Svårt det där.
Men din dotter är vuxen och antingen får man acceptera hennes val, eller så blir det ju som det blev.

Att han kan vara död när barnet är 20, ja det är ju sant. Han kan också leva till han är 100 år. Det finns heller inget som säger att din dotter lever längre än vad han gör. Så det är lite fel att tänka så.

Det viktiga är att dom har kärlek för varandra, och att barnet kommer få en kärleksfull uppväxt.

Du kanske ska skriva brev till henne och be om ursäkt?

Tycker själv också att det är en alldeles för stor åldersskillnad, men man måste välja. Svälja det och ha kontakt med sitt barn, eller inte.

Lycka till.

Ja självklart kan hon omkomma i en trafikolycka eller vad som helst. Men man förutsätter ju att en 20-åring har bra många år längre kvar att leva än en 55-åring.

Är det skäl nog att inte ha ngn kontakt med sin egen dotter?

Nej det är inte vi som brutit kontakten med dem. Det är de som vägrar tala med oss sedan jag sagt att hon borde göra abort och inte skaffa barn med en så gammal man.

Jag håller med Hera och försöker att tänka mig in i situationen. Från hans sida kan jag också tycka att det är oansvarigt men kärleken är blind. Det är ju inte så att han har förgripigt sig på din dotter utan hon verkar ju vara glad för det kommande barnet.

Jag hade gjort vad som stod i min makt för att få tillbaka min dotter. Det är hennes val och hennes liv och det får du nog acceptera om ni någonsin ska få en relation igen.

Han har det kanske också struligt med att få sina barn att acceptera detta, vem vet.

Tänk så här, det är ju inget farligt din dotter gjort, inget missbruk, inget kriminellt, inget ont. Hon har bara brutit mot gängse regler och normer en aning. Är det värt att förlora hennes kärlek för det?

#4 Och det är ju fullt förståeligt, att hon inte vill ha kontakt med en mamma som inte vill stötta henne i hennes kanske lyckligaste tid.

Så indirekt är det du som gjort valet.

Han är inte 10 eller ens 20 år äldre, nej 35. Jag har ständigt ont i magen och undrar hur det ska gå för henne. I längden tror jag inte man kan hålla ihop ett förhållande som deras. De är ju i så totalt olika faser i livet. En 20-åring hinner förändras så mycket bara på 10 år

Har ni ingen som helst förståelse att jag reagerat som jag gjort? Då var det väl ett misstag att skriva in här. Jag tyckte ni verkat kloka i tidigare trådar.

Förståelse har vi jo. Vilket du kan läsa också.
Är vi inte kloka nu, för att vi tycker du ska stötta din dotter? Tycker snarare att det är väldigt klokt att lägga sina egna känslor åt sidan i en så viktig tid i ens dotters liv.

Vad är du rädd för? Att det tar slut? Det är vanligt även i förhållanden där man är lika gammla. Jorden går inte under, inte ens med barn med i bilden.

Det FINNS förhållanden med lika stor ålderskillnad som hållt. Förklara vad du är rädd för, försöker förstå.

Sen är det ju så när man skriver att man inte alltid får medhåll, är det bara därför man skriver, för att folk ska hålla med, så skriver man av fel anledning.

Tycker du att det var ett misstag att skriva här så får jag beklaga. Men ibland är sanningen kanske inte den man vill höra.

Jag har en son på 26 så jag försöker fundera på hur jag skulle reagera och precis som jag skrev så tycker jag att det är oansvarigt av mannen men det är en annan fråga.

Frågan är ju att du har genom ditt agerande förlorat kontakten med din dotter och det är det jag försöker sätta mig in i.

Jag tror heller inte att deras förhållande kanske håller i längden men det är ju inte heller frågan. Hon kunde lika gärna ha träffat en yngre kille och det hade tagit slut.

Min kärlek till min son är större än allt annat och hur illa hans val än är i livet enligt mig så älskar jag ju honom så jag hade nog försökt att acceptera detta för att inte förlora honom.

Visst förstår jag din reaktion men den går att rätta till och det tycker jag du ska göra för allas bästa.

Tycker du vi verkar vara "okloka" eller dumma så är det kanske inte så konstigt att din dotter tagit avstånd heller om du inte ens kan diskutera på ett forum där man ger råd.

Jag kunde inte känna glädje när de berättade att de skulle ha barn. Visst var det så, och det var väl fel av mig att inte åtminstone försöka se glad ut men jag fick bara en klump i magen och blev bara alldeles tyst först och tankarna bara snurrade.Jag började inte gorma och skrika, jag sa nog inget alls vad jag minns

Dagen efter när jag träffade min dotter ensam pratade vi och jag sa att det vore klokast att göra abort och vänta med barn tills hon är riktigt säker på vem hon vill dela livet med. Säkert fel av mig att säga så också, men det var vad jag sa.

Sedan vill hon inte ha mer kontakt, slänger på luren eller svarar inte, öppnar inte dörren och svarar inte på mail. Detta var 3 månader sedan

Kan du inte som Hera skrev försöka med ett hederligt brev.

Framför allt tror jag att det är viktigt att visa att du inte ger dig eller ger upp. Skriv om och om igen hur du känner.

Jag önskar dig verkligen lycka till och förstår att du mår dåligt.

Tycker inte att det är jättestor anledning att oroa dig för din dotter och hur det ska gå för henne. Ska man vara krass så är hon inte den första, och garanterat inte den sista som får barn med en man hon kanske inte kommer leva med resten av livet eller med en man som kanske inte kommer att finnas kvar i barnets liv i jättemånga år. Alla dessa Kvinnor som uppfostrar sina barn utan pappan klarar det utmärkt och det finns ingen anledning att inte din dotter ska vara en av dem. Hon är lycklig nu så gläds med henne. Att föreslå en abort för att mannen är äldre trots att de varit tillsammans i flera år är i mina ögon väldigt oförskämt, även om jag kan förstå känslan du hade, men att inte stötta henne i detta och på så sätt ta avstånd till ditt barnbarn och din dotter, det tycker jag är illa. Hon har bara gjort det de flesta vill, blivit kär och ha en familj.

Min moster, mammas lillasyster träffade och giftade sig med en man som var just 35 år äldre än henne, hon var ca 25 när dom gifte sig. Det var verkligen kärlek.  Han dog 12 år senare, mycket plötsligt.  Men dom hade 12 år med mycket kärlek och många gemensamma upplevelser och hon pratar alltid om honom med mycket värme.  Sen träffade hon nya män.  Det är ju inte längre så som det var för 100 år sedan att när man träffat en man eller kvinna så är det den man ska leva med livet ut och inga andra.  Flertalet relationer slutar tidigre än då, många slutar innan 10 år gått, även relationer med barn.

Jag kan förstå att du tycker det blir extra jobbigt när de även ska ha barn, eftersom ett barn ju binder ihop två människor "för alltid" och det blir inte alls lika lätt att bara "gå vidare" om de utvecklas isär.

