Jo, min käraste, det ska jag med glädje tala om för er alla! Det är fenomenet "SÄR SKRIVNING"! Jag kan inte i min vildaste fantasi förstå varför så många har problem med detta?!?! Vad är det som är svårt? Varför kan man inte sitt eget språk? Jag ska ge ett så bra exempel, skriver ni tex såhär?: "I julas åt jag en skum tomte" KAN ni se att det får en HELT ANNAN BETYDLESE?? Vem sjutton käkar på tomten liksom? Eller om det står att det på en restaurang är "Rök fritt".. då menas alltså att det bara är att blossa på? Nej, förmodligen ska det vara "Rökfritt", att man INTE får röka.. men det får här HELT MOTSATT betydelse, eller hur?!?!

Jag må vara petig när det gäller svenska, inte för att den dialekt jag själv har när jag pratar är särskilt smickrande för vårt språk, men när det kommer till skrivning är detta med särskrivning något som verkligen kan reta gallfeber på mej, jag klarar bara inte av det!!

Översittare.

När någon försöker sätta sig på mig och trycka ner mig utan att varken ta reda på vem jag är eller vad jag går för. När människor tar åt sig äran av vad andra gjort. Då blir jag riktigt, riktigt irriterad…

Jag är nog benägen att hålla med dig zooboo, jag har också svårt för renodlad dumhet hos människor, särskilt om människor dömer en utan att man haft en chans att förstå varför…

Jag kom på en sak till: människor som tror att dom är bättre än någon annan. Att tex berömelse och/eller mycket pengar skulle medföra någon sorts särbehandling?! Nähädu tack, sådana männikor går direkt bort och är otroligt oattraktiva!

#1

Bara för att visa hur enkelt en mening får en helt annan betydelse när man slarvar vill jag bara ge ett ganska talande exempel beträffande det här med att använda kommatecken;

En dödsdömd fånge stod inför arkebuseringspatrullen och väntade på telegram om eventuell benådning ifrån guvernören.

Guvernören hade ganska bråttom den här dagen och bad därför sin sekreterare telegrafera följande besked;

BENÅDAS, EJ AVRÄTTNING

Sekreteraren, som inte var någon fena på det här med kommatering, skickade telegrammet med lydelsen:

BENÅDAS EJ, AVRÄTTNING

(Detta var egentligen en parentes, kom bara och tänka på den när jag läste ditt inlägg).

Jamen eller hur? Jag förstår inte varför man byter språk när man skriver? Allt fler måste ju verkligen läsa det dom skrivit och fundera över hur dom skulle SÄGA det som står!!!

…det behöver ju inte vara människor heller… jag kom precis på en typ av händelse som gör att en hel dag kan vara förstörd… det är när man för femte gången tvingas klättra ner från översta stegpinnen för att hämta just den där otroligt meningslöst lilla skruv***ln som man tappat för fjärde gången… och det går inte att göra färdigt det man klättrat upp för utan just den skruven… SÅNT gör mej vansinnig! Kan tyckas att jag skulle gå en "anger management"-kurs, men testa själva om ni tror ni skulle klara motgången! ;)

Något som jag kan reta mig på är folk som dömer andra på förhand, eller på andrahandsuppgifter.

Dumhet som någon skrev, kan reta mig till vansinne.

Proppan, precis som du säger kan jag också bli förvånad över vilka "enkla" missar en del gör i vårt språk, det gäller såväl meningsuppbyggnad som särskrivning. Särskrivning är ju dessutom ett fenomen som kan ändra betydelsen väsentligt på det skrivna ordet. Skulle dock aldrig får för mig att såga folk så som du gör i inlägg #1, det finns något som kallas dyslexi, och det finns folk som lider av det. Det måste man ha en förståelse för tycker jag.

Och om du skall leka språkpedant, så får du allt läsa igenom dina egna inlägg innan du postar dem. Du har minst ett stavfel. Eller så är det ett skrivfel, och då är det nästan värre - då vet du hur det skall vara men har slarvat…

Bara för att upplysa #8 så är ditt inlägg inte felfritt ifrågan om slarv och stavning. Men det är helt onödigt att påpeka eftersom slarv lätt går att bortse ifrån då det går utmärkt att både läsa och förstå utan att haka upp sej!

