Hej!

Vissa relationer funkar bara inte, det är bara att inse och det är jättetråkigt när det är så.

Jag tycker du gjorde rätt som gjorde slut även fast det är gryyyymt jobbigt och tråkigt, men kände du att du fick kärlek av honom?           Har du funderat på vad som var dåligt och  bra? Lyfte han upp dig eller tryckte han ner dig? Kanske inte hjälper- men jag tyckte du gjorde rätt, verkade som i din att han ändå ville längre-..

Stå på dig :)

Känner du att du inte får tillräckligt i förhållandet så tycker jag att du gjorde rätt. Du ska inte leva på hans villkor bara för att få vara med honom. Man får både ge och ta från båda hållen.

Det är lätt att ånga sig när man gjort slut, men ofta är det av fel anledningar som man gör det. Man gömmer undan anledningarna till varför man gjorde slut, och drar fram de som varit bra. Och sen kommer ofta rädslan över att vara ensam över en. Och rädslan över att man aldrig kommer hitta någon ny.

Det gäller att komma förbi dessa känslor innan man tänker nyktert och sakligt på saken. Först då tror jag att man kan ta ett beslut om att man vill satsa eller om man gjort rätt.

Jag fick ju kärlek av honom ibland, jag tvivlar inte på att han älskar mig. Men ibland var det som att jag fick kämpa för att han skulle visa det, kämpa för att vi skulle höras, kämpa för att vi skulle ses. Jag älskar ju att vara med honom, jag älskar hur han håller om mig, älskar hur hans nacke doftar, älskar hur han kunde få mig att känna när han väl fick mig att må bra. Men det är ju ändå så att vi inte vill samma saker och på något sätt har det alltid varit så att jag ska anpassa mig efter hur han vill ha det istället för att vi kompromissar.

Oftast var/är jag ju ledsen på grund av honom och saker som inte fungerat i vårt förhållande. Mina vänner har alla sagt att sedan ett bra tag tillbaka är jag mer dämpad och tillbakadragen, mer bitter, mer argsint. Jag brukade vara glad och pratig och positiv och energisk!

Det var det jag kände också, som att han egentligen inte ville längre. Som att hans egentid och allt annat var mycket viktigare. Vi har varit tillsammans i ett och ett halvt år och jag har aldrig ens fått hans nyckel. Att prata om att flytta ihop har varit out of the question men ändå har han velat vara med mig, trots allt bråk och skit som varit. Men jag antar att om man är på väg åt olika håll så kanske det är för det bästa… önskar bara att det onda kunde gå över genast:(

Tack Hera. Det är exakt så det känns (what do you know, andra människor har gått igenom samma sak:P). Tittade på hur han fint han vikt mina plädar för en stund sedan och blev ledsen och tänkte på hur fin han egentligen var. Och det kunde han vara. Men då försvann liksom allt det dåliga och jag vill bara ringa och säga förlåt och att jag inte alls vill göra slut:(

#4 Ja, som sagt det är lätt hänt.
Låt det gå i alla fall en vecka, känn efter, och glöm inte varför du gjorde slut.

När man har gjort slut så verkar många glömma det dåliga och ser bara det som var bra och fungerade, man blir osäker och undrar om man verkligen gjorde rätt. 
Men du gjorde slut av en anledning, man kan inte vara i ett förhållande som är helt dikterat av någon annans villkor. Man behöver samarbeta och respektera varandra i ett förhållande och vara jämlikar.

Låt det gå någon vecka och fundera igen, prata med honom då hur du känner och varför du gjorde slut när du fått lite perspektiv på saken.

Sant. Han kom förbi igårkväll och vi bråkade, grät, kramades och allt möjligt. Just nu känner jag mest att han är så fin och vi båda har gjort mycket fel och kanske kan vi försöka. Sen känner jag att jag måste komma ihåg vad som inte fungerar. Det här är mitt första förhållande och gud vad detta är jobbigt. Det slutade med att han berätrade att de senaste veckorna har han sagt att hsn älskar mig utan att riktigt veta om det är så längre… Inte lätt att gå till jobbet i detta tillstånd:)

#7 Nej, man mår inte bra och det är inte lätt att ta sig ann de vanliga dagliga sysslorna. Men man är så illa tvungen :)

Men då är det ju ännu bättre att ni gjort slut, om han också varit osäker på om han älskar dig. Då behöver ni nog tid ifrån varandra så ni kan fundera över förhållandet.

JAg undrar hur länge ni varit tillsammans och hur gamla ni är? då du pratar om skolan och att tillbringa hela dagarna tillsammans osv.

Ska ju passa honom också menar jag.

JAG tycke rmotsatsen till alla här inne- jag tycker att du verkar hård och lite för impulsiv och det är nog därför du också är så osäker på om du gjort rätt.

Man kan må dåligt i en relation ibland men varför mår du så dåligt av att han inte vill umgås? Sen när du gjorde en sak som DU ansåg var ett sätt att närma dig honom på ett bra sätt blev du sårad när han tydligen inte tyckte det. Visste han om dina planer? Har du hört hur HAN  vill ha det?

Min uplevelse är att vi tjejer ofta har en bild, sedan har killen en annan- av vad romantik och närhet är- ja ibland även vad en bra relation består utav. Alltså är detta ett problem du kommer att stöta på fler gånger om du inte reder ut det bra med honom- även om ni kommer att välja att gå skiljda vägar.

Du vill umgås mer, han vill tydligen hha mer "privatliv"- finns det någon kompromiss där emellan som INTE får dig att känna dig bortsött och mindre värd?

Och nej, jag menar inte att du ska anpassa dig men i en relation måste man ibland acceptera saker vi inte _älskar_ just för att kunna vara med den man älskar. Sen är det osm andra redan sag- klarar man inte det, så kan man älska varandra hur mycket sm helst- man borde ändå inte vara tillsammans.

Mvh

Tack Gur4m1 för orden!

Impulsiv håller jag med om, hård vet jag inte. Vi var tillsammans i nästan ett och ett halvt år och jag är 24, han 23 och vi båda pluggar på universitet. Hela dagar tillsammans, då syftar jag på att man kan veta att man kommer spendera helgen tillsammans. Så är inte fallet med oss. Vi kunde förrut, inte längre (och nu är det ju slut).

Klart det ska passa honom. Jag ville så gärna att vi kunde prata fram en kompromiss där båda kunde vara nöjda. Kanske inte få allt de ville men ändå känna att detta fungerar. Det som var svårt för mig var att han dikterade villkoren - såhär och såhär ville han ha det och det fick jag anpassa mig efter. Det gjorde ont och jag kände mig liten av att han inte ville försöka möta mig. Jag menar, att träffas, spendera tid tillsammans, det borde ju inte vara något man ska behöva kämpa för om man bor så pass nära som vi gör. Ändå har det varit det hela våren - en kamp. Jag förstår att han har mycket att göra men när han säger att "Jag slutar skolan, pluggar, ska hem och laga mat, spela gitarr, titta på tv, plugga och lägga mig". Själv. Jag fanns inte någonstans i bilden kändes det som. "Vi kan ses fredagkväll och så sticker jag lördag förmiddag, så ses vi lördagkväll. Och söndag måste jag ha för mig själv". Sån kanske han är men när han inte ville möta mina önskemål så fick jag plötsligt kräva dem.