Men verkligehten är den verkligheten är. Du kan inte trolla bort barnet eller gita bort henne med någon annan. Om du vil ha kvar en bra kontakt med dottern har du bara ett val, nämligen att acceptera och finnas till som stöd.  Kan du välja att flytta fokus till det som är bra?  Är hon glad o lycklig? Är han trevlig snäll?

Jag kan absolut förstå hur du tänker och jag hade gort exakt samma sak. Min dotter bor ihop med en 20 år äldre man och detta har jag svårt att acceptera. Tack och lov har de inte fått för sig att skaffa barn och jag hoppas verkligen att så inte blir fallet. Sälvklart skulle jag göra allt jag kan att få henne göra en abort isåfall

Lycka till. Hoppas din dotter tar sitt förnuft till fånga

Ärligt talat…om det finns kärlek och ömhet i ett förhållande, spelar åldern någon roll då?

Har en förälder rätt att lägga sig i ett vuxet barns val när det gäller kärlek och val av livskamrat?

Själv far till fyra, vilka har sin fulla rätt att leva sina liv som de vill…

#14 "Tack och lov har de inte fått för sig att skaffa barn och jag hoppas verkligen att så inte blir fallet. Sälvklart skulle jag göra allt jag kan att få henne göra en abort isåfall"

Jag tycker det är sorgligt att läsa sådant. Är det så viktigt att du ska få bestämma, att du är villig att stöta bort din dotter? För att hon hittat kärleken i en äldre man? Herregud. Tur min mamma tänker längre än så.
Jag hade aldrig accepterat att min egen mamma, som ska älska mig och stötta mig genom allt, hade svikit mig på det viset. Gjort ALLT för att få mig att göra abort då jag själv valt att skaffa barn med mannen jag älskar…. Fruktansvärt fel.

Somliga verkar glömma bort att någon om är över 20 år faktiskt är en vuxen människa, en egen människa med en egen hjärna och känslor. En människa som är fullt kapabel till att bestämma över sig själv och handlingar.

Genom att gå in och försöka ändra på dess valen, dumförklarar ni era barn.

Man kan inte alltid gilla det någon man tycker om gör, men man får ju ha lite självkontroll och tänka på hur man framstår. Är man stärre än sitt eget ego?
Är dina känslor det viktiga i en sån här situation, eller är det faktiskt ditt barns? Valet är enkelt för många.

jag är 23, och lever iofs inte ihop med en äldre kille, men ändå en kille. om jag skulle bli gravid nu skulle det nog inte mötas med hurrarop direkt, både på grund av att jag inte är speciellt gammal, att det är lite fram och tillbaks på jobbet vilket mamma är väl insatt i eftersom hon jobbar på samma arbetsplats och på grund av att min sambo har en visstidsanställning och antagligen ska börja plugga till våren. jag kan acceptera att en förälder kanske ifrågasätter, men jag blir både ledsen och arg när jag läser att det finns föräldrar som försöker påverka sina barn att göra abort. hade min mamma fösökt detta med mig kan jag tala om att jag också hade brutit… hade ni gjort samma sak med en arbetskollega? eller har man helt plötsligt rätten att lägga sig i en av de största saker som händer en människa bara för att man är förälder? har man rätten att uppmana en människa att ta bort sitt ofödda barn som man personen längtar efter och vill ha bara för att man tycker saker om den andra föräldern? hade det handlat om att tjejen lever i ett misshandelsförhållande, med en snubbe som tar droger eller beter sig allmänt illa, men här snackar vi om trevliga, artiga karlar vars enda brott är att de i era ögon är för gamla. och hur hade ni reagerat om era föräldrar, när ni själva var gravida, hade bett er göra abort för att den blivande pappan inte passar?

era tjejer lever i förhållanden med bra mycket bättre förutsättningar än många andra tjejer i det här landet. hur kan man då vara så egoistisk att man, för sin egen skull eller för att man anser sig veta bättre, ber en människa göra abort? då har man klampat över alla gränser som finns i mina ögon. nej, jag har full förståelse för tjejen som välje att bryta kontakten. det är vad jag själv hade gjort…

Ja i mitt fall är ju min svärson "bara" 20 år äldre än min dotter, men som i TS fall där en 53-åring träffar en 18 åring som hanvill leva med. Jag tycker att detta är gubbsjukt även om hon var myndig då de träffades. Herregud, han har barn som är äldre.

Sedan kan jag inte låta bli att fundera på flickan. Vad får en 18-åring att få känslor för en så gammal man som borde kännas som "gubbe" i hennes ögon. Jag har svårt att tro att det är äkta kärlek. Hellre  att hon söker någon slags fadersgestalt, någon trygghet som hon inte fått i sin uppväxt. Hur var hennes relation till sin egen pappa tex?

I min egen dotters fall kan jag konstatera att så var fallet. Hennes pappa och jag separerade då hon var 3 och han hittade en annan kvinna att bilda familj med. Sedan dess blev deras kontakt allt glesare. Jag fick tjata, tjata och åter tjata att han skulle ta sitt ansvar och träffa sin dotter regelbundet men tillslut rann det ändå ut i sanden. Iallafall så levde jag sedan ensam ända till hon fyllde 18. Självklart har hon saknat sin pappa och jag tror att hon nu kompenserar det genom att skaffa sig en äldre man att leva med

Själv är jag tillsammans med en 12 år äldre man, trots finfin kontakt med farsgubben hela min uppväxt. Alla som dras till äldre män gör inte det pga freudianska orsaker…

Visst, det är en mer extrem åldersskillnad som tråden handlar om. Men jag har svårt för alla kommentarer om gubbsjuka, tjat om abort och att något verkar felas tösen. Om jag förstått trådskaparens inlägg rätt så är de faktiskt lyckliga, och det måste väl ändå vara det viktigaste? Varför måste det vara något fel bara för att det är sån stor åldersskillnad?

Däremot tycker jag personligen inte att det är lämpligt att skaffa barn när man är varesig så ung eller gammal, men det är min åsikt och jag ger mig fanken på att det finns mängder av lyckliga familjer trots föräldrarnas unga/äldre ålder.

Problemets kärna kanske inte är just det med ålderskillnaden på mannen, utan mer som #15 är inne på att acceptera att ens barn är vuxet och låta det leva sitt liv på sitt sätt. Ge släpp.

Inte konstigt att det kan vara svårt att bara ge släpp, för man har ju älskat detta barn så mycket i alla år och haft ansvaret och vill det så väl. Och fram till 18 bestämmer man ju en hel del över denna andra människa och kan påverka ganska mycket vad dendär andra männskan får göra och inte.  Jag tror även man (vissa) kan påverka en del på ett positivt sätt senare i livet, framförallt om man klarar att göra om mamma-barn relationen till en jämbördig relation med ömsesidig respekt, mer som kompisar, där man har förtroende för varandra och vill höra varandras åsikter/ kan fråga varandra.