Jag skulle ALDRIG såga någon pga handikapp eller liknande, men som jag i ett senare inlägg skrev, är särbehandling heller inget jag skulle syssla med!

Men det jag skriver om har inget med, varken dyslexi eller läs- och skrivsvårigheter att göra. Fenomenet "särskrivning" verkar vara en allmän svårighet som MÅNGA har! Som exempel har jag många vänner som absolut inte har dyslexi eller läs- och skrivsvårigheter men som har problem med särskrivning!Jag undrar bara hur det kommer sej att just särskrivning verkar vara ett problem för så många?

#9 Kanske för att många har lättare former av vissa svårigheter som inte blivit utredda och fått en diagnos? Man kan ha lättare problem som gör att detta förekommer utan att för den skull ha fått en diagnos för man klarar sig väldigt bra ändå.

Det är just sånt som du skriver om att det irriterar som gör att allt för många inte vågar skriva. Antar att flera som varit nyfikna på den här sajten och läst den här tråden kommer att backa och inte våga skriva något alls. Och det är synd. Men det är orsaken till att forum har flera läsare än dom som skriver. Och det finns så många som sitter med så bra åsikter och kunskaper att dela med sig som inte vågar pga av att många irriterar sig och vissa klagar öppet.

De vännerna jag skrev om som absolut inte har någon form av läs- och skrivsvårighet men som ändå särskriver gör det ju inte medvetet. Dom skulle tex inte säga att dom har "problem med särskrivning".. det verkar mer handla om ointresse och kanske slarv (!!)… Jag menar inte mitt inlägg som negativt i den betydelsen att jag skulle ha problem med att folk har den typen av handikapp utan det är mer något intressant hur det kommer sej att man för övrigt skriver och använder språket väl?

Klart att alla kan slarva, men om man (som jag) ger sig på någon/något får man nog se till att inte kasta pil i gummibåten. Nu visade det sig ju (jag vågar knappt säga det, men jag hade till och med korrekturläst mitt meddelande) att jag hade ett slarvfel, så jag lär ju bli blöt nu när båten sjunker.

Jag tror inte heller att du skulle hacka på handikappade människor, men din formulering inledningsvis att du inte i din vildaste fantasi kunde förstå vad som var så svårt - eller hur du skrev - gör att de som har problem med detta kanske drar dig för att skriva.

Vilket är synd, för jag tror att en stor del av problemet med detta är dagens "ungdomsspråk" på internet. Man förkortar och förkortar och många ord är bara 1-2 bokstäver. Jag tycker att internet och chatt är bra och jag tycker att ungdomar skall använda det. De lär sig kommunicera - och många gör det dessutom på internationella forum och blir därmed betydligt bättre på andra språk än de blivit om de bara läst språk i skolan.

Samtidigt försämras drastiskt, det pratas om "rinkebysvenska" och jag pratar om ungdomars "nätspråk".

Din fråga som du stället i #11 är relevant och som jag ser det bättre formulerad än formuleringen ovan - men nu släpper vi det. Det är som sagt en stor bit och jag håller med dig i stort - det särskrivs rent för mycket. Dock är jag inte helt säker på att det är folk som vet hur det skall vara som gör det. Jag tror inte att dina kompisar har dyslexi eller grava språksvårigheter - och inte mina kompisar heller för den delen. Men likförbaskat särskrivs det, och jag tror inte bara att det är slarv. Jag tror faktiskt att det mycket handlar om att de faktiskt inte kan, de vet inte hur man skriver. I alla fall är det så för de av mina kompisar som konsekevent särskriver.

Det som får mig att gå i taket är när människor vältrar sig i sina problem. Människor som konstant söker tröst och stöd, även för petitesser. Eller tjatar om det i oändlighet och inte rycker upp sig.

Nu vet jag att jag låter hård, men det är jag inte. Okej om man går igenom någon slags kris, men när omgivningen håller på och larvar med relativt lättlösta problem då blir jag superirriterad. Kan t.o.m sluta svara i telefonen när denna sorts personer ringer till mig.

#13 Jag förstår hur du menar och håller med dig i sak.

