Jag vill inte ha barn.

Jag är, för övrigt, 31 år gammal…

Jag vill ha barn någon gång men ser absolut inte ner på dem som väljer att inte skaffa barn. Tycker man är modig som säger att man inte vill ha barn än dem som skaffar barn för "att det ska vara så".

Alla har olika mål och värderingar i livet så enkelt är det. Fortsätt att stå på dig och var stolt att du följer vad du vill och int ger upp för att göra vad andra tycker du ska!

Nu har jag ju barn. Jag har visserligen bara ett barn. Har aldrig försökt få fler heller och har samma man kvar som är pappan

Jag kan inte svara på din fråga rakt av mer än att jämföra alla mina gliringar genom åren för att vår son inte fått syskon och hur egoistiska vi är som inte skaffat fler barn. Inte samma som du men liknande dilemma att andra har livliga åsikter om andra människors val.

Jag har flera bekanta som faktiskt har valt bort barn av olika anledningar och jag tycker det är makalöst att lägga sig i detta val.

Som barnlös har man lika stor rätt att uttrycka sig om barn, uppfostran, känslor m.m. bara det att det kanske kan vara svårare att sätta sig in i situationen.

Att barn skulle vara meningen med livet kan ju diskuteras och att man skulle vara mer osympatisk eller onaturlig som väljer bort barn har jag mycket svårt att förstå.

Människor som inte kan acceptera att alla inte vill ha barn, kan inte tänka så långt.  De kan inte förstå att alla inte känner som dom. Det dom känner är ju "normalt".

Jag gillar inte ens barn Det är knappt att man kan med att säga det. Jag älskar givetvis min son över allt annat men han är ju min

#5 Så är dte väl allt. Jag gillar inte hundar utom mina föäldrars hund. " Mitt barn andras ungar."- Det uttrycket stämmer ofta bra. =)

#1 Du är lika gammal som mig då. Inte ens nu är jag tillräckligt gammal för att förstå hur jag vill leva mitt liv enligt många. Sjukvården har reagerat likadant, först när jag förklarat för läkare varför jag valt bort barn bemöts jag av acceptans utan ifrågasättande. Vi diskuterade också sterilisering och hon förklarade alla undersökningar man som kvinna måste gå igenom innan man fick göra det. Jag frågade om män blir lika ifrågasatta och det visste hon faktiskt inte ens.

#2 Nej inte skulle det falla mig in att skaffa barn för någon annans skull. Då hade jag varit mamma för länge sedan. Min föräldrar vill så klart ha barnbarn, och samma gäller ju för svärföräldrarna. Det är inte roligt att ge dom sådana besked, så det skulle jag aldrig göra om jag var osäker.

#5 Haha, jag tycker att det är tufft att du vågar säga det (det gör inte jag heller, men jag brukar inte heller säga det till folk).

Ni är så "pk" allihopa ;)

En annan anekdot, jag blev kallad empatibefriad för att jag inte vill att mammor ska amma vid bordet på resaturang utan att skyla sig. Det var nämligen det mest naturliga i världen, att amma, och att jag inte vill ha främmande tuttar vid min 200 kronorsvarmrätt spelade ingen roll. Tycker ni att det är helt ok att amma vid matbordet (utan att skyla sig)?

#5 En annan reflektion. Det är mer ok att säga det för dig, eftersom du är mamma, men om jag skulle säga det så skulle folk över lag tycka att jag är osympatisk ;)

Jag är bara 22, men har aldrig velat haft barn.
Inte ens pratat om det som liten.
Till och med mamma har fattat att hon aldrig komemr bli mormor.
Jag har gjort det klart för min partner att vill han ha barn, får han skaffa det med någon annan, eller adoptera, för av mig får han inga ungar..

Jag AVSKYR, ja, avskyr tanken på barn.
Jag kan stå ut med andras, i vissa fall, korta stunder, thats it.

Så fort jag tänker barn, börjar det krypa i mig och känner mig aningen hatisk..
Jag tänker inte ev. riskera mitt liv för en människa som inte ens finns än.
Jag tänker inte riskera stora skador, svårt sjukdom m.m. bara för att hjälpa till att fylla på vår redan överfulla planet.

Nej, tacka vet jag katter och hundar.

Jag är För avskaffning av denna extrema människoavel som pågår.
Jag är För barnfri kommunaltrafik.
Jag är För barnfria lägenhetshus.

Den dagen jag inte vill hoppa av tåget i farten när en unge gapar, skriker, sparkar på sätet, eller springer runt, den dagen kan jag kanske fundera på att överväga att vilja ha barn. Men så som världen ser ut idag, och så som jag Avskyr ljudet av gnälla ungar kommer ingen unge ut ur mig!

#7 Så länge det är matbordet i sitt eget hus eller lägenhet så är det ok men på resturang så nej! Man kan väl ta med sig bröstmjölk i en flaska till barnet eller iaf gå in på toaletten.

#7 Här kommer jag igen som inte gillade att amma överhuvudtaget. Genomled 3 månader och sedan fick han flaska.

Skulle aldrig falla mig in att amma offentligt och därför önskar jag heller inte att andra gör det. Speciellt inte när man är ute på restaurang.

Det går an på en parkbänk eller liknande…

Jag är 34 år och vill inte ha barn. Ständigt får jag förklara och försvara mitt val. För samma personer dessutom! Det är mest mina arbetskamrater som tjatar. Ett gäng "tanter" som alla är äldre än mig. De tar helt enkelt inte på allvar vad jag säger. Hela tiden får jag höra kommentarer som "Då är du inte mogen för barn ännu, det kommer snart ska du se"…..  och "nu är det bara en av oss som ännu inte har några barn, så när ska du och gubben slå till då?"… trots att jag sagt gång på gång på gång att vi inte kommer skaffa några barn för vi prioriterar annat. Det hade väl varit annat om jag varit singel men det verkar verkligen provocera folk att jag varit sambo i 12 år och ännu inte har barn.

Svärmor är också ett "problem" Min sambo är enda barnet och hon har sagt i flera år till oss hur hon längtar efter barnbarn. För ca 5 år sedan fick hon veta att hon aldrig kommer få barnbarn, men hon kommer ständigt med små kommentarer. Tex om min sambo hittar nån gammal leksak som han hade som barn och nu vill skänka bort till en släktings barn, så kan hon säga. "Nej men spara den till den dag ni får en liten" Trots att hon vet att det inte kommer hända.

Nej aldrig på en restaurang. Lite vett får man väl ha och respektera andra.

#7 Jag gillar förresten inte heller barn. De går väl an när de har kommit upp i 4-5-årsåldern sådär, men innan dess står jag knappt ut med dem. ;)

Jag har valt bort barn av flera olika anledningar - men det som väger tyngst i sammanhanget, är trots allt faktumet att jag aldrig har känt ngn barnalängtan. Och då kan tilläggas att jag blivit gravid av misstag vid ett tillfälle och därav gjort en abort. Har aldrig någonsin ångrat det beslutet och jag behövde inte fundera över det mga sekunder för att veta att det var rätt.

För mig är det likadant att vara ofrivilligt barnlös. Med alla tips och råd om provrörsbarn och adoption. Och att jag hittar säkert den rätta killen som redan har barn och bla, bla, bla.

Det sårar och gör ont och man blir förbannad!

#15 Fast det är ju klart värre för dig som är ofrivilligt barnlös. Hemskt att folk lägger sig i i precis allt!

#16

Jag glömde att skriva också hur svårt det är att försvara att man inte kan få barn. Och människors oförståelse att inte alla kan bli med barn.

Därför har jag uppfattat att många som vill få barn ser det som en rättighet, och jag anser att det är en gåva att få barn.

Sedan om det är Kvinnor som absolut inte VILL ha barn. Det måste man också respektera.