Min äldsta dotter är 17 och jag hoppas verkligen jag blir bättre på att ge släpp än mina föräldrar var.  Jag var mer eller mindre tvungen att flytta långt bort och ha en ganska ytlig kontakt för att få chans att leva mitt liv på mitt sätt.

Jag förstår dig fullt ut iaf!

Nu är jag av den åsikten att jag anser att skaffa barn efter 55 är väldigt egoistiskt. Att skaffa barn är alltid ett egoistiskt val såklart, men att göra det när man vet att barnet troligen kommer att vara max 20-30 innan man vandrar vidare… nej, jag tycker inte det är schysst alls.

Jag skulle aldrig råda någon att ge upp resten av sitt liv för kärleken. Hon borde fortfarande vara smart nog för att planera inför framtiden: Skaffa sig en utbildning, uppfylla drömmar och vara ung! Det betyder inte att de inte kan vara tillsammans, men hon ska inte behöva missa sitt liv för hans skull.

Tyvärr så finns det nog inte så mycket du kan göra åt situationen. Försök ABSOLUT INTE (som någon snackade om) att tvinga din dotter till abort eller liknande.

Jag tror att det är lätt att vara accepterande i teorin, men när en gammal gubbe står där med armen om ens gravida dotter så kan jag föreställa mig att det är en lite större utmaning…

Tack för alla tips och synpunkter. Tyvärr verkar det inte vara mer att göra nu. Vi fick precis svar på brevet vi åkte förbi och lämnade direkt i deras brevlåda igår för att vara säkra på att det kom fram.

Via mail hade hon/de skrivit: "Ni är inte längre en del av vårt liv. Hör inte av er mer!"

Kan ju inte bli mer tydligt. Blir antagligen bara värre om jag fortsätter ringa och gråta, skriva, ringa på därren osv. Jag vill inte vara den jobbiga tjatiga morsan så att jag ställer till så att vår relation blir ännu mer infekterad. Väldigt tragiskt, men jag inser att vi måste försöka glömma vårt enda barn och leva vidare utan henne. Fattar inte hur det ska gå till, men det måste ju gå.

#23 Se till att hon vet att hon alltid kan komma hem igen. Annars så kanske hon stannar med honom trots att hon egentligen inte vill, bara för att hon inte har någonstans att ta vägen.

Oavsett hur mycket du ogillar gubben i fråga så måste kärleken till ditt barn och ditt barnbarn vara starkare.

En aspekt som jag inte tror någon tagit upp: Detta kan vara hennes sätt att frigöra sig från sina föräldrar. Det slog mig genast när jag läst inlägg nr 23. Att göra något så radikalt, som hon troligen insåg skulle chocka er djupt, kan vara hennes sätt att bestämt diktera Detta är MITT liv.

Jag tror inte att hon menar ett definitivt avsked. Men jag tror hon menar adjö för en tid. Kanske kan det ha varit extra svårt för henne att frigöra sig i och med att hon verkar vara ert enda barn. Kanske behövde hon ta till något drastiskt. Nu spekulerar jag, men jag misstänker att det här ligger i botten.

Känner till viss del igen mig. Jag är en dotter som sagt adjö till min mor, visserligen i långt senare år, och av helt andra skäl, och inte heller det för evigt, men tills dess att jag orkar ha kontakt igen!

Som förälder måste man vänta helt enkelt. Inte tränga sig på.

Fortsätt för all del att sänd henne födelsedagshälsningar och julkort och namnsdagskort. Jag vet att ni sörjer men hon är fortfarande så ung och hon hinner ändra sig än.

Birgith; ge inte upp! Håller tummarna!

Att glömma sitt barn kan man ju inte!  Och det tycker jag definitivt inte ni ska försöka. Men stå ut med att hon behöver vara utan er ett tag.  Hon befinner sig antagligen i en tämligen kraftig känslostorm just nu, för det är ju ingen liten lätt sak att frånsäga sig sina föräldrar så som hon gjort i det mailet. Förhoppningsvis bedarrar stormen förr eller senare så ni kan få ett bättre relation igen.

Om jag hade varit din dotter så tror jag att jag (när stormen lagt sig lite) hade velat höra en ursäkt från min mamma, där hon gör klart att hon vet att det var fel av henne att försöka tala om för mig vad jag skulle göra somom jag fortfarande var ett barn som skulle uppfostras och att hon lovar mig att framöver acceptera och respektera att jag nu är vuxen och lever mitt liv som jag vill. Och att hon jättegärna vill vara mormor för lilla barnet som är på väg och bidra med det hon kan för att allt ska bli så bra som möjligt.

Nej glömma henne gör vi förstås inte, det var fel ordval, men glömma att vi kommer få ha kontakt med henne (åtminstone inte i nuläget)

I brevet skrev jag ju och bad om ursäkt för vad jag sagt och bad henne ringa. Då skrev hon det där på datorn. Så jag antar att det bara är att avvakta nu. Man kan inte tvinga någon att umgås bara för att man är släkt. Känns bara tråkigt inför julen. Har alltid tyckt att julen är en mysig högtid. Nu känns det bara jobbigt

Oj, ja det var en väldigt stor ålderskillnad. Jag förstår att ni reagerade. Jag är själv 18 och jag kan lova att mina föräldrar hade reagerat likadant (fast de skulle aldrig vara elaka!), om än inte värre.  Dock hade jag inte låtit det hindrat mig från att vara med den man jag älskar. Jag hade bara fortsatt och hoppats på att min familj nån gång accepterar det val jag gjort.

Nu är din dotter gravid med denna man och då är det ju så att han är en del av släkten. Antagligen trivs detta par väldigt bra ihop?  Släng inte ut några elaka ord, utan gör som du gjort, men var inte för "på" om hon inte vill. Tillslut lär hon höra av sig! :)

När du smält allt kan du ju säga att du nu ska försöka acceptera hennes val.  För det måste du nog om du vill ha kontakt med familjen.

Inte läst alla inlägg, men verkar han vettig/seriös?

Birgith …Jag förstår nog dig bättre än någon annan då jag själv har barn i samma ålder 19 och 30 samt att jag själv flyttade ihop med en en kille som var 23 när jag bara va 14 år..Har oxå haft ett 2årigt förhållande med en 22 år äldre man när jag var 25!

Att tycka att man inte ska kunna säga vad man tycker till sitt eget barn för att hon är vuxen nu är ett väldigt konstigt sätt att resonera på i mina ögon.Bara för att man passerat myndighetsgränsen är man inte på långa vägar vuxen/mogen och kan ta rationella beslut!

Ingen normal 20åring skaffar barn med en man som kan vara hennes morfar..Normala 20åringar tycker gamla män är äckliga.När man väljer någon som är äldre så är det väldigt ofta (inte alltid) ett substitut för något man saknat eller så har man något annat med sig i bagaget.Vi vet ju inte vilket i detta fallet .I mitt fall va det en frånvarande pappa.

Nått som din dotter kommer bli varse är..

