Gå vidare eller stanna kvar?
Hej!
Jag och min man har levt tillsammans i snart 3½år, under den delen har 70procent varit dåligt och resten bra. Vi träffades under en period i mitt liv då jag mådde riktigt dåligt, jag var djupt deprimerad och tog aldrig riktigt tag i det. Min depression var ifrån många sår som jag hade fått av både expojkvänner och sk vänner. Sen kom han och han gav mig all den kärlek, lycka och glädje som ingen annan gett mig tidigare. Det ledde till att jag inte kunde tro på hans kärlek och valde att såra och krossa honom istället, han hade tålamod och älskade mig djupt! Han stod vid min sida, trots allt det dåliga jag gav honom. Jag har kallat honom för saker, krossat hans självförtroende, slagit och spottat på honom. (Jag väljer att vara öppen om allt nu för jag behöver råd). Han glömde allt hela tiden och gav mig bara kärlek. Efter 2månader sa han att han älskade mig, efter 6månader sa han att han aldrig älskat någon så djupt och sa att när tiden är kommen så vill han göra mig till sin fru. Efter 9månader hittade vi en lägenhet och flyttade ihop, jag började arbeta med mig själv då och försökte lappa ihop det jag hade krossat. Men då han var så skör så var det hans "tur" att krossa mig, och det ledde till att vi sårade och krossade varandra i 2års tid. Förra året friade han, vi hade haft en lugn och underbar period tillsammans, och i somras gifte vi oss. Han var totalt nykär och ville bara ge mig allt men då jag återigen inte klarade av all den kärlek han gav mig sårade jag han och krossade han igen. Nu är han så pass illa däran att han klarar inte av att jag ens har ett negativt tonfall eller lägger en pik. Jag vet att han älskar mig djupt men han talar om för mig varje gång det blir dåligt att jag förlorar hans kärlek för varje dag som går om jag fortsätter så här, jag tycker själv att jag arbetar med allt han har velat att jag ska ta bort och jag han säger själv att jag har lyckats. Men trots det finns pikarna kvar och min rastlöshet. Senast idag hände en sak, jag hade väckt honom och vi låg och pratade och myste sen säger han att han vill spela en stund och istället för att jag ska acceptera det så blir jag butter för att vi inte har varit med varandra på hela veckan (han håller på och läker ihop från alla sår och behöver tid ifrån mig just nu för att kunna gå vidare) och väljer att vara tyst och gå ifrån han. Han kommer in till mig i vardagsrummet och vill bli sams men istället för att jag ska ta emot han så säger jag bara sätt dig vid datorn och spela tills någon kompis ringer så du kan springa till han. Efter det blev han jätteupprörd och sårad och ville knappt att jag skulle röra vid han, sen drog han hemifrån medan jag stod och grät och bad han att lugna sig.
Jag vet inte längre hur vi ska göra för att gå vidare, jag vill och kan inte tänka mig ett liv utan han men det här kan inte fortsätta. Jag kan inte fortsätta leva så här och jag vill bara läka honom från alla de sår han har i sin kropp. Jag vill göra han hel men frågan är om jag kan.
Finns det någon annan där ute som varit med om liknade, är i liknade eller som har expertråd inom det här som ni vill dela med er av??
låter som ni inte är bra för varandra, ni drar ner varandra i en negativ spiral. En blir sårad, sedan mår den bättre, då passar den andre att sabba.
ntingen gör ni slut eller så går ni par terapi för att lära er av misstagen ni gör, men jag undrar om det går då du verkar så säker på vad ni båda gör för fel. Och ändå så fortsätter det
Tycker ni borde separera ett tag och vara ifrån varandra. Två skadade människor är inte bra för varandra, du kan få den nedåtgående spiralen som du beskriver då.
Bättre att ni läker ihop på egen hand och reder ut era liv och sedan försöker igen om ni då känner att ni fortfarande vill ha varandra:
Eller så söker ni parterapi och individuell terapi.
Qui dormit, non peccat
Inbäddat innehåll kan använda tredjepartscookies och spårningsskript.
Han kommer aldrig gå i terapi, han ville i början men nu när det gått så här långt vill han inte det längre, han tror att om vi går så kommer såren och allt bara dyka upp igen och då kommer han hata mig. Han tror att det bästa är om jag kan ge han lugn och ro, låta han vara på egen hand tills han är redo för mig. Men jag stressar han och vill inte att vi ska vara på tumanhand för länge…Det är bara så svårt för mig att inse det faktum att det är det bästa för oss. Jag känner mig som en förlorare och det är jobbigt att inse att jag är den som ledde oss hit.
Tack för era svar!