Det mest respeklösa jag varit med om ett par gånger är när människor lägger sin hand på min mage och frågar när det är dags. Jag själv skulle aldrig gå fram till en kvinna med en putanda mage och lägga min hand på den och fråga när det är dags. Jag som dessutom är överviktig, får försvara min övervikt. Och då berätta att jag är överviktig pga ett medfött syndrom.

Så, en del människor är faktiskt inte riktigt kloka med sina sätt ATT lägga sig i eller uttrycka sig.

#17 Herregud. Det finns då folk till allt!
Beklagar din barnlöshet. Det är vid sånna här tillfällen man undrar varför inte dom som inte vill ha barn inte kan få barn, och de som vill ha barn kan få! Men livet är inte rättvist! Kram på dig!

#17

Tack :0>

Fast å andra sidan så försöker jag att se som så att jag har ju annat som någon annan kanske inte har. Och det kan ju egentligen vara lite vad som helst.

#19 Bra att se det positiva man ändå har :)

Jag är nu 46 och frågorna om barnanskaffning har äntligen sinat.

Valet att inte skaffa barn handlar till största delen om min tidigare blodpropp som skulle ha gjort att jag fick genomgå profylaxbehandling vid en eventuell graviditet. När jag fick höra vad den gick ut på - dagliga heparinsprutor - rös jag och bestämde mig raskt för att avstå för alltid.

När någon inte visat förståelse för mitt val har jag drämt i med det här. På sätt och vis har jag kanske då haft det en smula lättare, att man avstår för sin hälsas skull går ju inte att ifrågasätta på samma vis. Men jag har även vetat sedan runt 23-24 år, att jag antingen skulle få barn väldigt sent eller inte alls. Och nu blev det inga, men det sörjer jag inte för. Jag har tre bröder och tre brorsbarn, och det kommer säkert fler brorsbarn.

Men generellt sett tycker jag det är SÅÅÅÅ ohyfsat av folk att ställa de här frågorna, på vilket sätt angår det dem??? Låt vara att nära vänner kan få fråga, men det är en annan sak.

Barnkär vet jag inte om jag är. Jag tycker det är roligt med vänners barn och mina bröders barn och barn i släkten, men andra ungar är jag totalt ointresserad av. Och nyfödda är rentut sagt för djävligt fula. Ja, det är de ju!

Och nej, jag tycker inte heller om offentlig amning. Omgivningen får ju inget val. Man tvingas stå ut med åsynen av en vilt främmande kvinnas nakna bröst. Djupt ointressant och ganska äckligt när man sitter och äter!

Att tala om barn, ja det gör jag förstås när jag känner för det. Jag är ju storasyster till 3 yngre bröder, samtliga ganska mycket yngre. Dem har jag tagit hand om och skött allihopa. När någon försöker kaxa sig och säga att "ja men du har ju inte egna barn" och därmed antyda att jag inte begriper något, så säger jag bara "jag tog hand om barn långt innan du själv blev förälder", då blir det för det mesta tyst.

Men det finns ju stora fördelar med en barnfri tillvaro. Alla pengar jag tjänar kan jag utan vidare lägga på mig själv. Jag kan göra spontant vad jag har lust med, sticka iväg på en resa hipp som happ. Nu är jag van vid den livsstilen och skulle inte vilja ha det annorlunda.

Mycket därför, har jag valt en man som inte heller har barn, och inte vill ha det. Han tycker att han är för gammal nu och det förstår jag, finns många män som inte har lust att vara närmare 50 när de blir far för första gången!

Ja det var lite tankar om detta att inte skaffa barn…

Jag är 25 år och har aldrig känt minsta tillstymmelse till några modersinstinkter eller barnlängtan. När jag själv var liten så lekte jag aldrig med dockor eller liknande.

Barn över huvud taget har aldrig intresserat mig. Tanken på att skaffa egna barn är bara skrämmande. Både vad gäller ansvaret och också all tid som går åt. Redan nu så tycker jag att jag har allt för lite tid över till att göra sånt jag tycker är roligt.

Det enda som skulle vara trevligt är att ha vuxna barn när man själv är äldre. Men man kan ju inte skaffa barn bara av den anledningen. XD

Har däremot inte fått höra några negativa saker om detta. Men då är jag ändå ganska ung fortfarande och är väl inte så social heller.

Jag är 23 och har fått höra "vänta bara tills du blir äldre" ett antal gånger redan när det kommit fram att jag inte vill ha barn. Kan folk inte förstå att jag rent av ogillar 99% av människorna jag träffar som är under 17 år. Första och sista gången jag visade intresse för en bebis var det min kompis lillasyster och jag var 5 år, men jag har aldrig tänkt tanken "när jag får barn.." precis på samma sätt som jag aldrig ens funderat på att gifta mig.

När mitt första kusinbarn föddes så blev hela familjen bäbisgalna. Han var ju så liten och söt och underbar. Jag tittade lite snabbt på honom och såg bara en rynkig ointressant unge som tack och lov låg och sov. Hade dom skaffat valp så hade jag varit mycket mer intresserad :P

Jag hamnar ofta i diskussion kring min valda barnfrihet. Somliga blir så otroligt provocerade av att jag inte vill ha barn, och jag får också alltid i denna diskussion höra "vänta tills du är äldre, då kommer suget!".

Nä, inte särskilt troligt. Dels gick jag igenom ska-jag-skaffa-barn-krisen redan som 18-åring när jag fick diagnos och rådet av läkaren att vill jag ha barn bör jag inte vänta för det blir svårare varje år.

Efter två längre förhållanden med killar som absolut vill ha barn har jag haft god orsak att rannsaka mig själv.

Jag vill inte sätta en annan person i centrum av mitt liv, jag vill vara huvudpersonen som styr och ställer. Barn tar över ens liv.

Jag vill inte behöva dras 5-7 år med ett bökigt kolli innan ungen ens blir intressant. Jag vill inte lägga mina drömmar på is.

Och sen har vi aspekten att vi redan lever på en kraftigt löverbefolkad jord, och om vi inte hejdar oss och minskar i antal så skriver vi under människans undergång. Det är faktiskt en fast övertygelse jag har.

Enda gångerna jag blir lämnad i fred eller, mot min vilja får medlidande, är när jag hugger tillbaka att jag troligen inte ens kan få barn. Har samma två sjukdomar som min ofrivilligt barnlösa faster, och hon kämpade i ett årtionde. Sjukvården ser likadan ut idag som då.

Nä. Får gott räcka att jag fostrat mina två mycket yngre syskon. Och att låna deras framtida ungar om lusten faller på. Men jag är jävligt nöjd med mitt val, och tycker att ungar oftast är pest och pina…

Men ni som är sjuka. Jag har hört flera gånger något liknande "Kan du inte få barn? Jo säger jag, vad jag vet fungerar allt som det ska. Jaha, för annars är det ju ofta folk som inte KAn få barn som säger att de inte vill. Som ett mentalt försvar liksom". Jag har inte suttit i den sitsen, så det kan hända att jag hört det därför. Jag har svårt att tänka mig att folk kan vara så grymma att det sägs i ansiktet på en sådan barnlös person. Eller har ni råkat ut för det?

Idag var jag till gynekologiska specialistmottagningen på ackis. Jag har blivit benmärgstranssplanterad och jag frågade hur lång tid det kan ta innan äggstockarna rättar till sig om de nu kommer att göra det. Uttryckligen sa jag "Vi har valt bort barn, så det är inte därför jag frågar, utan jag vill veta hur min framtid ser ut, om jag behöver få hormoner".

Detta ignorerades av läkaren, hon började prata om att det var bra om jag började äta p-piller, för dåliga äggstockar innebar inte slutet om man vill ha barn, man kan få donerade ägg, men att livmodern då måste vara välbevarad, vilket p-piller kunde hjälpa till med. Jag undrade om hon överhuvudtaget hört vad jag sa till henne, eller om hon bara valde att ignorera mig.

Nu är jag inte speciellt gamal (snart 22) hela mitt liv har jag varit säker på att jag inte skall ha barn, har aldrig gillat dem, lekte inte med dockor som liten samt kännt mig obekväm när någon pratar om barn eller säger "när du får barn". jag ahr också varit rent ut sagt rädd för små barn.

