Jag tycker som du säger, just ålder spelar ingen roll sålänge man verkligen kan känna ända in i själen att kärleken är äkta och att det är en man/kvinna som man helhjärtat vill spendera hela sitt liv med. 

Varesig man är 20 eller 55 så spelar det ju ingen roll sålänge man älskar någon.

Minst 18 år, eftersom det kommer in juridiska saker vid giftemål.

Annars ser jag ingen åldersgräns.

Tycker inte man ska gifta sig över huvud taget. Men om man nu ska göra det så ska man vara 18 år och det ska vara av kärlek.

Tycker man får bestämma själv. Men det är ju 18 som lägst. Jag tycker det känns skönt att veta att han ärver mig och ev barn automatiskt om jag skulle förolyckas. Jag tyckte inte alls det var läskigt att gifta sig utan anser att det är det största beviset för kärlek min man kunde ge mig. Han ville gifta sig och "låsa upp sig" med mig pga kärlek

Finns nog ingen särskild ålder, förutom 18 så juridiskt sett. Tycker det mer handlar om hur länge man varit tillsammans. Att gifta sig ex. efter 1 år så är väl inte världens smartaste enligt mig, man ska aldrig göra något i onyktert tillstånd. Vilket nyförälskelse är.

Jag tycker att man ska ha varit tillsammans ett par år iaf så att man verkligen känner varandra och att det där första "förälskelse stadiet" har lagt sig lite och man vet att man ändå vill/kommer vara tillsammans.
Jag skulle vilja vara minst 22/23 år innan jag gifter mig.

Dock tycker jag man kan förlova sig mycket mycket tidigare och inte behövt vara tillsammans så jättelänge, dock ska man såklart vara säker på att det är den man förlovar sig med vill man också gifta sig med senare.

Enligt mig är det inte åldern  som avgör, men däremot några andra faktorer (som ofta, inte alltid hänger ihop med ålder). Jag håller med #5 att det är smartast att ha passerat nyförälskelsen och övergått till vardag och "verklighet".  Jag tror också det är viktigt att känna sig själv rätt så väl.  Ingen tror sig väl inte känna sig själv så väl, (allra minst en 18-åring) men om jag tittar tillbaka på mig själv så var det rätt mycket saker jag inte visste om mig då jag var 18 som jag vet nu och som jag bara vet för att jag fått lära mig det av att gå igenom en del olika saker i livet.  Man måste t.ex. på allvar veta vad det innebär att lova någon trohet och det tror jag inte många 18-åringar vet.

För att det ska vara riktigt ärligt och löftet som är det viktiga och inte att man vill förverkliga en romantisk dröm om bröllop, så kanske man ska tänka:skulle jag känna JAAA jag vill gifta mig med honom/henne även om man föreställer sig att man skulle göra det i hemlighet, utan fest och utan att någon viste det.  Det ska vara fundamentet, relationen, ömsesidga löften som det viktiga.  Sen kan man fläska påmed alll glippter o fest om man är lagd åt det hållet. Men jag tror tyvärr inte det är helt ovanligt att det är tvärtom.

Jag var ca 35 innan jag var mogen för att lova någon trohet.

#7 Jag tror däremot att det finns många 18 åringar som vet vad trohet innebär. Jag var en av dom, mina väninnor likaså.

För övrigt tror jag också det är bäst att ha lärt känan sin partners alla sidor, och tvärt om. Går man för fort fram är risken stor att det kommer fram sidor man inte tycker om efter giftemålet.

Tycker #7 satte huvudet på spiken där!

#8 Och jag tror det är många 18 åringar (och äldre) som tror de vet vad det innebär, men efter 6-8-10 år med samma så visar det sig att belutet att utlova trohet inte var riktigt så enkelt som de hade gått o trott.

#10 Tror inte det har med ålder alls att göra.
Tar kärleken slut så gör den ju. Man kan egentligen bara lova att älska varandra till dess att kärleken tar slut.

Trohet är superenkelt för många.

#11 Inte mer enkelt än att statistiken säger att drygt 50% av alla gifta någon gång är otrogna.

Tror inte man kan generalisera. Det finns de som hittar rätt och är redo att lova trohet när de är 16 och sen är de gifta i 70 år och så finns det alla de andra som inte är det.  Tror ändå chansen är större (för dom flesta) att man är mogen att binda sig när man provat lite olika i livet (båda vad gäller kärester och annat)

Att lova att vara trogen "tills kärleken tar slut" är verkligen inte mycket att lova och inte att vilja ta särskild mycket ansvar för relationen. Det låter i mina öron som att man betraktar kärlek som något som lever sitt eget liv och som man inte kan hålla vid liv om man vill.  För mig är äktenskab just att man ingår ett löfte som gäller för alltid och att man lover att se till att hålla kärleken vid liv.  Vill man bara lova att vara trogen tills kärleken tar slut, då ska man inte gifta sig!

#12 För mig är kärleken något som kan hålla hela livet, men det är inte alltid den gör det. Man kan inte rädda en kärlek som försvunnit. Man kan inte hålla liv i kärleken om den är slut. Men självklart ska man inte ge upp vid lite motgångar, det är dock en annan sak.

