Ibland….är detta ett lite "typiskt tjejproblem" om jag får säga så :) Vi har ofta väldigt höga krav, och blir ofta väldig, väldigt besvikna och ledsna och martyrer över rätt "små" saker i deras ögon. Många killar väljer därför att hellre ljuga, än att "ta smällen" och då handlar det om skitsaker.

Tex en man åker bort med bilen för han ville slappna av och komma hemifrån- som vilken normal person som helst.

När frugan frågar vart han varit så säger han "jag satt på ett fik å tänkte" eller "drog till en polare" men i själva verket körde han runt i två timmar och vågar INTE säga detta åt sin tjej för då VET han med 100% säkerhet at han får höra hennes "gnäll" och "besvikelse" över att han förstör mijön å allt sådant som hon tycker är SUPERINTRESSANT och JÄTEJÄTTEVIKTIGT! men som han verkligen INTE orkar lyssna på då- så han ljuger. Tjejer känner oftast av dessa lögner  :> Stora som små. Efter ett tag sker det mer på instinkt och ren vana och de reflekterar inte ens över lögnerna. en typ av bevarelsedrift för att förhållande ska vara möjligt från deras håll.

Samma problem är det med lyssnandet. Du har reagerat på sätt som inte stämmer med hur han ser på det egentligen. Om du börjar gråta när han tycker annorlunda eller faktiskt inte klarar av att fokusera på det ni pratar om (du rpatade kankse för länge, upprepade kanske saker för mycket, osv- tänk på hur seminarium kan kännas ibland)- så ljuger han, eller gör sitt bästa men det når inte ända fram.

För ja, vi har rätt stor krav runt pratandes om känslor, ventilerande och ältande om allt hemskt som hänt oss och om vår oro runt förhållande, relationen, vår framtid, vår partner. Själv sitter han och funderar på vad fan ni ska äta till middag, han tog ju de sista fiskpinnarna, och undra om han får ligga ikväll..ja..det hoppas han..

Sen säger du "visst är det så eller vad tycker du…" och allt han tänker är"fan..blir inge ligga ikväll alltså ://*gråter inombords*

Nä, men helt seriöst så är dessa karikatyrer man ser överallt på män och Kvinnor inte helt dragna ur röven. Det finns _lite_ sanning i dem om man generaliserar grovt. Jag känner iallafall igen mig i dem många gånger.

Testa att SLUTA vara besviken. Menar besviken kan du ju vara men måste du agera med att bråka, skrika eller gråta (vet inte vad i ditt beteende du gör som skrämmer honom- noterat att män oftast upplever arg röst som skrik :> när det är deras flickvän som pratar..argt, och mins att jag inte känner dig!! ))  :>

Testa att lyssna på honom också- utan att gråta å agera sårad och som ett offer när ni inte tycker samma sak. SKULD för inget i en relation framåt i längden. Så tänker jag mest. Just nu köper han ju med försvar, men hur kom det dit?

Du får kanske acceptera att du inte valt den mest duktiga lyssnaren som pojkvän- men han har väl andra kvaliteéter? för nej, det är inget man kan kräva av någon- att de ska vara superbra på att lyssna mer än 5 minuter- hur viktigt sakerna än är om, tjatigt blir tjatigt, tankarna vandrar iväg. Alla kan inte lyssna utan att fokus åker åt h-vete, om det så handlar om dina tankar runt någonting jättehemskt eller något jätteseriöst om er relation. Sen om rädsla för honom dessutom blockerar honom och utlöser ett beteende som förvävrrar saken så löser ännu mer skuld inget.

Kort och gott: Din pojkvän är en dålig lyssnare och jag tror att dina och hans teorier kan stämma och möjligt sätt att lösa det på är. 1. du ccepterar det och slutar bli ar/sur/ledsen när han beter sig så- då komemr han säkert både kunna lyssna och kunna vara ärligare mot dig.

eller alterativ två: Gör slut? :(

Tror inte att bli ledsen för att han blir ledsena att du blir ledsen för att han låtsas lyssna för att du inte blir ledsen om du tror att han inte lyssnar är en lösning. Jag är ledsen över mycket, även arg, men ibland, när man kan, får man lägga det åt sidan och fokusera på annat. Tex, att han är en bra man och att du kanske har en nära vän du kan tala med istället om saker när du känner att du sprängs annars.

Sedan får du och din kille hitta ett sätt där ni båda känner er trygga i sättet ni kommunicerar med varandra för där ni är just nu är ju inte bra för någon av er.