Men jag är osäker på att jag gjort rätt. Jag älskar honom så att jag inte kan andas eftersom det är slut. Jag tänker att ok, men om jag bara är tyst och går med på allt detta så kommer jag få vara med honom. Fast då hade jag bara exploderat (känslomänniska som jag i allra högsta grad är) till slut av att inte han vill ens försöka ses. Att komma hem till varandra och sova över hade varit gott nog för mig.

Jag mår dåligt av att han inte vill umgås för att blir olycklig av att bara få träffa min pojkvän två kvällar i veckan. Vi bor tre minuters cykelväg från varandra. Det gjorde mig ledsen att han inte ville försöka.

Angående min romantiska kväll. Han ville se på film. Vi ser på film alla andra romantiska och vanliga kvällar. Jag tyckte att jag kunde få MIN romantiska kväll också:( som vi brukade ha fram tills för ungefär ett år sedan. Jag ville att vi skulle hitta tillbaka till varandras innersta.

Det som känns tufft nu (speciellt när han sagt att han inte vet om han älskar mig och inte har vetat på ett tag) är att jag ändå känner att jag kan gå långt i min kompromiss med honom för att få vara med honom. Han vill inte ens gå en liten bit i sin del av kompromissen. Ändå har jag sagt till honom nu att jag vill försöka igen, att jag kan försöka lugna mig och att vi kan prata om det. Plötsligt var det bara jag som skulle ändra mig och bevisa för honom att jag kunde göra honom glad. "Tänk ut hur du kan vara en bra flickvän för mig och var det sen. MEN gör det utan att be mig göra samma sak tillbaka". Så sa han igår. När han gick lät det ändå som att han hoppades att vi skulle reda ut det. Pratade lite om framtiden och hösten och oss. Och idag - ingenting. Vi pratade lite och jag sa att jag trodde att vi kanske kunde reda ut det, att jag skulle skärpa mig. Fast han kunde inte säga att han trodde detsamma. Inte att han ville försöka. Så jag frågade om han ville att det skulle vara slut och nu är det det för att han tyckte att jag förstörde allt som ringde honom och nu vill jag dö för att det känns som att jag förstörde genom att ringa och försöka tända lite hopp i alla fall.

På något sätt vill jag ändå rättfärdiga att det tog slut, rättfärdiga mitt beteende och att jag ringde i panik och gjorde slut. Jag har ändå funderat på det länge. Även om jag är medveten om att mitt sätt att reagera på vissa saker är en anledning till att det blivit som det blivit. På något sätt skulle jag vilja att någon skulle ha bevakat oss och säga att det är inte bara du, det är han också. Det är ni tillsammans. Detta är mitt första förhållande och jag vill bara veta om jag är dum i huvudet, galen, neurotisk och missnöjd och om jag förstört detta helt själv, eller om det bara var så att vi tillsammans inte fungerade eller… ja. Jag vill inte vara den människan jag blivit under den sista tiden av detta förhållandet.

"Tänk ut hur du kan vara en bra flickvän för mig och var det sen. MEN gör det utan att be mig göra samma sak tillbaka"

Det där var nog en av de dummaste kommentarerna jag läst! Och du funderar på att gå tillbaka till honom? När han dessutom inte vet om han älskar dig?

Nej du, du förtjänar bättre! Vem tror han att han är?
Ha lite självrespekt och hitta någon som är beredd att både ge och ta!

Frmgick nämligne int ehur länge ni varit tillsammans osv, men nu när jag läste dina senaste inlägg kan jag bara säga: ni passar inte. ni vill olika saker nu när ni kommit förbi "första förälskelsestadiet".

din kille låter rätt lik mig- dörför kan jag kanske mer "referera" till honom. JAg bor 5 minuter från min kille men vi ses ändå bara 2-3 gånger i veckan- den övriga tiden har jag faktiskt annat jag vill göra :P Ja skulle bli galen om någon tyckte "nämen ska du göra en massa (som inte är jobb, skola etc) saker men inte umgås med mig!?".

Det är ju så äve när man bor ihop- man måste få egen tid. Detta är Krav i en relation som får mig att spy och ….ja…vara glad att jag haft tur å fått en partner som accepterar den sidan hos mig-

Ni är på olika platser- både i er relation och förmodligen även i livet. Hans krav är inte mer rättvisa mot dig. Det är såklart inte meningen att du ska må dålit och behöva vrida och bända dig för att göra honom glad men ändå själv bara känna besvikelse och sorg.

Men reflektera över ur sårad du sbeskriver att du lbir i ditt första inlägg- då du ivlle göra något romantiskt för honom- sedan säger du i sista inlägget att du ville göra DITT romantiska- inte det han ville ;) Menar bara att ni är för olika.

Man saknar alltid….även skitstövlar, vi är byggda så :> gå inte tillbaka till nåon som inte vet om han älskar dig. Efter 1-5 år så bör man veta det.

Jag vet:( Men nu tänker jag att jo, han var skitstövlig ibland. Men kanske drev jag honom till det? Kanske om jag bara låtit honom vara så skulle han inte känna sig pressad och då komma till mig på sina egna villkor?

Enda anledningen till att jag vill gå tillbaka till honom är för att jag älskar honom (trots allt, även om jag själv vet att hela min självrespekt sjunker till noll om jag gör det) och jag vill verkligen bara vara i hans famn nu. För jag tänker ändå på alla de gångerna som jag kanske glömmer alldeles för ofta, alla de gånger då han ändå var fin och förstående och inte en skitstövel.

Fast du har rätt. Jag borde ha självrespekt och gå vidare och bli stark på egen hand igen. Jag vill bara inte skylla allt på honom och då ser jag allt fint med honom, och då skyller jag på mig själv istället:)

#13 Men nu ville hon göra det hon tyckte var romantiskt, eftersom dom alltid gjorde som han ville. Det är ju hennes rätt att de gör saker hon vill också, inte bara som han vill.

Inget förhållande fungerar om en bara ska ge hela tiden och inte får tillbaka. Då handlar det inte om att man inte fungerar ihop utan om brist på respekt.

#15 men nu gjorde hon som hon bara vill, blir ju en enda cirkel det där, båda vill sina saker :) Sägger ju att de inte passar ihop. Men ja har lärt mig något och det är att uppskattar en person inte en sak- så kan man inte förvänta sig att han ska uppskatta det och sen bli sårad när han….suprise- inte uppskattade det! :D  Oftast gör man ju saker man VET att ens partner vill- inom ramen som man själv accepterar (tex man har ju inte analsex eller tar in en tredje sexpartnern- enbart för att glädja partnern om man själv mår dåligt av det). OCh han verkar inte göra nåot för henne, men vad är det hon gjort, om romantiken var hetl baserat på hur hon tycker att det ska vara? Även om jag finenr det mräkligt att inte uppskatta när ens partner lagt ned tid på sådant…men nu vet ju bara ts och henne skille hur vardagen ser ut.

Förmodligen tar han henne för given eller någonting och det beror ngo på den där detaljen om att han inte ens är säker på sina känslor för henne :/ För bekväm.

