Jag skriver att ingen har gjort något, och det har ju inte jag heller gjort. Men jag känner att jag inte är den rätta personen att göra det, inte heller skulle jag göra det utan att sambon var med på det. Och det är han ju inte för "det är ju ändå min pappa". Dessutom, nu finns det väl inga bevis för det heller..

Du kan inte göra något utan din sambo, så enkelt är det. Han måste själv ta steget och bryta med sin far om det är det han vill. Han kanske inte vill bryta med sin pappa eftersom det är en nära släkting. 
Finns gott om folk som aldrig bryter med vänner och släktingar fastän det vore det logiska att göra.

Rent psykologiskt så kan ju vad som helst hända, du säger ju redan nu att din sambo lätt blir arg för småsaker. Du ser dagligen hur han löser och hanterar problem som uppstår. Det borde ge en viss riktning på hur framtida problem hanteras.
Sen finns det de som gör en helomvändning när de får barn, antingen blir de som deras egna föräldrar eller tvärtom. Kan man bara spekulera i.

Men som du säger så skulle inte jag heller lämna barn hos din sambos pappa, jag hade inte kännt mig trygg med det.
Men å andra sidan har jag inga problem att bryta med folk heller, släktingar eller inte.

Att varamisshandlad av någon man älskar är otroligt skamfullt och kränkande. Man har bara ett par föräldrar och man älskar dem nästan oavsett vad de gör- våldtäkter, misshandel- de är fortfarande ens föräldrar. JAg har inte själv råkat ut för sådana saker men närstående till mi blev misshandlad och våldtaggen av sin pappa under flera år. syskonen vägrar acceptera det idag när hon är vuxen- och hennes mamma säger att hon "bad om det" för hon inte sa ifrån nog mycket.

Det är hemskt att stå på sidan men som partnereller nära vän är det ibland det bästa att faktiskt respektera den personens vilja- speciellt om det gäller gamla saker. Om din sambo förlikat sig med sitt förflutna och kan umgås med sina föräldrar utan att han blir misshandlad eller det bir bråk så får du förhålla dig till det.

Men din kille msåte också förstå varför du aldrig, någonsin, i helvete! Ska låta era barn umgås med dessa människor på egen hand, utan er! Det handlar inte om att gilla eller ogilla, det handlar om sunt förnuft och det saknar ju dessa människor. Varöfr skulle din kille ens viljja överväga att lägga ansvaret för det mest värdefulla i hans liv i händerna på dessa människor som han måhända älskar men ändå förstår att de inte behandlat honom okej.

Så acceptera och stötta din pojkväns val men stå också på dig gällande era barns uppfostran. Finns ingen anledning att barnen inte ska få ha älskvärda farföräldrar i sina liv men hur kan du någonsin kunna lita på dem…

#2 Nej det vet jag, de tankarna har jag egentligen inte utan det jag är mest frustrerad över är att ingen gjorde någonting då. Nej jag tror inte att han vill det, då hade han väl gjort det för när han flyttade hemifrån. Vi/han kanske träffar dem max 1 gång per vecka man 1 h. De pratar sällan i telefon.. Han vill heller inte fira högtider där, ex jul har vi alltid varit hos ngn av mina föräldrar och bara en snabb visit hos hans. "Det blir ändå bara fylla och bråk".
Ja, kanske men det är svårt att veta, och antagligen får jag väl inte veta förrän efteråt eller när vi väl är där.
En annan sak jag kom o tänka på är när jag har bråkat med en kompis eller så, även fast jag har förlåtit denna för vad det nu var, så har han otroligt svårt för det.

#3 Ska man ens behöva säga ifrån om något sådant?  
Jag respekterar det, absolut, men har bara lite svårt att förstå. Men man kanske inte gör det om man inte varit med om det själv.

Nu har vi ju inga barn än, men vi är ju fortfarande unga (Inte fyllt 22 än).. Du har ju helt klart rätt, men inerst inne tror jag inte att han kommer att förstå varför jag inte skulle vilja det. Det är ju sunt förnuft, men "de är ju hans föräldrar". Killen har ju svårt att förstå att jag inte är direkt förtjust i hans föräldrar, men numera känns det ändå om att han har accepterat det. Han har typ menat att de har ju inte gjort ngt mot dig, osv. men jag tycker inte att det spelar ngn roll i det här läget.

Hans syster däremot som är ngt år äldre har barn och hon lämnar sin lilla där. Jag kan inte riktigt förstå, men det är ju deras val.

Nej, jag kommer aldrig kunna lita på dem.

Gå på känsla är det enda råd jag kan ge. Känns det inte bra så är det inte bra. Och eventuella barn är ditt och barnens pappas ansvar, de ska skyddas och tas om hand på bästa sätt. Finns inget som säger att din sambos pappa verkligen skulle slå eller på annat sätt misshandla eventuella barnbarn, men bara misstanken räcker för mig.

#4 såklart den som blivit utsatt inte ska behöva säga ifrån. Jag har däremot blivit mobbad och där har lärarna ifrågasatt mig. Jag ville inte att någon skulle veta, jag skämdes så. Idag har jag brutit med alla dem som plågade mig. För det är så- de som plågar oss är ofta folk soms tår oss nära- Vänner eller släktingar, föräldrar och barn och det är lätt att man lägger skulden på sig själv om andra omkring en ingorerat det!

Eftersom detta skedde för så många år sedan så finns det knappast mycket att göra- annat än att din sambo kan förlåta dem och bearbeta sina känslor- vilket han verkar ha gjort? Så var ett stöd och gräv inte i det där om inte han själv vill det. Ifrågasätt inte hans känslor för sin familj, även om du anser att det är så orättvist.

