Är problemet löst så är det väl inget att prata om? 
Livet går ju vidare liksom.

@1: Ja, det handlar inte om några lösta problem här utan om problem som fortfarande existerar men som först ska pratas om, man ska finnas där och sen är det bara för den andra personen att avfärda en när man vill fråga hur det gått.

Om problemet är löst förstår jag om man inte känner för att prata mer om det. Förstår inte hur du kan få det till att vara något personligt mot dig, få det till att handla om dig? Var istället glad för din kompis skull.

Om jag frågar någon om ett problem som funnits och denna viftar bort det, ja då respekterar jag att personen inte vill prata om det. Skulle aldrig få för mig att kalla det barnsligt och fånigt eller vända det så det plötsligt handlar om mig.. Skulle ju vara oerhört egoistiskt och då verkar det ju inte som att man bryr sig på riktigt om sin kompis.

@3: Det jag tycker är märkligt i detta är hur man först involverar en vän i ens problem och sen mer eller mindre avfärdar den som gett råd och engagerat sig?

Det är helt ok att inte vilja prata om ett problem men då anser jag att man inte alls bör dela med sig. Antingen pratar man och räknar med att få en fråga om hur det gått, en fråga som dessutom ställs i all välmening, eller så undviker man helt att prata om sina problem.

Jag tycker det är att utnyttja en person till att ge råd och sedan när man själv känner sig lite bättre, ja då är det som att dessa råd inte varit värda något.

Själv skulle jag i så fall säga något om att jag inte orkade prata om saken för tillfället men att vi kunde ta upp det vid senare tillfälle eller liknande. Att låtsas att allt är bra, sen går det en tid och så dyker ungefär samma problem upp igen - ja, då ska man finnas där igen för att sedan bli avfärdad igen. Mycket konstig logik som jag ser det.

Vet inte riktigt vad du menar med avfärdad.

Alla hanterar vi problem på olika vis. en del vill låtsas som dom inte finns.

Jag ställer i alla fall upp gång på gång, även om vännen skulle säga att allt är bra däremellan. Även om den säger att den inte vill prata om det, någonsin.

Kanske ska du då tala om för dina vänner att du inte vill höra om deras problem om dom inte kommer berätta för dig hur det gått senare. (?) låter mycket konstigt för mig. Samma  mönster igen, du anser att du ger men att dom inte ger tillbaka. För mig är det mycket underligt att begära någon tillbaka för att man gett råd i ett kritiskt läge.. Kan du aldrig ge utan att kräva något tillbaka?

Vi har sannerligen inte samma syn på detta.

@5: Jag kan definitivt ge men inte till personer som inte ens ger hälften så mycket tillbaka. Då försätter jag mig i ett läge där jag känner mig utnyttjad istället för uppskattad. Självfallet vill jag engagera mig men inte i personer som sedan behandlar mig som luft.

Då är det inte ett ömsesidigt givande och tagande utan enbart någon som använder mig som någon slags sopkorg som man avfärdar när det inte längre känns aktuellt.

Alltså.. Nu har jag läst alla dina trådar Lena1234 och alla handlar om dina vänner du är missnöjd med. Det är liksom ingen mening att gång på gång ta upp i princip samma sak. Vi kan inte lösa något åt dig. Du kan inte ändra andras betéenden.

Acceptera läget och sluta gnäll, alternativt avsluta vänskapen

Blir bara så trött på alla likadana trådar

@7: Det är inte några likadana trådar eftersom de beskriver olika händelser och olika ämnen även om det gemensamma ämnet är vänskap. Jag har inte sagt att jag tror att någon har några exakta lösningar men forum är till för att ventilera olika saker och få olika tips och infallsvinklar. Du behöver ju varken läsa eller reta dig på mina trådar utan kan ju skapa en egen tråd eller välja att läsa andras förutom mina, en enkel lösning på det hela.

