Blir orättvist hur man än gör- sätter man in kvarsittning och de skiter i att komma dit (som i USA) så ska de väl få andra straff som går ut på betygen- men å andra sidan- varför har barnet problem?Diagnos? Problem hemma? Bästa vore väl tt skippa kvarsittnin och lösa källan till problemet- saken är ju den att LÄRARNA inte ska bhöva göra just den biten. Me det sparas in en jävla massa när der kommer tillskolan, inte minst i privatskolorna.

Barn ska från dom är små lära sig ömsesidig respekt och lära sig att ta ansvar. Och med respekt så menar jag inte det som pratades om i en annan tråd den gammaldags sortens "respekt" för en auktoritet, som mer handlar om rädsla än respekt.  Med respekt så menar jag i ett klassrum att man respekterar de andra både vuxna och barn genom att inte störa undervisning som pågår, man genom att försöka göra vad man kan/dra sitt strå till stacken för att alla ska ha en bra undervisning. d.v.s. själv koncentrera sig, hjälpa nån om man kan och de har behov, lyssna och vara tyst när andra taler.

Att ett barn lär sig ta ansvar och att respektera andra barn och vuxna  (och förvänter sig respekt tillbaka) är i första hand föräldrarnas ansvar. Om föräldrarna inte klarat av detta behöver läraren hjälpa till.  Om det inte funkar någorlunda smidigt trots samtal mellan lärare,förälder och skolan så tycker jag eleven ska flyttas ur klassen för "specialträning" i detta ämnet. För att det är jätteviktigt inte bara i skolan utan i alla sociala sammanhang resten av livet.  Och det är inte rimligt mot resten av eleverna och inte rimligt mot läraren att "sabotörer" ska få förstöra för övriga. När/om "stökaren" fått godkönd på "hur man betér sig" provet kan han/hon få komma tillbaka till klassen. Om inte så inte. Då får man ha specialklasser för bråkstaker med jättehög lärartäthet och kanske mer praktiska ämnen som intresserar mer.

Min erfarenhet är tyvärr också att orimliga arbetssituationer i klassrummen får fortgå alldeles för länge.  Flyttade min mellandotter till en friskola av just den anledningen. Hon gick i en klass med bara 14 elever. Borde varit hur lugnt som hälst men det var kaos!  Det var 4 av 14 som hade eller borde haft nån diagnos. De lyckades inte genomföra gymnastik én enda gång. Varje gång blev det så mycket bråk i omklädningsrummet att hela lektionstiden gick med konflikthantering och ungarna alldrig han in i gympasalen.  Det var föräldrarmöten, extraföräldrarmöten, 2 extra vuxenresurser förutom "fröken"och likförbaskad var det kaos.  Föräldranra bestämde att köra ett skema med två föräldrar varje dag förutom fröken + de två resurserna.  Det var fortfarande kaos. 14 elever och 5 vuxna men kaos!  Det var då mina dötrars pappa var på skolan en dag och såg vad det var för arbetsmiljö dottern levde i i vardagen. Vi fick klart för oss hur vansinningt det var.  Vi krävde av rektorn att han skulle dela upp klassen eller plocka ut bråkstakarna,men icke.  Dottern gick då i 2:an. Det hade altså pågått 1,5 år.  1,5 år är jätte lång tid för en 7-åring!  Då fick vi nog!

Jag tror att det till stor del beror på att vuxna i barnets omgivning inte haft nog med integritet att förvänta sig respekt av barnet så barnet är van vid att få vara diktator. Jag blir näst intill galen när jag t.ex. ser föräldrar tillåta att deras barn slår dem för att barnet är argt/besviket/ledset. Det egna jaget blir matat hela tiden - vi berömmer barn för saker vi egentligen borde kunna ta för givet; ställa skorna på skohyllan, ställa disk på rätt plats, städa efter sig etc. Barn får sällan möta på motstånd (då kanske barnen blir ledsna/kränkta!!!) eller förväntningar. Och andra kan man behandla illa, bara man gör det så snyggt att man lyckas komma undan med det. Jag tror att vi, redan när barnen är riktigt små, är rädda för att se barn som testar gränser, manipulerar och beter sig oschysst mot andra. Om vi blundar eller försöker se en godtagbar anledning bakom (taget ur luften, såklart) så kan vi fortfarande gå omkring och tro att alla barn är goda. Men barn är bara människor och har ett lika mänskligt beteende som alla andra med både fina och sämre sidor. Barn behöver få se konsekvenser av sitt eget beteende och främst förstå att alla är kännande människor, inte bara de själva.

