Vet inte ritktigt vad jag ska säga, men han verkar ju vara mer än lovligt trög om han först nu har insett att situationen är ohållbar. Jag vet inte om det hade spelat någon roll för mig, är känslorna döda så är de döda.

Vill du fortfarande ha honom så prata med honom, vill du inte ha honom så bör du tala om det oxå.

Ni verkar verkligen behöva prata ut ordentligt, om allt.
Det måste till en förändring om ni ska kunna ha ett förhållande verkar det som.

Man ska aldrig acceptera att ens partner nedvärderar en eller sårar en.

Du får ta reda på om han är beredd att förändra sig och sitt beteende, men också själv vara beredd på förändring.

Det kallas inte reaktion, det kallas insikt. Och vissa människor når aldrig dit, så ett halvår låter inte så farligt.

Sen är det nog rätt svårt att inse hur fel man beter sig om ens partner hela tiden accepterar det.

Ja det låter ju onekligen som att ni behöver prata, om du ens vill vara kvar. Han får ta ansvar för sina handlingar och du får ta ditt ansvar att du stannat trots alla elakheter.

Det är bra att han komit till insikten- varför vara bitter om det nu när han gör det- Tycer ert förhållande behöver mer kommunikation och att ni låtit det "rinna ut i sanden" istället för att ta tag i problemen allt eftersom de dykt ner i er famn. Ni måste börja lösa era ooenigheter tillsammans eller gå skilda vägar, just nu verkar ni leva i ett vaakum som inte ens duger som "iallafall någon så man slipepr vara ensam"-kategorin. Ni verka rju å runt och vara olyckliga, där det borde finnas tröst, förståelse, respekt och kärlek!

Är jag bitter? Jag känner mest att jag inte vet om jag litar på honom.  Och när jag sa det så fick jag ingen som helst respons. Problemet är hela tiden att han väljer vad han vill svara på/ prata  med mig om eller inte. 

Med tillit menar jag inte att vara otrogen. Utan att det gäller andra saker som man oxå måste känna att man kan lita på varandra i ett förhållande.   Bara en enkel sak som att hämta mig från jobbet om han sagt att han ska göra det när jag jobbar kväll…. 

  Jag erkänner helt och fullt att jag inte är perfekt och att jag har svårt för bråk, gap och skrik och kritik. ord sårar…och även blickar.   och sant nu är vi nog båda olyckliga och lever här som om vi inte ens känner varandra.  Ingen orkar ta tag i något.   

jag står i bostadskö men jag vet inte vad jag vill. jag både vill att det ska funka och vill bo själv för jag vill inte gå igenom sådana bråk och jag tror inte att han förändras där,,, men det är svårt att få en liten lägenhet och vi gillar båda den vi har..     Det här är väl i stort sett mitt 3e förhållande. mitt andra varade i nästan 20 år innan jag avslutade det.

Att avra bitter blir väl vem som helst som ältar det förgågna som inte är bra så ta det inte som ett skällsord eller så. Det du behöver reda ut är om du vill ha honom- isf msåte ni lägga gmmalt bakom er. Är man sårad och ändå försöker men ser sig som ett offer så blir man bitter, relationen blir förgiftad. Det blir bittert. Själv förstår jag inte varför du stannar utifrån vad du skrivit…

flytta och se var det leder. Däremot att otlka blickar är….så… ja..:S Det är jobbigt att vara den som blir bedömd utifrån sådana saker. Du verkar ha en rätt hög tröskel innan du går din väg när en relation inte fungerar.

Lycka till med att leta lägenhet- det är nog det bästa du kan göra nuf rö dig och er relation. Lita på dina känslor!! :) När man är kär och med rätt person så ska det kännas mer bra än fel- mycket verkar kännas fel och grumla er vardag och det har pågått länge. Viljan att fortstta måste finnas från bådas sida.