Oj ta mig inte fel-på ettsätt så förstår jag din pappas reaktion, han skyddar sig själv. Du gav honom en rejäl åktur när du var liten och när du väl fick ornding så vavvr det i samband med medicinerna så när du slutade så vågar han inte vara kvar för han vill/klarar inte av att se att du ska "drulla dit".

Men sen tycker jag att han ska läsa på om din "diagnos". För det förtsa feldiagnostiseras barn ständigt, för det andra så lindras just denna diagnos många gånger med åldern- omd e tär för attman lär sig hantera det eller för att kemin blir annorlunda i kroppen vet jag inte.

Sen tycker jag att dina föräldrar bär stor del i all denna ilska du kände som liten. Din pappa är säkert bra på många sätt men han verkar vara en svag människa. Svag som inte kunde uppfostra dig och sin andra dotter avskiljt från sin tyranniska, nya flickvän, Svag som lät saker gå så långt att soc kopplades in, svag som inte klarar av att låta dig vara en vuxen människa som gör egna val och får ta konsekvenserna av det.

Jag blir dock orolig när jag hör om din uppväxt och i samma veva har du ju i en annan tråd berättat om din pojkvän som är väldigt kontrollerande och lite nedvärderande- även om det löst sig för stunden :)

Vi åter ofta andra människor bli substitut för våra föräldrar när i blir vuxna- i vår make ser en kvinna kanske pappan hon aldrig hade eller hade behövt.

Du var så ung och så arg och missförstådd, samtidigt som du msåte ha gjort det så svårt för omgivningen att tycka om dig,älska dig på det sätt du förtjänade. Jag är glad att du verkar ha gått vidare in i vuxenlivet och mår rätt bra med tanke på omständigheterna.

Känner du verkligne till hela bilden till avrför din mamma inte fanns med i bilden? Menar en död pappa känns inte som en godtagbar orsak att lämna över sina två döttrar till pappasn vård- för alltid. Hon måste ju ha fått ettrjeält sammanbrott, blev hon drog/alkoholmissbrukare? För annars förstår jag inte heller vrför din pappa skulle vara så aig mot att du bodde hos henne- vrför hon inte kämpade mer för dig när du uppenbrt misstrivdes hos din pappa och styvmamma, samt att socialen förbjöd dig att besöka henne ensam. Hon verkar ju vara kärnan i din ilska och besvikelse, och alla som hölld ig från henne var fienden. Men gjorde de kanske det för att skydda er? Vet du hela historien? Tänker när man är två-4 år gammal så uppfattar och mins man inte saker så detaljerat.Vem har berättat för dig i efterhand om vad som skedde när du var liten.

Kram! Du är stark!

#1 Tack för ditt svar!

Pappa är konflikträdd och har blivit styrd av sin "nya" kvinna. Har hört av många att det är hon som har förändrat pappa. och att det bara är hennes regler som gäller.

Även hört av min faster att på min "låtsas" farmors 50årsfest så lekte alla barn när dom vuxna satt kvar vid bordet, men vi tre syskon fick inte, vi var tvungna att sitta kvar! Som om pappa ska visa min styvmor att vi är lugna, och duktiga och inte ska vara till besvär till henne.

Hennes barn är äldre än oss och flyttade hemifrån när jag var 10-11 år kanske.

Det jag har hört (senare i livet) och läst från tingsrätten är att mamma ansågs vara psyksisk sjuk och inte klarade av oss 4barn, men min äldsta storesyrra har bott med mamma hela livet. Det är jag, min lillebror och andra storesyrra som bott med pappa. `

Nej, mamma har aldrig tagit droger/alkoholmissbrukat. Men efter detta att jag kom tillbaka från internatet så fort jag var hos mamma, så var jag med granntjejen och Socialen har sett mig sent ute på kvällarna med henne, därav (tror jag), så anser dom att inte mamma kan ta hand om mig. Var bara jag som inte fick träffa henne.