Jag är nyfiken på vad det romantiska var då han inte upplevde det som ett sätt att närma sig honom på ett djupare plan. Nu är ju se film och äta god mat inte något jag skulle kalla för "djuplodande", och det var alltås vad han ville göra.

Nej ts. Dumpa och glöm ^_^

#13

Nej, det var kanske svårt att utläsa bara av det^^  var så upprörd dessutom när jag skrev första inlägget:)

Det är ju så äve när man bor ihop- man måste få egen tid. Detta är Krav i en relation som får mig att spy och ….ja…vara glad att jag haft tur å fått en partner som accepterar den sidan hos mig-

och här tänker jag att jag kanske inte älskar honom tillräckligt då, som inte kan acceptera den sidan hos honom? Jag vet att jag tänker väldigt martyriskt och förmodligen ganska patetiskt. Självklart är det snarare som du säger, att vi vill helt olika och att vi helt enkelt inte passar.

Jag har ju velat visa det, att vi kan vara ihopa lite mer än vad han vill men ändå ha mer egentid. Genom att bara hänga. Jag tittar på tv och han pluggar. Han går och duschar och jag diskar. Jag läser och han spelar gitarr eller tittar på youtube-videor om hur man bygger en gitarr. Han går och tränar och jag pussar honom när han kommer hem- typ:P Inte varje dag i veckan. Men oftare än två kvällar (även om jag själv hade velat detta nästan alla dagar:P)

Ja. Tanken var något romantiskt för oss och jag trodde att han skulle uppskatta det också, det trodde jag verkligen. Han sa det sedan att han hellre ville se på film. Att det för honom var att komma närmre mig. Det var då jag kände att men det gör vi ju alltid, du får alltid din film. Ja, jag förstår hur du menar, det låter ju lite självcentrerat hur jag än säger det, men jag tror du/ni förstår lite hur jag tänkte. Att ok, du behöver filmen för romantik, du får den av mig, jag behöver den här kvällen när vi bara ägnar oss åt varandra - båda nöjda:)

Detta är tuffare än jag trodde, att göra slut. Att vara slut. Hur gör man för att sluta sakna? Tack för att du får mig att tänka till!

#14 Jag vet hur svårt det är att lämna det man älskar, men man måste sätta sig själv i förstarum!

Ha ingen kontakt med honom på ett tag nu, så ska du se att det känns bättre. Och glöm aldrig kommentaren han gav dig!!! En bra person säger aldrig så!

#16

Det romantiska var något som dels syftade till att göra lite som när vi var nyförälskade, när vi båda var jättelyckliga med varandra och jag tyckte att jag hade haft en sådan enorm tur som träffat någon som jag kunde ha det så romantiskt med:

jag hade köpt vattenmelon (som han älskar) och delat upp i två tallrikar. Tänt ljus, släkt lamporna. Jag satte på mig de underkläder som jag vet är hans favoriter och satte på mig en blå neglige och satte upp håret. Jag ville vara fin för honom och jag ville att han skulle tycka att jag var fin. Jag tänkte inte att det tvunget skulle leda till sex men om det skulle göra det- fine. Sen tänkte jag att vi skulle sitta/ligga i sängen och äta vattenmelon, prata avslappnat om allt möjligt (som vi inte gjort på en evighet), skratta tillsammans, upptäcka varandras intressen igen och kanske också komma in på djupare saker. Men lite som det kom. Kramas, pussas, se in i varandras ögon igen och se varandra igen. Det började bra, vi pratade om musik och livespelningar och även om lite personliga saker i typ en kvart,kollade spelschemat till malmöfestivalen på min iphone (något han ville göra, jag hade helst skippat allt tekniskt;)

Så sedan sa han också att han inte tyckst om att jag var klädd så när han kom. Att jag kunde kanske klätt på mig det sedan. Men han blev rädd att jag förväntade mig att vi skulle ha sex och att han ville själv bestämma om han ville ha det eller inte. Och det gjorde mig också ledsen, att han blev rädd för att han trodde att jag ville att vi skulle ligga. Ändå ville han ha sex med mig bara några kvällar innan…

#18 Tack! Jag ska försöka minnas det. Jag har raderat hans nummer helt från telefonen och jag kan inte heller det utantill. Så även om jag vill ringa och gråta och säga att vi ska vara vi igen så kan jag inte det:)

Har sett till att jag har att göra nästan alla dagar fram tills studierna drar igång i början av september. Så jag inte bara ligger hemma och ältar och lipar…

#20 Jättebra att du garderat dig så Mycket klokt!
Ha ha saker att göra är jättebra i "komma vidare processen" och att inte kunna ringa när man är i en svacka är super. För man kommer ur svackorna och tänker klart igen

Oj oj oj… Att beklaga si över att du var klädd sexigt, :D Låter som att han kanske tillochmed har SVÅRT att knyta an :) Är rätt tydligt att det bästa för _dig_ är att gå vidare. Som Hera redan påpekat- ta bort nummer!

Ta bort honom eller blockera på facebook, msn osv. Om ni har gemensamma vänner eller bekanta så fråga dem inte om ditt ex osv. Berätta för dina närmaste att ni faktiskt har gjort slut.

Det gör jätteont i början men om några månader kommer du att må bra igen, kanske bättre än du mått den sista tiden när du behövt känna såhär.

# 21 Ja, jag vet att jag gärna ringer i en svacka (har haft ganska hög telefonräkning på sista tiden;)

#22 Ja, svårt att knyta an har han nog. Att prata om framtid och att han skulle kunna ge mig sin nyckel (eftersom han hade min ganska länge och tyckte att det kändes jättebra) väckte stora panikkänslor hos honom vilket också gjorde mig ledsen efter så lång tid tillsammans…

Facebook har jag blockerat honom från vissa delar, msn använder han inte. Check, check:)

Jag hoppas det. Det är nu det är svårt. Är hemma hos mina föräldrar en halvtimmes tågresa från honom och det är svårt att hindra mig själv från att sätta mig på tåget, åka hem till honom och kasta mig i hans famn. Flr nu tänker jag bara på allt bra som var, allt bra han gjorde och sa. Fast visserligen har jag ju nyss fått veta att den sista tidens "Jag älskar dig" inte riktigt var sanna. Och så låg jag och pratade om hur stark jag trodde vår kärlek var, när vi ändå gått igenom väldigt mycket jobbigt tillsammans och ändå, nu, så älskar vi fortfarande varandra. Och en kvart senare frågar jag honom om det fortfarande är så och märker att han viker undan blicken. Och så berättar han det. Att han inte vet längre. Men ändå har sagt det. Jag uppskattar ärlighet så mycket mer, känner mig bara urdum som blivit så glad över tomma ord.

#23 Det är inte du som ska känna dig dum, det är han som sagt orden utan att känna känslan bakom dom.

Nu när jag har läst tråden så kan jag bara säga, helt rätt! Inte är det meningen att du ska bända och böja dig för att tillfredställa den där killens behov. Det är, som sagt, meningen att man någonstans ska försöka mötas halvvägs i ett förhållande. Att han inte ens kan göra det, låter helt knäppt.