Alla som känner mig har fått höra att jag inte vill ha barn osv (när vi diskuterat det av ena eller andra anledningen)

För ca 1 år sedan ändrades allt, vilket skärmmer mig mycket.

Jag började då själv kunna se mig som mamma med ett barn i armarna och hur mysigt det skulle vara osv

I dagsläget är det nästan det ända jag tänker på om dagarna, alla runt om mig verkar bli gravida och jag ser gravida överallt och jag avundas!

Jag känner inte igen mig själv och tänker ofta tankar som "hur vet man att dessa kännslor inte går över"? eller "det är bara en fas"  

jag var helt säker att jag inte vilel ha barn innan men nu är jag bara förvirrad.

Jag blir rädd bara jag slås av tanken på att jag skulle vara gravid, jag vet inte vart jag står längre.

men för att återgå till äment.

Jag tycker det är skitdåligt av folk som inte kan acceptera hur andra personer vill leva sitt liv. För mig är det självklart att man skall berstämma själv hur man vill leva och vem man vill leva med.

#26 Jag tror faktiskt att även de som bli förvånade och ifrågasätter mitt val också tycker att alla skall få bestämma själv hur man skall leva sitt liv. Det är bara så djupt inrotat (och faktiskt normalt) att man vill ha barn att de flesta inte ens reflekterat över att någon kan vilja annorlunda.

Det är klart att man kan ändra sig, man växer ju som person och formas av en massa saker med åldern. Det är också varje människas rätt att byta uppfattning. Jag inser också att jag kan "vakna upp" en dag och känna att jag vill ha barn, men varför skall folk förutsätta att det kommer hända? Det vet varken jag eller de någonting om.

Jag har faktiskt aldrig blivit särskilt ifrågasatt över att jag inte vill ha barn. Vet att jag blivit det tidigare men uppenbarligen inte tillräckligt mycket för att komma ihåg någon specifik situation

Jag tycker inte alls om barn och en gång när en bekant talade om att hon var gravid frågade jag till och med om jag skulle säga grattis eller inte (inte särskilt finkänsligt, men det bara blev så) Just då var jag så inne i att absolut inte vilja ha barn att jag tyckte det var konstigt att någon alls skulle vilja ha barn frivilligt

När någon jag känner berättar att de ska ha barn känner jag bara motvilja för en unge kommer att "förstöra" allt, men jag visar inte det, de jag känner nära vet redan och övriga behöver inte veta.

De två jag känner nära som har barn vet vad jag känner och respekterar det, likaså respekterar jag deras barn. Det går alldeles utmärkt faktiskt, vi kan prata både varför barn och varför inte barn, de pratar och frågar om mina djur och jag om deras barn :-) Tack vare dem har det blivit ganska avspänt med de barn som redan finns, men de skulle aldrig tvinga mig att vara nära barnen och vet att jag går därifrån om ungarna börjar bråka.

En av kompisarna har en dotter med misstänkt aspergers, då funkar jag bra som bollplank eftersom jag har det själv :-)

Bara tanken på ett barn inne i mig får mig att tänka på Alien-filmerna :-/ Lite komiskt att det var precis vad min grannes tjej beskrev graviditet som också

Nu har mammas sambos dotter fått en unge och jag gillar det inte alls för det gör att det blir svårt att umgås alla tillsammans. Jag tycker det är tillräckligt jobbigt med mammas sambo och hans barn, har precis börjat vänja mig dem och så kommer det en till :-/

Måste man amma får man göra det någon annanstans än vid borden, eller sätta sig en bit bort och skyla sig. Bråkande ungar är däremot big no no! Då går man därifrån, punkt slut! Det håller även de jag känner med om, oavsett om de har barn eller inte. McDonalds är ok men det är en annan sak. Likaså på tåg och annat sitter man i barnkupén för attt inte störa andra. I affären tycker jag det kan vara ok om ungen vill ha något och förälderna säger nej, då måste ungen få skrika för att fatta ett nej. I det fallet hade jag blivit mer irriterad om föräldern gett efter. Men inte springa runt och härja

Ska man iväg får man lyssna på vad värdarna vill, vill inte de ha barn eller hundar får man skaffa vakt eller stanna hemma. Är barn välkomna får kanske jag stanna hemma en annan gång.

Det värsta jag varit med om var lekande barn i kyrkogången på en begravning!

Sedan har jag en bekant som anser att hundar ska få följa med överallt oavsett vad andra runtomkring tycker, men det tycker jag är samma, man får stämma av med omgivningen.

Det optimala borde vara ömsesidig respekt, men det brukar aldrig funka så länge det finns människor med i bilden :-(

Hoppas ni orkade läsa, blev en halv bok!

#28 Jag tycker dock inte att det är ngt underligt att fråga en sådan sak som du frågade - om man bör gratulera, eller ej.

Det frågar jag varje gång någon av mina väninnor berättar att de är gravida. Tycker inte att man skall ta nånting förgivet, inte ens om de har barn sedan tidigare.

#29 Jo, fast man kanske kan vara lite mer finkänslig än jag var :-P Har nästan lärt mig tänka innan jag babblar hehe

#28 jag brukar själv undra om det är oönskat eller önskat innan jag säger grattis.=P

Jag umgicks med en tjej när barnen våra var små (vi har tappat kontakten nu).

Hon hade tvillingar. En pojke och en flicka. Så blev hon gravid efter ett år och det var oväntat men blev välkommet ändå.

Jag träffade henne samma dag hon hade varit på ultraljud och det visade sig att hon väntade tvillingar igen.

Hon var så ledsen. Hon var trött och helt uppgiven. Hon fick fyra barn på två år och även andra gången blev det en pojke och en flicka.

Nu tappade vi kontakten men det hade varit spännande att veta hur det gick med 4 så täta tonåringar hemma

Jag tycker att det är starkt att välja bort barn om man verkligen inte vill ha barn. Att inte falla i fällan att göra som "alla andra" bara för att det förväntas. För precis som vuxna har rätt att välja hur de vill leva sina liv tycker jag att barn ska ha rätt att vara önskade och älskade.

Jag har själv alltid vetat att jag ville ha barn. Många barn! Längtan "på riktigt" kom när jag var 18 och växte sig starkare med åren. Många trodde nog att jag hade något emot barn då, för ville någon att jag skulle hålla ett barn sa jag nej. Det blev för jobbigt!

Träffade min man när jag var 26. Då var han 18 och skulle börja sista året på gymnasiet. Inte läge att skaffa barn på ett bra tag alltså…  Jag läste på om ofrivillig barnlöshet redan innan vi ens försökte! När väl han också ville blev jag inte gravid. Det kom inte som någon överraskning. Jag har alltid sett barn som en gåva och det var liksom för stort att jag skulle bli gravid. Det tog dock inte så lång tid innan jag faktiskt blev gravid, men det var långa månader!

När det gäller ofrivillig barnlöshet så har vi det på flera håll i vänskapskretsen. Det som kan vara lite jobbigt när man står bredvid, kanske speciellt när man själv har barn, är om de inte berättar. Och de flesta verkar välja att inte göra det. Jag förstår att det är för att slippa diskussionen och att känna sig värdelös mm. Men istället är risken stor att man får dumma kommentarer från folk som inte vet. Som kanske utgår från att man hade berättat om det var problem.

Jag vill nog ha barn, nån gång, men jag kan för mitt liv inte se hur det skulle gå till med allt annat jag vill göra. Om tio år kanske… men då känn det som att jag är lite gammal. Är 29 nu. Killen vill ha barn igår och jag antar att vi får kompsomissa lite, men jag tror att mitt liv skulle vara lika bra även om det inte blir några barn. Förstår verkligen de som inte vill ha barn. Man har olika prioriteringar.