A/Ingen i hennes egen ålder vill umgås för vem vill ha med en som kan vara deras morfar på fester!Hon kommer bli väldigt  ensam!

B/Man lever i helt olika tidsåldrar när det gäller musik/intressen/ utveckling  mm mm

C/ En äldre man har ofta  ingen ork .Varken sexuellt eller kroppsligt..är väldigt ofta soffpotatisar även om dom är vältränade.

D/ Om hon skippar sina vänner kommer hon sitta med en hög pensionärer om några år..hur kul är det om kärleken sinar.

Det jag tror är att hon har ingen aning om vad som väntar i framtiden..Hon kan bli änka hon kan bli sjuksyster åt nån som ska vårdas hemma etc etc…inom några år

Men jag lovar att hon kommer bli varse..

Din dotter kommer bli äldre och mycket klokare med tiden.Så bida din tid..Ditt barn barn kommer vilja träffa dig när det blir tillräckligt medveten om att den har en mormor…jag lovar !

Skulle jag varit ihop med den 22 år äldre killen idag hade han varit 74 år.Tilläggas kan att han ville ha barn..med det perspektivet så är jag glad att jag mognade!

Å andra sidan så lever man sällan ihop hela livet idag

kram till dig

Tack för era svar

#30 Jag kan väl inte komma på att min dotter skulle ha saknat något under sin uppväxt. Jag har hela tiden varit gift med hennes pappa och deras kontakt har varit bra, även om hon många gånger har stått mig närmare. Tex när hon var ledsen över något i skolan var det oftare hon kom till mig och pratade än sin pappa. Men vi har aldrig upplevt det som ett problem

abbis; jo tjena vad ditt inlägg var fyllt med förutfattade meningar!

A; vadå ingen kommer vilja umgås? Sedan jag blev vuxen har vi i vår umgängeskrets folk i ALLA åldrar.
Ingen blir utstött pga av ålder, utan snarare personlighet i sådana fall. Du kan knappast berätta hur hennes kompisar väljer. Och måste hon ALLTID umgås med sin man? Kan hon inte umgås på egen hand meed sina vänner plötsligt för att han är gammal?

B; Man behöver inte alls ha olika interessen eller musiksmak. Det har inget med ålder att göra. Det har med sinnet att göra.

C; Kanske snackar du om de du känner, för är man vältränad och 55 har man massor av ork. Gäller bara att hålla igång. Skrattretande att du skriver att dom ofta är soffpotatisar.

D; Varför skulle hon skippa sina kompisar? Åter igen, man umgås inte dygnet runt med sin partner.

"Din dotter kommer bli äldre och mycket klokare med tiden" Huh?? Är hennes val alltså oklokt nu, för att hon är ung? Nej snälla, ge tjejen lite credits. Det är inge  barnrumpa vi pratar om. Att vara 50 betyder knappast att man är klok! Och att vara 20 betyder inte att man är mindre intelligent.

Visst är erfarenhet bra, men man ska inte tro att det är allt!

Herregud.

Dom är inte förutfattade utan upplevda..skratta på du

Att det var/är så för dig, gör inte att du vet hur andra är och reagerar. Då är det viktigt att du skriver att det var så för dig, inte att det är så.

För när man skriver som du gjort, så blir det förutfattade meningar.

#30 Jag reagerar på att du skriver att du förstår trådskaparen bättre än någon annan. Visst är det dina uppleveler men det betyder inte att de punkter du radar upp stämmer med någon annans erfarenhet överhuvudtaget.

Innan jag träffade min man hade jag sällskap med en 18 år äldre man. Det tog visserligen slut men han träffade sedemera en tjej som var närmre 30 yngre än honom och de fick barn.

Vi träffas fortfarande så jag vet hur hans liv har blivit. Han är en pigg pensionär som har varit en otroligt bra pappa.

Umgänget är inte åldersfixerat utan vänner finns i alla åldrar.

Varför skulle man leva i olika tidsåldrar när det gäller musik och intressen?

Och att en äldre man inte har ork varken sexuellt eller kroppsligt är en riktigt förutfattad mening tycker jag.

Ingen har någon aning om vad som väntar i framtiden. Det kan t.om bli så att den äldre får ta hand om den yngre av olika orsaker.

Sist men inte minst så tycker jag det är illa att säga att en 20-åring varken är mogen eller kan ta rationella beslut.

Jag har alltid haft stor respekt för mins sons val och stöttat snarare än förmanat.

Ja inte har jag då sett några 18-20 åringar som är ute med en 55-åring  och festar, men det vore ju roligt om det blev så. Det blir nog snarare 20-åringen som snart sitter hemma och spelar bingolotto. Om bara några år promenader med mannen och hans rollator

#36 Gillar man äldre män, så är man nog ganska mogen själv och kanske föredrar hemmakvällar än utekvällar.

Men visst finns det dom som är unga som festar med äldre. Jag har alltid gjort det. Och många ställen jag gick till var alltid saligt blandade.

Förresten så spelar jag bingolotto varje söndag. ;)

#35 Ja det är just det man ska göra, stötta :)
Man behöver inte gilla det.

#36 Men jag har ett flertal gångar träffat min farfars lillasyster och henns jämngamla vänninna på både disco, jazzcafé och nattklub!  Hon var runt 80 då jag gick i gymnasiet och älskade levande musik och att dansa!

Varför ska man tänka 30 år fram just i dom fallen där partnern är äldre men inte annars?  Kanske borde be om DNA profil innan man flyttar ihop, för tänk om han/hon (jämngammal) är genetiskt disponerat att få MS och ska tas hand om om 30 år?

#39 Ja de vore ju något, dna profil ;)

Tråden här har fått mig att gå o tänka på hur jag skulle reagera om min dotter hittade den ena eller andra mannen.  Äldsta dottern är altså 17.  Klart att jag hällre vill att killen ifråga är närmare i ålder än 35 år äldre!  absolut. Men mycket värre skulle det definitivt vara om jag kände att "denhär kan jag inte lita på", han är en fifflare/fuskare/knarkare som inte kan se mig i ögonen och min dotter är så förälskat att hon inte ser vad han er för en. Fy vad jobbigt det skulle vara!

När jag träffade min man så var han ingen "svärmorsdröm" precis.

Nu var inte åldern något större problem. Jag var 18 och han var 24.

Han var däremot ökänd i trakten och så var han ganska tatuerad, hua och en massa annat som mina föräldrar tack och lov inte kände till

Jag och mina föräldrar blev varnade från alla håll och det kan jag tänka mig är värre faktiskt.

Med åren så fanns det nog inga som var så fästade vid varandra som min strama mamma och min galne man. De gick t.om på konserter tillsammans.

Nu blev det ju bara så bra som jag kände på mig men det var en tuff period i början.

Det jag reagerar på är att ingen förstår Birgith i det här..Hon har förlorat sin dotter..och är det någon som kan avgöra hur mogen och rationell hennes egen dotter är… är nog bara Birgith! Alla människor har olika mognader en del mognar aldrig ..

