemensamma vänner har lätt för att se oss som det. MEN, stort MEN, det gör inget om det går 3 månader utan att ses. Vi hade massa planer för sommaren. Vi skulle göra det och det ihop. Men det var då vi satt på kontoret och hade kul som vi pratade om det. Shit vad skönt det har varit att inte träffa henne på två månader under sommaren. Gud vad jag inte orkar åka och campa som vi sagt. Den där roadtripen till tyskland vi skulle på, skönt att jag slapp. Hon känner lika. Vi har inte pratat på en månad nu. Underbart! Vi har båda bara ignorerat att prata om allt vi hade planerat. För att vi vet att det inte påverkar något mellan oss.  Vi vet båda att vi umgås för mycket och att det har varit bra att vara ifrån varandra men vi behöver inte prata om det, vi vet båda hur den andra känner.

Men, hur skönt det än har varit att vara utan henne ett tag, så är hon min bästa vän. Vi kommer ses på kontoret imorgon och jag är överlycklig att träffa henne.

Poäng… för många är det du beskriver ett naturligt sätt att umgås med folk och kanske läser du för mycket in i andras sätt. Precis som man gör i början av en kärleksrelation. Även om folk kan vara klumpiga så behöver det inte betyda ngt alls. Det behöver inte betyda att hon inte vill ha dig som vän. Man får vara överseende med folks osmidiga sidor.

Anledningen till att jag inte hör av mig till folk ofta och frågar hur det är, är att jag förväntar mig att de ringer om ngt händer. De förväntar sig samma av mig. Hör folk inte av sig så är allt bra. Det är omvänt från det du vill ha, man hör av sig om man behöver stöd, men man hör inte av sig och erbjuder stöd innan det efterfrågats. Märker jag att ngt är fel är det klart att jag tar upp det, men inte mer. Eller så hör man av sig för att man känner för att umgås eller snacka skit, men man gissar sig inte till att den andra vill umgås eller snacka skit. Var och en ansvarar för att fylla sitt behov och andra finns där då behov uppstår. I mina ögon är det vänskap, och man räknar inte gånger man har hört av sig. Det är irrelevant.

Kanske är människorna i ditt liv likadana. Det betyder inte att de inte uppskattar dig, de bara fungerar annorlunda.

@12: En viktig och stor skillnad är detta du beskriver här:

"Den där roadtripen till tyskland vi skulle på, skönt att jag slapp. Hon känner lika."

Precis, du och din vän har samma uppfattning här alltså. Det är ju då inte så konstigt att du inte alls upplever samma sak som jag och vissa andra gör med sina vänner.

Det handlar heller inte om att analysera utan att känna sig bortglömd och att man inte får lika mycket tillbaka som man ger. Det är en konkret upplevelse. I den relation du tar som exempel så är det ju så att ni hittar tillbaka till varandra och har ett slags växelspel som fungerar er emellan. Det är inte att jämföra med en vänskap där det inte finns ett jämbördigt engagemang.

Ni har ju samma uppfattning om er vänskap, ni kan vara ifrån varandra och det är ingen av er som känner er bortglömd. Det är ju jättebra men då har ni också en helt annan relation än vad jag och flera andra har med sina vänner där de upplever att de inte är uppskattade osv.

Det ska finnas en ömsesidighet i att höra av sig och för mig är det något roligt att kunna höras, ringas osv, det gör jag inte bara när jag känner att jag behöver prata. Inte heller förväntar jag mig att en person som eventuellt känner sig nere eller mår dåligt direkt orkar ringa till mig. Har man en kontinuerlig kontakt så vet man ju vad som är på gång hos den andre personen och kan vara ett stöd genom det. Jag menar inte att folk ska gissa sig till att de behöver höra av sig, det ska komma spontant och utan att man först ska informera om att man behöver stöd eller att något hänt.

Du har ju helt andra relationer än vad jag har, känner man sig inte bortglömd utan uppskattad så går det ju inte att sätta sig in i hur det känns att inte ha sådana relationer.

Tyvärr har nog de jag umgås med en liknande inställning som du och av dem kommer jag aldrig att känna mig uppskattad. Tyvärr är andra vänner svåra att finna men jag ser det som positivt att det finns personer här på forumet som upplever precis samma sak och som vet vad jag pratar om.

Absolut, men du missar den stora poängen. Du är förmodligen uppskattad, men många funkar annorlunda. Det har inte med ointresse eller ogillande att göra. Och, jo jag tycker att du överanalyserar.

Det är svårt att säga åt folk att de överanalyserar då det helt enkelt är att man uppfattar saker på olika sätt och förväntar sig olika saker. Jag ser det mer som att de pratar olika språk i så fall.

Alltid ogillat när flk anklagar andra för att vara överkänsliga, överanalyserar osv. En sak om det sker ibland men ofta är man helt enkelt på olika nivåer (ingen nivå bättre än den andra). Lite som att föra samman två djur - de är båda djur men den ena är en Räv och den andra är en Höna.

Jag är tydlig med vad jag vill. Känner jag mig sårad ouppskattad osv så brukar jag säga ifrån och då får jag ofta höra att "nä men det stämmer ju inte- så upplevde inte JAG det"..Då blir det onödig "drama" eller bara konstatera att man uplevde en och samma händelse så väldit olika. De vänner som kan acceptera det är mina vänner- andra går vidare/lämnar jag bakom mig.

Det som är en skitsak för dig är viktigt för mig och liknande. Det du upplever som en skitsak är jättestort eller viktigt för mig. Om detta missförstånd/skillnader gör att man fjärmas av från övriga världen och alla andra människor behöver man nog hjälp och stöd…

…i övrigt får man bara acceptera att vissa vänner kommer…och går. Att hitta en riktigt god vän som är empatisk och hör av sig och visar stöd (utan att man behöver be om det) är ovanliga och få förunnade :P Ja upplever att många sådana "vänner" ofta själva känner sig ouppskattade.