Jag har aldrig varit intresserad av barn, eller velat haft egna. Under början av mitt vuxna liv var vi många "barnlösa" som umgicks, och de som skaffade barn blev ju väldigt låsta och utanför. När sen fler av vännerna skaffade barn så övergick vänkretsen mer till singelvänner utan barn och de som var kanske 5-10 år äldre än mig, och som fått barn tidigt. De barnen var då i tonåren och klarade sig rätt bra själva. Har alltså aldrig haft småbarn i den direkta umgängeskretsen heller, förutom mina allra bästa vänners barn då förstås.

Jag har istället valt att satsa på att göra saker som utvecklat mig, och som jag mått bra av. Lite egofixerat kanske, men även att skaffa barn kan vara av egoistiska skäl. Och när jag äntligen passerade de 40, så  slutade folk fråga om jag inte skulle skaffa barn. Och att mannen också är äldre och dessutom har två vuxna barn gör väl sitt till också.

Tack och lov har mina föräldrar aldrig tjatat om barnbarn, som jag vet att andra föräldrar kan göra. Jag är ensambarn, och släkten slutar med mig. Inget att gråta över direkt. Det är också skönt att ha hittat en man som inte velat ha flera barn. Jag skulle aldrig skaffa barn för att någon annan vill.

Jag tycker att jag lever ett helt och fullt liv utan barn och är nöjd.

Alla är olika. Och därav vill alla heller inte ha barn, vilket omgivningen borde acceptera!

Vissa går emot det som anses vara "normalt", dvs att man skaffar bran. Men vill man inte ha några barn är det bättre att inte skaffa några än att föra oönskade liv till världen!

#36 Håller helt med dig.

Jag är 43, frivilligt barnlös (än så länge…) och mår inte dåligt för det. Folk kring mig har mer och mer börjat fråga "Är det inte dags snart?", "Snart är du för gammal!" och "VILL du verkligen inte skaffa barn?". "Mind your own business!" säger jag. Vi har alla gjort olika val i livet. Vad är det som säger att just den personen som frågar gjort dom bästa?

#37 Man kommer nog inte undan att folk frågar när man börjar bli äldre, vilket förmodligen är helt naturligt och det är sådant man får ta när man är frivilligt barnlös ;)

Frågor är ok, men svaren skall oxå accepteras ifrån frågeställaren.

#36 Bra skrivet!

Min mamma har två fosterbarn (pappa har avsagt sig dem) och jobbar på ett mamma-pappa-barnhem, det finns alldeles för många barn som råkar illa ut för att föräldrarna skaffat barn utan att ha en aning om vad som krävs! Som inte ens fattar att man måste byta blöja eller mata bebisen, som hellre vill göra annat än ta hand om ett barn. Finns alldeles för mycket människor i världen redan…

Jag vill ha fyra barn och då skriker alla rätt ut med, konstig är det så att alla ska ha 2 komma 3 barn varken mer eller mindre?:O

Finns en massa föräldrar som borde tänkt igenom saken en gång till.
Kan tänka mej att det i vissa fall handlar om avund av de som känner sej låsta av sina egna barn eller att barnen "tog de bästa åren".
När ens egna föräldrar frågar så kan jag ha förståelse eftersom de kanske alltid sett framtiden med barnbarn.
Sen borde man som flera sagt ovan acceptera andras beslut.

vi vill inte ha barn. Vi har absolut inga planer på det men skulle jag bli med barn så tar jag inte bort det. Det är ju vårat "fel" att jag blir med barn isåfall

Jag får väldigt ofta frågan varför jag inte vill ha barn.Gillar inte ungar och är nog för ego för att boka upp mig att ta hand om en annan människa resten av mitt liv

#41 Men du skulle ändå inte överväga abort om olyckan var framme, trots att du inte gillar ungar och inte vill bli uppbunden?

#42 Hon skriver ju "Vi har absolut inga planer på det men skulle jag bli med barn så tar jag inte bort det". Det tolkar jag som att hon inte skulle göra det.

Öh jo, men jag ville att h*n skulle utveckla? För mig är det helt främmande att skaffa barn (om olyckan skulle vara framme) om jag hade de känslorna. "Stackars barn" blir min reaktion. Därför ville jag veta mer hur h*n tänkte. Jag tyckte det framgick av min fråga.

Okey. Ja, det kan ju vara intressant att få veta.

Agilis!

Hade jag vetat nu när jag sitter med facit i hand så hade jag valt som du!

Tro nu inte att jag vill vara utan de mina jag har

men

som samhället är i dag, då hade jag valt att inte sätta barn till världen

#46 Så känner nog alla ibland av olika anledningar inbillar jag mig. Det är nog inte lätt att vara förälder alltid. Jag kan också förstå det här med modersinstinkterna, att när man väl satt ett barn till världen, så finns det inget man älskar mer.

Jag valde bort barn av flera anledningar, dels som du säger, världen är ingen trevlig plats. Jag gillar inte heller barn speciellt mycket och klarar inte av att umgås med barn under mer än ett par timmar. Jag är inte så förtjust i människosläktet heller och anser att vi är för många redan. Sen vill jag som någon annan skrev, inte ha ansvaret för ett annat liv under resten av mitt liv. Jag har för mycket saker jag vill göra för att ha tid med det =)

Bra organisation som jag valt att stödja: www.vhemt.org

**Har INTE läst ovanstående inlägg!
**

Jag är visserligen 17år enbart men kan ändå ge min åsikt.
Jag anser att skaffa barn är en självisk handling ifrån oss Kvinnor, det är "enbart" en känsla och längtan efter barn som gör att vi skaffar det. Många gånger tänker man inte riktigt vad det innebär med ett barn, livet blir begränsat något så otroligt, kostnader och mycket mer sätts på spel. Är det överhuvudtaget den rätta man skaffar barn med?
Han kanske ä trevlig mot andras barn, men han hanterar samtidigt de barnen bara vid några tillfällen och inte längre stunder, kan han verkligen hantera en riktig bebis 24/7?
Många gånger kan han inte det och då blir man ensam där som mamma och detta sätter en enorm press på en.
Bara det faktum att man faktiskt står där som sambos med en liten bebis är en enorm press på båda. sömn förstörs, dygnsrytmer, jobb, vardagen överhuvudtaget. Hur blir det inte då som ensamstående?

Jag är visserligen enbart 17år men kan ändå ge min åsikt.
Jag skulle aldrig skaffa ett barn så som denna värld ser ut!
Som jag sa, detta är "enbart" en känsla och längtan, men tänker vi verkligen på barnet?
Är denna värld bra för barnet så som den ser ut?

Jag skulle aldrig skaffa ett barn på grun av att jag vill ha ett så obegränsat liv som möjligt, jag hade Epilepsi tidigare som begränsade mitt liv sjukt mycket. Vad gör då inte ett barn?
Sen tycker jag denna värld är sjuk just nu, allt handlar om värde och inte välmående längre. Mycket handlar iaf om värde.
Pengar hit, pengar dit, allt blir dyrare.
Jobb är svårt att få, hur ska man kunna försörja sig?

Näe, ska jag ha ett barn så ska jag adoptera.
Då ska det vara ett barn som misst båda sina föräldrar och saknar en framtid. Detta ser jag som ett myckt bättre alternativ istället för att skaffa ett boilogiskt. Det finns knappt jobb åt oss, vad finns då åt barnen när det är dags för de?
Näe, adoptera ett som misst båda föräldrar i sådana fall. Då ger jag denne en framtid.

Min åsikt iaf!
Sen som svar på TS fråga: Det är INTE onormalt att inte vilja ha barn, känslor handlar det om - det mest naturligaste som finns.
Finns känslorna för ett barn, ja då vill man skaffa.
Finns de inte, ja då är det inget annat man kan göra åt saken. Känslor går inte att styra över. Take it or leave it.
Ingen är onormal =)

#48 Jag förstår dina resonemang, men å andra sidan måste ju någon skaffa barn oxå, annars skulle vi dö ut. Dessutom så är det ofta en naturlig instikt.