Ja ,  jag skulle ha skrivit mitt förra inlägg som självupplevda det erkänner jag..Jag har dessutom dejtat ett hundratal karlar i 40 till 50+ kategorin under en 2 årsperiod så mitt sätt att se till äldre män håller rätt bra även om det känns för er  som att jag generaliserar.VISST finn det pigga 60 åringar och pigga 70 åringar men dom är lätträknade.

Sen är det väl inget som säger att denna 55åring ser ut som 30 och är helt otrolig!

Men man ska ha väldigt klart för sig att det är inte lätt att göra ett val som är annorlunda . Det finns dom som gjort dom valen och som klarat det.Birgiths dotter har bestämt sig och det är bara att gilla läget ..Jag tycker väldigt synd om Birgith även om jag inte vet bakgrunden ordentligt!

Frågan om det hade varit OK att lägga sig i om killen varit en pundare och grovt kriminell..

Sen kan tilläggas att 20 år och 35 års åldersskillnad är stor skillnad på..

Om du läser tråden så har jag i #11 försökt förklara att jag lider verkligen med dessa föräldrar. Vilken mardröm. Jag kan inte ens föreställa mig det tror jag…

Min uppfattning, precis som jag skrev, är att som mamma får man inte ge sig. Även om man får tystnad tillbaks eller ord om att sluta höra av sig, så tror jag det ändå är viktigt att inte ge upp.

Visa att man finns där och vill ha kontakt. Tala om att man saknar och älskar sin dotter.

Ungefär som många pappor tappar sin kontakt med barnen vid skilsmässa. De orkar inte längre när det blir motarbetade av en mamma utan ger upp och förlorar därmed sina barn.

Pundare och grovt kriminell är en helt annan fråga då dottern och det väntade barnet faktiskt kan råka riktigt illa ut. Det går inte att jämföra med ålder tycker jag.

Fortfarande generaliserar du när du säger att det finns pigga 60 respektive 70-åringar med de är lätträknade. Vår pensionsålder är faktiskt 65 eller är det t.om 67 nu?

Jag arbetar med populationsstudier bland äldre 70 och uppåt och jag lovar dig att det finns hur många pigga människor som helst i den kategorin. Just nu har vi 80-åringar i studien och många är så aktiva och har en sådan livskvalitet att man blir avundsjuk. Sedan finns en sjukare grupp men att den skulle vara så överrepresenterad är felaktigt.

#43 Vi förstår henne. Men det ändrar inte det faktum att man inte kan bestämma och säga vad som helst till sitt barn.

Och du verkar ha träffat en dålig grupp av män, för de är inte majoriteten.

#44 Visst finns det pigga gamlingar ..Men sen kan man väl fråga sig  vad som anses piggt när man är 80..

#45 Vi vet ju inte om Birgith velat bestämma över sin dotter eller om hon bara vill tala om vad hon tycket!

frågan är väl, har man rätt att uppmana sitt vuxna utflugna barn, eller någon över huvud taget, att göra abort? och framför allt om barnet är i alldra högsta grad önskat av den blivande modern (föräldrarna). för dottern var väl det här ett glädjebesked, och hon hade väl önskat att TS hade sett barnet som sitt barnbarn, och inte som den gamla mannens unge. när hon då uppmanar till abort är det antagligen i den blivande moderns ögon det yttersta beviset på att mormodern inte vill ha med barnet att göra, att det inte är värt att finnas till. det kan tas fruktansvärt personligt, som om hennes barn inte är önskat.

för som jag förstått det handlar den brutna kontakten inte om föräldrarnas motstånd mot mannen, utan om uppmaningen till abort.

#46 Hur kom vi nu in på 80 åringar? Mannen i fråga är ju 55 för tillfället.

För övrigt skriver #47 bra.

#48 Det var jag som nämnde att jag just nu jobbar med en studie om 80-åringars fysiska och psykiska hälsa.

OT. En typisk pigg 80-åring passar sina barnbarn och t.om barnbarnsbarn, tränar regelbundet, kör bil, har ett stort umgänge, reser och tro det eller ej, har ett sexliv.

Sedan finns det givetvis en annan grupp som är märkta av fysisk sjukdom och demens.

Ursäkta att jag hamnade helt OT

Aha, då är jag med på banan :)

Ja, jag kanske låter som den hemska morsan som vill styra och ställa med sitt barn och bestämma allt men så är det verkligen inte. Vi har faktiskt haft en väldigt bra kontakt hela hennes uppväxt och vi hade inte många konflikter under tonårstiden heller. Jag har litat på henne och hon har varit skötsam och haft bra vänner. Och hon har ju haft förhållanden tidigare med äldre killar. De har varit både 10 och 12 år äldre än henne.

Men det kom ändå som en chock när hon träffade denne man som faktiskt är 15 år äldre än mig. Jag kan inte hjälpa att det kändes "fel" Men jag godtog ändå att hon flyttade hem till honom när hon varr 19.

Till saken hör att hon är arbetslös och aldrig haft något jobb mer än något vikariat över sommaren i mat-affär. Hon gick en gymnasieutbildning som hon inte kunde få någon fast tjänst när hon gått ut skolan. Hon har sagt att hon vill läsa på högskolan "senare" och jag har inte tatat om att hon måste göra det genast eftersom hon var väldigt skoltrött på slutet.

Men visst hade jag önskat att hon väntat med barn tills hon har en egen inkomst, det kan jag inte förneka. Och det oavsett om hon haft en yngre partner.

Nu är den här mannen någon slags chef som tjänar mycket bra så det går förvisso  ingen nöd på henne ekonomiskt så länge hon lever med honom

#51, jag har full förståelse för vad du tycker, och helt ärligt kan jag säga att jag och sambon har sagt samma sak till varandra om vänner som fått barn nu, är 19, ingen av dem har vare sig jobb eller lägenhet. att gå därifrån till att säga till dem "jag tycker ni ska abortera barnet" skulle nog dock ingen av oss göra.

om det till på köpet är en förälder som säger det kan det nog tas ännu hårdare. din tjej är väl redan i en situation där allt är nytt och stort. hon längtar efter barnet, hon är orolig över sitt föräldraskap, hon skulle behöva ha någon som hon kan ställa alla tusen frågor till, och den människan är ju du. i hennes tanke skulle du nog se ditt barnbarn, hennes barn, och det skulle göra dig lycklig att få bli mormor. det som istället händer, mitt i hennes lycka och förvirring är att du ber henne "döda" sitt barn som hon längtar efter. det är ju egentligen det starkaste sättet att visa något som kan tolkas som motvilja mot det lilla livet i hennes mage. hos ser det som att du inte vill ha med hennes barn att göra, så då kan du lika gärna vara utan alltihop.

försök tänka tillbaks på hur det var när du själv skulle bli förälder fösta gången. hur skulle du reagera om din mamma eller pappa sa till dig de tycker du ska göra en abort?

som sagt, jag förstår dig fullständigt och jag har själv tänkt samma tanke om personer jag känner som jag tycker borde vänta. men när du säger det rakt ut till din dotter säger du i stort sett till henne att du inte vill ha med hennes barn att göra och att du hoppas att barnet inte ska födas. lägg därefter till all osäkerhet och kanske rädsla en blivande förstagångsmor känner (plussa på hormoncocktail mitt i alltihop)  så kanske du kan tänka att hon kan likaställer det med att du vill att dennes barn ska dö, eller att du vill att hon ska mörda sitt barn, i alldra värsta fall. även om du säger det med all välmening kan situationen göra att hon tolkar det hundra gånger värre än du menade.