Jag förstår om man vill ha egentid, men den här killen verkar otroligt egoistisk som inte ens vill kompromissa.

"Tänk ut hur du kan vara en bra flickvän för mig och var det sen. MEN gör det utan att be mig göra samma sak tillbaka"

Vad i hela.. Håller med #12 Hera. Vilken gris. Han ska alltså inte försöka vara en bra pojkvän, men du ska vara en bra flickvän.. Ja du hör ju hur det låter. Du förtjänar minst lika mycket tillbaka!

När alla de där känslorna och tankarna om att du gjort fel, kommer tillbaka, så borde du försöka ta ett steg tillbaka. Titta på kraven han ställer och kom ihåg att det är orimligt att du anpassa dig så som han krävt av dig. I ett förhållande brukar man stötta och hjälpa varandra. Finnas för varandra. Till en viss gräns förstås.

Jag tycker inte om när "jag älskar dig" används och är ren lögn.. Vilket svek. Han var väl rädd att såra dig och ville inte säga sanningen, men ärligt talat.. Det är verkligen inte ok. Jag skulle bli riktigt ledsen. Det tror jag att vem som helst skulle bli!

Det verkar som om ni inte är helt rätt för varandra i och med att ni vill så olika. Han verkar rentav inte ens redo för ett fast förhållande.

Jag förstår om man vill ha egentid. Men han verkar snarare yrka på att få vara med dig när det passar honom, inte när det passar er båda. Huvudsaken är väl att det passar karln! Eller? Nää just det. Så ska det inte vara! Låter väldigt egoistiskt faktiskt..

Säger det igen. Jag tycker att du gjorde helt rätt! Du förtjänar bra nog mycket bättre än den där. Någon som kompletterar dig och du honom. Gärna någon som hjälper dig att bära fram dina fina egenskaper istället för att göra tvärtom som det blev nu.

Starkt gjort av dig att lämna honom trots att det verkar bära emot så mycket! Det är inte det roligaste att göra slut, men det här klarar du! :)

Du gjorde helt rätt i att göra slut med han, du förtjänar så mycket bättre 

"Tänk ut hur du kan vara en bra flickvän för mig och var det sen. MEN gör det utan att be mig göra samma sak tillbaka"

Bara de orden visar ju att han inte respekterar dig och allt du berättar visar att du gjort helt rätt som lämnat honom. Du kommer aldrig bli mer än en dörrmatta för honom.
Visst självklart ska man ha egentid, men ett förhållande kräver ett visst engagemang och intresse, något som han inte visar.

Stå på dig och hitta en kille som älskar dig och uppskattar dig för den du är

#23

Jag tycker inte om när "jag älskar dig" används och är ren lögn.. Vilket svek. Han var väl rädd att såra dig och ville inte säga sanningen, men ärligt talat.. Det är verkligen inte ok. Jag skulle bli riktigt ledsen. Det tror jag att vem som helst skulle bli!

Just det var otroligt jobbigt att höra. Tron på att vi fortfarande älskar varandra trots allt har gett mig kraften att verkligen försöka. Han sa att han fortsatt säga det för att inte såra mig men jag hade uppskattat mycket mer om han pratat med mig direkt. Just nu, så nära in på, känns det som att jag kommer att ha svårt att lita helt och fullt på de orden, de har liksom varit heliga.

Tack så mycket!!!:) Det gör mig glad att få höra lite pepp, speciellt när jag är så osäker på om det var jag som var för orättvis på något sätt (även om det låter ganska orimligt med tanke på hur det varit). Men jag vill liksom inte skylla på honom heller.

Innan jag träffade honom så jobbade jag väldigt mycket med att stärka mig själv, jag hade haft en depression i flera år och några månader innan hade jag med hjälp av samtalsterapi kommit över den och kände mig lyckligare och starkare än någonsin, och han gjorde allt bättre. Nu  känns det som att så mycket av det starka har försvunnit, som att jag blivit förstörd och jag vet inte om det beror på honom, på mig själv eller om det var vi i kombination. Tänk så fungerar inte jag i förhållanden? Sådana tankar som dyker upp nu:( :)

#26 Tack! Jag antar att detta är något man måste gå igenom…:) :/

#27 Det var just engagemang och intresse som jag under många bråk försökte förmedla till honom att det kändes som att han saknade. Medan vårt förhållande var prio ett hos mig var det typ längst ner för honom. Jag bad honom aldrig sätta skolan före mig och skulle aldrig någonsin göra det heller men det hade liksom varit skönt om man kunde känna att om det verkligen var något någon gång så… ja. Ni förstår.

Hoppas verkligen att den killen kommer snart:) Och synd att det inte kunde vara han! Har känt mig mest ledsen idag men vissa stunder har jag känt mig starkare.

Du kan aldrig pressa ngn att bete sig som en skitstövel. Det är alltid ens eget ansvar om man beter sig illa, oavsett vad den andra gjort. Så nej, är han elak så är dte inte ditt fel, det är hans.

Det finns inte heller ngn anledning att stanna i en relation där man inte är lycklig, där ngt saknas. Man borde ge sig själv chansen att träffa ngn som får en att må bra.

# Nej, det är sant. Många gånger har jag varit arg på honom och verkligen känt det att någonting saknas. Nu är jag rädd att jag har för höga krav, att jag är missnöjd. Förstår i alla fall inte hur man kan vara såhär ledsen över någon som man under 1 1/2 år haft det bra med de första fem månaderna och sen kanske sammanlagt två månader efter första "halvårskrisen".

Höga krav ska man ha! Annars nöjer man sig med en idiot.

Sant:) Nu har vi pratat en sista gång ikväll, ett samtal som jag behövde utan gråt, skrik, ilska och anklagelser. Känner lite mindre för att gråta nu även om det känns obeskrivligt sorgligt och tomt att han inte är min längre. Men jag är glad att vi kunde gå ifrån varandra som vänner. Jag behövde det.

#32 skönt att höra. Själv har jag alltid tyckt det är onödigt att skiljas som ovänner om man har en lång historia bakom ^_^ Så det låter bra i mina öron, men ni bör ta avstånd från varandra : nu,, annars är risken stor att du ändå slutar upp med att kompromissa med dig själv näsr saknaden blir för stor och du tar tillbaka honom eller försöker bli ihop igen.

En av mina bästa vänner är ett ex till mig, men vi var tvugna att ta ett tort uppehåhll på ett halvår innan vi kunde "bete oss normalt" mot varandra- men vi har verkligen funnits där för varandra som jättebra vänner sedan dess. Men jag tror på att man måste komma över alla känslor först- så man inte blir förstörd eller beter sig fel när killen (eller du själv) plötsligt träffar någon ny och liknande.

Känner det redan nu. Igår var han verkligen ärlig och sa att han behöver tid och plats att landa och att han inte tror att han kan få så mycket tid och plats han behöver om han är tillsammans med mig. Det känns extra svårt eftersom han senast i förra veckan, när vi hade  haft ett storbråk, kom hem till mig och höll om mig och sa att det är onödigt att det ska ta slut för att vi bråkar. Så nu känner jag att nej, men… om jag bara är sjukt förstående, och bara ses två kvällar i veckan då? Det känns värre att jag börjat tänka så nu:/

Jag och min kille ses bara 1 eller 2 ggr i veckan, men det är vi, vi är lyckliga inom de flesta områden. Är du inte lycklig, så är det nog bättre att ge dig själv chansen att träffa ngn som ger dig vad du vill ha.