Tyvärr är alla människor olika och alla är inte så starka att de klarar att "rycka upp sig" men man önskar onekligen många gånger att de kunde det. Det som jag tycker kan var irriterande är när någon klagar på något i sitt liv, om och om igen, man försöker vara stöttande och ge tips och råd, men likförbaskat flyter åren vidare utan att de tar tag i problemet. Det är i och för sig upp till personen själv att ändra, men när de kontinuerligt fortsätter klaga över samma sak, då har man ledsnat på att lyssna för länge sen.

Sen tror jag att även starka människor kan hamna i kris, men vi brukar inte stanna där särskilt lång stund. Det är en läggningsfråga, helt enkelt.

=)

#14, du uttryckte dig (ganska mycket) bättre än mig. Var nog ungefär precis så jag ville att det skulle komma ut egentligen, men blev nog lätt irriterad under tiden jag skrev *haha* mjaaa, utlösande faktor vad det ja… =)

#15 Hehe, där satt du och retade opp dig. *s* Klart det är svårare att skriva när man är upprörd. =)

 Fast jag förstod ju vad du menade ändå.

Politik iFokus.

Jag blir så upprörd av att läsa där, så jag får helt enkelt låta bli.

Radikalfeminister, mhm, såna kan jag bli upprörd av. Fast det är eg "bra" om de är manshatare, då blir det fler män över till oss som inte hatar män. =)

He he… Hur lång lista får man skriva?? Jag använder själv på tok för många punkter och utropstecken och gu vet allt men det bjuder jag på.

Folk som kan och vet allt, men i grund och botten inte har en aning vad de pratar om. ( Min svärmor berättade för mig att det fanns absolut inget som plötslig slädbarnsdöd).Folk som är så bra att dom inte kan ändra sig. Dom som dömer andra. Hysteriskt religiösa som berättar att jag kommer hamna i helvetet (vilket helvete??) Hundägare som inte har nån koll på sina kräk. Uppkäftiga ungar.

Hrm…Ska sluta innan listan blir för lång…jag kan ju uppfattas som en aggresiv person annars..

japp. håller med en del av er.
översittare, som tror att dom är bättre, fast dom är precis som en själv. och sånna som söker uppmärksamhet genom att berätta hur synd det är om dom HELA tiden.
hade en sån i min klass på gymnasiet, tillslut går det så långt att man bara rycker på axlarna när hon gång på gång förklarade hur fet och ful och olycklig hon var, jag brydde mig inte. låter kallt, men man blir immun….

ORÄTTVISOR…Just nu är jag förbannad på…

* min hyresvärd som tror han är gud och kan sitta och tillrättavisa mig som en 5-åring

*Skattemyndighetet som skickade en straff avgift på 1000:-för en redovisning dom inte fått in till ett visst datum.Problemet att på mitt papper stod att det skulle skickas in så fort som möjligt…

*Folk som inte hälsar för att dom hört skvaller som inte är sant.

*Folk som skiter i vad som händer om dom slår undan benen på någon..Bara dom får göra sitt jobb…

*folk som lyssnar på skvaller och tror på det…

abbi

Jag avskyr dumma Kvinnor - alltså Kvinnor som spelar dumma gentemot män för att det "lönar sig". Jaag kan inte fylla på olja i biilen, jag är för dum för så´nt däär.

Jag har en anställd kvinna i 50-årsåldern som inte ens kan byta lampor eller slå i en spik eller byta färgpatron i kopiatorn eller… och det retar mig till vansinne. För hon vill ju inte ens veta hur man gör!

 Just nu är jag också förbannad på implantatföretagen som tar över 500:- för en 2mm liten miniskruv… och jag lyckades dra sönder en sådan skruv idag och var tvungen att beställa nya. BLÄ.

*Den "svenska" avundsjukan….när folk missunnar allt o alla ..för allt …de tänker aldrig på vad de själva har fått  utan ser bara vad de INTE fått…de som ev har nåt kanske jobbat för det …det tänker de inte på …

*när folk inte respekterar att det finns fler än de själva

*fördomar

Hej. Kul sajt! "Relationer" angår oss väl alla mer eller mindre så det var roligt att den här sajten blev till!

Måste bara kommentera #22 didis. Mitt ex fick ett hål på jeansen och frågade mig om jag kunde laga. Jag sa att jag kunde visa hur symaskinen fungerade så kunde han göra det själv. Svar: JAG kan inte sy! Jag: men jag kan visa, det är inte så svårt. Det blev inget med det.