Hade jag haft en mamma som orkat ta tag i mig som 14åring då jag flyttade ihop med en 23åring så skulle nog mitt liv ha sett annorlunda ut.Min mamma låg i skilsmässa och hon tänkte att OK hon flyttar till den här killen men hon är snart hemma igen ..Det tog 13 år innan jag orkade ta tag i den skilsmässan och då hade jag fått en son med den mannen.Mamma talade mig tillrätta att INTE skaffa fler barn med honom vilket jag är så tacksam över idag för hon såg vad jag genomled .Inte för att hon inte ville ha fler barn barn utan för att hon såg att detta inte funkade.Vilket jag själv inte såg då..Brådmogen men inte så erfaren det kan man kalla mig ej heller rationell icke sa nicke..Tur var att mamma sen kom till min undsättning 13 år senare..och ställde upp när jag skilde mig 27 år gammal…

Visst är det kanske det värsta man kan säga till sin dotter att göra en abort och det försvarar jag inte alls.Men jag tror inte man tänker "jag vill döda mitt barnbran" i ett sånt läge.Utan att det är av ren välvilja att hjälpa till.

I mitt fall så såg min mamma till att jag fick en spiral insatt som 14åring ..En idiotisk gynekolog fixade detta på mig ..annars vet man inte hur många barn det hade kunnat blivit där..

Jag står fortfarande fast vid att man som förälder alltid kommer försöka hjälpa /påverka sina barn att göra bra val oavsett vilken ålder dom har eller mognad!

#53, nej, jag tror inte att TS tänker så heller, men är det helt omöjligt att hennes dotter tänker så när hon blir uppmanad att göra abort?

och jag tycker självklart att en mamma kan säga till sin dotter att inte skaffa barn (eller fler barn i ditt fall) med den här  mannen. men att uppmana att göra abort är inget du ens säger till din bästa vän, för även om man säger det i all välmening tolkas det ofta inte så, och när en förälder säger det till sin dotter tror jag att tanken kan vandra åt många håll…

#53 det verkar som att du hade en kille som fick dig att må dåligt, om det är så i TS fall förtäljer ju inte historien…

Det är mycket stor skillnad på om dottern är 14 (eller under 18) jämfört med om dottern är myndig.

Ja nu är ju 14 år och 20 år inte precis samma sak. Och vi vet ingenting om hur de två har det i sitt förhållande. Tråkigt att du abbis varit med om det du varit, men alla har det inte så.

Får jag komma till tals även om jag inte är medlem? Surfar runt på andra iFokus-sajter emellanåt men har inte tid för medlemskap på alla jag vill vara med på, tyvärr. Fastna dock för detta inlägg.

Detta är ett ämne där det kan bli så fel som det bara kan bli. Trådskaparen mår dåligt o det känns som om meningen med trådskapandet är att hon behöver stöttning. Var o en har rätt att säga sin åsikt; vad de känner o tror men man måste vara ytterst försiktig o varlig i vad man sätter på pränt, då de flesta är väldigt sköra i krissituationer (har egna erfarenheter av det).

Ingen av oss känner personligen familjen o den man dottern valt att leva med. Vi har bara våra egna känslor, erfarenheter o åsikter att se till. Som 3-barnsmor, äldste ännu bara 15 år, känner jag full förståelse för den vånda trådskaparen känner. Det betyder inte att hennes känslor el agerande är/var det rätta men vem agerar alltid rätt i en plötslig situation.

Det jag skulle ha gjort är att öppet samtala med dottern o hennes sambo. Vara öppen med vad som skrämmer mig, berätta om mina farhågor o fråga om de vill vara snälla o berätta hur de har tänkt livet. Om de tänkt på eventuella svårigheter med ålder, sjukdom, hennes utbildning o arbete…att de berättar bara för att lugna mig. Visa att jag kanske inte tycker om situationen (inte att jag inte tycker om honom som person, för jag förstår det som att han är mkt trevlig, el har jag fel?) men att jag är villig att göra mitt yttersta för att förstå. Sedan får man ta det som det kommer…jag tror att de flesta av oss kastat av oss råd som våra föräldrar kom med när vi var kring de 20.

Det är inte alltid roligt att vara förälder med allt som kan uppstå o jag har full förståelse för trådskaparens känslor. Dock tycker jag att jag som mamma har skyldigheten att stå bakom mitt barn så långt det går. Att välja att leva med en över 30 år äldre man tycker jag inte är lika hemskt som att börja med missbruk el flytta ihop med en 20-åring som kanske missbrukar o misshandlar. Man gör sina val här i livet, ibland blir det tokigt, ibland rent åt skogens men det är valen som formar oss o gör oss vuxna o hennes val kanske i längden är tokigt men det kunde ha varit så mkt värre.

Så försök få till ett möte…kanske på ett neutralt ställe som t ex hos familjerådgivningen…o prata ut helt öppet om precis *allt* som ni känner. Jag hoppas verkligen att ni kan mötas i detta! Kram!

MaMaMade klart du får skriva även om du inte är medlem på sajten. Men vet du, det tar ingen tid att vara medlem här ;) Du kan vara medlem och skriva bara när du har tid :)

Inte latt. Jag skulle nog brytit kontakten under en period tills barnet har blivit lite aldre om jag var dottern. Detta ar den lyckligaste perioden i dotterns liv - hon ar foralskad och hon ska bli mor. Massor av kanslor i omlopp, liksom hormoner.

Att fa en kalldusch da av den manniska man raknar med mest i varlden - mamma - dar hon vill att man ska doda det liv som vaxer i en…jag skulle bli sa otroligt ledsen. Sa otroligt och djupt sarad. Jag skulle kanna mig oalskad och i princip utsparkad i kylan. Om jag sedan skulle saga att jag brot kontakten vore det mer for att den redan var bruten av mamman genom hennes agerande. Ingen ide att riskera att bli annu mer sarad. Ingen ide att riskera att bryta ihop nar man maste vara stark for barnet.

Om ni som foraldrar ar redo att be oreserverat om ursakt och arligt - se in i era hjartan - kan saga att ni hade helt at skogen fel och att ni alskar henne och hennes barn vad som an hander och respekterar hennes val av partner…be nagon i familjen eller en god van att medla eller skriv brev eller mail och be oreserverat om forlatelse.

Kanner ni inte att ni har fel sa bor ni lata dem vara ifred.

