Tyvärr så måste jag medge att det inte finns mycket som kan få mig att lämna min pojkvän. Otrohet skulle göra ont, men jag skulle fortfarande älska honom för mycket för att lämna honom. Skulle säkert må dåligt av att inte kunna lita på honom, men skulle likt förbannat älska honom.

Mord är väl en av de saker som jag verkligen inte skulle tolerera.  
Nu vet jag ju att min pojkvän aldrig skulle mörda någon, men ändå. Skulle han mörda någon så skulle jag inte våga vara med honom, och jag skulle antagligen avsky honom mer än jag skulle älska honom.

Sedan om han skulle misshandla mig (vilket jag också vet att han aldrig skulle göra) så skulle jag nog kunna låta det passera om det inte pågick alltför brutalt och länge.

Men i det stora hela är jag för vek och förälskad.

Jag skulle inte lämna pga otrohet. Enda som kan få mig att lämna honom är lathet med jobb och liknande från hans sida. Han är mellan utbildningar och söke rinte jobb under tiden, det driver mig till vansinne, men jag biter mig i tungan eftersom vi inte bor ihop och det faktiskt inte är mitt problem hur han försörjer sig. Nu kom han inte in på den utbildningen han ville gå i höst och han vill söka igen om ett år, under det året tänkte han fortsätta att jobba extra bara, det gör mig tokig :) Han spenderar för mycket tid hemma framför datorn och går upp i vikt, inte mycket, men för mycket i mina ögon. Han blir stressad om jag säger att han borde söka jobb och det här har varit en anledning till att jag lämnat honom tidigare. Får se vad som händer nu.

Otrohet och fysisk och psyisk misshandel skulle göra att jag lämnar min pojkvän. Likså om han skulle gå in på den kriminella banan.

#2 Så du lämnar inte honom om han är otrogen men däremot om han är arbetslös och inte söker jobb? Intressant.. ;)

Vet inte om jag skulle klara av att fortsätta en relation om han skulle vara otrogen.. Jag skulle säkert tänka på det hela tiden och det hade varit väldigt svårt att vara intim med honom.. :S Det är ett svek som jag anser är oförlåtligt..

Jag stannar inte med någon som varit otrogen eller som misshandlar psykiskt eller fysiskt. Kvittar hur mycket jag älskar någon, jag tycker om mig själv för mycket för att stanna i något sådant..

Yep, jag ser inte attraktion till andra människor som ngt konstigt. Bara mänskligt. Visst, otrohet skulle bryta vår överenskomelse, men det skulle inte vara ngt vi inte kommer förbi utan större problem.

Säger inte att jag kommer att lämna honom, men när en peson inte försöker ta sig upp ur en dålig situation blir jag så sjukt avtänd. Lyckas jag inte få bort det ur huvudet kommer det leda till att jag inte känner för att ha lika mycket sex, vi kommer börja bråka etc. Det kommer leda till en ohållbar situation.

Jag skulle förlåta otrohet. Men inte vilken otrohet som helst, om du fattar. ALLT har omständigheter anser jag. Det hadnlar ju om jag kan hitta en grund för att lita på honom igen och förlåta honom. förlåta är inte samma sak som att glömma, men man kan lägga det bakom sig. Eftersom jag inte tror på den perfekta, ofelaktiga människan och själv begått mångamisstag i mitt liv- så kan jag bjuda på det när det gäller människan jag påstår mig ÄLSKA.

Ibland handlar allting inte bara om _mig_. Ibland ÄR jag också en bidragande orsak till svek som sker mot mig. Anser jag inte att hans orsak var nog "övertygande" så skulle jag göra slut. Men i mina ögon är kärlek (den riktiga, härdiga varianten) att "leva sida vid sida i framgång och motgång" ;).

Inser jag min egen del i dramat och kan "köpa det" så kan jag lägga det bakom oss och jobba på relationen. Otrohet är ett svek, och är inget jag tar lätt på. Men ja, jag skulle lämna en man som slår mig- en gång så är han ute ur mitt liv. Skulle inte heller stå ut med någon som inte kan ta hand om sig själv eller är kriminell.