Du kanske bör införa ett stjärnsystem med dina vänner också? Så att det VERKLIGEN till 100% säkerhet blir PRECIS rättvist. Så att de kan ge dig en guldstjärna så fort du har hjälpt till med minsta lilla, skulle du må bättre då? 

Nej, jag tror helt ärligt att du kommer att förlora många vänner när du tänker i de banorna du gör. Du har ju mer krav på dina vänner än många har på sina partners, jag kan inte undgå att fundera över hur du behandlar din partner?

@9: Det här är något du kommer upp med, det är aldrig något jag ens funderat över och det är bara onödigt att göra en extrem sak av det hela. Jag har aldrig sagt att det måste vara 100% rättvist men när jag engagerat mig i en sak så är det klart att man inte vill bli behandlad som luft efteråt.

Det handlar inte om några guldstjärnor utan om medmänsklighet och uppskattning.

#10
"Ibland blir man behandlad som luft för att man låter folk göra det"
Minns inte var jag hört det, men det är sant. Bara du kan ändra på läget. Antingen genom att skita i dessa människor som uppenbarligen inte lever upp till dina krav, genom att säga ifrån hur du vill ha det och hoppas på att dom är beredda på att göra det du begär, eller så får du acceptera dom som dom är.

Ibland behöver man bara "prata av sig", speciellt om det handlar om svårlösta problem - man behöver ösa lite galla för att sedan kunna lägga det åt sidan för en stund.

Så, om saken tar en oväntad vändning och gör för ont att ens tänka på, så man inte vill prata om det, då är det DIG det är synd om?

Om saken är utredd, man har gått vidare och inte känner att man får ut något av att älta det en gång till (man kanske är spyless på det?), då är det DIG det är synd om?

Det kan finnas flera anledningar till att personerna beter sig såhär (som vanligt), men du kanske får fråga dem varför de inte vill rapportera senaste händelseutvecklingen för dig. Då kanske du kan avgöra om de har ett giltigt skäl eller om de helt enkelt faller utanför dina preferensramar(uppförandekrav).

@13: Jag har inte sagt att det är synd om mig, jag tycker bara att man ska kunna visa samma medmänsklighet och omtanke tillbaka när man tagit emot råd och stöd från någon.

Självklart menar jag inte att man MÅSTE prata om en viss sak men då tycker jag att man kan säga det istället för att komma med någon dålig ursäkt eller liknande. Ena dagen passar man att prata med, nästa dag så får man nästan inte ens fråga hur det gått med en viss sak.

Tycker det låter som att man ena dagen ser mig som en vän att dela det mesta med, nästa dag är man som en främling. Inte lätt att veta då hur man ska bete sig mot en person, än mindre kan man räkna med att få stöd tillbaka när man själv har ett problem.

#8 jo det är samma sak hela tiden, det är fel på dina vänner och inte på dig. Tar du verkligen inte åt dig av vad som sägs här inne? Du försvarar dig själv konstant, vägrar fundera på om det folk säger är rätt. Du har rätt och alla andra har fel. 95% av de som svarar i dina trådar ser dig som totalt socialt inkompetent. Vi svarar för att vi vill att du ska kunna ha ett fungerande socialt liv och inte av elakhet. Du frågar vad andra tycker, extremt få håller med dig och du totalt vägrar se att du kan ha fel, det är sanslöst. Du vill ha olika infallsvinklar säger du, nej du vill ha folk som håller med dig och uppför sig som du bestämt innan att människor ska uppföra sig. Det är allt annat än medmänskligt.

Visa uppskattning för allt hela tiden, jag förväntar mig att mina vänner finns där och jag återgäldar tjänsten då det behövs. Jag förväntar mig lika lite tack av mina vänner för ngt så självklart som jag förväntar mig att mina djur stället upp sig på rad och tackar mig för att jag tar hand om dem. Du ska se det som ett uppskattningsbevis att de vågar anförtro sig åt dig.