"Jag känner ingen men alla känner mig"- #14 har säkert rätt i sitt sätt att se på förhållningen mot andra. Vill man ha stöd får man visa det- säga att man behöver det- och höra av sig. När jag är ledsen ringer jag en vän- det viktiga är att hon finns där när jag ringer- inte att hon inte ringt mig och hört hur jag mår.

Du överanalyserar inte, du fungerar bara annorlunda och bör kanske analysera över det :) Du har höga förväntningar och jag ser inget fel i det- bara att du kanske blir ensam och besviken…

#11 Hon tyckte väl det var tråkigt, det tycker jag med, men hon är en person som inte tänker så mycket på andra när hon gör saker och jag är en person som alltid tänker på vännerna i samband med saker, som träningen i detta fallet. Detta gör att jag blir sårad när jag inte får "tankarna" tillbaka. Därför var detta det bästa. Hon har massa andra kompisar ändå så jag känner inte att jag lämnat henne i sticket. Det är väl mest mig själv jag varit dum mot isf eftersom jag bara umgås med min pojkvän då jag för några år sedan sa upp kontakten med alla mina dåvarande kompisar, som alla höll på med droger. Men! Jag är stolt att jag sitter här själv ist för med "dem". Så, jag tycker absolut inte synd om mig! :)

#16 Bra, vissa vänner är man bättre utan, kort och gott. Viktiga är att man själv mår bra i slutet på dagen.

@15: Ja, jag håller med dig i att man ofta kan vara på olika nivåer och det är där som problemen uppstår. Man har olika liv, olika värderingar, olika behov av vänskap etc.

Jag har precis som du påtalat att jag exempelvis känt mig utanför och får då direkt bara höra att "så var det inte" etc. Nej, den andra personen har inte uppfattat det så men jag har ändå känt det så. Förmodligen pga vi agerar olika och ser olika på vänskap.

Ja, tyvärr känner jag ju mig både ensam och besviken många gånger och det är ju svårt att få någon lösning på eftersom ens känslor är som de är. Hjälper det inte att uttrycka hur man känner och upplever en situation och att relationer då kan förändras till det bättre är det ju svårt att göra något konkret.

Har nu inte läst hela tråden..
Jag har alltid ställt upp för min vän i vått och torrt, allt från att låna ut pengar & cigaretter (som aldrig kom tillbaka, eller kom tillbaka efter väääldigt lång tid), till att följa med överallt på "jobbiga" ställen, träffa hennes kompisar (dåligt umgänge enl. mig) osv.
Hon frågade alltid om vi hade sprit som hon och hennes pojkvän kunde få köpa, svarade man nej fick man ett surt svar tillbaka och hon pratade inte med en på väldigt länge.
Svarade man ja, så var det tydligen för dyrt. -Hon räknar med att få allting gratis.
Har man planerat något med henne så skyller hon alltid på att hon inte orkar, har ont i magen/huvudet osv. Sen skriver hennes kompis på facebook att hon är hos denna "vän" och kollar på film och äter godis, och "ska ha roligt natten lång".
Så då passade tydligen inte mitt sällskap.
Och ska vi väl hitta på något, som väl blir av, och som gynnar henne, är det alltid jag som får fixa skjuts någonstans, dvs min mamma får skjutsa.
Frågar hon om vi ska ta en rök (oftast jag som får bjuda henne), och jag säger nej helt enkelt, så blir hon skitsur och inte pratar med mig.

Satte ner foten en dag för någon vecka sedan och sa att jag kände mig utnyttjad och inte ville ha det såhär..
Då vräker hon ur sig att jag kan dra åt h*lvete, och att är det så jag vill ha det så vill hon aldrig mer prata med mig och bla bla bla.
Hon skrek åt mig hur dåligt hon mådde pga mig, och att jag utnyttjade henne för att jag visste exakt hur dumsnäll hon är och att hon aldrig kunde säga nej.
Say what liksom?! 

Jag har aldrig lånat något av henne, inte ens bett om det, för hon har inget jag ens skulle vilja låna, eftersom allt är lånat av mig redan. Jag har aldrig avbokat något vi skulle ha hittat på, däremot har jag hittat på något med nån annan EFTER att denna vän har abokat med mig. DET syftade hon som dålig stil utav mig?! 

Hon kan liksom inte ta ett nej, allting ska passa henne precis, och hon tänker sig inte in i andras situationer.

Efter att hon bad mig dra åt h*lvete så pratar jag inte med henne. Hon har valt det här själv nu, och jag har inte förlorat ett dugg! För en vän som ber mig dra åt h*lvete, en sån vän vill jag inte ha.
Snarare hon som förlorat något, men antar att hon klarar sig bra ändå då.. 

Förlåt om det blev lite OT, men tänkte dra ett exempel för er som jag tror tyvärr är väldigt vanligt..
*nu har jag fått ut lite aggressioner*

@19: Jag tycker det var sunt att reagera som du gjorde. Din vän kan man inte kalla vän när hon beter sig så och vill ha en viss behandling från dig men inte ge samma behandling tillbaka. Det är ju ofta personer med stora umgängen som är självsäkra och beter sig lite som de vill då de vet att det alltid finns någon annan att ta till. Din fd vän verkar ju också ha ett behov av att bossa och bestämma över folk och vänta sig någon slags specialbehandling och då kan aldrig ett balanserat vänskapsförhållande uppstå.

Jag hoppas att du hittar andra bättre vänner att umgås med och att du med glädje kan tänka på att du nu slipper din fd vän.

#20 Tack så mycket! :)