Orkar inte mer
Nu känns det som att sista droppen har landat i bägaren, jag orkar inte mer nu. innan ni börjar läsa vill jag tíllägga att jag är 20 år och bor i på en liten ort, vilket ökar "inaveln" så att säga mellan vänner. alla vet vem alla är.
För bara drygt ett år sedan hade jag flera bra vänner, varav en riktigt nära. Vi umgicks jämt, varje dag och var aldrig osams. detta var nog den bästa tiden i mitt liv! om jag bara vetat att den skulle ta slut så fort..
Allt ändrades, jag vet inte ens vad som hände. Jag blev kär i en gemensam killkompis till oss, mest hennes kompis. Han visade sig vara ett rötägg som varken släppte iväg mig eller släppte in mig. Under den här tiden började jag må dåligt och min "bästa vän" orkade inte stå vid min sida genom detta…
Vi gled ifrån varandra, jag tänkte inte så mycket på det. Jag var trött på henne och hon var trött på mig. vi kanske bara behövde lite tid för oss själva efter att ha umgåtts så tätt. Ack så fel jag hade!
nästa person in i dramat är en tjej som är i vår ålder, hon var tillsammans med en kille i 1 år, sen gymnasiet. ingen av dom är härifrån från början men han jobbar här nu. under gymnasietiden hade de nog mer gemensamt och allt funkade antar jag. men när han tog studenten (han är ett år äldre än henne) gled dom isär men hon vägrade acceptera detta. han hintade ett visst intresse för mig istället men hon vägrade släppa honom och jag uppmuntrade honom inte det minsta, jag var ju fortfarande kär i den andra än så länge…tjejen och jag var någon stans mitt emellan vänner/bekanta, mer bekanta.
När vi alla började inse att det kommer ta slut emellan dom 2 gjorde hennes kille lite större ansträngningar med mig. jag hade nu i stort sett helt släppt den andra killen.
Nånstans under den här perioden försökte jag ta kontakt med hon som en gång i tiden var min bästa vän, som jag anförtrodde allt och hon som anförtrodde sig åt mig. Vi pratade en stund, kastade oförtjänta pajer på mig men jag försvarade mig inte, jag ville inte tjafsa så jag tog emot allt även om jag gärna ville kasta paj på henne med! vi bestämde att jag skulle ta kontakt när jag var redo igen.
väldigt snart härefter blev jag tillsammans med killen som gjort "anspråk" på mig. dom hade såklart brytit upp innan, han och hans förra. jag visste väl innerst inne att det skulle bli jobbigt och att det var "förbjuden mark" men jag kunde inte motstå..
hans ex/min bekanta låtsades att allt var ok men jag visste ju såklart att hon hatade oss, att hon hatade mig… hon blev snabbt nära vän men min f.d. bästa vän.
sen närmade sig julen och julhandeln. jag tog kontakt med min f.d. bästa vän och vi handlade julklappar ihop en dag, det kändes ok. efteråt stannade vi till hemma hos mig och hon glömde sin mobil i min soffa. efter allt som hänt, med min killes ex osv osv gjorde jag antingen det dummaste eller nåt rätt bra egentligen, för egen del… jag läste hennes sms. det jag fick läsa fick mig att aldrig vilja träffa den människan igen. hon hade berättat mina hemligheter för min killes ex, sånt jag anförtrott mig. för att inte prata om allt skitsnack om både mig och honom!
jag lämnade tillbaka telefonen och hörde inte av mig mer. hon hörde inte av sig till mig heller.
tiden gick, jag började undvika i stort sett alla, kände mig hatad från alla håll. och jag visste inte ens riktigt varför, vet fortfarande inte.
på sommaren var vi på samma fest, både min f.d kompis, min killes ex och jag. Exet pratade jag en del med, hon erkände att hon varit arg de första månaderna men lugnat ner sig. jag litar inte på henne men vi har iallafall vapenvila och pratar med varande ibland via fb.
såklart stötte jag även på min f.d bästa vän. inte helt nyktra någon av oss frågade jag om hon inte saknade det vi en gång hade. återigen ville hon inte blotta sig själv utan skickade frågan till mig. återigen fick jag vara den sårbara som öppnade mig och jag sa att ja. jag saknade den tiden. jag undrade varför det hade blivit såhär? då säger hon såhär, exakt såhär: "Du bedrog mig, du bedrog mig när du blev ihop med honom". Varför? undrade jag. - jo för att hans ex och hon nu var vänner, långt efter att jag och min bästa vän dragit oss ifrån varandra och dessutom blev dom vänner efter att jag blev ihop med min kille. jag fortstod inte vad hon menade, förstår fortfarande inte.
1. vi var aldrig ihop, hon och jag?