Det handlar inte om att man inte kan eller inte kan lära sig, det handlar om precis det du själv sa: VILL INTE.

Men kan man komma överens så tycker jag det är ok. Jag själv kan ingenting om bilar och VILL INTE greja med bilen, slipper jag är jag själaglad = vill inte lära mig (men måste jag så gör jag ju det!). Jag använder bilen - visst - men kan nån annan laga den så Ja Tack! Mitt ex använde sina jeans men ville inte lära sig laga dem. Nä-nä.

Jag håller alltså med i viss mån: Måste man nånting så får man faktiskt lära sig! Måste jag inte - utan att det retar gallfeber på nån annan - så är det gôtt att slippa! Hade jag varit som du hade jag frågat rent ut: varför vill du inte lära dig? Det stör mig för du tar min tid, eller nåt sånt. Sen är det klart att det beror på vad det handlar om. Om jag tycker att "konsten att byta en glödlampa" skall alla vuxna friska människor kunna, så skulle det inte förvåna mig det blekaste om det finns nån därute som tycker exakt samma sak om "konsten att laga en bil"…

Så var drar man gränsen? Jag har dragit mina (fast de är ju tänjbara…)

#24 Roligt att du känner så, och jag hoppas att du ska trivas här och kommer skriva ofta! Min tanke med den här sajten är att den ska vara levande, dvs ha ett eget liv även de dagar jag och mina Medarbetare inte kan vara här. Jag är jätteglad över att vi fått så stor respons, och att det relativt sett är många som skriver här.

Just att sy är en intressant grej.

Jag tycker 1) Det är hur tråkigt som helst 2) Jag vet inte hur jag skall laga saker, även om jag hade haft en symaskin 3) Jag har ingen symaskin och ytterst tveksamt om jag skulle kunna få den att fungera på rätt sätt.

Ibland förutsätter folk bara att man kan saker, och sådant kan få igång mig ordentligt. Jag gör säkert samma fel - men de gånger jag kommer på mig själv med att generalisera tycker jag det är kass… Visst - att sy i en knapp i skjortan - det fixar jag och det gör jag utan maskin (det gör nog alla - eller?) :o)

För 8-9 år sedan var jag i en klädaffär. Panik, fredag förmiddag och fick en blixtorder från jobbet om att flyga till Sthlm över helgen i brådskande projektmöte med väldigt viktig kund. Kunden har kostymkrav (hade i alla fall, jag har lämnat branschen sedan länge så vet inte hur det ser ut idag) och min enda kostym på den tiden var på kemtvätt.

Snabbt och lätt, ut och handla ny tänkte jag. Inte en enda kostym gick bra ihop med mig och min kropp. För lång där, för kort si och för ful så. Frustrationen närmade sig, när jag hittade en som var "nästan" perfekt. Fast byxorna var för långa. Så långa så att det inte gick och ha dem.

"Men det är ju bara att du lägger upp dem sade den kvinnliga expediten, ungefär som att det var väl inget konstigt?"

Jag vet inte varifrån jag fick det, men något brast för mig och jag hasplade ur mig "Ja, det blir kanon. När slutar du? Du kan ju ta med dig symaskin och komma hem till mig och fixa det, så fixar jag mat till oss under tiden, för laga mat kan jag och spis har jag..". Det blev helt tyst…

Hon tittade på mig under flera sekunder, helt tyst. Och jag var precis på väg att be om ursäkt när hon sade "Ja, det blir bra - ursäkta att jag tog för givet att du hade symaskin. Fast jag käkar inte - min man skulle nog inte gilla det."

Det blev bestämt att hon skulle komma förbi på kvällen (hennes man hängde på också), och på lördag morgon tog jag första flyget till Sthlm och projektmötet avlöpte väl.

En kväll veckan därpå var expediten (utan man) hemma hos mig på middag.

En rätt kul grej att kika tillbaka på så här, ett antal år senare.

#26 *asg* Konstigt bara att hon inte upplyste dig om pressband. Ja, alltså det finns särskilda tygband att köpa där du pressar upp en fåll med strykjärnet. Funkar ungefär som ett svagt klister. Håller i alla fall helt klart fram till första tvätten om inte mer. (Inte på tjocka tyger som jeans, men på en kostym gott och väl).