Men visst, vissa skaffar barn som absolut inte ska ha barn. Frågan är om världen någon gång har varit bra anpassat för ett barn, ihuvudtaget? Har det inte varit sjukdommar så har det varit fattigdom.

#49

Det är intressant det du skriver, för nu börjar vi komma in på filosofiska frågor. Av vilken anledning tycker du att det vore dåligt att våran art dog ut? Det sker ju hela tiden med andra arter och är högst naturligt. Tycker du att våran arts överlevnad är det viktigaste skälet till att skaffa barn?

#42. nej vi vill inte ha barn och planerar inte det men som sagt, skulle ej ta bort det, för blir jag med barn trots både p-ring och kondom, då är det meningen att jag ska bli mamma. Så ser jag det

#49 Dö ut - nej tack. Halvera jordens befolkning, eller mer - ja tack! Vi överbelastar vår planet, och förr eller senare kommer det göra att vi dör ut (läs: svälter ihjäl eller krigar ihjäl varandra i kamp för de sista resurserna) om vi inte radikalt blir färre.

#51 Det tycker jag är ett lustigt resonemang. Det är inte 100% säkert med p-medel, så har du sex tar du ju medvetet risken att bli gravid. Jag ser det som en beräknad risk och inte ödet att somliga blir gravida trots p-medel.

Ta mig med en nypa salt nu, men att behålla en oönskad graviditet trots att man inte känner att man vill hänga upp sitt liv kring barnet ser jag som ganska ansvarslöst. Varför lägga ett så viktigt beslut i slumpens händer? Jag menar inget illa!

#50 Jag påståd aldrig att det va dåligt om vi dog ut, jag bara konstaterade att om ingen skaffa barn så skulle vi göra det ;)

#52 Ja, jag håller med. Har ofta tänkt på det och brukar elakt nog tänka att alla naturkatastrofer som ta med sig så många offer sker utav en anledning. ELAKT, jag vet det, men det ligger lite sanning i det tyvärr.
Frågan är vart vi ska börja för att bli färre.

#54 Om vi börjar med att utbilda världens fattiga folk om p-medel och ger Kvinnor tillgång till t.ex pessar och spiral, så kommer vi långt. Många fattiga saknar möjligheten att begränsa barnaskaran.

Sen bör vi rika i-landsmänniskor begränsa oss genom att medvetet skaffa färre barn. Säg ett barn per par så minskar vi sakta men säkert. Ingen kul händelse för stadsekonomin, dock.

Hemskt men sant så löser sig det med överbefolkning förr eller senare med hjälp av sjukdomar.

#55 Antal barn pr kvinna  är starkt kopplat till deras utbildningsnivå runt om i världen. Fast det räcker nog inte med utbilning om preventivmedel, utan: utbildning, yrke, självständighet, valmöjlighet.

Sen det med inställningen till frivilligt barnlösa: Jag tror det blir ett allt mer vanligt och accepterat val.  Sen finns ju alla varianter: De som inte vill ha barn och inte ändrar sig, de som alldrig vill ha barn men 10 år senare ändrat sig, de som alldrig vill ha barn och sen ångrar sig och lever med en sorg över att det alldrig blev, de som vill ha barn men inte kan få, de som får barn de inte vill ha, de som vill ha barn och får barn….  Och det är väl lite svårt att veta vilken grupp man tillhör förrän efteråt, när man eventuellt blir gammal och har facit.

Jisses ja frivillig barnlöshet är ett stort problem för många, men inte för mig då det är frivilligt! Men när jag var på gyn undersökning i helgen såg gynekologen mycket skeptiskt på mig när jag skrattade åt hans fråga om jag hade barnalängtan… som han inte riktigt förstod vad jag skrattade åt.. jisses..

Det vore kul att höra vad nu som inte vill ha barn har för intressen. Jag har fått för mig att många som ej vill ha barn är väldigt kreativa människor och/eller är mycket djurintresserade. Detta är såklart inget jag har statistik på.. :P

Jag är bara 16 år, men jag vet att någon dag i framtiden kommer jag vilja skaffa barn. Absolut inte nu, och när jag börjar tro att tiden är inne kommer jag antagligen fundera på det ett bra tag till innan jag faktiskt tar beslutet.

Att avstå från att skaffa barn är lika normalt som att vilja skaffa barn, och i en del/många förhålladen mycket klokare, enligt mig. Jag tycker att det är konstigt med Kvinnor som är barntokiga eller Kvinnor som skaffar barn i tidig ålder(enl. mig innan 25). Varför ifrågasätts inte dem mer?

De som skaffar 4-6 eller fler barn… vad tänker man, undrar jag? Två föräldrar med två händer var kan väl knappast ha möjligheten eller tiden nog till att ta hand om och kolla till sina barn tillräckligt och ordentligt? Jag som vuxit upp i en familj om fyra barn har känt mig ganska bortglömd ibland, fastän vi alla fått lika mycket tid var och min mor var hemmafru tills det att jag(det yngsta barnet) fyllde 12-13 år. Om detta nästan var otillräckligt, hur är det då med flera barn? Egentligen förstår jag inte ens min mor som skaffade fyra.

De som skaffar barn innan de är 25 år. Jag undrar vad man tänker där med. Är det ett helt genomtänkt beslut? Man har nästan all tid i världen på sig att skaffa barn, varför inte utnyttja den tid man har fri och obegränsad till att fokusera på sig själv, för det kan man inte sen på samma sätt på många år. Ja, givetvis kanske de blir jättebra mammor. Men jag tycker att man går miste om något på vägen då.

Och när det är under 19 år vi talar om… det förstår jag ingenstans. Programmet "Unga mödrar" på tv är ibland något utav det sorgligaste jag sett(ursäkta språket, jag vill inte att någon tar illa upp). Titt som tätt ser man motvilliga föräldrar som tar hand om dotterns barn medan hon går i skolan, försörjer både sitt barn och sitt barnbarn. Där har det gått för långt. Vissa Kvinnor verkar lägga mindre tanke på sitt beslut om barnskaffande än andra gör när de ska skaffa hund, eller jag gör när jag skaffar marsvin.

Inget emot de Kvinnor som skaffar barn när de är under 19, de kan bli lika bra mammor som äldre, men här går man nog miste om ännu mer. Det är lätt att bli förvirrad och osäker som tonåring, och jag tycker inte att man ska ta några livsavgörande beslut i denna ålder. Det händer lätt att man ångrar sig senare när förhållandena förändrats.

Till sist kan man ju se på detta med sjukdomar. När man vet att chansen är stor att man bär på en svår ärftlig sjukdom eller att man har någon jobbig ärftlig sjukdom, varför skaffar man ett eget barn då? Varför adopterar man inte? Jag läste någonstans om en kvinna som fått bröstcancer. Hennes mor hade fått bröstcancer innan henne, hennes mormor med. Och hon hade en biologisk dotter.

Det är dem som borde ifrågasättas, inte ni starka människor som avstår från att skaffa barn.

(Nu kanske jag kom lite på ett sidospår, men det kändes relevant ändå… hoppas att ingen tar illa upp av mina funderingar och tankar.)

#59 nu ifrågasätter och dömer du precis på samma sätt som TS upplever som jobbigt, fast du ifrågasätter andra saker. Det är ju liksom inte bättre.

Du säger att de som är under 19 inte ska ta livsavgörande beslut som att skaffa barn. Många gånger är graviditeten oplanerad och de tvingas ta ett livsavgörande beslut oavsett. Abort eller inte? Många känner att de varken kan eller vill gå igenom en abort, oavsett ålder.

Jag är själv 22 och gravid i sjunde månaden. Jag undrar varför du tycker att sådana som jag ska ifrågasättas? Kommer jag bli en dålig mor till mitt barn för att jag under 25? Vad är det som händer den dagen man fyller 25 som gör att man helt plötsligt ska få skaffa barn utan att ifrågasättas? Du undrar vad sådana som jag tänker med. Allt är inte svart eller vitt och min graviditet var inte planerad. Eftersom min livssituation ser bra ut så hade det i mina ögon varit oansvarigt att ta bort barnet bara för att "jag har ju hela livet på mig."