Min mamma hade otroligt svårt att acceptera när jag som 18-åring träffade en drygt tjugo år äldre kille. Hon dömde ut honom direkt och ansåg att han inte skulle ha något med familjen att göra, att jag inte var någon familjemedlem förrän han inte fanns med i bilden längre och så vidare.

Jag drogs verkligen isär i valet mellan familj och kärleken, det hela slutade med att jag valde kärleken och min familj sa helt upp kontakten med mig. Jag själv kände väl att jag inte hade något att säga till dem heller. 

När det senare tog slut fanns mamma där och tog emot mig med öppna armar. Jag själv var besviken på mamma eftersom hon hade betett sig så illa och inte kunnat acceptera mitt val i livet, men jag var glad över att hon fanns för mig när jag stod ensam kvar.

Man behöver inte acceptera, men man måste respektera.
Hon tar antagligen upp kontakten när hon är redo för det.

Hade någon sagt till mig att göra abort när jag berättade att jag var gravid så hade jag blivit först helt kall, sedan ledsen och sist heigt förbannad! Hade det varit min egen mamma tvivlar jag på att jag någonsin hade velat ha med henne att göra igen. Hur kan man se på abort av ett älskat och efterlängtat barn annat än som mord? Tror inte att det går. Jag förstår dottern till 100%.

Jag kan förstår TS lite ändå. Vill säkert sin dotter väl men ibland blir det så fel.. kan inte låta bli att undra hur relationen såg ut innan? om TS la sig i sin dotters liv mycket?

Anledningen till att jag undrar e för att jag har själv ett stormigt förhållande med min mamma o hade hon sagt att jag skulle göra abort den dagen jag blir gravid så hade jag blivit så otroligt ledsen fast jag vet innerst inne att just min mamma kan kläcka av sig nåt sånt.. skillnaden mellan TS o mamma e att TS vet att hon sagt nåt dumt.. mamma hade låtsats som inget..

Hoppas det löser sig för TS

Det finns ett gammalt ordspråk som lyder att den dag man får barn förlåter man sina föräldrar allt. Det kanske inte stämmer till hundra procent men jag tror att när man själv blir förälder inser man mycket om sina egna föräldrar. Om hur svårt det är, hur mycket man älskar sina barn, man lär sig om den där ständiga oron och att ens föräldrar är mänskliga och faktiskt begår misstag men att man alltid har sina barns bästa för ögonen och agerar så som man tror är bäst för ögonblicket. Misströsta inte, jag tror hon kommer inse att du bara var orolig och hur du egentligen menade det när hon är mogen för det.

# 64 skektisk till detdär.  Har 3 barn varav den äldsta är 17 och visst en del oro o sånt förstår jag bättre att min föräldrar hade, men andra saker som gjort tycker jag fortfarande var helt förkastligt.

#64 Jag är också aningen skeptisk.

Personligen har jag valt att göra precis tvärtom när det gäller mycket och jag har förmodligen oroat mig betydligt mer än mina föräldrar gjorde.

Ja idag sitter jag och min man här och funderar fram och tillbaka hur vi ska göra framöver. Om vi ska bara avvakta eller försöka mer att få kontakt med dem.

Sedan sist jag skrev här har vi skrivit ytterligare 1 brev till dem och ringt 3 gånger, senast var igårkväll (inget svar någon av gångerna)

En händelse igår gör att vi grubblar mer än vanligt nu.

2 st vänner till henne ringde och frågade om de fick träffa oss. Så de kom hem till oss. Kan även tillägga att dessa tjejer tycker vi oss känna rätt väl då de umgåtts länge med vår dotter och flertalet gånger varit hem till oss när dottern bodde hemma.

Vi pratade rätt länge men för att sammanfatta historien så var det följande som kom fram:

Sedan vår dotter flyttade hemifrån och hem till denna  man har hon inte velat göra saker endast med sina kompisar, och utan att denna man också är med. Inte en enda gång har hon följt med på bio/fika/shopping på stan osv utan honom, enligt dessa tjejer. Detta har de godtagit även om de ibland tyckt att det känts lite obekvämt. För att citera en av dem "Ja att en betydligt äldre man sitter och lyssnar på vårt tjejsnack 2-3 gånger i veckan kändes faktiskt lite konstigt"     De gånger han var upptagen valde vår dotter att stanna hemma enligt dem                                                                               Så för ganska precis en månad sedan när de visste att han var på jobbet hade de åkt hem till vår dotter för att prata med henne. De hade sagt något i stil med : Vi tycker det känns lite konstigt att vi inte längre kan träffas bara vi, utan att våra pojkvänner ska vara med jämt. (ett par av tjejerna i kompisgänget har pojkvänner och de är inte ens med hälften av gångerna, tydligen) Iallafall så hade hon blivit stortokig och tolkat det helt fel, som att de hade något emot honom som person, att det var pga hans ålder osv. De hade försökt förklara att det inte handlade om det alls, utan snarare att kunna göra något tillsammans med sina vänner utan att ens partner jämt är med. Ja hon hade inte alls lyssnat på det utan hade kort förklarat att ville de inte ha honom med kunde de lämna henne i fred också. Sedan bad hon dem gå. Sedan hade de låtit det gå några dagar innan de försökte få tag i henne igen. Problemet är bara att de inte lyckats med den saken. De har "tokringt" som de säger och varit hem dit men ingen öppnar.

Så nu kom de hit igår för att be mig/oss prata med henne och de verkade till synes ovetande om att vi inte får någon kontakt med henne heller.

Och nu känns allt bara kaos. Vi vet inte hur hon har det. Hon kan ju inte må bra om hon uppfattar det som att både hennes vänner och föräldrar är emot henne. Om hon bara kunde höra av sig så vi får prata. Om jag bara kunde ta tillbaka det jag sa förut…

Allt känns hemskt

Ville bara skriva av mig lite. Har ni några råd får ni hemskt gärna bidra med dem. Jag känner mig bara helt tom

Fy vad jag lider med dig. Vilken fruktansvärd situation.

Personligen tycker jag du gjort rätt som försökt ta kontakt och inte gett upp. Kanske avvakta ett tag men som sagt inte helt.

Nu kan man ju faktiskt undra om det är en svartsjuk man eftersom han är med eller om din dotter har ett behov av att "urskulda" den stora åldersskillnaden genom att promt ha honom med hela tiden?

Jag försöker tänka mig in hur jag skulle gjort. Kanske försökt att ringa en gång i veckan även om jag inget svar fått.

Skrivit något brev igen om några veckor kanske.

Jag tror att hon till slut kommer att sakna både er och sina kompisar men det får ta sin tid.

Hon är gravid och hormonerna "hoppas säkert kråka" och så är hon ju inte ensam eftersom hon har honom.

Frågan är hans roll i det hela? Han är ju pappa sedan tidigare och borde kanske ha en viss förståelse för er eller så har han samma åsikt som er dotter.