Vi bråkade väldigt mycket även hos mamma (syskonen) och ibland var vi så ledsna när vi kom till pappa igen på söndagen att dom började undra vad som hände hos mamma egentligen. Mamma blev ju arg på oss och vi kunde HA rejäla bråk!

Men mamma har aldrig skadat oss eller varit elak, så egentligen förstår jag inte vara detta skedde att vi inte fick träffa mamma.

Tror lite att min styvmamma och pappa har gjort allt för att mamma inte ska få delad vårdnad.. Jag vet inte exakt, vet bara att dom har sagt att mamma inte duger, att hon inte kan klara av oss, då det var mycket bråk.

Men frågan är- varför gjordes inget mot pappa?

Mamma har kämpat hela tiden att få delad vårdnad, men har hela tiden fått avslag ifrån tingsrätten.

Ja, jag gjorde så att jag inte blev omtyckt, fick inga vänner iskolan och då började jag bråka för att jag inte fick vara med.

Jag bråkade vart jag än kom- ville bara till mamma-. Allt gick nog för långt också när jag åkte dit för snatteri.

Men under denna tid så har pappa ALLTID funnits där för mig, har alltid stöttat mig trots våra bråkl.

När jag blev ihop med min (första seriösa) kille så hjälpte han mig att få ut handlingarna ifrån tingsrätten. Och min faster har berättat en del av min uppväxt. Jag är hennes favoritunge och har aldrig bråkat när hon har varit med mig, eller jag hos henne.

Min kille är så lite lik min pappa måste jag säga, men ändå inte.

Tack :) Kram

tänk så många ungar däre ute som snattar, röker och super när de är unga men inte har soicalen efter sig, snacka om "otur", för även om de tär bra att "åka dit" hade det knkse varit bästom det blivit en sak som ma löser "inom familjen".

Nåja, bra att du reder ut det där för dig själv, men sedan hoppas jag att du kan komma till ro med ditt förflutna, och om känner någon skam eller ilska fortfarande - det är ditt förflutna, det är inte vem du är idag :)

Så länge din pappa inte vågar lita på dig och dina beslut utan att trycka ner dig så ska du nog helt enkelt undvika umgänge med honom. Ta kontakt igen längre fram så får ha ju se själv att du fungerat utan medicin länge nu och att detgår bra. Att du är vuxen och klarar dig själv.Innerst inne är han som sagt bara rädd och vilsen i sitt sätt att hantera saken. Svaga, osäkra människor är just de som måste styra andramed tyranneri, kontroll, manipulation, mästrande och att trycka ner andra. En stark person behöver inte göra så.

Kör ditt race, i grundne verkar du ha sunda värderingar och vara rädd om dig själv och andra. Jag skulle inte stanna för länge med att fundera på det förflutna- utom möjligen hitta svar på frågor som gnagt på en. Det förändrarnämligen inte mycket, det osm skett har skett. Vårda det du har! :)

Jo jag vet. Men efter det pappa sa i förra veckan har liksom "fastnat" på hjärnan och kan inte sluta tänka på det-

Tror mycket av att socialen blev inkopplad är "pappas nya" och han själv som funderat på hur dom ska få kontroll över mig igen. Då gjorde dom så att dom bröt kontakten mellan mig och mamma.

Idag är det obeskrivligt hur bra kontakt jag har med mamma! Vi har sååå toppenrelation till varandra! Och det är tack vare henne som jag har orkar jkämpat och vara stark! Dock är jag orolig för henne då hon har en tumör i ryggmärgen… Men det är en annan historia.

Mitt förflutna har jag verkligen lagt bakom mig, och jag hade i tidig tonår jobbigt att lägga det bakom mig, men jag pratade mycket om det med en kontaktperson ifrån specialskolan som jag än idag har kontakt med. Utan henne, vet jag inte hur jag löst allt förflutna.