Många verka tycka att barn är slutet på livet, jag ser det inte så. Mitt barn ska bli en del av mitt liv. Ja, det är en begränsning att få barn men för mig är det inte en jobbig begränsning.  Jag ser det inte som att jag går miste om något, tvärtom.

Tillbaka till ämnet, det är självklart att man ska respektera andras beslut att inte vilja ha barn. Jag tror det är svårt för många att förstå hur man inte kan vilja ha barn för det är en så stark känsla inom sig själv, men det btyder inte att man har rätt att säga vad helst till folk.

#60 Det jag skriver är dock bara menat som en öppen fundering å min sida bara. Folk får göra som de vill, jag respekterar deras beslut i de flesta fallen.

Jag är för abort och för adoption, samt är ung själv, och av den anledningen undrar jag hur de som behåller barnen när de är väldigt unga tänker. Med det sagt, menar jag inget illa menat mot de som tar beslutet, utan jag undrar bara helt enkelt. Vill man egentligen inte ha barnet så har jag svårt att förstå varför man tänker behålla det när man kan avstå. Jag är lite väl vetenskapligt lagd på vissa fronter, antar jag?

Jag vet inte om du missade att jag skrev att de som skaffar barn under (ett c.a. som fallit bort) 25 års ålder kanske blir jättebra mammor. Och det var nog lite fel uttryckt. Det jag menade var att de troligen har samma möjligheter att bli goda mammor som de som är äldre än så.

Anledningen till att jag skulle avråda/ifrågasätta någon som är under 25 är enbart för att jag personligen skulle finna det som en sorts begränsning och hoppas att personen ifråga tänker över ordentligt innan den tar beslutet. Man har ju som sagt mer tid på sig och jag vill inte att man ska göra något man senare(på sätt och vis, även om man älskar sitt barn och vill ha kvar det) ångrar.

Med mitt påstående "det är de som borde ifrågasättas och inte de som avstår", menar jag inte att man ska ifrågasätta alla som gör så, utan att ska man ifrågasätta någon, så tycker jag att de grupperna ifrågasättas. Med betoning på de som har svåra ärftliga sjukdomar och de som är tonåringar. Som äldre än 20 är man ju generellt mer mogen för att ta ett sådant beslut. Samtidigt finns det en grupp som inte växer upp ordentligt förrän de närmar sig 25 och många studerar fram tills ungefär då, vilket var grunden till min fråga. Dock vet jag ju inte riktigt hur stor den gruppen är. Det var nog dumt av mig att basera just det på antagelser enbart utifrån folk jag träffat, hört om av vänner och sett, måste jag erkänna.

Jag vill inte dra någon för en kam. Jag vet att alla fall är olika.

Detta är förstås inga åsikter som är satta för livet heller och jag söker ständigt mer information för att forma min åsikt ordentligt. :-) Än så länge är tankarna oslipade. Det är mest jag som filosoferar lite bara.

Jag är också för abort men jag tycker inte man ska ta för lätt på det. Jag tycker det krävs en riktigt bra anledning innan man fattar beslut om att ta bort det. Sen är det väl upp till var och en att avgöra vad som är en bra anledning, även om jag kan tycka att tex göra abort pga fel kön är väldigt fel. Iaf så de tonåringar som råkar bli med barn, kanske känner att en abort är fel och att de vill ha barnet även om det inte är vad de hade planerat i livet just då.

Man kan plugga och göra saker även när man har barn, men det är så klart svårare. Min mamma var 22 när hon fick mig och då hade hon inte fullständiga gymnasiebetyg. När min bror föddes två år senare pluggade hon upp betygen och gick vidare till en socionomutbidlning, som hon fullföljde. Idag är hon chef på hög nivå, jobbar heltid men har börjat plugga igen för att kunna bli hälsoterapeut så småningom och hon är 44. Både min bror och jag är vuxna och har flyttat hemifrån så nu har hon all tid i världen att göra vad hon vill. Hon ska snart bli mormor men hon är inte gammal så hon kommer ha massor med energi att spendera på honom. Så det finns ju en annan aspekt också, om man får barn tidigt så har man mycket tid sen när barnen är vuxna.

Det med ärftliga sjukdomar är svårt. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om det. Man kan ju inte direkt förbjuda vissa människor från att skaffa barn. Hur hade man själv känt om man hade en ärftlig sjukdom? Sen kan man dra det ett steg vidare- ska förståndshandikappade få ha barn? Människor med tex down syndrom kan knappt ta hand sig själva, än mindre ett barn, men det händer att de får barn.

Jag ber om ursäkt för att det här blev väldigt OT.

#53 jag vill som sagt inte ha barn men blir det endå så kommer vi ha det. Jag skulle inte kunna avsluta ett liv som kommit till pga våran kärlek till varandra. (min åsikt) Jag tror att även ett oplanerat barn kan bli väldigt älskat och jag vet att vi kommer ta hand om det och älska det över allt annat OM det skulle bli ett. Bara för att barn är planerade betyder det inte automatiskt att man blir älskad. Min pappa tyckte verkligen inte om mig trots att jag var planerad…

#63 Jag var inte planerad, och morsan var 19 år när jag föddes. Givetvis älskade hon mig och gjorde sitt bästa för att ge mig allt, men hon hade ingen stabil grund att stå på och hon har fått offra mycket.

Kanske är det för att jag "tar lätt på" abort, men jag förstår inte varför att hindra tillkomsten av ett "kärleksbarn" är mer ok medelst p-medel än med abort. Bägge är ju "mot naturen"? För mig skulle en oönskad graviditet vara just det, inte en ursäkt att släppa mina ställningstaganden och livsval.

#59 Jag orkade inte riktigt läsa allt, men jag reagerade på att du funderade på varför man skaffar barn innan 25 år. Som sagt, alla är vi olika, vissa är som gjorda att vara mammor och familjeliv, vissa är det inte. Att skaffa barn är en möjlighet för det flesta av oss, en naturlig möjlighet. Så länge barnen inte far illa ut så ser jag inget problem med sin egen ålder, ålder är bara en siffra.

Det är inget som säger att man är en sämmre förälder för att man är ung.

#59 jag vet att det är dina personliga åsikter och det respekterar jag men kan det inte vara så att det finns de som klarar att ge fyra barn allt tid och kärlek de behöver?
Jag  råkar vara en sådan "knäpp" person som vill ha många barn, faktiskt just fyra! Nu är det några år kvar tills jag vill ha det första och kanske blir det stopp efter det, inget jag kan veta i förväg.
Har flera vänner som är fyra syskon och har aldrig sett att någon varit lidande utan snarare att det alltid hänt mycket i deras familjer och de tar vara och värderar all tid högt.
Jag själv har tre bröder men vi har inte växt upp under "normala" omständigheter så kan inte ge något personligt perspektiv.
Jag är fullt medveten om att min vilja av att få fyra barn beror på mina uppväxtförhållanden och saknade av närhet, trygghet, kärlek osv.  Att jag vill ha den familjen som jag aldrig fick och vill att den ska vara perfekt, jo det låter jätte klyschigt men det är vad både jag och mina psykolog kommit fram till.

#64 vi har ekonomin för att ha barn så det är inga problem om det skulle bli någon.

Skillnaden Jag ser på abort och preventivmedel är att preventivmedel förhindrar i 99 fall av 100 att man blir gravid, att ett ägg lossnar. medan abort görs när det redan blivit ett "barn" beroende på hur länge man gått. allt från bara 2 celler till en nästan utvecklad människa.

Där har jag min skillnad. Men alla tycker olika och det respekterar jag helt.