Jag har ingen aning….Hoppas bara innerligt att det löser sig för er.

Ush vad jobbigt!  Då är det ju inte "bara" problematiken att leva sitt liv utan att föräldrar läggar sig i, utan nånting mer som inte är bra.  Att inte kunna umgås med sina gamla vänner utan mannen närvarande låter ju inte hälsosamt och att isolera sig med enbart honom ännu värre.

Jag skulle nog försöka hålla kontakten med dotterns kompisar och om hon har nån mer nära vän ni känner kanske även prata med den och hjälpas åt med att inte ge upp.

Usch vad jobbigt! Har inga bra råd att komma med. Har inte själv varit i den sitsen som din dotter är i.

Men jag hoppas verkligen att det ordnar sig snart!

Ja jag är ju inte förvånad

kämpa på Birgith!

Usch vad hemskt lider verkligen med TS.

Det enda som verkligen var fel var att be dottern göra abort då jag personligen skulle ta hemskt illa vid mej och se det som att min mamma ville mörda mitt barn. Har varit gravid och de få som fick veta något (mamma, brors flickvän och 2 nära vänner) sa alla att det är min kropp, mitt liv och mitt barn och att ingen förutom jag kunde välja vad jag skulle göra, det blev abort. Däremot berättade alla på ett "snällt" sätt vad det verkligen innebär och jag personligen vill då och även nu att mina barn ska få bästa möjliga start och vad som händer på vägen får man hantera på bästa sätt.
MEN förstår även TS reaktion och att ibland säger man det första man tänker, tycker heller inte att det är rätt att bara le och se glad ut åt vadsom hellst.
Faktum är att hon är ung, har inte provat att stå på egna ben än och han är äldre än hennes föräldrar vilket jag förstår är svårt att bara acceptera.
Hennes reaktion på vännernas funderingar visar att något inte stämmer, det lutar åt att han har ett stort kontrollbehov annars borde de kunna ses även om han tex. jobbar när hon faktiskt går hemma på dagarna. Hennes beteende visar att hon åtminstone är vilsen på något sätt.

Glöm inte att hon är gravid med ditt framtida barnbarn och att det var din reaktion på dennes existens som startade denna konflikt.
När du försöker få kontakt borde du kanske inkludera dina positiva tankar om h*n, att det är ditt första barnbarn och att du inte vill missa något, att du kommer älska h*n villkorslöst, att du i framtiden skulle göra allt för h*n.
Även att du för din dotter vill vara med och ge råd om första gången att vara gravid och om att bli mamma första gången. Att du vill vara delaktig i allt det roliga såsom ultraljud och vad de funderar på för namn osv.
Sen att du ber om en chans att bli förlåten och att du hoppas du ska få den snart så du inte missar något i ditt barnbarnets liv då hon faktiskt bara är gravid med h*n en gång och de bara är små en gång.

Hoppas att det tillslut löser sig.
Jag tänker inte tjata om att du sagt något dumt till din dotter (tror du hört det tillräckligt).

Att hon inte går någonstans utan partnen låter konstigt..
Jag tror inte att hon mår bra av ett sådant förhållande. (Vilket du självklart inte kan säga till henne, inte än iaf.
Att hon inte går någonstans utan honom tyder på att deras förhållande inte är så bra (enligt mina erfarenheter).
Och om hon då håller på att förlora sina vänner så mår hon säkerligen inte så bra utav det heller.
Och att säga upp kontakten med sina föräldrar kan inte heller vara lätt.
Jag tycker inte att du ska pressa henne för mycket. Utan skicka brev ibland och förklara att du alltid finns där oavsätt vad som händer.
Och om det är något hon vill prata om så finns du alltid där.
Du kan ju fråga om ni kan börja träffas som två vänner (när hon är redo).

Det viktigaste är att hon vet att ni finns där och är kvar för henne.
För skulle hon vilja avsluta förhållandet så har hon ingen kvar.
Och då kan det vara svårt att ta sig ur ett dåligt förhållande.

Hej igen

Det var länge sen jag startade den här tråden nu. Men jag måste få skriva och berätta hur det gått.

Jag är både överlycklig men också lite ledsen. Ledsen för att jag fått veta att min dotter inte mått bra i sitt förhållande till denne man. Hon har berättat om hans svartsjuka och stora kontrollbehov. Han har aldrig gjort henne illa fysiskt. Men hon har levt under stor press. Inte fått träffa de vänner hon vill, ja till och med vad för mat hon fick köpa hem bestämde han.

I månader har jag och min man varit sjuka av oro. Kämpat och gjort allt för att få kontakt med vår dotter. Och kan ni tänka er. För precis exakt en vecka sedan ringer hon på dörren. Och har med sig  det mest underbara lilla flickebarnet som finns. En liten lintott med ljusa självlockar. Mitt barnbarn! Jag har aldrig gråtit så mycket som den kvällen. Jag skäms så fruktansvärt att jag ens nämnt ordet abort. Hon är ju livet självt. Och min dotter är den stoltaste bästa mamman i världen.

Hälsningar en numera lycklig mormor

Wow, grattis! Hoppas ni kan bygga upp en riktigt bra relation igen härifrån nu!

Åh, vad härligt att läsa. Inte att din dotter har haft det jobbigt men att ni hittat tillbaka till varandra och Grattis till lilla barnbarnet

Hoppas det går frammåt för er relation nu :)

Härligt att höra!! Hoppas att hon lämnat denna man nu.

Vad trevligt att höra att ni fått kontakt och ett stort grattis till barnbarnet!  Tack för att du berättade för oss också . Och så önsker jag att ni ska få ha det bra allihopa!

Grattis!! Hoppas det går bra nu!!

Kul att det verkar lösa sig mot det bättre!

Har hon avslutat sin relation till mannen?

Vad härligt att det löste sig till slut!! 
Undrar också hur det gick med relationen?

Har läst igenom hela tråden och blev så glad över att läsa inlägg 74, att ni har kontakt igen. Grattis mormor =)

Ja härligt att läsa! Tack för att du delade med dig hur det gick!! Grattis till mormorstiteln!!

Jag måste erkänna att jag tänkte tanken när jag läste tråden, att hon nog inte mår bra i det förhållandet. Det blev väldigt tydligt av mailet du fått av henne. Jag har sett precis samma scenario utifrån när en vän till mig förlovade sig med en 37 år äldre man som senare visade sig vara väldigt kontrollerande och sociopatisk.

Jag är oerhört glad för er skull att ni fått tillbaka er dotter och dessutom med ett litet barnbarn! Vilken lycka! Ta hand om er nu, och se till att stötta er dotter i den roll hon fått. När man gått igenom en jobbig period kan livet kännas tungt, även om man fått en lyckoklump att sköta om. Det är inte alltid man visar det.

Tack till er alla

Ja deras förhållande är över men det var han som lämnade vår dotter. För en annan kvinna i 25års åldern. Lite motsägelsefullt då det ändå var han som varit den svartsjuka i deras förhållande.