Alltås folk utvecklas ju också. Mina första relationer- dä ville man ses hela tiden idag är jag nöjd med att min kille bara vill ses 1-2 dar i veckan för vi bor inte ihop :) Jaghar också annat att göra. OM du verkligen älskar honom OCH han ändrar attityd- att han faktiskt får jobba på er relation men DU kan möta honom med att faktiskt nöja dig med 1-2 gånger i veckan där ni SKA ses :)

1. Du måste kunna vara trygg i att han faktiskt tycker om dig

2. Hur mycket någon tycker om någon reflekteras INTE i hur ofta man ses. Så om du okså kan ändra ditt beteende och finna ro i att inte ses exakt så ofta som du vill.

Jag är en såndär som tycker att man kämöpar för dem man älskar men är man ensam om kampen är det fanimej bara att släppa. Sen KAN ju folk faktiskt inse att de inte vill förlora någon. JAg anser att man har rätten att vara osäker och omvärdera sina känslor för sin partner, inne i relationen- men utifrån hur han betett sig så har du en hel lista med krav som han måste gå med på- är han redo för det?

Tex att han måste börja prata med dig- även om det kan vara sårande för dig eller er båda.

Att hellre säga det och ta en diskussion där och då än att filura på det själv och ljug för dig för att hålla ett gott sken uppe.

Att han måste inse att träffas är viktigt- men att ni kanske kan mötas halva vägen. Att ert förhållande inte bara vilar på dina axlar utan även på honom.

Tror som sagt att han har svårt at tknyta an och "bli seriös" och det får man väl vara, men ska han vara med dig får han ta på sig sitt ansvar för er relation….

Ni båda har rätt. Och jag tycker egentligen också att älskar man någon så kämpar man för den. Nu efter tre dagar, och särskilt efter samtalet igår, så känner ja att ja, om det är det han behöver och om det bara är för en period, så kan jag nog stå ut med det. Jag har väl inte känt mig så trygg med hans känslor alla gånger och hade kanske önskat då att om vi inte ska ses så ofta så kanske han kan försöka bli duktigare på att höra av sig. Det är där mycket problem har varit, att även om han inget gör och har fått ett sms av mig så svarar han inte och det kan ju vara sån han är bara (även om han var bättre på det förr) men när jag går utifrån hur jag själv är tolkar jag det som ett tecken på att något är fel.

Jag vet att jag är en fullkomlig idiot men jag ringde honom nyss och sa detta. Han hade inte så mycket tid att prata och det enda han egentligen hann säga var att han orkar inte att det ska vara jobbigt längre och att han nog inte tror att vi kan fixa det även om jag lugnar mig och går med på att bara ses två kvällar i veckan. Känns lite tungt att han gick från att inte vilja släppa mig till att några dagar senare ha tappat tron på det. Jag kan förstå honom till viss del. Borde väl inte ringt egentligen. Men usch. Kan inte sova, inte äta och bara gråter och tänker att ingen är som honom.

Alltså, om du ska ta tillbaka honom så ska du göra det på dina vilkor också, inte bara hans. Säg att okej att ni inte ska ses så ofta men i så fall behövr du något annat- tex att han SVARAR om du sms:ar. Har han inte tid just då är det inte svårare än att säga det!!  :) Finns ju inget jobbigare än att försöka få tag på någon eller bara vara omtänksam å människan inte svarar! Dålig stil och riktigt ohyffsat. Tror han tagit dig för given, kanske judt för att du verkar ha avrit den som "pushar" och DRAR " ert förhållande frammåt. Han måste också göra sin del som pojkvän :)

"lugnar dig"…Grabben är tyvärr inte kär i dig längre, beklagar. för om han vore det och om han vore lika förstörd över uppbrottet som dig så skulle han nappat och tagit chansen. Ge honom några dagar att fundera på vad han vill, förstår att det just nu svänger å har sig för er båda.

När man älskat någon och sedan blir osäker på känslorna beror det på saker, eller så vill man skylla på saker.

Han verkar vilja skylla på saker och när du försökeråtgärda dem så är det ändå inte nog- hur det än blir så är det "ditt fel". Han verkar less och kanske även lättad- samtidigt är det alltid jobbigt att göra slut. Lättnaden han känner är kanske bara övergående om ni nu haft en rätt jobbig pediod med "drama" som han inte alls gillat :)

Jag tror….att du ska släppa hono, för din egen skull.

Du ser ju nu att han inte vill, han har ju visat det länge genom att dra sig undan från dig. Även om han inte vetat hur han känt så blir det nu uppenbart för honom att det här var vad han ville. Ledsen att jag låter hård, men jag har varit din som kille många gånger. Man säger fina saker ibörjan efter ett uppbrott, spec då man inte tror att den andre vill fixa det, för att göra den andre glad, men ändå slippa gå tillbaka till relationen. Det kan man bjussa på tänker man. Men, vill den andra ha en tillbaka, då lägger man benen på ryggen och drar. Jag är ledsen, men det kommer inte bli ni igen. Men, det ska du vara glad för.

#38 nej, dramat har han inte alls gillat och det vet jag. Inte jag heller för den delen, men kanske är jag van vid mer drama från min uppväxt och kanske vet att det går att hantera. Eftersom vi bara hann prata två minuter innan han var tvungen att lägga på skickade jag bara ett sms med frågan om han verkligen inte trodde det innerst inne. För det är ju som du säger, vore han som jag över uppbrottet så skulle han kanske nappat. Han ville ju själv visserligen i tisdags men… ja. Jag ska försöka låta honom vara, vi ska ändå ses i nästa vecka och överlämna lite saker till varandra. Det kanske är bättre att fråga då, när han samlat känslorna lite.

Annars är det ju som du säger Sarah. Att han nu insett att det var detta han ville egentligen. Ska jag vara glad för det?:( Ja, kanske. Just nu är detta det svåraste jag någonsin behövt gå igenom. Måste försöka sysselsätta mig. Ska jobba idag och jag misstänker att det blir en del gråt på toaletten, men största delen av tiden kommer jag i alla fall att vara upptagen med att koncentrera mig på annat.

Ja du ska vara glad för det eftersom du inte varit lycklig i relationen och han förväntar sig att bara du ska förändras. Du förtjänar mer. Tycker att det är ganska vanligt att den som blivit dumpad vill hämnas och vägrar se sin egen del i varför man gjort slut. Som att han sa att han inte tänker ändra sig men du ska göra det. Illa som fan. Att vara själv är inte en negativ sak per se. Ta hand om dig själv, gör sådant du gillar, dejta kanske, men låt dig själv växa och läka.