Även om han skulle psyka mig och få mig att må dåligt i min vardag- då är det slut. Otrohet ….är ju inte bara otrohet. Det är ju så väldigt nyanserat- när blir det otrohet, vilken typ av otrohet, var står vi i vår relation just nu, osv. Många gånger är otrohet eller någon typ av svek i relationen ett symptom på att relationen inte är som den borde vara. Många är de som kan berätta hur otrohet förstört deras liv och tro på ärleken- men många är också de som påstår att otroheten räddade deras relation!

Jag tycker att de som lämnar en otrogen man är duktig och stark, men jag är även minst lika imponerade av de Kvinnor och män som kan förlåta och gå vidare från en sådan kris i relationen. Självklart är upprepad otrohet inget man ska behöva utstå, men det är upp till paret. Menar bara att jag inte alltid anser tt kvinnan eller mannen r svaga, rädda eller desperata bara för att de inte lämnar en otrogen prtner- jag tror att kärlek är större än sex och misstag. Om vi inte kan förlåta eller förstå vår partner så var h*n nog ändå fel från början.

Otrohet framställs oftast om regelrätta, genomtänka, välplanerade handlingar av hånfulla svin när man återger ett sådant drama i filmer osv. Precis som kärlek allt för ofta återges som någonting romantiskt som nätintill är omöjligt att upprätthålla i en relation. Ta bara Cheaters som går på tv mitt i natten  ;) Där tar sig den bedragna(oftast kvinnan) sig rätten att i princip misshandla pojkvännen pga "bevisad otrohet". Klart det är känsligt.

Jag skulle lämna om den ömsesidiga respekten försvann (finns säkert många sätt det kan ske på. T.ex. de olika saker TS nämner: otrohet, misshandel, kriminalitet, svek ).

Jag kanske skulle kunna förlåta upprepade svek mm, men jag skulle inte fortsätta leva ihop med mannen. Och våra löften till varandra om att vara trogna skulle ju inte gälla längre. Jag skulle kunna leva ett gott liv även utan mannen så jag ser ingen anledning till varför jag skulle svälja några kameler.

Misshandel skulle jag såklart inte stanna efter om det skulle ske. Kanske inte heller om det visade sig att han hade haft en annan flickvän hela tiden under de 5 åren vi varit tillsammans ;)

Att lämna pga att han inte söker jobb då han är arbetslös, hade det varit en tillfällig depression, så självklart inte, men jag vet att det är ett mönster hos honom. Dålig självkänsla och rädsla att få nej i yrkessituationer. Jag har stöttat, jag har hjälpt, jag har skrikit och gråtit. Men, det är inte bara hans egen framtid han kastar bort i en sådan situation, det är min säkerhet med. Han säger att han vill ha barn, tjena att det kommer att hända innan han har jobb. Han vill flytta ihop igen, kommer inte heller hända innan han har jobb. Jag hade stöttat och väntan under de åren hans utbildning skulle pågå, men jag har väntat och sett på då han har hoppat av 2 utbildningar tidigare och sedan varit frivilligt arbetslös tills nästa gång. Jag gör inte samma sak hur många gånger som helst. Vilket är tragiskt, allt annat är underbart mellan oss.

Jag skulle göra slut med min kille om han var otrogen flera gånger än en, för då visar det (enligt mig) att han inte vill ha mig längre och söker då efter andra tjejer! Allt som skulle kunna skada mig både psykiskt och fysiskt skulle jag inte tolerera och isf göra slut med killen.

#9 Min pojkvän är tycärr lik din. Jag förstår dig för det tär på en att älska någon så mycket men samtidigt veta att om man väljer denna person kan man se fram mot ett liv av ständigt snålande, inget eget hus, inga barn osv.. Jag känner det som om han måste välja vad som är viktigast, vårt förhållande eller att slippa söka jobb:(

