För det första så måste man vara två som skriver under adoptionsshandlingar så att det skett bakom din pappas rygg är inte troligt, inte ens på 70-talet.

Det verkar som om dina funderingar är ganska "färska" eftersom du inte är säker på vad du är beredd på att ställa upp på för relation.

Jag tycker du ska avvakta och ta dig en rejäl funderare på vad  du själv vill. Vad du själv vill ha ut av en relation osv.

När du känner dig säker så ska du göra som du bestämt oavsett om det är att ta kontakt eller låta bli.

Lycka till

Jag hade nog först kontaktat mamman och tagit reda på vad din halvsyster vet.
Gett mamman en chans att berätta innan du gör det.

Sen kanske du bör ta reda på vad du vill ha för en relation med henne, så du inte drar upp en massa i hennes liv och sedan vill du bara hälsa  om ni ses på stan. Då känns det kanske inte värt det. Men vill du skapa en relation med henne, så kan det ju vara värt det.

# 1- Nä det är inte precis så att jag svalt den förklaringen med hull o hår och det hoppas jag att jag heller inte har gett uttryck för? Har själv försökt ta reda på hur reglerna för adoption var på den tiden men inte lyckats. Däremot vet jag som fakta idag att om man inte är vårdnadshavare för sitt barn så kan ganska mycket ske utan ens vetskap och samtycke. Jag tänker tex på att ditt barn kan bli omhändertaget, ha psykologkontakt, vara placerat, det kan komma in anmälningar om oro rörande barnet till socialtjänsten etc Hur det sedan fungerar med adoptioner idag vet jag dock ingenting om..

Visst är väl mina funderingar på att ta upp kontakten med henne ganska färska. Därför vill jag genom att skriva här försäkra mig om att få fler synpunkter och insikter än enbart mina egna som ju säkert har ganska egoistiska grunder…. Samtidigt så handlar väl också sådana här saker lite om var i livet man befinner sig? När man blir äldre så börjar man mer fundera över sitt ursprung, släkt och familj- iallafall jag… :-)

Sedan är det inte så att min tvekan om att ta kontakt med henne handlar om att jag inte är beredd att ta in henne i mitt liv.. Verkligen inte . Men eftersom vi egentligen, på pappret, inte har något mer gemensamt en samma pappa så vet man ju aldrig hur vi skulle lyckas med att få till en relation. Man kan ju inte bygga något enbart på "systerskapet". Man kan ju däremot hålla ihop, trots olikheter och inga gemensamma intresser, så länge man har en gemensam bakgrund, gemensamma minnen och erfarenheter etc ihop men det har vi ju inte! Skulle jag nu "röra till" hennes liv och sedan visar det sig att vi inte har någonting mer gemensamt än just vem som är vår pappa så kommer det ju inte att fungera… Samtidigt så är jag osäker på om det verkligen är jag som ska ta ansvar för detta! Ska jag bara ta kontakt om jag kan "garantera" en varaktig relation eller har hon verkligen inte moraliskt rätt oavsett vad att få veta om sin biologiska familj?

Sedan är jag ju också rädd för att ta kontakt med henne eftersom risken finns att jag på något sätt ska få försvara min pappas gärningar och ge förklaringar för hans agerande vilket jag inte känner att jag vill/kan. Men hon är såklart berättigad till detta men jag tycker att farsan får försvara/förklara sig själv….

Jag håller med dig i ditt resonemang i #3. Du ska inte försvara din pappa och du bär absolut inte ansvar för att det ska bli en bra relation.

Känner du att du vill kontakta henne för att du är nyfiken, vill veta vem din släkting är så gör det! Se vad som händer, det kan man aldrig veta i förväg utan det gäller bara att prova sig fram och se var man hamnar. Men det är nog bra om man är förberedd på att hon kanske inte vill ha kontakt, åtminstone inte med en gång utan kanske behöver tid på sig att smälta saker om hon inte alls känner till din existens. Men det kan också vara så att hon sitter och funderar lika dant, undrar vem du är och funderar på om hon vågar kontakta dig.

Det är ju väldigt tråkigt om man låter all tid i ens liv gå utan att kontakta sin syster om det nu är så att man skulle bli riktigt bra vänner och få en tajt fin relation. Ända sättet att ta reda på hur relationen kan se ut är att ta riskerna.

Hade jag haft ett halvsyskon utan att veta om det och denne kommer och berättar det för mig så hade jag nog blivit väldigt överraskad och omtumlad. Men jag hade absolut velat ha kontakt, åtminstone efter lite tid, och jag hade varit mer än glad att personen faktiskt talat om för mig att jag har ett halvsyskon. Även om vi inte skulle lyckas med någon relation så hade jag blivit väldigt glad och jag hade även velat försöka fortsätta att ha någon form av kontakt.

Jag tänker också att om hon får reda på att hon har ett syskon (om hon inte redan känner till din existens) så har hon plötsligt ett val, hon kan välja att ha kontakt med dig eller välja att inte ha kontakt med dig. Vet hon idag inte om din existens så har hon inte valet och det vore ju synd.