Notera att jag inte vill dig någonting ont och jag hoppas att ni löser detta och om något jag skrivit ka tas osm stötande så ber jag i förväg om ursäkt :)

#1 Det du skrivit är inte stötande, bara informativt. Men tyvärr är det lite som faktiskt stämmer in på situationen.
Han ljuger inte, han klarar ärligt inte av att ljuga då han mår så dåligt över det och det kan handla om pytte små saker dessutom.
Han klarar verkligen inte av att ljuga, spelar ingen roll om det är inför mig, sina kompisar, föräldrar eller om han så pratar med en vägg. Han klarar det inte, han får sådana skuldkänslor och det lyser verkligen om ögonen på honom.
Hihi, är lite synd om han inte ens kan ljuga inför en vägg. Han måste rätta sig på en gång. =P<3

Man bör ju kunna prata om viktiga saker, man ska ju inte behöva sätta in ett skämt mitt i allt för att fokus ska finnas.
Ingen av oss pratar i sträck 5 min, max 3 då vi pratar ganska kort. Men oavsett vad så ska man inte behöva lägga in ett skämt mitt i allt för att den andre ska kunna fokusera, kan man inte fokusera på något viktigt så kanske det inte är så värt att satsa.
Jag menar, inte börjar tankarna vandra iväg om man får ett längre utlåtande ifrån en läkare? Det är ju samma sak, det är viktiga saker det handlar om. Och då spelar det ingen roll om man är dålig lyssnare, jag själv är jätte dålig lyssnare men mina tankar vandrar inte iväg om det handlar om viktigare saker.
Och jag kan ärligt säga att jag lyssnar sämre än vad killen gör, hehe.

Men jag vet att han är rädd att göra människor besvikna på något sätt, och eftersom att han "lyckats" gjort mig besviken så är han rädd att göra det igen och som du säger, skuld gör det värre.
Jag tror det ligger mer i att han inte vill såra någon men att det vänder sig fel än att han ljuger.
Det är lite som med en person som stammar, påpekar man det så blir det värre.
Men här är det att när han väl gör någon besviken så blir det "påpekandet" och sedan blir det bara värre. Han försöker men det blir fel. Hans fokus är det inget fel på, men det är det här att när han väl vill och ska säga något så blir det fel. Det är just när han ska prata det blir fel, då glömmer han liksom allt. =/

"Man bör ju kunna prata om viktiga saker, man ska ju inte behöva sätta in ett skämt mitt i allt för att fokus ska finnas"

Att skämta under ett allvarligt ögonblick är en skyddsmekanism, rätt vanlig sådan. Det betyder alltså inte att han inte förstå allvaret utan att han helt enkelt inte kan hantera det på ett bra sätt och instinktivt/undermedvetet försöker göra situationen mindre spänd/mer avslappnad osv.

Utifrån hur du beskrev att din kille inte kan ljuga och hans skämt när du pratar allvar med honom så låter han som en väldigt snäll och kanske försiktig kille.

Ja, eller jag har superlätt att låta tankarna vandra iväg- jag är uppvuxen i en "dålig familj" kort sammanfattat och har det som en försvarsmekanism att jag väldigt lätt "flyr omvärlden", jag har även samma problem som din kille med att bli "skämtsam" när någon vill prata allvar med mig, vilket jag försökt "lägga av med" och tänka på. Men jag förstår din pojkväns situation som han inte till 100% kan styra.

Om du lyssnar sämre än killen, menar du då gentemot honom eller mot en läkare? ^_^
En ska jag noterat att försiktiga killar gör- (med försiktig menar jag att han uppenbart är lyhörd mot att du är ledsen osv-men inte kan bemöta ditt behov)
1- De har ofta svårt att sätta ORD på sina tankar och känslor. Så tankarna kan lätt dra ditåt, de tänker på vad de ska svara och plötsligt har du gått vidare till nästa sak eller ställer en fråga. 
2- Att man måste lyssna på dem också och verkligen vänta på och ge honom en chans att ge ett svar. Är man rädd för att svara fel så får man lätt en blockering :> Blir du frustrerad, arg, ledsen, sårad så gör du dig själv och honom en otjänst.

Varför blir du så besviken för att han inte lyssnar. Alltså, jag vet ju inte vad det allvarliga pratet är, klart man måste kunna prata ibland men om besvikelsen är problemet och förmodligen det som "uppförstoras", går det inte att komma runt det?

Hur ofta är det ni har dessa snack där du blir så ledsen och besviken? En gång i veckan, månaden, halvåret? Gör han dig ofta besviken inne i själva relationen eller är detta ett av era fräsmta problem just nu- att han inte lyssnar?

Har ni testat att försöka kommunicera över tex ett nätprogram, en chat? Jag upplever att många människor som är "sega" och har svårt för att lyssna och prata irl har det så mycket lättare om man kommunicerar via text- då får de även mer tid att analysera det som sagts och vad de själva vill säga egentligen.