#11 Nej så kommer det inte bli, men ibland tar saker längre tid :) Skulle jag bli gravid nu skulle han se till att ha jobb i morgon, han är skötsam, men har svårt att ta tag i jobbiga saker. Han tycker att det är ok att leva på mindre pengar nu eftersom han klarar sig på det. Vi vill båda ha hus och barn och han kommer att fixa det, men det är just ovetskapen om när jag blir tokig på. Han får gärna hoppa på utbildningen om ett år och allt blir förskutet ett år, men då tycker jag att han ska jobba heltid tills dess och lägga undan pengar till ett hus. Jag har till insats, men inte han, sådana saker stör som fan. Jag kommer alltid vara den som tjänar mest av oss och det är ok, men lite jäkla ambitioner tycker jag att man kan visa upp. Han har mest svårt att inse att han blir 30 om ett halvår och det är dags att växa upp :(

#12 Jag skulle bli tokig om min partner la sig i mitt jobbsökande eller hade åsikter om mina ambitioner. Som att vara 18 år och ha sin tjatande mamma hängades över axeln igen.

#13 fast sen rä det ju visat att arbetslöshet är en orsak till att många relationer tar slut, för en vuxen människa brukar inte fungera speciellt bra (dvs MÅ bra) under lång tid av arbetslöshet! :) Arbetslöshet som leder till fattigdom eller att ens vardag blir onödigt tung då man känner att ens partner inte gör nog mycket åt sin situation och den ena parten får dra ett större lass- är man dessutom barasambosar, utan barn- så ser jag inte alls varför man ska behöva acceptera sådant.

Idag är det dessutom inte alls speciellt ovanligt att vuxna män skiter både i barn, hustru, jobb och flickvän och att gå till universitetet eller sitt jobb pga onlinespelande- desitter hellre "arbetslös" hemma och spelar hela nätterna med polare. å ja, om en kille man träffar plötsligt blir helt utan ambitioner, sunkar ner sig totalt och inte längre har ett driv att iallafall få in sin del av kakan i hyra och inte mår bra mentalt pga sin situation så ---klrt som tusan att det påverkar en kärleksrelation negativt ^_^

Jag har gjort slut med en kille för att han gick från ambitiös student till onlinespels-looser. Jag skulle göra om det igen..och igen…och igen.

Vill de inte ha mammor till flickvänner så får de väl se till att bete sig som fullvuxna män, helt enkelt (Gäller såklart även Kvinnor vet att sådana också kan fastna i "spelträsket" och även vara arbetlösa- är det ju själv, osv)

Oj. Tidigare skulle jag ha sagt att vid minsta lilla otrohet så sticker jag. Men så lätt var det inte. Men vid "riktig" otrohet skulle jag nog inte stanna. Men meningslöst flörtande via nätet har jag förlåtit och genom allt det stärktes relationen tillslut. Men sen tror jag att jag har en gräns hur mycket jag tål. Jag skulle inte stå ut om det skulle fortsätta. Sen måste jag nog hålla med om det där med arbetslöshet. Försöker partnern men misslyckas är det en sak. Men om den bara sitter hemma och inte ens försöker så skulle det antagligen leda till bråk eller att man tillslut gör slut. Det tär tillräckligt på relationen när en eller båda är utan arbete och då om en inte försöker att fixa ett jobb skulle det nog snabbt kunna ta slut. För visst är det jobbigt om man får en extra "mamma", men gissa hur roligt det är att behöva hamna i den rollen. Som jag läste nånstans: det är svårt att tända till på kvällen när jag är din mamma på dagen. Annars känns det svårt att veta hur man skulle reagera vid t.ex misshandel. Många Kvinnor blir trots allt fast i såna förhållanden.

När respekten och tilliten är borta, då lämnar jag honom. Sen när det blir är en annan femma. I ett skede kanske jag kan förlåta otrohet, i ett annat kanske en olämplig kyss kan leda till att jag går för gott. Beror som någon sade på omständigheter. Jag hoppas bara att jag är stark nog att inse när nog är nog och inte stannar för länge och släsar tid och energi på något som är dödsdömt.

Har alltid sagt att om han jag är tillsammans med är otrogen så är det ut med huvudet före!