Det lustiga är att du i din förra tråd skriver "Det är inte så att jag menar att empati innebär att hålla med utan för mig innebär empati att ha förmågan att bara finnas där och förstå det jobbiga i själva situationen."

Empati i den här situationen är att du förstår att alla inte vill älta och gräva i saker som varit jobbiga, kanske är det för jobbigt, kanske är det stolthet eller så vill man gå vidare.

Så personen som har problem ska visa dig omtanke och medmänsklighet genom att rapportera senaste händelseförloppet? Det känns lite som att du gör dennes problem till ditt eget problem och får det att handla om dig. Låt andra människor ha ensamrätt på sin problematik och hur de föredrar att hantera den.

Jag vet vad du pratar om, jag har ju själv stött på det flera gånger och visst kan jag känna att jag hade velat veta, för att jag bryr mig. Men jag respekterar personens ovilja att prata om det och anser att denne avgör om den vill delge mig anledningen. Om hen inte anser att jag har med saken att göra (varför den inte vill berätta fortsättningen) så har jag inte det. Om personen lämnar slutrapport eller inte är inte det som avgör om jag bedömer att jag kan lita på personen om situationen blir omvänd. Som sagt, personen har ju redan öppnat upp, det borde ju vara det stora eldprovet :)

Jag håller med inlägg #0, TS, har inte läst tråden. Men jag tycker att många pratar om sina problem och sedan blir det helt tyst om det en tid senare. Om det är något jobbigt att prata om tycker jag att man kan säga att man inte vill prata om det eller också gör man det. Men samtidigt tycker jag att man bara behöver prata av sig lite ibland och inte vare sig vill eller behöver följa upp det.

@15:Intressant fakta du lägger fram, har du frågat alla i trådarna och kommit fram till att 95% anser mig vara socialt inkompetent? Det finns inget som säger att ni har mer rätt än jag bara för att det i just det här forumet är fler som har andra åsikter än jag.

@16: Ja, eller så behandlar man andra på så sätt att man ibland passar och ibland inte. Dvs kappvändare som tycker att man ska agera helt utifrån humör, inte med tanke på hur den andra personen känner.

Eftersom jag själv vet att jag aldrig skulle behandla någon på det sätt jag beskriver här så är det inte så att jag vill ha en sak av andra men själv gör på ett annat sätt. Sen att andra inte uppfattar att jag blir besviken och inte fattar vad jag väntar mig i stöd tillbaka, det är sedan länge klarlagt.

@17; Javisst, alla får behandla sina problem som de vill, bara de inte involverar mig i något skede. Antingen är man helt öppen med sina problem eller så är man det inte. Man kan inte ha ett halvt förtroende för sina vänner som jag ser det. Sen att man kanske vill vänta med att ta upp en sak igen, man kanske hellre mailar än pratar direkt, sånt kan ju såklart variera.

@18; Det är helt ok som du säger att inte vilja följa upp ett problem men då tycker jag man kan säga det till den person som visar omtanke och vill höra efter hur det är. Ett enkelt sätt att visa sin uppskattning är ju att själv bry sig om den vän som hjälpt och gett stöd i en viss situation. Sådant är också väldigt ovanligt förekommande och beror helt av den andres humör och lust att engagera sig i någon. Dvs väldigt sällan.

Ja visst siffran är tagen ur luften. Men, frågan kvarstår, tar du åt dig alls?

#20 Nej det är verkligen inte att vara kappvändare att vara lyhörd för andra människor och låta sina vänner vara de personer de är utan att gnälla på allt. Det är vad empati är, att ha förståelse för andra personer och se dem, verkligen se dem för vad de är. Du vill att dina vänner ska se dig, men du ser inte dem. Det är inte att vara kappvändare att ha olika humör, det är däremot konstigt att inte respektera att alla har olika humör och är olika.