Bra, tack för att du tog mitt inlägg rätt ^_^

#3 Jag menar inte att han skämta, jag menar att jag ska inte behöva lägga in ett skämt mitt i meningen för att hans fokus ska kvarstå. =P

Men visst, han kan lägga in ett skämt och jag har förstått att det är för att underlätta lite. Kanske jag med ska testa det så han inte blir spänd eller vad som nu händer?
Han kanske tycker att stämningen är för spänd för att han ska klara av att hantera det på ett bra sätt och därmed blir det att han "kommer av sig" och inte hänger med. Kan vara en bra början att lägga in ett litet skämt eller något liknande.

Nu när jag tänker efter så när vi pratat om allvarligare saker så har det ibland hänt att vi kan börja le för att sedan börja små skratta helt utan anledning och då har han tagit situationen bättre.
Hm, att jag inte förstått det tidigare!?! Jag har alltid vetat att något sådant här sker, att situationen är för hård eller liknande men inte tusan har jag kunnat se sambanden mellan våra samtal när det kan bli lite små skratt och de samtal där inget skratt eller leende alls är med. Fy, nu känner jag mig hemsk!
Nu när jag tänker efter så är det ju solklart att situationerna är för tuffa för honom och att han behöver få sig ett litet uppmjuknande mitt i allt.
Usha så hemsk jag känner mig nu, att jag inte insett det!

Du har helt rätt i att han är snäll och försiktig, en snällare och mer ömsinnad kille får man verkligen leta efter. =D

Jag menar att jag har lättare att låta tankarna vandra iväg än vad han har, men jag har även lättare att behålla fokus när jag måste. Vilket han har svårare med. =)
Jag kan ha det lite som en försvarsmekanism då jag har en väldigt tuff uppväxt och för att komma bort från bland annat de stunder där min pappa bara stått och spytt galla på en för saker man inte ens gjort så har jag blivit något av ett proffs att låta tankarna fara iväg på annat.

De punkter du tog upp stämmer bra på min kille, det är även punkter jag själv noterat. Han har svårt att förklara saker och sätta ord på sina känslor (även jag har det).

Jag vill väldigt ogärna berätta vad de allvarligare sakerna är men bland annat är en av sakerna det att jag kanske ska läggas in på psyk för att jag har det enormt tufft just nu och för att saker och ting sker. Det är prat om detta där jag går hos psykolog.
Jag ska få prata med psykologen igen samt deras läkare angående medicin och evenuell inläggning nu i veckan.
Jag ser det som en allvarlig sak och något som vi bör prata om så han vet läget, jag tror det är som du säger: Situationen blir för mycket för honom och han klarar inte av att hantera det riktigt och därmed blir det som det blir.
Och jag inser inte förren nu att han troligen måste få situationen upplättad lite emellanåt med något litet skratt eller skämt för att sedan kunna gå vidare.

Det är inte ovanligt att han gör mig besviken, han gör medvetet saker han vet gör mig ledsen. Det har dock blivit bättre nu men det händer fortfarande.
Men jag upplever det här med lyssnandet som största problemet, men jag har nu kommit i underfund med att det måste vara så att han helt enkelt inte klarar av situationen utan måste få det upplättat emellanåt genom ett litet skämt eller så.
Känner mig hemsk som inte insett det tidigare men på samma gång enormt lättad över att jag äntligen fattat vad det som faktiskt händer! =)

"Nu när jag tänker efter så när vi pratat om allvarligare saker så har det ibland hänt att vi kan börja le för att sedan börja små skratta helt utan anledning och då har han tagit situationen bättre"

mm..många personer är väldigt prestationsinriktade och rädda att ja..göra sin partner missnöjd :) Är du gravallvarlig (men fylld med kärlek osv) så tar han det som att nu är det känsligt käsnligt, ett misstag å ut med huvudet före-instinkt :P Antar jag.

Min kille har liknande problem ibland och jag har försökt förklar för honom- hur arg, lesen, eller sårad jag än är, så vill jag höra sanningen, hans tankar och att han ska våga yttra dem utan rädsla att jag ska bli galen och göra slut eller vad han nu är så rädd för. Jag har iallafall accepterat hans beteende på den fronten :>  i hasn fall fungerar kommunikation över tex msn sååå mycket bättre, för där får han mer tid att ge svar och reflektera över det jag säger + slipper bry sig om hur jag "reagerar" med kroppsspråk, röst, ton osv :>

Viktiga med er situation är väl främst det praktiska; ska ni fortsätta som par? när ska ni ses, vad vill du, vad är bäst för dig under den perioden osv. Han förstår nog och verkar ändå tycka mycket om dig.

Låter som att vi har liknande bakgrund iallafall, och din kille låter på många sätt rätt lik både mig och min pojkvän. Glad om jag varit till någon hjälp och tack för att du delade med dig.

#5 Jo, jag har kommit i underfund med vad jag ska göra i fortsättningen i alla fall när han och jag pratar.
Tack för dina inlägg, tror inte jag insett lika fort utan de! =)