Dock är det inte så lätt då man är gift. Så det är ju himla tur att maken aldrig skulle vara otrogen ;)

Angående dethär med att ta sig i kragen eller inte så tänker jag: Om det är en svacka som partnern hamnat i då kanske han behöver uppmuntran eller ett spark därbak (eller båda). Men om det mer handlar om läggning/personlighet/vilket driv man har då får man lägga ner att tro man ska kunna förändra eller uppfostra den andra. Människor har olika tempo o drive, bara att acceptera. Man vill ju bli älskat för den man är, inte bli nertryckt/jagat för att man inte är som den andra skulle vilja.

Otrohet, misshandel både psykisk och fysisk, med andra ord sådant som pekar på att kärleken har har tagit slut.

#18 och då gör man slut, om man inte pallar med sega, långsamma "lever livet framför datorn/orkar inte jobba, vill inte plugga"- människor. som du säger- man måste få känn sig sälkad, inte jagad. Men de tär minst lika jobbigt att känna att man är den som jagar på :/

En svacka är ju inte samma sak :) Såklart. Men en svacka kan ju även inebära otrohet :> Så ser jag på det. Sedan finns de tju de som helt enkelt tycker att torohet är helt okej så länge partnern inte får veta, de har inget samvete eller betänkligheter med det alls. Det är ju inte samma sak som tex en partner som helt enkelt gör ett uppriktigt misstag pga andra problem i relationen/med sig själv.

Svårt det där. Förstår att det finns lika många gränser som det finns personer.

#14 Frågan är väl om det är någon annans sak att försöka fixa. Visst, ibland kan man behöva en spark i baken - men om det inte fungerar så är det inte det man behöver.

Oftast så behöver människor växa upp på egen hand och lära sig att ta tag i sina problem på egen hand. Har man svårt att söka jobb måste man lära sig att hantera det, men om man blir tjatat på så söker man jobb för att någon tjatar istället. Då kommer det inte inifrån och då har man inte lärt sig.

Jag säger inte att man ska acceptera ett sådant beteende, man kan alltid lämna relationen. Och man kanske bör, för man kan aldrig ändra på någon som inte insett själv att den behöver eller vill det.

Och som någon annan påpekade, alla har olika drive och man ska inte försöka ändra någon för att passa ens egna tempo.

#20 Man måste väl inte nödvändigtvis göra slut med "sega typen". Möjligheten finns cokså att man accepterar att denhär personern har (som alla andra) olika sidor och man gillar inte alla lika mycket, men de är en del av helheten och "ingår i paketet". Kanske kan man till o med försöka se positiva delar i "segheten"?

#21 Precis oms du säger- vissa behöver växa upp, ta hand om sig själva- Just då är kanske inte ett förhållande vad de behöver. Just då kan man inte förvänta sig att alla ska kunna stå ut att dela sina liv med honom/henne.

Jag lämnade min kille som inte kunde fixa det. Han fixade det längre fram, efter flera år. Så jag vet inte vad du vill riktigt :D Du skrev först att det är fel att någon tjatar- men det är ju därför man gör slut :P Pga att någon inte kan "sköta sitt liv".

Jag håller med, man måste acceptera alla sidor hos isn partner precis som jag förväntar mig att själv bli accepterad- med vissa kompromisser. Pga att jag är en vuxen kvinna som kan ta hand om sig själv och känner mitt eget tempo så skulle jag lämna en sådan man- eller inte inleda en relation med honom till att börja med :) Det vore inte rätt mot honom eller mig och det är inte ett dugg ytligt eller orättvist.

#20 Ja, det finns nog personer som lever "fort" och kan se positiva egenskaper i segheten, själv driver det mig till vansinne. Tro mig, jag accepterar _mycket_ i mina relationer. Det är ju skillnad på att tex acceptera att killen ibland lägger en brakare i tvsoffan, lämnar smörkniven på paketet i kylskåpet, inte bäddar sängen, glömmer bort att handla osv. Sånt som irriterar men ändå kan bortse från eftersom det överglänser av det som är "bra och fint". Men "livstempot" är ju något man gör tillsammans, och en som lever snabbare slutar oftast upp med att få göra mycket, mycket mer eller bli väldigt stressad för att h*n måste sänka tempot/avstå från saker i livet pga sin partners seghet. Tex att skaffa hus, barn? Resa, eller bara att kunna flytta ihop?