Så för mig är det dumt att lova varandra evig kärlek, för den styr vi inte över. Idiotiskt att stanna med en person om det inte längre finns någon kärlek, bara för att man är gift!

Så jo, jag tycker man ska gifta sig även om man lovar att älska varandra till dess att kärleken tar slut eller döden skiljer en åt.

Man bör inte lura sig själv genom att tro att man styr över känslorna eller stanna i något som inte finns. Det vinner ingen på.

Det är modigt att erkänna för sig själv efter tex 20 års äktenskap att kärleken inte längre finns, och att man borde gå vidare. För kärlek borde alla få ha.

#12 Nej man är inte mer mogen att binda sig för att man "provat lite olika kärester" Tvärtom känns det väldigt fint att veta att vi bara varit med varandra min sambo och jag. Nu är vi förvisso inte gifta men har hållit ihop länge

Håller helt med dig i att man inte ska stanna bara för att man är gift om man inte längre älskar varandra. Ibland är det mest rätta att skiljas/separera.  Håller också med om att man inte kan blåsa liv i en glöd som inte finns.

Det jag inte håller med dig om är "att kärleken kan ta slut"  sådär av sig självt…. om kärleken tar slut då beror det nästan alltid på att man (han och/eller jag) inte sett till att kärleken fått det den behövt för att trivas och växa: lite som en flamma så behöver kärleken ny näring hela tiden och tillräckligt med luft för att inte bli kvävd. För mig innebär det att gifta sig att båda lovar ta ansvar för att ge kärleken det den behöver (i nöd och lust) och håller man det löftet då tar kärleken inte slut. Väntar man med att gifta sig tills man känner varandra och sig själv tillräckligt väl för att veta hur man ger kärleken näring och är tillräckligt mogen för att förstå att det inte går av sig självt utan man måste ta ansvar, då kan man lova att älska varandra i nöd och lust tills döden o.s.v.. Och innan dess så tycker jag inte man ska gifta sig, då kan man lova varandra att älska varandra så länge man har lust, men det är inte att gifta sig.

Det svåra kan vara att bli uppmärksam på om något inte riktigt är så bra. Efter många år och mycket vardag, kanske stressiga perioder eller riktigt jobbiga svarta upplevelser i livet är det lätt hänt att man blir bekväm, tror det nog "tuffar på som vanligt", men det gör det inte!

#14 jo visst känns det bra. Jag och min gubbe har bara haft varandra och det känns extra fint då han bara älskat/r mig

#15 håller med dig. Hur kunde förhållanden hålla bättre förr i tiden? alla var väl inte "tvungna" att stanna kvar i förhållande bara för att, utan de vårdade det ordentligt. Jag tror att enkelheten att skilja sig gjort att folk inte känner att de behöver kämpa vid motgångar. 
Man måste acceptera att man är olika och självklart har man olika åsikter men man måste lyssna och acceptera varandra så tror jag att det mesta ordnar sig. Det är inte alltid lätt att vara gift. 2 personer med 2 olika viljor måste ibland kompromissa och man kan inte bara tänka på sig själv utan har en till att ta hänsyn till. men det ger så mycket tillbaka att ha någon där hela tiden och att se äldre personer fortfarande hålla hand är bland det finaste jag vet.

#15 Ja, då är vi oense angående det.

Man kan ge näring och vårda det man har, ibland fungerar det inte ändå. Kärleken kan ta slut tyvärr, hur mycket man än jobbat med det.

Det viktiga är att man gör sitt bästa tycker jag :)

Det är ju upp till var och en varför man gifter sig och vad man väljer att lova varandra. Så länge de som gifter sig är överens.

Som tur är är det många som idag förstår att känslor inte går att styra över, hur gärna man än vill det. Och fler och fler ändrar sina löften.

#17  Yess, vi ser olika på giftemål och på hur man vårdar/vattnar kärlek. Det vet jag från tidigare diskussioner. Helt OK, allas världsbild är inte lika, så är det bara.

#16  Jag tycker också (som tidigare skrivet) att det verkar fint på något sätt när man varit med bara én enda. Mina svärföräldrar han vara gifta i 63 år och mina egna föräldrar har varit gifta i 45 år och både kramas och hånglar . Samtidigt tror jag inte det är möjligt för särskild många i dagens moderna verklighet. man utvecklas så mycket från säg 18 år till 30.  Förr fick man en mer utstakat bana  (dom flesta i alla fall) med nåt yrke för mannen och hushållsarbete för kvinnan. Man förändrades nog inte lika mycket då som idag när man flyttr, reser i världen, utbildr sig, träffar nya vänner från överallt mmm.

jag vill gifta mig med min sambo, snart! inom 5 år hoppas jag iallafall, året vi fyller 25. för andras del har jag inga åsikter :)

När man är säker på att man vill leva med personen resten av livet och tycker att äktenskap är en bra idé. Ålder spelar då ingen roll.

Huvudsaken att man är 18 år. Annars har kärleken ingen ålder, sägs det ju.