#67 Jag förstår att en abort känns mer radikal än p-medel, men för dig är alltså tanken på abort så svår att du hellre ändrar dina framtidsplaner än tar bort en oönskad graviditet? Jag respekterar givetvis dina åsikter också, är bara genuint intresserad eftersom min ovilja att skaffa barn väger tyngre än t.ex det jobbiga med en abort. Bara för att jag skulle bli gravid skulle mina planer kring mitt liv inte gå upp i rök.

#68 Ja, jag skulle inte klara det psykiskt.

#69 Ok då förstår jag. Intressant hur olika man fungerar!

Jag var ett tag rädd att jag var gravid som 15-åring. Nu var det inte så, men hade jag varit det hoppas jag att jag inte hade gjort abort. Självklart hade livet sett annorlunda ut om det hade varit så. Men annorlunda behöver ju inte vara sämre!

#66 Jag tycker inte att det är ett dugg knäppt. Får jag en förklaring till det så lär jag ju mig förstå. :-) Jag värderar mina syskon jättehögt och älskar dem, verkligen, det hade känts ensamt utan dem. Så just den biten kan jag fullt förstå. Kärlek fick jag gott om, det var inte problemet. Det var tiden jag hade behövt.

Blir det problem med någon/flera(vilket det lär bli förr eller senare, större eller mindre), så är det lätt hänt att den som inte tycks påvisa att den har några problem blir bortglömd medan de andra får fokus. Och det vill jag att man ska vara medveten om och beredd på åtminstone. Fler barn = Fler problem = Större risk att någon blir bortglömd.

Sedan så kan ju min åsikt grunda sig i min uppväxtmiljö, där min pappa sällan närvarade. Det kan ju förvränga synen på det hela… hans stöd hade nog gjort skillnad.

#64 "För mig skulle en oönskad graviditet vara just det, inte en ursäkt att släppa mina ställningstaganden och livsval", skriver du. - Håller med!

Jag tänker precis likadant gällande detta. Om jag nu äter p-piller och skulle vara en av de ytterst få procenten som trots allt blir gravid, ser jag ingen anledning till att avvika från min tidigare ställning bara för att jag nu skulle bli tvungen att göra ett mer aktivt val om en abort. Vad är det för logik, liksom? Att först göra ett medvetet val, för att backa när det väl gäller? (Ja, det är just så jag ser på det.) Visst finns det säkert undantagsfall även här, liksom när det gäller annat, men jag talar generellt.

Är en medicinsk abort i början av en graviditet så mkt värre än ett dagen efter-piller, förresten?

Jag tror inte att det handlar särskilt mkt om ren och skär moral när det kommer till kritan, utan snarare om att det blir mer konkret.

Jag har just nu ingen önskan om att få barn, vet inte heller om jag någsonsin får det.

Men jag kan ärligt säga att jag inte vet hur jag skulle agera om jag tros P-ring skulle bli gravid. Såhär i skrivande stund känner jag abort, men visst kan man förändras om man blir gravid, då är valet kanske inte lika lätt och rätt.

Växer en annan människa i min kropp så finns det en mening med det. Hade jag gjort abort när jag var 15 hade jag haft väldigt svårt att se mina barn i ögonen nu. "Ni kom till i en annan fas av livet, därför fick ni leva". Har man samlag finns det risk att man blir gravid. Det visste jag även när jag var 15.

Jag säger inte att det i alla lägen är fel med abort för alla människor. Men för mig skulle det vara det. Ett liv är ett liv i mina ögon (vill inte ha spiral som stöter ut ett befruktat ägg heller)!

#75 Eftersom jag inte tror på varken någon Gud eller ödet, så är det resonemanget väldigt främmande för mig. Jag har valt att inte skaffa barn, alltså är det meningen att jag skulle abortera en graviditet.

De flesta befruktningar slutar i missfall, ofta så tidigt att man inte hunnit märka av graviditeten. Jag ser inget moraliskt fel i att medvetet avsluta en graviditet, lika lite som jag ser missfall som något fel.

När man är gravid svämmar kroppen över av hormoner som kan ändra ett beslut. Därför ser jag personligen det som viktigt att ha tagit beslutet långt före.

#76 Hormonerna och barnet kan också få dig att ändra dina prioriteringar på 2sec. Det ser inte jag som något dåligt. Bara man vet vad man ger sig in på och har ett liv att ge barnet.

#76 Jag tycker inte att man kan jämföra en abort med ett missfall. Det är två skilda saker eftersom att en abort väljer man, men man väljer inte ett missfall. I ett missfall kommer oftast embryot/fostret ut eftersom att kroppen stöter ut det. I en abort tas embryot/fostret bort  "icke naturligt" antigen via en medicinsk abort eller skrapning samt ibland en kombination av de båda.

Jag tycker inte att det är fel att göra abort om man inte vill ha barn. Dock vill ju många som får missfall ha barn och en som gör en abort vill det ju inte. Därmed blir det lite fräckt att jämföra dessa två med varandra, tycker då jag iaf.

Jag ser absolut inget fel i att inte vilja ha barn, inte konstigheter i det heller. Vi människor är ju olika och bör accepteras för det.

#77 Min poäng är att det är just därför jag vill ha beslutet taget i förväg. Vore inte schysst varesig mot mig själv eller barnet att sätta det till världen när jag egentligen inte vill centrera mitt liv kring en annan person.

#78 Jag håller inte med, abort är inte en förolämpning mot ofrivilligt barnlösa. Att inte fullfölja en graviditet är inget onaturligt, oavsett om det var kroppens eller kvinnans val. Dugliga befruktade ägg kan stötas bort, missbildade foster kan gå fullgången tid. Resten är upp till var och en.

#79 Nej men att jämföra en abort med ett missfall är en förolämpling för de som förlorat ett önskat barn. En abort är ett val, ett missfall är inte ett val.

Jag skriver bara vad som gäller för mig. Andra får göra som de vill. Är ateist, så någon gud är inte inblandad i mina beslut. Däremot tror jag att saker sker av en orsak, men väljer man att göra abort så har man väl skäl till det. Jag tror inte att vi skulle ha en bättre värld (tvärtom…) om ingen gjorde abort.

Inte sjutton slutar de flesta graviditeter med missfall! 10% är den siffra som brukar nämnas, även om det kan vara fler för att de sker så tidigt att det inte märks. Men det är det ju ingen som vet.

#79, det är det jag säger, att man plötsligt kan ändra sina prioriteringar, och att ett barn blir prio ett.

Har sett det hända. En person som festade hemskt mycket, och inte hade planer på barn, blev gravid. Plötsligt ändrades hela världen för henne och barnet blev livet. Man kan alltså inte alltid planera i förväg, saker kan förändras.

Det vore ju hemskt om livet blev precis som man planerade det i unga år, helt utan plats för något annat!

jag är inte abortmotståndare men tycker reglerna runt det är fel.
Jag ser tex. ingen anledning till att få göra abort efter v.12 utan speciellt godkännande från socialstyrelsen.
Nu får du göra abort till vecka 18 utan speciellt godkännande och fram till vecka 22 utan då det anses att barnet klarar sej utanför sin mammas kropp. Från vecka 13 får du föda ut barnet.

Jag har själv gjort en akut abort i vecka 12.
Jag gjorde ett gravtest pga sjukdom, det var postiv jag blev helt hysterisk och var i förnekelse några timmar.
Jag hade ju ätit mina p-piller och skött dom. blödningarna var som vanligt.
Jag fick åka in till kvinnokliniken för att undersöka hur långt gånget det var, 12 veckor!! Jag hade gått i 3 månader ovetandes om att jag var gravid, ätit p-piller, festat, rökt och dessutom haft en virussjukdom. Som grädde på moset var jag sjutton, hade blivit av oskulden månaden före befrukning och pojkvännen var inget fadersmaterial. Eftersom jag tycker ett barn förtjänar det bästa från start så hade det enbart varit egoistiskt att inte göra abort.
Det var bland det svåraste jag gjort och fick mycke känslomässiga problem efter det, tänker fortfarande på barnet i juni varje år då det skulle varit fött men numera är tankarna mer att jag är stolt över att jag klarade att ta rätt beslut.
Det sista jag sa före jag somnade av narkosen var att jag inte ville ta bort barnet… nu i efterhand vet jag att det var försent att ändra sej och är glad för det.