Såklart en del av dem kommer att komma upp, men det är lite som att riva upp ett sår för att det sedan ska få läka på rätt sätt. annars kanske skadan gör en till en krympling resten av livet
Försök at unna dig saker kanske det inte känns lika tungt? se om du kan finna nån annan att dela det jobbiga med? ( tex en psykolog ) då kanske det blir lättare? har som erfarenhet att man ibland delar med sig av lite för mycket till den man älskar, man måste som ge ut i portions påsar?
jag tro jag har ett konstigt sätt att se livet på ._.
Inbäddat innehåll kan använda tredjepartscookies och spårningsskript.
Jag vill gärna gå till en psykolog men det kostar så mycket så jag vet inte om jag har råd med 900kr/h samtal.
Men du har fullkomligt rätt det blir lättare om jag ger mig ut och gör saker iställlet för att sitta hemma och gräva ner mig i det. Jag vill bara att han ska bli hel igen, fullkomligt hel den mannen jag älskar och jag kan faktiskt göra vad som helst för att han ska bli den.
Hans sätt att se på livet är att hans sår vill han gräva ner i djupet av sig själv och glömma bort för då mår han bäst. Han har gjort så hela sitt liv, innan mig också.
#5 ingen aning hur gammal du är etc, men man kan ju få tag på psykologer lite varstans beroende på ens boende. om man är på soc tex kan man få det gratis vad jag förstått, själv pratar jag med en kurator varje vecka som jag avgudar att jag fått chansen att träffa.
en vän skulle säkert kunna hjälpa lika mycket, med med precis samma som med din kille kan dom få för mycket.
Tyvärr brukar inte sådant funka i längden tycker jag, tycker minnet är en alldeles för stark grej? men nu pratar jag ju ur hur jag skulle tycka det var,
Inbäddat innehåll kan använda tredjepartscookies och spårningsskript.
Jag är 25 och fick veta att det skulle kosta så mycket senast jag var hos min husläkare, nu ska jag visserligen byta. Men hur kan man göra för att få tag i en bra psykolog/kurator??
jag går folkhögskola och kan träffa en via den vägen, kan tyvärr inte tipsa så mycket annat än att du byter om person kemin känns fel.
Man kan ju gå till psykologer som är kopplade till landstinget och då kostar det inte mer än 2-300kr per besök. Och när man nått upp till 900kr är det gratis.
Din vårdcentral ska kunna hjälpa dig hitta en psykolog som är kollpad till landstinget.
Inbäddat innehåll kan använda tredjepartscookies och spårningsskript.
Jag har ringt till två vårdcentraler men jag får aldrig någon hjälp av dem, dem menar på att jag ska riktigt sjuk för att kontakta dem.
Var bor du så ska jag kolla om jag kan hitta ngt.
Inbäddat innehåll kan använda tredjepartscookies och spårningsskript.
Södra sidan av Stockholm.
Tack för alla råd, stöd och tips!!
Du får fram massor av psykologer om du googlar på "Psykolog i Stockholm". Prova det och mejla personen om du hittar någon som verkar lovande och kolla om de är med i landstinget och har högkostnadsskyddet.
Här hittade jag vårdguiden. Du kan testa kika rundor där inne.
Hittade dessa där. De ska vara med i landstinget.
Hinner inte leta mer nu.
Inbäddat innehåll kan använda tredjepartscookies och spårningsskript.
Tack för hjälpen! Har nu sökt mig till en vårdcentral och ska till läkaren imorn, sen får vi se vad som händer. Men tack för hjälpen allihop!
#14 Vad bra, lycka till :) Och var inte rädd för att säga att du vill ha samtalshjälp! Det har du rätt till att få om du känner att du behöver det.
Inbäddat innehåll kan använda tredjepartscookies och spårningsskript.
Om jag känner att jag behöver gå ner i tid på jobbet och vara sjukskriven den femte dagen, och läkaren håller med om det (får se vad hon säger imorn) har jag rätt till att få det då från min chef?
#16 Blir du sjukskriven så får du vara borta. Men inte annars vad jag vet. Däremot kan du be om minskad arbetstid och se om din chef går med på det.
Är dock inte hundra insatt, så jag kan ha fel.
Qui dormit, non peccat
Inbäddat innehåll kan använda tredjepartscookies och spårningsskript.
Har kollat upp det idag, du har helt rätt.
Men vid såna här omständigheter kan man be om att gå ner i tid och visa ett intyg från en läkare att det skulle behövas. Då brukar tydligen chefen ha mer förståelse. Jag får hoppas på det! Får svar på måndag när hon kommer tillbaka från sin semester.
Starta ny diskussion