Jag vet flera par som hållit ihop som gifte sig i sin ungdom runt 20.. De har varit varandra trogna och de är som ihopväxta med varandra. De är idag över både 50 och 60 år, och håller fortfarande ihop. Så visst finns det äkta sann kärlek från första början som kan hålla livet ut.

Visst har alla förhållanden sina ups and downs såklart, men vet man var man har varandra och vet att man kan tala samman på riktigt då det verkligen gäller, ja då brukar ett förhållande funka. Oavsett vad som händer. Har man en trygg bas hos varandra, så ger det en bra grund för ett fortsatt bra förhållande. 

Ska man verkligen gifta sig så bör man i ärlighetens namn fråga sig själv varför man gifter sig, av vilken orsak. Finns så många som gifter sig bara för att få uppleva ett storstilat bröllop, och tror att bröllopsdagen ska vara resten av förhållandet. Men gifter man sig för att man verkligen känner att det här är personen som jag alltid vill ha i min närhet, oavsett situation, så blir det oftast bra. Förutsatt att det känns ömsesidigt för båda som gifter sig förstås.

# 21 Med oavsett situation menar jag inte otrohet eller så, utan vanliga vardagsproblem som man oftast stöter på i ett förhållande.

Jag tror det är viktigt att ha samma mål åtminstone. Så man bör ju känna varann bra och ha pratat om framtiden så man inte gifter sig och sen upptäcker att en har högsta drömmen att få barn och den andra aldrig vill skaffa barn. Sen kan känslor ändras och åsikter ändras. Jag är då inte samma människa som jag var när jag var 18. Hade jag gift mig när jag var 18 hade risken varit att det blivit helt fel.

Jag är bara 18 och jag känner att jag vill gifta mig med min pojkvän. Vi har i nuläget varit tillsammans i 2 ½ år, men jag skulle aldrig kunna tänka mig att vara med någon annan. Sedan jag blev tillsammans med honom så har jag inte ägnat samma blickar på andra killar som jag gjort tidigare och det är inget jag gör med flit, utan det bara blir så. Dem intresserar mig inte helt enkelt.

Det värsta tänkbara skulle vara om han lämnade mig eller om det hände honom något som tog honom ifrån mig. Jag har redan målat upp delar av våran framtid i huvudet. Och det känns helt underbarat! Han får mig verkligen att må superbra!

Han var min första, och min riktiga första pojkvän. Det gör att allting känns ännu bättre på något sätt. För det känns som att jag "bara är hans" då. Att han har varit med tjejer tidigare bryr jag mig inte om eftersom jag vet att han älskar mig, att det liksom var förut och att jag vet att han inte vill vara med någon annan än mig längre.

Sen lite till ämnet då ;) Jag vill först och främst bo ihop med honom innan. Jag själv kan tycka att 18 år är en ung ålder, jag känner själv att jag är redo för förlovning, inte för att gifta mig. Men det går från person till person :) Jag klandrar inte dem som giftar sig i 18 års åldern, det är deras liv och det enda jag kan göra är att glädjas åt dem att dem funnit äkta kärlek ! Men jag skulle vilja gifta mig runt 23 - 25 tror jag. Beror ju lite på hur livet ser ut just då. Och som någon tidigare nämnt med att man ska ha en känsla av att "JAAAAAAA jag vill gifta mig med honom", den finns där helt klart ! Och jag gör gärna min pojkvän påmind om det ganska så ofta haha.

Det enda jobbiga är att han vill ha barn om 7 år vilket jag tycker är jättesent !! Vore det inte för skolan, inkomst, eget ställe att bo på och mycket annat så skulle jag ha velat haft barn igår :) Men det är ju inte aktuellt nu, så får försöka "övertala" honom tidigare, haha. Det känns verkligen så rätt med honom, jag kan lite på honom till 110 % !

Nu vart det inte så mycket om giftemål på det viset som jag tror att det var menat… Men kände att jag behövde skriva av mig lite. :)

Jag var 18 då jag träffade min man och vi gifte oss när jag var 21. Idag är jag 49 år så vi gjorde alldeles rätt för oss.

Det finns ingenting som är rätt eller fel när det gäller att gifta sig. Man får gå på känsla helt enkelt.

#25 Alldeles riktigt. För framtiden är vet vi ingenting om. Vi kan bara göra vårt bästa :)

kan bara svara för mej personligen, alla är vi ju individer.
Jag är inte redo idag (22) för jag fortfarande inte kan säga att jag vet precis var jag vill vara i framtiden.
Den dagen jag känner mej mogen vill jag även ha ett förhållande som hunnit mogna några år, kanske hunnit få barn och ha ett boende där vi vill stanna..
Läs det nu inte som att jag skulle skaffa barn i en relation där jag är osäker på vår kärlek utan mer att barn, ekonomi och andra saker som representerar framtid och familj för mej tyvärr kan ändra en relation och hur man ser på varrandra.
Ja det här är då min personliga åsikt om hur det känns för mej.
Detta är heller inte skrivet i sten och jag kan komma och ändra åsikt när jag väl är där:)