Du har missförstått vänskap, det är inte att be om samma sak som man ger, det är att uppskatta folk för de olika sidor alla har. Du säger att du inte förväntar dig mer än vad du ger själv, men du ber om EXAKT dig själv, inte andra människor.

Du skulle aldrig behandla ngn så… de "behandlar" inte dig, det är deras problem aom ni pratat om. Det har inte med dig att göra alls. Att göra det till ngt om dig är respektlöst.

Jag sympatiserar med problemet att du inte känner dig nära med de du umgås med, det måste vara jättejobbigt, men det är verkligen dags att fundera på hur du själv agerar och vad du begär.

I #20 tar du upp ngt helt annat än vad du tar upp i #0. Först är du sur över att de inte vill återvända till vad som varit jobbigt och berätta för dig vad som hänt sen. I #20 säger du att du blir besviken på att du inte får stöd tillbaka. Att inte få stöd tillbaka är inte bra, men kanske får du det, men på fel sätt i dina ögon. Hur som helst är det en helt annan sak än det du tar upp från början.

#21 Då tycker jag att du ska vara glasklar på den punkten från start. När någon får för sig att börja öppna upp så säg att du kräver att denne ska kunna redovisa exakt hur det gått när du sedan frågar, annars så vägrar du lyssna.

Nu låter detta kanske rätt löjligt och socialt osmidigt (det är det med för den delen) men det skulle vara ett sätt för dig att få som du vill. Jag skulle definitivt uppskatta den saken om jag var den som var i stånd att öppna upp, det skulle få mig att bli tyst som en mussla. Skulle nämligen bli fly förbannad på den som anser sig ha rätten att avkräva mig privat och intim information för att jag tidigare valt att berätta om mitt problem. Det skulle inte alls vara "vänskap" i mina ögon, det skulle vara kontrollerande och kränkande och egoistiskt och jag skulle ångra att jag någonsin sagt något utanför vardagligt kallprat.

#19 Det är ju tydligen inte bara vi här på forumet som finner dina krav underliga, dina vänner verkar ju vara på samma blad.

Ibland måste man tänka lite, se sig själv.

#22 nej det är inte ovanligt att folk finns för varandra, det händer hela tiden. Kanske är det så att dina vänner ser att du kräver saker och inte känner för att bli avkrävda saker. Precis som Paulina säger, jag hade blivit tokig om en vän sa så till mig. Det hade gjort en vänskap lite svårare, milt sagt.

#19 som Hera säger, det är nog inte bara vi som har andra åsikter än dig om hur vänskap ska vara.

Så om en av dina vänner kommer till dig och gråter efter att deras partner dött i en bilolycka samma dag, då ska den personen först berätta för dig huruvida de tänker berätta hur de mår efter begravningen, och om de inte vet det den dagen eller misstänker att de inte vill prata om saken någonsin igen stänger du dörren? Ser du inte hur galet det är?

@24: Ja, då kan man ju undra varför du i så fall inte har fullt förtroende för dina vänner eller om det är något annat som gör att du bara berättar en del. Framförallt anser jag, som jag påpekat flera gånger här så kan man på ett snyggt och vänligt sätt i så fall säga att man inte vill prata om saken mer. Inte låtsas som att inget hänt och som att den personen som brytt sig mer eller mindre blir dumförklarad för att man råkar höra efter en person.

Om jag haft personer som engagerat sig lika mycket i mina problem som jag i deras så skulle jag verkligen vara tacksam.

@26: Ja, tycker man att engagemang och omtanke är att bli avkrävd saker, då är det ingen vän i mina ögon. Jag har aldrig sett engagemang och omtanke som någon uppoffring. Däremot är det ju inget man fortsätter med om man ger mer än vad man får, det kommer jag alltid tillbaka till.

Det är även så i det här, om jag ger stöd i en sak och sedan blir nonchalerad när jag i all välmening vill höra hur det är då ser jag det inte som en riktig vän. Jag kan absolut ta att personen inte vill prata mer men däremot inte att bli nonchalerad och än mindre att personen ger lite eller inget tillbaka när jag själv behöver stöd.