Att en man inte kan bädda sängen eller ibland skiter i att diska kan jag ha överseende med, men när mannen i fråga inte kan försörja sig själv och ingen vilja för det finns där- så ser jag det som ett otroligt stort hinder- även om det inte är ett lika "hemskt" hinder som en som misshandlar mig, eller våldtar småbarn osv. Självklart. Men det är fortfarande en sak jag inte riktigt kan kompromissa med.

Det finns många exempel på att det funkar bra att ha väldigt olika tempo och ändå leva lyckligt tillsammans :-)  Känner et par där kvinnan är karriärmänniska. Hon är läkareoch har dessutom gjort chefskarriäroch tjäner multum. Hon renoverar köket på en kväll genom att tänka ut hur det ska vara (stora armrörelser) och sen anlitar hon hantverkre och fårdet preis som hon vill ha det medblixtens fart, och råd har hon ju. Hennes man är konstnär. En mycket långsam och underfundig sådan. Talang definitivt,men inte särskild produktiv, lååångam som en sköldpadda.  Dom har varit gifta i åtminstone 20 år nu och verkar glada o nöjda båda två.

Mina döttrars pappa var mycket segare än mig. Jag kunde hålla på att få spader av det. Men när v fick barn kunde jag se en stor fördel: Han satt still, så barnen kunde alltid komma till honom, medans jag alltid var igång och "ska bara".Stor fördel för barnen med åtminstone én förälder som fanns närvarande.  Senare när jag blev utbränt insåg jag en igen att hans tempo kanske egentligen är smartare än mitt. Omjag hade arbetat deltid hela tiden och läst morgontidningen i två timmar som han då kanske jag alldrig hade blivit utbränt!

Men visst. Käner man mycket tydligt att man alldrig vill kunna stå ut med en som är "seg" dåär det väl bäst tt undvika såna.

#24 finns många exempel dä relationer överlever otrohet- det är ändå inget man kan förvänta sig från en relation- att den SKA överleva en otrohet :) Beror nog på individerna som är inblandade- Jag personlgen VET att jag inte orkar med det, utan att för det känna att jag är en "sämre människa" för det.

Ja gär inte någon som blir utbränd, talar inte om karriär eller extrema fall sådär- utan det som är viktigt för ens egen grund i tillvaron- tex jag har kronisk oro :) Därför är stabilitet i vardagen väldigt vikit för mig- därför blir en partner som inte orkar, vill eller kan "bära upp sig själv" och gör min tillvaro instabil med tex "vad sk vi leva på nästa månad, nästa år?" väldigt jobbigt. Så jag tror dig men det passar inte alla. Jag skulle hantera otrohet bättre än en man som inte tillför vårt liv det mest grunsläggande- trygghet, stabilitet. Din man kanske fanns där ändå? Och kosntnären var ju gift med en rik karriärskvinna och dessutom- konstnär. Så någonting gjorde han ju iallafall.

#13 ja så kan man ju tycka. Kan ju ta ett exempel. Innan vi flyttade isär, lästa han på KTH. Han fick godkännt av CSN för ett år i taget. Sen hamnade han efter i skolan pga flytt etc. Han gav upp och satt hemma i nästan ett år och spelade. Ibland jobbade han åt sin pappa på gotland och var borta flera veckor. Men, inte en enda gång sökte han ett jobb i Stockholm där vi bor. Då jag till slut hotade med att kasta ut honom om han inte skärpte sig så skaffade han med min hjälp ett jobb i Stockholm och tyckte upp sig. Men då hade det redan gått för långt och jag orkade inte se honom mer.

Nu bor vi inte ihop längre, men vi vill flytta ihop igen ngn dag. Nu har det bara gått en vecka sen han fick veta att han inte kom in på utbildningen, men sitter han ett år till och spelar, nej då är jag inte med längre. Tycker inte att dte är konstigt alls.

Otrohet är knepigt, det kan ju bero så mycket på omständigheterna kring. Även om det förstås aldrig är rätt så kan det ju vara mer eller mindre förståeligt.