2. hon var definitivt INTE intresserad av honom
3. vi gled ifrån varandra innan nån ens visste att det var dåligt mellan min kille och hans ex
4. jag och min killes ex var närmare bekanta än min f.d bästa vän och hon var, innan det här hände
5. dom blev vänner efter att vi blev ihop
jag fattar inte!!! vadå BEDRAGIT??
jag orkade inte lyssna mer, gick därifrån.
det är slutet på den delen, såhär långt! nu kommer nästa del.
i somras var det stora hästtävlingar i falsterbo, jag frågade 2 vänner sen barnsben om vi skulle åka. ingen kunde, den ena var sjuk och den andra skulle jobba.
så fick jag sen ett sms på lördagsmorgonen. den ena av dom hade fått 2 biljetter av sin pojkvän, så hon och min andra vän skulle åka tillsammans. jag blev i samma sms avvisad från att få följa med dit med frasen "vet att du gärna ville åka men vi ska sova i bilen så det blir nog trångt". TACK SÅ JÄVLA MYCKET FÖR DEN!!!! så den sjuka och den som skulle jobba åkte tillsammans, utan mig. jag svarade inte ens på smset. ingen av dom anser att dom handlat fel, utan jag hade handlat fel som inte bokade boende, fixade bil och köpte biljetter åt dom, innan jag ens frågade om dom ville åka. dom här två töserna är nu dessutom bra vänner med min före detta bästa vän. Alla jag en gång umgåtts med, har börjat umgås med varandra. Bara det att jag inte är välkommen.
det var det, om mina "vänner".
Den enda person jag verkligen har kvar nu, är min pojkvän, sambo. I övrigt är mitt liv så jävla illa så jag ibland funderar på att ta den enkla vägen ut ur eländet. jag fattar inte ens hur det kunde gå såhär!?!? Jag har inte suttit och förskönat det hela, det har jag ingen anledning till. Jag har skaffat en anonym användare här för att kunna skriva av mig, som det är. Antagligen vet alla andra om nåt oförlåtligt jag har gjort, som inte jag vet om! eller så förnekar jag hur dum jag varit. Hur som helst vill jag inte längre bo kvar i detta samhälle som jag älskat hela livet och aldrig kunnat tänka mig att flytta ifrån.
Jag vet ungefär hur det känns, jag har gått igenom liknande. Problemet med små vänskaps kretsar är att allt går igenom som ett gift, vissa saker hålls dolda, andra dras ut i ljuset snabbare än en unge kan gluffsa i sig godis på en lördag.
Det viktiga nu är igentligen att försöka komma undan, du behöver inte fly. men däremot e om du kan knyta kontakter någon annanstans. Om det inte går att prata reson med personer så är det lika bra att lämna dom bakom sig, man kan inte låta personer såra en för mycket
Jag själv gjorde så att jag pratade med dom närmaste, hur jag tyckte saker var och hur det kändes. Sedan försökte vi en gång till, och när det inte gick med vissa så slutade jag vara med dem. Man kan bara bli sårad ett par gånger, sedan är det nog
Efter allt 'kompis svek' osv så började jag skola i en ny komun, där jag långsamt skaffar nya vänner. Saknar fortfarande det dagliga hängandet och umgänget, men det är nåt jag får ha i minnet istället. Får ju lite panik ångest över det ibland… Men då tänker jag på dom får bra vänner jag har nu, och vilken underbar karl jag har så mår jag lite bättre.
Ta hand om dig
Men seriöst skit i dem. De är inte värda din energi eller din vänskap. Du behöver stå på dig, och när de kör sitt skitsnack så ignorera dem, ta inte emot en massa bara för att du känner att du måste offra dig eller något.
Det du beskriver är väldigt vanligt i den åldern, det är brytningsåldern där man lämnar gamla vänner för att man växer ifrån varandra och vill olika saker. Samtidigt så kan man få massor med nya vänner bara man törs och vill och vågar.
Qui dormit, non peccat
![[Momiji]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Bor själv i en liten "alla känner alla"-stad och har varit med om något ungefär liknande(är typ i samma ålder som dig också). Förlorade alla utom 3 vänner i stort sett. Att hitta nya vänner trodde jag aldrig skulle gå. Men sakta och säkert lärde jag känna andra människor. Ibland får man söka efter folk som är nått år yngre eller äldre(hittade väldigt bra vänner som är allt mellan 5 år yngre och upp till 10 år äldre). Det tog tid och stundtals var det jättejobbigt, saknade ibland den "gamla goda tiden" otroligt mycket. Nu har jag en vänkrets som jag trivs jättebra i och jag vet att dom inte skulle behandla mig på det sättet, delvis för att många av dom också varit med om liknande saker. Håller dock på att glida isär från en av dom vännerna som jag haft längst, men då har vi sagt att det som sker, det sker. Så vi vet att vi iallafall kommer att skiljas som vänner även om vi släpper kontakten.
Hoppas allt löser sig för dig och att du hittar nya vänner att umgås med 
Inbäddat innehåll kan använda tredjepartscookies och spårningsskript.
jag blev så berörd av det du skrev, det låter verkligen som fruktansvärt dåliga vänner, som tänker mer på sig själva än på dig. jag förstår att det är svårt att bara skita i o gå vidare men tyvärr så förändras vi konstant och därmed ens vänner och vissa glider man ifrån eller rent av tröttnar på.
ensamhet är enormt tungt och jobbigt, men man ska försöka omge sig med människor som får en att må bra, att kompromissa o umgås med folk som man inte funkar med bara för att slippa vara ensam är absolut inget alternativ o det mår man oftast sämre av i längden.
hoppas verkligen att du hittar vänner som bryr sig om dig och som behandlar dig bättre än så och om det är till någon tröst så tycker jag att du verkar vara toppen och ja hade gärna vart din vän:)
men ge inte upp, det finns mänsikor som bryr sig och att ta livet av sig är aldrig en lösning, det sårar bara alla de som står dig närmast mer än man kan ana.
Starta ny diskussion