Ett problem ligger i att eleverna lätt kan byta skola och att skolan bara får pengar beroende på hur många elever de har… en kompis som är lärare säger att han ofta får höra att eleverna byter skola om de inte får som de vill :(

#4 min mor jobbar på privatdriven skola och därär det precis så- Svensk lag kan inte fullföljas pga att lärarna riskerar att förlora sina jobb om de säger vissa saker- för då drar föräldrarna med sina barn = Skolan går under (privatksolor drivs som företag-det får man aldrig glömma- och företag har främst ett vinstintresse). Detta kommer denna skola udan med trots anmälningar och "kontroller" och lärarna själva vågar inte rytaifrån för idagär det svårt attfå jobb trots alla "statushöjande"åtaganden man gjort för lärarna. Håller absolut med om att aga såklart inte är en lösning-men jag undrar uppriktigt ur man ska "ingjuta" samma typ av respekt i barn när de lär sig att det händer ju inget, inget farligt, ingen konsekvens av ett dåligt handlande.

En underöskning man gjorde under 9-talet i USA bland studenter var att fråga mänen(pojkarna) om de skulle kunna tänka sig attvåldta en flicka om det inte var lag mot det- 30% svarade ja. Människan fungerar som så- attmånga av oss gör inte saker för det _känns fel_ för vi har lärt oss det och förstått varför detär fel. Sedan har vi fortfarande en stor mängd som inte gör fel- bara för att de lärt sig att det blir konsekvenser för en själv- och finns inte denna konsekvens så finns det ingen anledning att låta bli.

Idag får en lärare ine göra _någonting_ utan att ungarna kan anklag dem för div påhopp och elakheter. Kan nästan tänka mig hur många ungdomar faktiskt provoerar fram situationer för att testa gränserna. *Ven om det finns ruttna lärare (tror de är jäkligt få nu för tiden) som på min tid fortfarande kunde örfila en lågstadieelev utan konsekvenser (80-talet).

Lärare har inte tid eller okren att "uppfostra" "sina barn" i skolan för många av dem har alldeles för stora åtaganden, alldeles för stora klasser eller alldeles för dålig skolledning (privatskolor och kommunala skolor). Tex det där som lärare förut kunde göra- ta hem läxor, jobba på sin "fritid", det får de inte göra nu.Nu sk allt ske underskoltiden och man hamnar lätt efter.En lärare ska planera alla sina lektioner, arbeta i en otroligt känslig samtidigt stökig miljö där de sällan känner att de har "någon bakom sin rygg" utan står ganska ensamma- och en ska de sköta all kontakt med föräldrar, gå utbildningar osv osv. Sen ska de även uppfostra barnen? Jag tror inte energin eller engagemanget finns där för den normala läraren för de är redna tyngda av en massa annat strunt- som tex lärare som måste STÄDA sitt eget klassrum?? ::> Hände rmycket fuffens ute i skolorna och lärarna får ta all skit, och därför råkar även eleverna illa ut. Det är inte okej att en lärare bär hand på ett barn, men det får ju finnas rimliga gränser för när en lärare ska få ta  tag i dem och försvara sig när eleverna helt enkelt går alldeles för långt.

Jag tror att det är för slappt eller att föräldrarna inte har någon kontroll hemma och inte lärt barnen ordentligt om hur man beter sig. Sedan tror jag att många föräldrar litar blint på sina barn också, om läraren ringer hem och talar om vad barnet har gjort och barnet nekar så tror jag faktiskt att en del föräldrar är för mesiga och godtrogna mot sina barn. Det kan vara lite som med hundar som är de som är dominanta och bestämmer över hela familjen, fast att det är barnet som bestämmer även om inte föräldrarna själva tror/vet om det.

Jag tycker att lärarna ska kunna ta tag i en unge/tonåring som inte uppför sig, men risken är ju idag att de blir anmälda bara de rör ungen. Menar inte att det är okej att ta tag hårt, men lite respekt måste man ju få och det går ju inte om ungarna gör som de vill och ingen vuxen får/vågar ta tag i saken med risk för att bli anmäld.

Sedan finns det barn med diagnoser som ännu inte upptäckts som "får en massa skit" av både lärare och elever när problemet egentligen är lättlöst, att ge dem hjälp, undervisning och skola just denna personen behöver och inte bara tycka att det är en ouppfostrad unge som inte gör vad läraren säger, det hjälper ju inte att ge ett sådant barn kvarsittning eller uppläxning.

Håller även med #1.