Vad gäller symaskiner och att sy - jag har aldrig haft ett gott förhållande till min symaskin. Jag syr raka sömmar om jag måste för att fålla gardiner. Där går min gräns. Ska det lappas eller lagas byxor åt min man, så gör han det nog hellre själv. Han är faktiskt väldigt vass på det mesta, bara att han visar dessa sidor så sällan.

Som en passus kan jag tillägga, att före datorns intrång i mitt liv, virkade jag väldigt mycket dukar och gardiner. Så, som en liten nostalgitripp skulle jag virka en duk här hemma för sex år sen (vi hade precis träffats då, SeaHawk och jag) och då hakade han på och skulle virka han också. Så där satt vi, framför teven han och jag, virkandes varsin duk. Han är mångsidig min gubbe. När och om han vill. Vilket är typ aldrig. =)

Jag kan störa mig på tjejer, haha. Nej men tjejiga beteenden som om man typ frågar:"-Vad är det, har jag gjort ngt?" och den tillfrågade svarar skit surt "-Nej det är inget, jag är bara trött" Hallå, då kan jag ju inte bättra mig om jag aldrig får veta vad det handlar om. Och sen stör jag mig på allt skitsnack och avundsjuka som ofta cirkulerar i tjejkretsar.

Folk som trycker ner andra och mig själv för att se bättre ut själva. Sen blir jag ASFÖRBANNAD över prylar som inte fungerar, saker alltså.

Oj, den här listan kan bli lång.

*Jag gillar heller inte särskrivningar eller grammatiska fel i texter, jag förstår att folk har problem med det och jag bryr mig inte så mycket om det på tex Internet och annat. Men om jag läser en bok eller en novell och hela texten genomsyras av stavfel, grammatiska fel och särskrivningar så lägger jag undan boken och läser en annan. Det jag också har märkt, förutom särskrivningar, är att många, jättemånga nu verkar ha problem med att skilja på honon och han, henne och hon. Det stör mig grymt mycket. "Jag ringde till han, jag tycker om hon" istället för "jag ringde till honom och jag tycker om henne." När folk skriver eller säger "mera" sticker det också till i grammatik-tarmen. Det heter "mer", inte "mera". Det är sådant jag retar mig på men det får mig inte att bli förbannad.

*När folk smaskar när jag inte sitter och äter. Om jag ser på tv tex, eller pluggar eller kör bil och någon tuggar tuggummi eller äter en banan och det hörs "smask, slurp, gurgel, smask, smask SMAAAASK, plopp". Jag blir galen, det tänder mig på alla cylindrar och jag blir så irriterad att det rycker i varenda nerv och jag blir så förbannad att jag börjar gråta och må illa. Det är en såndär sak som gör mig oresonligt svin-j*vla-sur. En liten, fjantig sak som jag bara inte kan med :)

*Översittare stör mig också, när folk trampar på andra, tar åt sig äran, gör vad som helst bara för att verka bra.

*När man disskuterar med folk och kan framlägga klara fakta och bevis på att det man säger är sant och folk ändå säger "det tror jag inte på i alla fall, det kanske är så, men jag tror inte det"

*När folk uttrycker en åsikt och sedan tar tillbaka det. Tex: "Jag tycker inte om homosexuella" "Jasså? Jag har ingen emot det." "Ja men då tar jag tillbak det.."

Ja, nu ska jag sluta :)

Men hur förb… kan man inte bli när än när någon är sur och man frågar varför, och får svaret; Det vet du bäst själv!

Och man sitter där och har ingen brinnandes aaaaaning om vaff.. man har gjort!

Så urbota barnsligt och dumt!

Ja, det är det absololut värsta!

Är man sur så ska man ta ansvar för det och tala om varför man är sur. Tycker jag! :)

Jag är just nu sur på företag som släpper ut föroreningar…och på folk som inte bryr sig om miljön!!!

Självgoda människor.

Små barn som skriker på bussar, jag vill inte bli så irriterad och arg som jag blir, vet ju att dom är små och inte kan rå för det liksom.. men, varje gång en unge drar igång en vrålkonsert har jag lust att gå fram och skrika lika högt tillbaka i ansiktet på barnet…

Folk som klagar på domare under idrottsmatcher, speciellt när det är föräldrar till barn som spelar… dom borde lära sig hålla käft och var abra förebilder, stackarn i svart gör så gott han kan trots att han inte ser allt.. lovar!!