Tycker att abort är fel att använda som preventivmedel och tycker helt ärligt att vi är människor och kan göra ett misstag en gång men att dom som gör det gång på gång måste det saknas en hel del i skallen på.. Att ta ett liv gång på gång på gång..

#84 Hur känner du för dom som blir gravida trots preventivmedel? Dom provar allt, men lyckas bli gravida ändå, och gör abort.

#85 Jag är en av dom, en abort och två missfall. Har testat allt förutom p-spruta och p-stav. Numera har jag inga medicinska p-medel men hålls det koll på ägglossning och då används kondom.
Har klarat mej i två år.
Jag är "för" abort när det är ett misstag, graviditeter med skydd, våldtäkt, om barnet har något fel som skulle påverka livskvaliten.

De oemptiska är väl ändå de som inte kan acceptera att andra inte vill samma sak ilivet som dem- tex skaffa barn. Om ja säger att jag inte vill ha barn så säger jag bara "nej, jag vill inte ha barn". Då får jag höra av vissa, inte alla "Ja kan inte fatta hur folk kan tycka så, barn är det BÄSTA i hela världen, det bästa som hänt mig".

Det är ju kul för dem, själv hoppas jag att bättre saker händer mig. Många öfärldrar är rätt ärliga- ja de älskar sina barn- vad skulle de annars säga? Men med handen på hjärtat så är mycket runt "barnandet" jävligt jobbigt också. Så det vor eju rent idiotiskt att skaffa barn "bara för att" om man inte har den dr "inre längtan" som vissa människor verkar börja tjata om redan i högstadiet…

Man kan både ha karriär och vara mamma ida, eller bara vara mamma…eller välja karriär, eller vara arbetslös utan barn :D

Men jag vill ha barn- men är frivilligt barnlös fram tills nu ^_^ Och känner ingen stress trots mina 30 år. blir det så blir det- blir det inga så känner jag inte att livet är meningslöst.

All den kärlek andra riktar mot barn riktar jag mot djur i stället. Samma personer som sitter och tjatar om att de vill skaffa barn kan fråga mig "varför jag vill ha ett husdjur till" eller "varför jag gillar djur så mycket". Det är ju exakt samma känsla, bara att den - av någon anledning - riktas mot ett annat objekt!

Jag är jätteomhändertagande och empatisk och älskar sådant som är "gulligt". Jag känner dock ingenting sådant (än?) inför tanken på ett eventuellt barn. Det kanske är något fel på mig :D. Bryr mig dock inte det minsta.

#89 oj, det är exakt samma sak för mig ::) Ägt katter, hundar, hästar, kaniner, fiskar- älskar att ta hand om djur.

Men redan som 15åring fick jag höra av vuxna!! Hånande om hur jag skötte mina djur istället för barn- att det är modersinstinkten osv. Då sa jag att jag inte ville ha barn av ren trots -_- Men sanningen är att jag aldrig känt någon _längtan_ efter just barn- som så många av mina väinnor alltid uttryckt. Kan mycket väl tänka mig att skaffa barn, men det känns inte viktigt….mer som ett "nästa steg i familjelivet" än "ett mål jag måste uppnå, annars står jag int eut med livet!".

Jag har aldrig velat ha barn, aldrig längtat, tänkt på eller undrat hur det är. Aldrig velat gifta mig, sagt till mina föräldrar att från mig kommer de aldrig få barnbarn. Jag tycker inte om barn. Jag älskar djur och hade en mindre djurpark ;)

Men året jag skulle bli 23 år stormade det plötsligt in en man i mitt liv - mitt livs kärlek! Och nu har jag barn och ring på fingret… Jävligt otippat får jag säga. Jag tycker fortfarande inte riktigt om barn, andras är jag rätt så ointresserad av ärligt talat.

Men om jag nu inte hade träffat min sambo som lyckades väcka dessa känslor jag inte visste fanns, så hade jag varit lycklig ändå och haft fullt med saker att fylla livet med.

#91 Du är väl ett strålande exempels på att man ändrar sig livet igenom även fast man inte tror det.

Omgivningen borde absolut acceptera andra människors val. Men jag kan även förstå att folk frågar, ifrågasätter och kommer med kommentarer som "du kommer att ändra dig", "det kommer med tiden" osv. För det är nämligen otroligt vanligt att det faktiskt kommer med tiden (speciellt om man uttrycker detta som ung, först när man är gammal kan man säga att det inte ändrat sig och inte ens då vet man det säkert). Väldigt många av dom människor som inte vill ha barn ändrar sig faktiskt. Även om åsikten inte ändras egetnligen så är det hormonstyrt att vilja ha barn. Viljan att reproducera är en instinkt som man inte styr över med tanken. Det handlar om överlevnad, jag överlever inte men mina gener kan överleva om jag reproducerar.

Självklart finns det människor som faktiskt inte skaffar barn och självklart ska detta respekteras oavsett varför. Anledningarna är många, antingen pga åsikter mot barn, eller politiska åsikter, eller pga att man inte tycker att det passar in i ens liv och helt sonika väljer bort det. Endel väljer bort barn trots att hormonerna säger åt en att skaffa barn, hos vissa är den känslan väldigt svag eller helt uteblir och av den orsaken väljer man bort barn. Eller så är man sjuk och kan inte skaffa barn, eller så träffar man inte någon som man vill skaffa barn med under den tiden i livet då man har möjlighet att skaffa barn, om man alls träffar honom. Oavsett varför man är barnlös så borde det vara självklart att det ska respekteras.

Jag har alltid sagt att jag vill ha 2 barn innan jag fyller 25. Jag inser nu att det med stor sannolikhet inte kommer hända. Jag hade en fas under tonåren då jag kände stark avsky inför att skaffa barn, som jag fortfarande kan känna, men när jag kom över 20 så satte systemet igång och började tala om för mig att det är dags. Jag är fortfarande ung så jag har absolut möjlighet fortfarande även om jag inte känner det som livsviktigt för mig. Jag vet inte om jag skulle välja att skaffa barn även om jag träffade en kille, trots att min kropp säger åt mig att skaffa barn. Jag vet inte om det passar i mitt liv helt enkelt.

Jag har en kompis som börjar närma sig 30 nu. Vi umgås en hel del och väldigt ofta hör jag att hon får frågor om inte hon ska skaffa barn snart, "när är det din tur" osv. Personer jag hört detta ifrån vet om att hon är singel, jag undrar hur folk tänker. Jag vet att hon inte är frivilligt singel och att hon gärna hade skaffat barn. Henens svar brukar bara vara "för sådant krävs det en kille" och då brukar det bli pinsamt tyst.

jag kan tänka mig ett barn om jag slipper föda det (men det ändå är mitt och min sambos biologiska barn) samt att jag bara behöver ha det när jag känner för det

nä men jag är också en av dom som aldrig lekt med dockor när jag var liten osv osv. det har alltid varit djur som är #1. min sambo gillar inte heller barn så vi har fyllt vårat liv med 4 djur istället

men visst, vi är bara 20 år, men jag kommer aldrig välja bort djuren mot barn och att ha allt blir rätt knepigt, speciellt som jag har bestämt att om vi nu skulle skaffa barn så är det innan jag är 25 sen har jag en sådan sprut/stickfobi som gör att en graviditet vore den värsta plågan jag kunde utsättas för, näst diabetes. som ni förstår går inte ekvationen ihop så nej, antagligen inga barn tycker inte det är konstigt och känner andra som inte vill ha barn.

#95, det är självklart ditt val, men visst går det att ha både barn och djur! Jag har tre barn, fyra hundar, tre katter och ett sjuttiotal kaniner .