För det första är det bra att prata med dom om hur du känner det tror jag.
Hur man kommer över det vet jag inte, tror det går över med tiden. Och deras öde är inte ert! Det får du aldrig glömma.

Försök tänka på att dom har det bättre nu som skilda. Att det var bättre så här för att dom ska må bra.

Självklart blir inte framtiden som du tänkt med "mormor och morfar", men är det verkligen så viktigt att det är tillsammans och inte var för sig? Nu kommer dina barn få "dubbelt upp" med uppmärksamhet.

Förstår det härmed högtider, och där har jag inga tips. Är dom fortfarande vänner? Känner nämligen skilda som fortfarande firar jul tillsammans för barnens skull.

De är någorlunda bra vänner, men några högtider kommer vi nog aldrig mer att fira, möjligtvis någon födelsedag.

Jag inser ju att det är bättre att de är skilda, annars hade de inte skilt sig. Men det är jobbigt änå. Alla mina tankar kring skilsmässan är dumma och irrationella, jag vet det men ändå finns de där.

Jo alltså du behöver se dina föräldrar som vuxna människor med ett eget liv, och hur du känner har egentligen ingen betydelse anser jag. Du är inget barn utan en vuxen människa med ett eget liv. Har du funderat på att prata med en kurator eller liknande om dina känslor?

Visst kan man sörja att en trygghet man minns som barn är borta, men du har ju fortfarande båda dina föräldrar kvar, de är inte döda eller sjuka. De har bara valt att gå separata vägar för att hitta sina egna vägar. Förändring är inte alltid av ondo. 
De kommer inte att älska sina barn mindre, och de kommer inte älska eventuella barnbarn mindre heller bara för att de inte är tillsammans.

Tänk logiskt, skulle det vara bättre om de var tillsammans men var olyckliga? Skulle du tycka det var trevligare att fira högtider med dina föräldrar om de är tillsammans men bråkar och är olyckliga? Skulle du själv vara tillsammans med din sambo om du inte älskade honom längre?

Mina färäldrar har gjort samma sak och ja, det suger att minnen och hemmet där man vuxit upp inte finns kvar. Men de skilde sig av en anlending förstår inte vad du har att vara så arg eller osäker på? Blir du arg ch osäker och jämför din relation med dina vänners förhållanden också? Du ÄR ju inte dina föräldrar så låt det inte påverka din och din mans relation.

Du vet knappast om allt som skett mellan dina föräldrar- som ledde fram till skilsmässan. Som barn, även som vuxna barn, så försöker föräldrar skydda en från sådant- så det som verkade så plötsligt eller "något så lyckligt gick så åt helvete" var kanske aldrig det man trodde. Men du VET väl vad du och din man har tillsammans? Så sluta oroa dig för att din framtid ska bli densamma som dina föräldrar. De är vuxna och gjort ett val. De är fortfarande "mormor och morfar" även om de inte bor ihop så kommer barne att ha minst lika stor glädje av dem! :) Det lovar jag dig. Min mormor hade en "gubbe" som hon bodde med under många år som var som en extra-morfar för hennes barnbarn…

NÄr folk skiljer sig brukar det bara inebära att fmailjen blir större, se det inte som en förlust! :) Så länge detta gjort dem lyckliga så försök fokusera dig på det- att de kom till den insikten att levva lyckliga åtskilda, en möjlighet att finna kärleken igen.Jag kunde inte annat än bli glad när jag märkte den stora skillnaden på mina föräldrar- när de hittade ny kärlek och blev _lyckliga_, först då förstod man i vilket jobbigt vakuum de levt hela den där tiden när de försökt upprätthålla "familjen" för sina barn, släkt och vänner.

Beror denna ilksa och sorg på egna problem i fmailjelivet? Var kommer annars denna rädsla från?

Man kanske inte "kommer över", man kanske accepterar och lär sig leva med den nya verkligheten.  Oavsett om det är en separation eller t.ex. en närstående som dör, så kan det nog ta ett tag och kräva lite energi att acceptera att sånt som "trodde skulle vra likadant för alltid" det inte är det.  Att livet förändras det kan man vara helt säker på.

Att dina föräldrar separerat är ju inget du kan påverka. Men din egen relation kan du påverka. Kanske kan hjälpa att du lägger din energi på att utveckla och "gödsla" din egen relation.

Det är väldigt många som inte hälsar på "mormor och morfar" utan på mormor eller morfar. Det är inget om försämrer dina framtida barns möjlighet att ha en fin relation med sin mormor eller morfar.

Som sagt vet jag att tankarna jag har är irrationella och det är inte så att jag önskar att de hade fortsatt leva tillsammans och vara olyckliga, snarare hade jag önskat att det hade hänt tidigare.

Jag vet anledningen till skillsmässan också, tyvärr. Mycket tråkiga omständigheter runt den som inte gör saken bättre.

Jag hade önskat råd från någon som upplevt något liknande och kommit över det.

Mina föräldrar skiljde sig då jag ar vuxen och jag har kommit över det. Vet inte vilka omständigheterna är just runt dina föräldrar- men vi firade jul etc innan dess. Jag kände ingen ilska över att mina föräldrar gick vidre- däremot en viss ilska när min far skaffade en ny kvinna kort där efter. DET var hemskt och jag sade faktiskt upp kontakten en kort tid tills jag kom till insikt så att jag förmådde att fortsätta kontakten. Det var inte tt han fann någon ny att dela livet med, det var andra omstädnigheter som jag och andra runt mig, hade svårt att acceptera.

Eftersom det du känner är irrationellt och du vet om det så är det ju något du behöver tid att förlika dig med. Detta har pågått ett år eller så, klart det tar tid att "läka" även för er runt om. Bilden av er familj har ju förändrats, även om "familjen" finns kvar.

Mina föräldra skiljde sig när jag var 2 år så det har jag inte haft några problem med. Ang högtider så har vi alltid firat jul tre gånger varje år. En gång hos mamma och en hos pappa och en hos farmor/farfar. Ibland firade vi två gånger, mamma och sen pappa/farmor/farfar. När jag träffade min sambo tyckte han att det lät väldigt jobbigt, han var van vid en julafton per år men han fick snabbt vänja sig. Min farmor och farfar är borta sen några år men vi firar tre gånger ändå, hos mamma och hennes sambo, hos pappa och hans sambo och med min sambos föräldrar. Ganska trevligt faktiskt. Man vänjer sig. Tänk om alla dessa skulle klämmas in på samma ställe! Mina föräldrars respektives barn och deras respektive! Nej tack, skönt och kul att fira flera gånger!