Men jag brukar säga så här "om inte det hade hänt, hade jag inte varit lika stark som jag är idag"=)

Jag kan tänka dock ibland "varför gjorde jag detta, varför lät jag mig dras in i grupptrycket". å andra sidan är jag glad att jag har haft så många runtomkring mig som har stöttat, gett mig kärlek och kraft för att jag ska klara mig ur det som hände.

Ja, jag hoppas att pappa kan inse det någon gång också! Men tror att han lugnar ner sig när jag har jobb!

Exakt! Gjort är gjort och det har gjort mig stark och till den jag är idag!

mm…snattade själv under tonåren :>Men där slutade jag självmant när jag efter några månader åkte fast och den personen som tog fast mig  kände mina föräldrar -så de valde att inte anmäla mig till polisen - efter det höll jag fingrarna i schack! Jag var inte speciellt intresserad i sakerna man stal- var som du säger- grupptryck (mina vänner stal massor med smink, kläder etc) och att bli sedd + spänningen! Inget jag är stolt över idag men heller inget jag känner skam över-idag- jag skäms dock otroligt för den jag var just då ;).

Det är en del av de mindre "glamorösa"perioderna i sitt liv som man går igenom i jakten på sig själv och den man ska bli ^_^ Igen av oss blev yrkeskriminella, blevfolk av oss också :>

Min pappa har också svårt att "släppa" min tonårstid -då jag var otroligt jobbig- min mamma var nog rätt nära att söka hjälp för mig, övertygad om att jag måste knarka eller något. I skolan avr jag dock superlugn. Men hey, är man första tonårsbarnet så blir det nog en schock för familjen ;)

Men jag får höra om det JÄMT. Mamma har jag jättebra kontakt med-vi pratar som vänner om killar, skola, intressen osv. Vi kan ta ett fika som två väninnor men hon är samtidigt min kära mamma som kan ge mig kloka råd och så. Men min pappa - detär jättesvårt att prata eller diskuteramed honom utan att han hintar, pikar eller drar upp om min "problematiska tonårstid",som om jag är samma person nu- herregud jagär 30 år, jobbar, pluggar, längesedan jag har flyttat hemifrån, har fast pojkvän sedan flera år, jag dricker inte en droppe alkohol, är den enda i fmailjen som inte röker - ALDRIG hamnat i några problem alls sedan jag blev myndig. Men jag är familjens svarta får och det är svårt att komma ut ur det. Men min pappa är ett "control freak" :P Och han har av någon anledning 2märkt mig för livet" trots att han gjorde bra hemskare saker i sina ungdomsår innan han mötte min mamma - misshandel, fyllecell etc.

Min mosterär likadan mot sina unga-r hon levde RÖVARE som tonåring och var superbeskyddande över sina döttrar- så beksyddande och kontrollerande att de flydde land och rike när de fyllde 18 :P

Märkligt det där. Min morsa har levt ett händelserikt liv innan hon fick mig- men ändå "lugnt och lagligt" och hon har alltid varit otroligt förstående när jag och mina syskon "råkat i trubbel" eller gjort sådnt som föräldrar normalt blir skitförbannade på. "Händer något så måste ni ringa mig - Vad det än är, det löser sig alltid" och så fungerar jag idag - Det löser sig alltid ;)

Våra föräldrar låter lika ändå…

Pappa var också "control freak" och jag fick inte göra något, då han inte visste vad gjorde.

Och mamma var också så att socialen inte skulle bli inkopplad och ville lösa allt inom familjen. Men mina föräldrar har ALDRIG kunnat prata med varandra, så det har gått på juridisk väg eller med socialen.

Tror alla någon gång har snattat (inte alla men många, och många ungdomar som aldrig kommer ur det.

Min pappa (Vad jag har hört av farmor o farfar) det är att pappa brann för sitt intresse för folkrace och rally, så hela sin ungdom har han hållt på med bilar och motorcyklar. Han har  ju festat å så, men inget annat. Så pappa säger ofta "när jag var ung" å bla bla.