Jag vet att det du säger är sant. Fast just nu är det som spelas i mitt huvud på repeat alla våra fina stunder samt hur jag själv bidragit till att det blivit som det blivit. Addera stark ånger. Ibland vet jag dock att han häver ur sig saker som är elaka (som det att jag skulle ändras men inte han) som han egentligen inte menar. Fast i och för sig så är det inte ok att säga det ändå antar  jag. Det gör mig också ledsen att han känner att vårt förhållande ligger så fel i tiden så att han känner att han kan inte klara av sitt nya liv med eget boende som vuxen och student OCH ett förhållande samtidigt.

Älta älta älta - borde jag inte göra:)

#42 det din kille känner är ju inte nytt på himlen- att det stundtals blir överväldigande med både en relation (där det strular) och nytt boende och plugg. Men det finns ju även en gräns för hur mycket du ska stuva undan dig själv eller ta på dig. Men som du säger- folk säger äve dumma saker ibland utan att mena det, precis som de säger snälla saker ibland utan att mena det.

Tänk istället på hu ni är osync och brister i kommunikation, tydligen och hur ni båda svänger i era känslor inför relationen. Kanske ni ska ta en paus bara, se vad som sker. Kanske ni glider isär naturligt och inser att det fkatiskt är skönare utan alla dessa dumma känslor, eller så inser ni båda att det är värt att bygga vidare.

#42 är ni nyblivna studenter? Jag har sagt det massor av gånger här. Förhållanden går sönder då man börjar plugga. Man träffar nytt folk, men förändras som person. Jag känner hur många som helst som brutit upp då de börjat plugga. Jag bröt upp min förlovning 9 månader in i mina studier. Många ser det som ett vedertaget faktum.

Det du känner är inte annorlunda än alla som gör slut känner, och det går över :) Njut av studentlivet och träffa mängder av nya människor. Sen kommer du vara glad att du är singel på universitetet ;)

Jag har pluggat sedan 2008 och är klar våren 2012, han började plugga förra hösten och ska nu påbörja sitt andra år. Många gånger har han sagt att han inte skulle klarat att börja plugga eller klara sig igenom svåra perioder utan mitt stöd, vilket gör det extra svårt nu när han säger att han inte kan klara det tillsammans med mig.

Nej, jag har läst en massa nu och förstått att jag känner exakt på pricken som det det beskrivs överallt och att man glömmer varför man gjorde slut och allt det där. Men idag vaknade jag och började inte gråta det första jag gjorde. Och så bestämde jag mig för att skriva ner alla anledningar som bidragit till att jag ofta känt att vi borde göra slut och jag fyllde typ sju dagbokssidor. Kan vara bra att titta på när man börjar undra varför man gjorde slut och om man inte kunnat lösa det. När jag också läste igenom min dagbok från hösten och framåt kände jag ännu mer att ja, det var kanske redan trasigt och det var inte bara på grund av mig. Många gånger har jag uttryckt känslokallhet och hur jag har behövt honom ibland och att han bara sagt att han inte haft tid eller något sådant. Periodvis har det ju såklart varit bra men många gånger har jag skrivit att det låter som att han säger saker på automatik.

Sen har jag också varit rädd för att jag har ett för stort bekräftelsebehov, och jag har varit rädd att det är det som bidragit till att riva ner relationen. Å andra sidan så vet jag att när jag hört att han menat sina ord så har jag varit lugn. Sedan blivit ledsen när han sagt något som låter som att "Jag säger detta för att du ska bli nöjd och för att jag ska undvika bråk". Dessutom har han sagt många gånger när vi bråkar att han kan inte bekräfta mig hela tiden. Det har jag aldrig begärt heller (hoppas jag) men en viss amount av bekräftelse måste det väl finnas i ett förhållande, mer eller mindre beroende på vad det består av för slags personer? Hur tänker ni om detta?

Tänk istället på hu ni är osync och brister i kommunikation, tydligen och hur ni båda svänger i era känslor inför relationen. Kanske ni ska ta en paus bara, se vad som sker. Kanske ni glider isär naturligt och inser att det fkatiskt är skönare utan alla dessa dumma känslor, eller så inser ni båda att det är värt att bygga vidare.

Borde jag också skrivit ner, att vi inte  kommunicerar så bra tillsammans. Han har alltid känt sig anklagad av mig hur jag än försöker förmedla något. Tycker att jag pratar till honom istället för med honom, trots att jag försöker tänka på att alltid prata utifrån mig själv och inte på ett anklagande sätt. Tex. istället för "du hör aldrig av dig" så har jag sagt "jag skulle bli glad om du hörde av dig till mig ibland också". Fast sen har han inte lyssnat ändå så då har det första kunnat slinka ur också:( Så ja. Kanske vi bara inte är bra på att kommunicera med varandra. Kanske behöver någon som är något mer extrovert än vad han är, någon som kan prata lite ibland.

Well, det blir väl inte vi igen. Först verkade han som att jo, det kan kanske gå men han var väldigt tveksam. Fick veta att han sms-flirtat med en annan tjej samma kväll som vi gjort slut.

Vi träffades igår när jag lämnade hans saker och råkade dessutom springa på varandra på stan idag, han hälsade med en kram och pratade som att allt var som vanligt. Vi satte oss på en bänk för att prata. Han sa att han inte kan ha någon flickvän just nu men när jag frågade om han skulle vilja dejta så sa han att det ville han nog. Han sa en massa saker som gjorde mig så ledsen, till exempel att han hade saknat saker från vår första tid tillsammans som att jag var stolt över honom och han tyckte att det blivit så ytligt. Detta gjorde mig ledsen eftersom jag varit så himla engagerad i honom och verkligen visat honom hur stolt jag är och hur mycket jag stöttar honom i det han gör eller vill göra. Det är ju även jag som försökt hitta tillbaka till det djupa i relationen genom att föreslå att vi ska sitta och snacka eller anordna mysiga, romantiska kvällar med tex ost och vin för att prata med varandra. Då har han alltid velat titta på film. När vi går och fikar vill han alltid gå direkt efter att vi ätit klart. Nu såg han på facebook att jag skulle baka kanelbullar med min granne och vi pratade och han frågade varför jag aldrig gjort sånt med honom. "Jamen," sa jag, "jag har ju velat göra det och vi hade ju bestämt att vi skulle baka surdegsbröd och macaroner i höst!" Jag pratade med honom lite nu i eftermiddags för jag fick känslan av att han inte var så ledsen över detta. Frågade honom om hans känslor var definitivt borta, och det trodde han att de var.

Jag känner mig så himla nere nu. Dels för att jag länge misstänkt att han inte känt samma sak för mig längre men jag har ju alltid trott honom när han sagt att han älskar mig jättemycket och så vidare. Att han hållt om mig och sagt att detta löser sig för vi älskar varandra. Men det har ju varit lögn, de senaste månaderna har ju varit lögn! Jag är 24 och detta var mitt första förhållande. Jag har alltid fått kämpa mot känslan att inte duga, inte räcka till för någon och har aldrig trott att det skulle finnas någon som kunde älska mig, att jag var omöjlig för en man att älska. Så träffar jag honom ungefär ett halvår efter att jag börjat träffa en professionell och jag har börjat känna mig starkare. Och nu får jag det här i ansiktet. Hur mycket jag än var där för honom, hur mycket jag än försökte stötta honom, visa hur stolt jag var, hita på saker för oss att göra, fråga honom om vad han ville, uppmuntra honom att fullfölja sina drömmar, få oss båda att känna en samhörighet med varandra på ett djupare plan. Det känns som att trots att jag försökt ge honom allt han behövt och trots allt jag försökt för detta förhållandet så var jag inte tillräcklig. Det var inte tillräckligt för att han skulle fortsätta att älska mig i mer än ett år. För även om vi varit ihop i ett år och fyra månader så har hans känslor liksom tett sig annorlunda den senaste tiden, inte bara månaden utan månaderna. Om inte han kunde älska mig trots att jag gjorde allt för honom och lät honom vara när han behövde det, hur ska då någon älska mig? Jag har nog aldrig känt mig såhär dum och otillräcklig.