Jag tycker att du får acceptera hand fmailj så länge de beter sig civiliserat, börjar det lbi problem så har du däremot rätt att ställa vissa krav. Nu verkar ni inte ses ofta och NÄR ni får barn- DÅ kan du ju ta den diskussionen. Jag tror även att din kille kommer att känna annorlunda då. Men jag tycker att du gör fel som hyser agg mot dem om inte ens han gör det. Men att inte vilja lämna sina små hos dem kan jag fullständigt förstå och hålla med om.

Bara för att de inte misshandlar en unge betyder det inte att de inte misshandlar ert barn. Aldrig förstått varför en förälder eller en grupp med ungar väljer ut en viss person- att plåga på detta viset.

Kvinnan jag talade om, honhade mång aysstrar men de rörde hennes pappa aldrig. Men han försökte förgripa sig på sin dotters dotter. Helt sjukt. Så nej, där ska du stå på dig-men välj att ta den fighten när den faktiskt är aktuell! :) Jag tror även att din kille kommer att se med andra ögon då också- efterosm nu ser ha bara utifrån sig själv och det är faktiskt det svåraste för många- att se sig själv som ett offer! Man känner hellre skam och skuld för att man int stod upp för sig själv- men som offer, vill ingen se sig som! Men dagen han har ett barn som han älskar över sitt liv- kanske hans känslor inför att överlämna ansvaret för detta barn till sina föräldrar är annorlunda.

Å andra sidan vet jag av egen erfarenhet att en urkass morsa kan vara en superduper bra mormor :) Bara de får chansen. Människor förändras, men var uppmärksam! Om du och din aprtner ska kunna leva tillsammans får du snällt avcceptera att han accepterar sin familj och inget kommer ur att du tar avstånd utan en bättre anledning om han själv inte ser det så.

#5 Det har du rätt i.

#6 Nja, senaste händelsen var inte ens 3 år sedan. Men jag eller han tänker ju inte lägga någon energi på det nu iom att ingen heller gjort det tidigare.

Jag vet faktiskt inte om han har förlåtit sin pappa? Hans pappa vill att killen (och jag) ska komma ner till deras land och hjälpa till och hugga ved. Killen sa då typ "vi åker dit, hugger veden och gör det vi ska göra. det är ingen idé att sitta och försöka vara trevlig nu, när han inte har varit det på hela min uppväxt".
Jag ifrågasätter inte direkt. Jag har accepterat att han vill hålla kontakt med dem (men inte speciellt "nära"). Och han har ju nu börjat acceptera hur jag känner gentemot pappan.

Ja du har rätt, det är nog bäst att ta det då, när/om det nu blir av :)

Gud så hemskt =( Så hemskt att leva med en person som gör sånna saker..

Att ha skulle lägga anergi på det är ju en sak- det är ju hans val och vem skulle anars göra det. Men som du säger- det är 3 år sedan, han är vuen nu, om han inte vill ha kontakt med dem alls så kan han ju alltid ta den vägen när han känner för det.

Att åka dit å hugga veden låter bara märkligt för då går ni med på att bli utnytjade men inte att försöka laga det sociala mellan dem? :D Varför då ens åka dit till att börja med.

Det är jättehemskt och man börjar verkligen se på omgivningen med andra ögon- det man SEr är inte alltid det som ÄR. folk är så jäkla duktiga på att bevara "hemligheter" och folk man aldrig skulle ha trott- har gjort avskyvärda, oförlåtliga saker. Men din kille borde fundera på varför han går med på att untytjas men vägrar t "fredsyxan" och umgås med dem :) Lät bittert och det skadar tyvärr bara den som är bitter.

3 år sen är rätt nyligen som du säger. Har föräldrarna något intresse av att lappa ihop det med sin son eller förnekar det sakerna som han påstår? Familjeterapi skulle ju vara en sak.

#8 Jag vägrar att åka dit. Sambon vill egentligen inte, men känner att han "måste". Han gör för mkt saker för dem och får aldrig någonting tillbaka. Så egentligen skulle han lika gärna kunna låta bli.
De ville liksom inte ens hjälpa honom när han skulle flytta, för mina föräldrar skulle det vara självklart att de hjälpte mig/oss med en sådan sak.

Helt ärligt så tror jag inte att de bryr sig. De låtsas som att ingenting har hänt, att de har varit "lyckliga familjen".

Om jag ska vara ärlig så vte jag inte riktigt vart sambon står i det här heller, om han har förlåtit dem/honom eller hur han tänker kring att umgås/inte ungås med dem. Men han har "inte så mkt till övers" för sina föräldrar med "de är ju hans föräldrar". Han umgås tex hellre med min pappa än med hans. 10 gånger oftare med ngn i min familj än i hans familj.
Han vill nog helst inte prata om det alls, och därför blir det svårt för mig att ens ta upp det med honom.

Det är jobbiggt, okej om de kunde erkänna och bekräfta att det som skett har sett och sedan ärligt försöka gå vidare. förstår att det är svårt att förstå men samtidigt är det bara din kille osm kan göra det valet- att bryta med dem och att slitas mellan viljan att vara sina föräldrar till lags och sin flickvän (som förvisso har sunda värderingr) är jobbigt.

Hoppas han inser att han har det bättre utan dem om de inte ens kan ställa upp på en sådan rätt självklar sak som att hjälpa sin son när de själva förväntar sig det. Hemskt.