Du måste söka hjälp för detta för det är både en "sjukdom" och en kriminell handling.

Jag vet inte hur de gör med anmälningsplikten och hur mycket eller hur stora saker du stulit men ibland kanske man får stå sitt kast för att komma över detta.

Du behöver i alla fall söka hjälp och du är ju såpass medveten om att det är ett stort problem så det finns gott hopp om att du ska klara detta.

Din pojkväns sätt att hantera detta kan man också förstå för det kan vara svårt att inse hur någon med kleptomani fungerar och han ställer ju ett ultimatum som är ganska realistiskt. Hoppas han förstår att du behöver hjälp med detta.

Jag önskar dig lycka till.

Du måste sluta, det är inte okej att ta saker.
Har du funderat på varför du stjäl?

Tror att det är bättre att du kommer själv än att du blir upptäckt på annat sätt, genom att söka hjälp blir det garanterat lättare för dig.

Självklart blir du inte anmäld för att du söker hjälp!

Du behöver ju inte säga vad eller var du har stulit i initialskedet (innan du litar på den du pratar med), då finns det ju inget att anmäla! Efter att du har berättat vad det handlar om kan du ju fråga om personen skulle kunna anmäla, så får du vet det från säker källa. De kan absolut inte sjuga om en sån sak.

Om du vill vara ännu mer säker kan du ju säga att du frågar för en kompis räkning, eller ringa någon i en annan kommun t ex. Eller varför inte ringa BRIS som ett första steg. Där är du absolut helt anonym.

Du behöver inte berätta vad du stulit, men hjälp måste du söka!
Jag förstår din pojkvän, kleptomani är inte att leka med och kan komma att påverka relationen väldigt negatvit. Så ta tag i det NU!

Jag vet att man ska stå sitt kast när man gör något fel, men nu är det ju inte så att jag går in i en affär och tar saker som jag inte alls har någon nytta av bara för att jag vill. Jag VILL verkligen INTE. Och jag skulle aldrig ha råd med den böter man får av snatteri/stöld. 

Det hela började med att jag och några kompisar var onyktra på en marknad för ett antal veckor sedan. Vi tog några småprylar och såg det som jätteroligt, eftersom att vi inte var nyktra (och jag tenderar att tycka det mesta vara roligt i det tillståndet) men sedan såg vi det bara som en engånsgrej. Trodde vi. Jag och min ena vän har inte kunnat sluta, och det har blivit så att jag inte kan gå in i en affär utan att ta saker. Jag tar saker som jag aldrig kommer använda och aldrig velat ha, bara för att.. ja, jag vet inte varför.

Jag vill uppsöka hjälp, och några av era kommentarer har verkligen fått mitt mod till det att höjas. Jag hoppas på att få ett slut på detta nu, för jag vill varken förstöra mitt förhållande eller mitt liv av något så idiotiskt som detta.  

Jag och min vän har nu kommit överens om att vi ska peppa varandra så mycket det går till att låta bli att ta något alls. Kommer självklart bli svårt och jag tänker undvika att gå i närheten av någon affär på ett tag tills jag känner mig redo. Jag hoppas att det ska räcka och om inte så tänker jag ta kontakt med antingen bup eller möjligen en psykolog eller så. Fast jag antar att bup är bäst.

Har inte berättat något av detta för mina föräldrar och hoppas att inget händer så att de tvingas veta det från annat håll.

Varenda gång telefonen ringer, varesig det är min och någon med okänt nummer, pappas eller hemtelefon så är jag rädd att det ska vara någon polis eller butikschef eller något. Vet nästan med 100% säkerhet att det inte kommer hända sålänge jag slutar NU, men det ger mig magsår.
Och självfallet får jag oerhört dåligt samvete över det hela. Och mår som sagt oerhört, jäkla dåligt. 

Ni får hålla tummarna för att det inte blir något mer stöldgods hemma hos mig! Jag ska hålla fingrar, tår, hjärta och hjärna för att lyckas sluta.

#6 Håller tummarna.

Kan tänka mig hur dåligt man mår när man stjäl saker. Den ständiga oron över att bli påkommen.

Jag hoppas verkligen att du klarar det på egen hand, men också att du verkligen söker hjälp om du snor en enda gång till!