#46 Bara för att en person inte älskar dig, betyder det inte att ingen annan gör det eller komemr göra det, Han var en fegis som inte sa hur det var. Som sagt är det inte dig det är fel på. Självklart kommer du hitta någon annan, som känner det den ska känna för dig.

Bra att han är ärlig till slut men trist att han ndå på något sätt lägger skulden för ert uppbrott på dig- inte på honom och det faktum att det var HANS känslor som tog slut :/ Bra att ni kan vara "tjenis" med varandra, men tillåt honom inte att såra dig. Mår du  dåligt när ni ses såförsök att undvika honom.

Tyvärr, även om "han iallafall inte slog dig" så var han på sitt sätt ett litet rötägg och nästa kille behöver inte alls vara lika svår och omedgörlig. Ni två passade inte ihop och det är inte ditt fel. Han verkar gå vidare, det kan du också! När du är redo och vill.

Tack alla! Hatar bara att det känns som att jag förstörde allt för mig själv till slut, hoppas snart att jag kan få lite distans till detta och sluta anklaga mig själv så mycket.

Inte då :) Du har hela livet och nya förälskelser framför dig så känn inte så! :) Det du känner nu går över. Att göra slut är ju nästan som att någon dör- man förlorar någon från sitt liv, sin sfär och man känner både sorg och saknad och det är fullkomligt naturligt. Om några veckor eller månader kommer det att känns bättre, kanske du blir kär eller helt enkelt hittar ett sätt att trivas med situationen. Men det finns ett ljus i tunneln. Detta är bättre i längden för dig än att spendera dina bästa år på en relation där killen inte längre känner samma sak för dig.

En förlorad kärlek är inte den sista kärleken man kommer att ha i sitt liv och nästa kärlek blir bättre.

Senaste nytt: vi råkade ses idag och det slutade med att vi pratade. Han fick det till slut att låta som att de senaste månaderna bara varit lögn och att han vid flera tillfällen innan han flyttade hemifrån i början av maj tänkt när han varit arg att "jag har ju i alla fall någonstans att vara". Jag känner mig så lurad. Jag har trott att det vi hade var starkt, stark kärlek och att det var därför det höll. Och så var han med mig för att ha någonstans att vara när hans föräldrar blev jobbiga:( usch, så inte nog med att jag är ledsen över att vara ensam och att inte kunna ha min pojkvän här något mer, jag känner mig dessutom… jag vet inte. Idag fick han mig att låta som att jag var en riktigt dålig person. Sa att jag var för snäll och lätt att gå rakt över fastän det egentligen inte varit hans mening. Men tydligen, när jag väl satte gränser som "jag vill inte svälja" så tyckte han att det var dåligt och han respekterade inte det och tyckte att om jag älskar honom så sväljer jag (vilket jag aldrig har gjort). Säger man ens såhär när man är arg på någon som man har känslor för? Något han säger att han dessutom har. Något som också skrämmer mig är att han verkar ha blivit lika destruktiv nu som han var innan vi träffades. Tillsammans med mig tycker jag ändå han har haft det bra, även om det blivit mycket bråk om att han ibland varit dålig på att höra av sig eller för att han inte lyssnat så bra på mig när jag behövt prata. Vi har haft en hel del duster, och jag ska inte säga att jag på något sätt är en oskyldig ängel när det kommer till det. Men tillsammans med mig har han aldrig varit destruktiv. Och nu var jag tydligen bara någon jävla substitutmamma och någon som man i alla fall kunde ligga med. Usch! Just nu känns det som att den tilliten jag hade för killar är borta. Hur ska jag kunna lita på att någon kommer att vilja vara med mig på riktigt? Trots de fel och brister jag må ha?  Hoppas vi inte ses på länge:(

Många omogna människor säger elaka saker efter ett uppbrott för att få överhanden. Det betyder inte att de har rätt. De har blivit sårade och sårar medvetet tillbaka. En person man varit tillsammans med vet dessutom vart de ska trycka för att göra som mest illa. Men, det betyder inte att alla människor är så.

Svälja och älska, ja det visar ju bara hur omogen han är. Hur kan han som säger att han älskar dig vilja tvinga dig till ngt så äckligt som du inte vill göra? Är det att älska? Nej.

Han visar tydligt hur omogen han är på alla sätt. Låt inte det förstöra din tro på kärleken.

Ett litet exempel på hur tillit kan återvinnas. Min kille och jag sa många många elaka saker till varandra då vi gjorde slut för 2,5 år sedan. Herregud vad jag grät och vad sjukt ont hans ord gjorde. Men, nu är vi tillsammans igen och lyckligare än någonsin. Genom kommunikation föds tillit, oavsett vad man varit med om innan.

Och… om han är destruktiv, det är inte din sak att rädda honom. Det kan bara han själv göra.

oj, vet inte var jag ska börja…så much to say, so little time!

Vi börjar med

"Idag fick han mig att låta som att jag var en riktigt dålig person."

Det är fint att ni kan prata och vara vänner, bra att reda ut varför man jorde slut men det bästa är faktiskt att ävnta med det tills ni kommit över varandra och fått avstånd. När man just gjort slut så är det VÄLDIGT lätt att man är elak och säger saker man faktiskt inte menar/skulle säga normalt. Du borde undvika honom, speciellt om han har dessa tendenser. Min närmaste vän är ett ex åt mig- han är den bästa och närmaste vännen ajg har i mitt liv utöver min familj och pojkvän- men han var RIKTIGT elak när vi gjort slut! :/ Riktigt riktigt elak och min självkänsla försvann och tog lång tid att bygga upp igen. Menar att även om perosnen är någon som du älskat, någon som säger sig bry sig om dig- så är det mycket för er båda, känslor osv som spelar in. Så sluta lyssna på honom och gå vidare. Det viktigaste att reda ut är att det är slut, och varför. Ni passade inte ihop- det tog inte slut för att du inte sväljer hans sperma osv.

Appropå den kommentaren "älskar du mig så sväljer du" så är han ute på hal is. Det där är ett sätt att mästra dig,att med skuld och "kärlek" styra dina handlingar och du ska ALDRIG göra något du inte vill baserat på sådana krav; "Gör du inte detta så älskar du mig inte". Förvisso visas kärlek med handlingar men där försökte han bara utnytja dig och ge dig skuldkänslor om du sa nej.

man kan vänd frågan; om han älskade dig, varför vill han då att du ska göra något du tycker är äckligt eller obehagligt? Låter som att du lbivit av med en omogen idiot. Ja, vvar försiktigt när du dejtar en ny kille- inte för att killar inte är att lita på generellt-utan för att vi ofta har ett mönster i hurdan partner vi söker efter- så du inte faller för en tönt som ditt ex :( Sök en man som är vänlig, lyhörd, respektfull och älskar dig!

