Hmm.. svar från en jävla Nomad.

Jag har flyttat… låt se nu. En två trefyrfem sex sju … alltsomallt har jag flyttat 15 gånger.

Om jag lidit av det? Nej. Men fråga -Milou- så har hon säkert en annan åsikt än jag.

Mig har det stärkt. Vänner kommer och går. Man har förmånen att träffa många olika människor.

Men visst kan det slå mig ibland, tanken på hur mysigt det hade varit att få dra med sig sina barn till sitt eget barndomshem… när jag inser att jag faktiskt inte HAR ett barndomshem, och aldrig har haft… hrmm…

Men som man säger på engelska "home is where the heart is" och så har jag väl alltid resonerat. Jag kan bo på många ställen, men jag har bara ett HEM. Mitt hem är mina möbler, mina grejor jag släpat från lägenhet till lägenhet.

Men kanske, kanske, nu när vi bor i hus, att vi kan ge barnen det jag inte fick, i form av kontinuitet…

Jag tycker det är lite häftigt, här har vi då två syskon uppvuxna i samma miljö och hem, ändå så olika uppväxt. Jag känner nog att jag har haft en ganska rotad barndom och haft en fast punkt i mitt liv. Visserligen så skiljer det då 6 år mellan oss men ändå. Jag får nog säga att jag är glad över den fasta punkt jag känner jag har haft och det är något som jag verkligen vill ge till våra barn oxå.

Jaha, då ska vi se…ids inte räkna hur mycket jag har flyttat som barn, ungdom och vuxen…Men sedan jag fick barn har jag försökt hålla mig i samma stad iallafall *L* bara en sväng söder ut men av bra orsak som inte blev som det var tänkt!
(annan historia)

Jag kan känna så att jag vill ge min dotter rötter, en stad och barndomskompisar och så, då jag själv aldrig haft det förutom min tid hos min mormor (som ej lever längre)
Trivs bra i denna stad, där dottern också är född och stannar här tills hon ev. blir större och kanske själv flyttar eller så…

Men jag håller med Sajberlena: jag önskade jag hade en historik, en barndom med rötter och min mormor/farmor osv. att ge min dotter men det finns ej, alla dom är döda och själv har jag inga rötter känns det som…Jag har inte lidigt av det så mycket mest bara att man känner sig rotlös alltid flyttat och aldrig haft nått man kallar "hemma" men det kan bero på andra omständigheter också (uppvuxen med en alkoholiserad styvfar)

Men summa kardemumma, jag vill ge min dotter det jag ej haft = RÖTTER….

Sen kan ju tilläggas att det kanske inte alltid barnen är så intresserade av mammas rötter heller…

För några år sedan släpade jag upp hela familjen till Dalsland, till en lite ort där jag bodde mellan 2-5 klass. Jag var eld och lågor, såååå nostalgisk, och for runt till allt och alla och hälsade på och fikade och hade vansinnigt roligt!

När vi åkte runt i bilen satt jag och viftade och pekade och berättade om "där var mammas skola", "där köpte mamma godis", "i det huset bodde vi" o s v.

Skam till sägandes så var barnen inte överdrivet varken intresserade eller engagerade… De satt mest och gäspade och tjatade om att de vill åka till sjön och bada…

Man ska nog inte försöka förverkliga sina egna önskemål genom att tvinga dem på barnen alla gånger

Rotlös, det är jag med. Min mamma och vi flyttade en del när vi va små, och lite mindre äfter min mamma flytte söderut i norge.
Dock tycker jag hon har gjort ett bra jobb med att skapa et hem till oss barnen.

men min rotlöshet ligger fortfarande här. Jag tror att den nog härstammar mer i frånvaro av en riktig pappa enn massor av flyttande. Det har tyngat mig mycket att min pappa aldrig varit ordentlig i mitt liv, jag har fruktat att få barn tidligt av skräck för att mina barn skulle uppleva det samma, jag har bestämt att barn får jag om jag är trygg på att "pappan" tar sitt ansvar alvarligt, varje sig vi stannar tilsammans hela livet eller änder upp på vart sitt hold.
Kanske jag är litegrann för panisk på denna punkten, men jag vill heller va barnlös enn att få rotlösa barn som inte har haft en ordentlig pappa i sitt liv…

#5

Jag tycker det är underbart att du vill ge dina barn det du själv inte fått! Tänk på alla som haft en brokig bakgrund och som därmed tappat insikten och gör likadant mot sina egna barn… Var inte rädd för att uppfattas som panisk - bättre det än att inte bry sig!