Antagligen skulle jag inte kunna gå vidare efter en otrohet. Om han var otrogen skulle han ju inte vara den jag älskar längre. Älskar honom för hans lojalitet och fasta principer och snällhet. Otrohet passar inte ihop med något av det.

Skulle han slå mig, eller någon annan, så skulle jag vara ute ur lägenheten på två röda.

Otrohet skulle få mig att lämna min kille, och även misshandel.

Men det är ändå svårt å säga hur man skulle ta det, då det aldrig hänt för mig.

Jag håller med dig #27

Det är svårt att säga var gränsen går, mitt ex var otrogen mot mig (en gång berätta han att han vart med två tjejer) men har fått reda på av nära vänner att han var det ett fler tl gånger. Jag stannade! Jag kunde inte förlåta men jag accepterade läget och kärleken var tyvärr för stark… Han kalla mig en massa saker bl.a FLATA just för att jag har en tatuering på överarmen och visst det gjorde ont till en början att den man älska kallade en såna saker men till slut gjorde det inte ont längre för man "hörde" inte när han eller han OCH hans kompisar drog igång.

Sen kom han en dag och ville göra slut för han ville vara singel i ett par månader sen kunde vi bli ihop igen, Vi bråka och efter mycket om och men tog vi en paus (Det värsta jag gjort) men det blev aldrig vi igen ocg det är jag innerligt glad för!

Är nu sambo och förlovad med en underbar kille som aldrig skulle göra mig illa på något vis och honom håller jag hårt i!

Mitt ex kan fprtfarande skicka sms om nätterna när han är ute ocg super att han saknar mig och när han träffar mina vänner pratar han om hur han ska ta tillbaks mig trots att det gått så länge så den stackarn lever i en bubbla som jag är glad att jag inte delar med honom längre.

Och jag TACKAR honom för att han bröt upp med mig för jag hade nog inte kunnat gjort de för varje gång jag försökte kom all charm in och alla gulliga fina ord och handlingar och jag gav efter…

Jag sa innan det med honom hände att är han otrogen eller gör mig illa på något sätt så sticker jag illa kvickt men det gjorde jag inte man står oftast ut med det mesta även om det gör ont…

Varken otrohet eller misshandel är accepterat. Skulle dra på direkten, för det fins inga ursäkter. Då är tilliten borta om man inte kan ta upp och diskutera med varandra om man märker att man håller på att glida ifrån varandra.

Är man otrogen eller misshandlar så förstör man ju chanserna ännu mera till att försöka reparera förhållandet. Jag har själv erfarenhet av otrohet i förhållande och det är verkligen svårt att reparera fullt ut.

Hade han stannat om jag var otrogen? -Så tänker jag.
Men ja, det beror på omständigheterna. Märker jag att han tycker att det inte är så farligt att vara otrogen får han dra. Ångrar han sig och ser allvaret är chansen stor att han får stanna.

Misshandlar han mig försvinner jag. Det gäller alltid. Ingen förlåtelse överhuvudtaget.
Drog- eller alkoholberoende orkar jag inte med. Det skulle jag må för dåligt av.

Krimminell. Vet inte. Det beror ju också helt på. Handlar det om att göra människor illa - nej där med.

Det behöver inte vara otrohet eller misshandel, som kan få mig lämna min partner.

Lämnade nyligen en kille för att han ville hellre spela WoW än prata/umgås med mig. Plus att han ignorerade mig och vägrade prata med mig ang om förhållandet.

Visst kan det finnas många orsaker till varför man går isär. Känner man att förhållandet inte leder någonvart, så är det lika bra att gå delade vägar.

Jag kräver två saker i en relation, respekt och ärlighet. Försvinner något av dom så går jag. En annan sak är om en person mår dåligt under en längre tid och inte gör något för att förändra det. Det tar fram "ta-hand-om"-delen av mig och kan dra ner mitt mående rejält och då väljer jag att gå istället för att stanna kvar och själv riskera en depression.

Otrogen är man inte mot mig så länge man är öppen om att man träffar andra så på den biten är det inga problem, det går in under ärlighet.