När killen börjar pressa på om sex, sex du inte vill ha- och blanda in kärlek i sammanhanget så är det en ringklocka…då hadlar förmodligen inte ert förhållande speciellt mycket om ömsesidig respekt och kärlek.

Håller med Sarah i #53. Han visar verkligen hur omogen han är!

Varför pratar du med honom över huvud taget?
Varför låter du honom använda dig som dörrmatta gång på gång? 
Varför låter du honom trycka ner dig och dina känslor och förlöjliga dig och dina tankar?

Du har varit den perfekta partnern för honom, en tjej som han kan förtrycka och regera över utan att bry sig. Som alltid ställer upp fast du bara får skit tillbaka för att du är en känslig människa som föll för en skitstövel.
Och nu när du inte finns kvar så använder han det enda som funkade när ni var tillsammans, hot, hån och nedvärdering för att han ska må bättre över sig själv och känna att han minsann är någon. Hans tankar är det enda som spelar roll i hans egocentrerade universum.

Det är inte dig det är fel på, utan det är honom.  Skaffa en riktig man istället för en omogen liten pojke. En riktig man vet hur man behandlar en kvinna, och visar respekt, hänsyn och samarbete i förhållandet.

Vet faktiskt inte varför jag pratar med honom än. Hittade några av hans saker igår som jag inte ens visste att jag hade, däribland en fin jacka, så jag åkte och lämnade dem till honom. Märkte att han inte mådde alls bra och är precis sådär destruktiv som han var innan vi träffades. Det skrämde mig, jag bryr ju mig fortfarande jättemycket om honom och vill att han ska må bra. Han har inga vänner alls som han umgås med mer än i skolan. Så jag ringde honom sedan för att liksom säga att om han behöver prata eller om han behöver någon gång så kan vi typ gå en promenad eller något, jag vill inte att han ska isolera sig igen.

Det samtalet slutade med att han uttryckligen sa "Grattis, du är den enda personen någonsin som lyckats bryta ner mig mentalt". Jag blev så ledsen och upprörd över detta att jag fick en panikångestattack, har bara haft det en gång innan och det var två år sedan och sedan dess har jag fått hjälp och mått bättre - sedan träffade jag honom.

Jag förstår att vi haft det jobbigt nu på slutet. Jag har ringt honom och varit ledsen många gånger över vårt förhållande eftersom han lämnat tillbaka nycklar eller velat ha min nyckel utan att ge mig sin, eftersom han ville umgås mindre och mindre och eftersom han slutligen bara visade att han struntade i mig och hur jag har det. En enda gång under vårt förhållande kom jag hem till honom mitt i natten och var ledsen över att han varit så elak och nonchalant. Jag inser själv att ok, det bästa hade väl varit att inte ringa och vara ledsen och inte åka hem till honom den natten. Dumma saker som jag gjorde, men när han slutade bry sig och sa taskiga saker blev det tyvärr så att jag kunde bli så arg eller ledsen att jag ringde. Jag vet inte. Ringde ganska mycket en period när vi hade det dåligt och ville liksom försöka göra saker bra igen och jag borde agerat på ett annat sätt. Kan sådant ha brutit ned honom? Annars har jag alltid lyssnat på honom, peppat och stöttat honom, sagt fina och snälla saker.Tvärtom har han inte visat respekt gentemot mitt hem eller mina saker (och sedan blivit sur när jag bett honom städa efter sig eller vara försiktig), många gånger när jag sagt att jag behöver prata har det alltid gått till den gränsen att det liksom rinner över och jag blivit panikledsen innan han ens fattat att han ska lyssna.

Jag inser att detta förhållandet inte alls varit bra för mig. Fastän det var så fantastiskt i början och fastän vi även efter det haft en hel del fina stunder. Han har haft det väldigt tufft i sitt liv och under vår tid tillsammans har han många gånger sagt att jag är det bästa som hänt honom och att ingen har förstått honom eller funnits för honom på det sätt jag gjort. Förutom nu de sista två månaderna (inklusive nu när vi brutit upp). Jag står inte ut med tanken att han tycker att jag är den personen under hela hans liv som fått honom att må sämre än han någonsin gjort innan, att jag skulle ha brutit ner hans mentala hälsa när jagnästan alltid bara värnat om honom, brytt mig och tagit hand om honom när han behövt. Jag är rädd för att jag är en dålig person.

Jag antar att jag borde säga upp kontakten helt med honom? Egentligen skulle jag vilja fråga honom om han verkligen menade det, och vad jag gjort för fel som fått honom att må så dåligt i sådana fall. Jag ville alltid bara vara något positivt i hans liv och jag vill inte skylla ifrån mig, men jag blev bara så jäkla galen av att han aldrig lyssnade på vad jag sa eller kände, att han dessutom bara blev arg på mig när jag var ledsen över något. Fas det bästa vore väl att bara cut him off, utan att säga eller skriva ett ord till till honom…

#57 Han säger ju saker bar för att såra dig. Du ska inte ta åt dig. Så ja, jag tycker du ska bryta HELT! Bort med honom ur ditt liv!

Du måste ju inse själv att han bara slänger ur sig skit.

Ta från oss med erfarenhet : Cut him off, cut hihm clean off! :)

Det är naturligt det ni båda går igenom. Men inse att du också söker orsker att få vara där, att känna dig behövd osv- men just nu kan du inte hjälpa honom. Blir han destruktiv så är det inte ditt problem att lösa just nu- just nu ska du själv landa på fötterna och orka resa dig.

Han måste också landa på fötterna- och hitta vägen dit- utan dej. Det är så vi utvecklas, lär oss och växer.

Så fpkusera på ditt, ring honom inte, anklaga honom inte, bry dig inte om, fråga inte andra om honom, ring inte osv osv. Låt honom inte såra dig och ta inte på dig skulden, man är två om ett förhållande- både de bra och de dåliga sakerna.

Jag hoppas verkligen att det mest var för att såra mig och inte för att det låg så mycket sanning bakom i alla fall. Men nu tar jag ert word for it, nu är han tex borta från facebook och jag vill inte låta honom komma åt mig mer.

Han har ju verkligen tryckt på de svagaste punkterna hos mig, och jag inser det på ett sätt, att han bara säger saker för att såra mig och för att han är så förbannad just nu. Det är bara tufft eftersom jag innan jag träffade honom fick jobba så hårt på min självkänsla för att sluta känna mig som en dålig person. Det känns som att det arbetet liksom smulades sönder under tiden jag var med honom och det han säger nu sätter sig liksom direkt där det inte ska sitta.

Ska försöka shake it off och har tack och lov en massa saker inplanerade så attjag förhoppningsvis inte tänker på det:)

Säger folk sådant till en så säger man du har fel, du har gjort det hjär själv och sen försvinner man ur den personens liv för gott. Uatn dåligt samvete. Han har ju lyckats bryta ner dig, grattis till honom?