Tack, Lena :)

Nja, jag tror på att man skapar den verklighet man lever i så rötter kan spela roll för vissa men inte för alla. Jag är rotlös av mig, vill flytta runt och se nya platser. Lite orolig själ kanske men jag vet inte om jag vill ändra på det. :)

Iofs så älskar jag huset jag vuxit upp i men tycker också om att det har förändrats… Föräldrarna har byggt om och ändrat i trädgården.

för mej är rötter jätteviktiga. och jag älskar när mina släktingar berättar om sina liv. men jag har inga mor eller farföräldrar i livet. har lite minnen av min farmor. men jag nöjer mej bra med att höra mina föräldrar berätta om dem och alla släktingar som dom kände.

i somras var jag i ångermanland och hälsade på mammas kusiner. ett tag bodde vi i en gammal stuga som tillhört familjen alltid. det var häftigt. så jag är glad att det finns spår kvar, men är lite ledsen över att jag inte har kunnat träffa mina mor och farföräldrar.

jag har däremot bott på samma ställe alltid. flyttade från ett hus när jag var två och nu har jag bott i det här halvt fallfärdiga huset i 17 år snart. men mamma o pappa skiljde sig så ja har bott på två ställen i några år. det är rätt jobbigt när man glömmer saker och så på ett ställe. och jag känner mej inte helt hemma på något av ställena. längtar efter att skaffa egen lägenhet och ETT hem.

Jag har ordentliga rötter…. Eftersom att släkten varit delaktig i så mycket som hänt här på orten genom tiderna så känns det ganska självklart att flytta "hem" igen. När jag var yngre och när man pluggade så var det ingen fara, men kände att jag ville att mina barn skulle få växa upp här…

Jag vill gärna ha rötter kvar. Jag är dock inte så gammal så det har inte hunnit hänt så mycket. Men jag har inget förutom uppbrända saker kvar ifrån min farmor tex då hon och huset brann -98. Lite tragiskt då jag gillade henne jättemycket. Dock har vi hennes mark kvar och en gammal ladugård. Och då kan vi ju dra slutsattsen av att pappa ej har något kvar ifrån sin barndom.

Skolan finns kvar men mitt högstadium håller dom på att bygga om till någon "multi"skola där de tänker blanda allt från 1:a klassare till barn som går i 9:an (idiotiskt tycker jag). 

Min mormor flyttar ganska ofta och det som jag anser vara "hennes hem" är ombyggt nu.

Har väl igentligen inga riktigta rötter, mitt barndoms hem flyttade jag ifrån när jag var 1 år (har oxå flyttat mycket fast inom samma by) är nu rivet för länge sedan och kommer inte ihåg något ifrån den.

För mig är rötter något som är kul att ha i livet, men tyvärr kan man inte jämt välja om man har det eller ej. Jag förstår att du tycker att det är tråkigt att du inte kan visa dinna barn saker från din barndom, det är ju något de flesta föräldrar ser fram emot att göra en dag, spec Kvinnor av någon konstig anledning. Det är iaf vad jag har fått för mig.

Under min uppväxt "pendlade" vi mellan Sverige och Östafrika (Tanzania, Zaire, Burundi…). Visst knapt från en skoltermin till nästa vart vi skulle bo.

Sedan jag fick mitt första barn för 19 år sedan har jag flyttat två ggr första gången var äldsta dottern 6 månader, andra gången var hon 17. Kanske har jag som reaktion på min egen uppväxt blivit överdrivet försiktig….