Iom att du stör dig på att folk inte frivilligt berättar varenda sak så är det ett krav… Det är inte omtanke när du blir sur över att de inte berättar- Det är egoism. Du ser det ju som en uppoffring eftersom du kräver saker tillbaka. Du säger till och med att du inte kommer att lyssna på folk mer om de inte berättar slutet på historien. Ja det är en uppoffring för dig och du kräver betalt.

De säger ju tydligt att de inte vill prata om saken om de viftar bort det, inte med ord, men med kroppsspråk och signaler. Att måsta säga att man inte vill blir en uttalad sak, medan att inte låssas om det kan göra det ogjort i ett socialt samanhang. Normalt beteende. Kanske fegt, men man ska inte straffa sina vänner för att de är fega ibland. Allt handlar inte om ord.

Tror att jag talar för fler än mig själv då jag säger att det inte handlar om tillit till den andra personen om man inte berättar klart hur saker har gått, den handlar om en själv och ingen annan. Det inte INTE med dig att göra.

Igen, att du inte får stöd är en annan fråga. Ibland har folk för mycket eget i huvudet. Det har hänt att jag har sagt till min bästa vän att "nu pratar jag om ett problem och jag behöver det" när hon haft svårt att lyssna. Då ber hon om ursäkt och sen diskuterar vi mitt problem. Visst är det normala att jag sedan berättar hur saker gått, men gör jag inte det så är det mitt val och jag har en anledning som inte har med henne att göra alls. Hon kan säga precis samma sak till mig och då skäms jag lite, sen diskuterar vi hennes problem. Vi är båda doktorander som har svårt att släppa våra egna avhandlingar, vilket gör att man ibland kan behöva en tillsägelse för att släppa det och ägna sig helhjärtat åt den andra. Det är inget fel med det över huvud taget och det tar inte bort ngt från den vänskap vi har.

#2 Personen ifråga kanske inte vill diskutera saken längre, personen kanske känner att den inte får de svar eller råd personen vill ha och behöver eller så tycker personen att saken är ointressant för dem.

Oavsett vilket så kan man inte kräva att nu ska du minsann öppna upp dig och prata med mig för jag vill veta. Vänskap och gemenskap bygger ju på att både prata och inte prata samtidigt. Vill någon inte prata om en specifik sak så får man respektera det.

#29 Nu läser du in mer än vad som står i mina inlägg - igen.

De jag räknar som nära vänner har jag förtroende för. Jag säger inte heller att jag alltid viftar bort saker, tvärtom. Däremot skulle jag inte fixa en "vän" med det kravet som du ställer av ren princip. Jag vill ha respekt och empati i en vän helt enkelt.

Det har däremot funnits tillfällen då jag viftat bort det. Exempel; allt gick helt åt he*vete och en god vän tog hand om de snoriga, blodiga spillror som var kvar av mig. Nu, 5,5år senare, så får jag fortfarande fysiskt ont i magen vid minnet, så när min vän ett tag efteråt frågade hur det gått med den situationen som var så svarade jag något flyktigt och bytte smidigt ämne. Jag orkade knappt tänka på det själv, och jag var för påverkad av det för att ens orka nämna något om det. Hon förstod att det var mitt sätt att säga att jag inte orkar prata om det. Känsligt ämne = ge fan helt enkelt. Det har inte med tilliten att göra, det har inte heller med henne och hur mycket jag uppskattar henne att göra. Det hade med mig och mitt problem att göra.

Här kunde hon 1) bli sur för att hon inte fick höra fortsättningen och skita i den smärta det skulle ge mig 2) respektera att jag inte ville prata om det där och då. Tack och lov valde hon alternativ 2. Annars hade det vart en saltsäck i ett öppet sår.