Kan mycket väl vara så att vardagen gör sig påmind, och förhållandet landar litet.

Eller så kan det bero på att känslorna börjar svalna.

Svårt för oss att svara på egentligen.

Jag vill inte inte´inte att mina känslor börjar svalna, snälla hur återfår man dem isåfall? det gör så ont, så ont. Jag vill ju älska honom för evigt.

#2 Tyvärr kan man inte styra över sina känslor, hur gärna man än vill det.

Men det kan ju också vara så att det bara är så att dina käslor förändras, och att du blir förvirrad av det. Förhållanden förändras, ibland är det svårt att identifiera känslorna vid förändring.

Allt är inte fluffigt och gulligt resten av livet. Även känslorna landar i en vardag.

Man kan försöka liva upp det lite genom att hitta på saker man gjorde i början, eller komma på nya roliga, sexiga eller späånnande saker för att friska upp det lit.

Nej, man kan inte styra över sina känslor. Och jag tror också att det är en övergångsfas bara. Sålänge ni fortfarande har kul ihop och det finns hetta mellan er är det nog inget att oroa sig för. Men om du känner att det börjar bli för vardagligt och börjar tvivla på er som par, då är det en annan sak.

Men jag tycker det låter som att ni har det bra ändå, så njut bara! :)

Det kan vara så enkelt som att det är hormoner. Ägglossning, mens, p-piller, allt sånt kan ju få en på de mest konstiga humör. (jag brukade oxå ligga och gråta för att allt var jobbigt och jag inte kände något när jag åt p-piller)

Man kan dessutom tycka hemskt illa om folk man älskar ibland. Det är helt okej att inte vara uppe i molnen dygnet rnt som man är i början. Stressa inte upp dig för mycket över dina känslor.

Hoppas det går bra, hur du än gör med förhållandet!

Jag menar jag tvivlar inte alls på oss som par och jag är så lycklig över att jag har honom det mesta av tiden, men ibland kommer dessa svackor och visst jag känner inte att jag inte älskar honom men att det är sorgligt att vi inte är nykära och så blaha blaha. När jag är i dessa svackor känns det jobbigt att se andra kära och det känns lite som att jag redan har gjort slut och att jag saknar honom enormt mycket, ibland kan jag liksom stå framför honom och ut kommer orden "jag saknar dig" och jag börjar nästan gråta. Men när jag mår bra vilket jag gör för det mesta (alltså det har blivit bättre, första månaden var det konstant och jag hade ångest och ville dö typ hela tiden nu är det mindre men det är ändå väldigt jobbigt när det kommer). Även när jag mår dåligt och är med honom får han mig att må bra och när jag inte tänker på det är det helt lugnt. Vi har väldigt roligt och trevligt även vid sådana tillfällen. När jag mår bra känner jag en jämn lycka och det pirrar i magen när jag tänker på oss och på honom och jag blir glad när jag ser andra prata om kärlek, jag letar lägenhet åt oss och planerar livet med honom. Sen tjoff säger det så vaknar jag upp och mår dåligt igen. Nu sitter jag här hemma och gråter och säger högt "men jag älskar ju honom, jag vill leva med honom" och jag känner inte att jag ljuger för mig själv utan jag känner mig jävligt förbannad på mig själv (det dåliga jaget) som vill förstöra min lycka. Dessutom det jag önskar mest i världen just nu förutom att jag ska bli lycklig med honom på heltid igen är att han ska vara här hos mig nu och krama mig, kyssa mig och älska mig. Det är så förbannat konstigt.

Tack alla för svaren förresten. Det här med P-piller, jag åt inte p-piller den första tiden jag var med honom. Utan de kom sedan och då kunde jag känna att jag blev mer svartsjuk och mer allmänt nere trots att humörsvängningarna vid mens försvann. Dessutom kan jag av någon anledning nu se ett samband med perioderna då jag har mens (när jag under en vecka inte äter p-piller) och att jag mår lite bättre. Men förr när jag hade mina må dåligt perioder så låg jag och grät "han älskar mig inte men jag älskar honom" istället trots att han ständigt gav mig bevis på det. Mina hormoner vill inte se mig lycklig, om de nu är dem som spökar. Jag vågar inte hoppas på att det är så dock.

Du kan ju försöka vara uppmärksam om det finns ett mönster i "svackorna" som följer månaden… Sånt är ganska vanligt och det är lättare att leva med närman är medveten om det.

Sen vara ju inte den första förälskelsen för alltid. Då man inte kan få nog av varandra och man är ständigt uppfylld av kärlek.  1-2 år har jag läst någonstans. Men det betyder ju inte att kärleken är slut,bara att den ändrar karaktär och blir mer vardag.

Jag ringde just hit honom, jag känner att jag behöver prata med honom om det, han kanske kan hjälpa mig om någon.

#9 Smart tänkt :)

Vet att tråden är lite gammal, men känner igen mig mkt i de känslor du beskriver, Kneel. Har du tidigare upplevt ngt liknande? Att du fått en tanke som du inte kan släppa som ger fruktansvärt mkt ångest & som kommer tillbaka vad du än gör?