Men tiderna förändras och på 70.-talet så var det ju inte likadant som min barndom/uppväxt på 90-talet.

Jag har inte heller hamnat i trubbel sen jag fyllde 18, jag har  skött mig galant! Dock har jag druckit mig redlös så jag hamnat på akuten.

Men skönt att höra att det mer än jag som haft jobbigt med föräldrar, dock har dina varit bättre!

Haha men precis! Vi är människor och har lever bra idag! :D

Mina skilde sig aldrig, först när jag var vuxen och då var jag bara glad :)De kunde inte prata med varandra men levde under samma tak. Äkta såndär där man kunde fråga en förälder om en sak och dena andre sa tvärt emot.  Ingen som helst kommunikation men oftast "pappas ord är lag"för han blev så enormt arg annars. Han pratade ofta om sin barndom "när jag var liten så gick jagminsan tiomil till skolan" när man i 15minusgrader gnällde för att behöva gå 2 km till skolan. Eller "när jag var liten tvingade pappa oss att hämta riset som vi skulle få smisk med" osv osv. Han agade mgi osm liten, men aldrig min syster och mmma visste inget förens jag kom i den ålder att jag berättade det. Kunde sitta och skrika mig i ansiktet och ruska mig för att jag inte kunde rabbla alfabetet osv- jag fick, troligen pga hans beteende- stora inlärningssvårigheter och kom efterde andra i min klass.

Men min pappa skulle aldrig acceptera det om jag sa det, aldrig tapå sig skulden- i hans ögon är jag efterbliven och även min egen syster blev rejält förbannad när det uppdagades att vi har samma iq tex. För hon har alltid fått höra hur jag är så kass, alltid trott att hon är bättre, men detär för att vi är helt olika uppfostrade under våra första levnadsår. Hon har aldrig lbivit slagen eller hotad av vår pappa när hon inte gör rätt.

Men min mor vet det nu, och det räcker för mig. Hon märkte ju hur jag blev inåtvänd när pappa skulle "drilla mig" som han själv blivit drillad i stil med att "lära sig katekesen" och sån skit i äkta 1800-tals anda. Min morsa var rätt mycket yngre än honom (och från en större stad) och hon körde mer på "positiv inlärning" med belöing och det gick mycket bättre för mig när mamma började vägra låta honom hjälpamig med skolarbetet. Så där satt min morsa och skötte allt hushåll, jobb och allt ansvar runt oss ungar XD

Men hon ersatte sin förlust av sin pappa med min pappa som ändå blev en viktig fadersfigur och hon var även livrädd att vi inte skulle ha en pappa :) Bästa hade ju varit för oss alla i efterhand att hon lämnat honom redan när jag var liten.

På din fråga om jag känner till hela bilden om mammas sammanbrott. Pappa var hennes livs kärlek, mamma AVGUDADE pappa, fanns ingen annan hon ville ha. Men på slutet bråkade dom mycket och mamma vid skiljsmässan blev totalt förstörd! + att morfar dog i samma veva, som hon också hade hur bra kontakt som helst med. Så tror att det bara blev för mycket för mamma.

Mamma har ju som sagt några år efter, ansökt om att få delad vårdnad, men har hela tiden fått avslag! Pappa har verkligen gjort allt för att mamma inte ska få vårdnaden. Det är en del till saker jag vill skriva, men inte här, skulle ju finnas privat tråd där alla inte kan se detta.

Angående ditt senaste svar!

Usch va arg jag blir! Aga av barn är ALDRIG okej! Usch usch!

Och din pappas särbehandling av er systrar! Det är inte heller okej!

Usch va jobbigt för dig! Men skönt att du lagt det bakom dig och gått vidare du också :)

Det känns ibland som om vi som har haft jobbig uppväxt (inte alla men vissa) ofta är starkare och klarar oss bra själva! Eller är jag helt ute å cyklar?

SKönt att höra att du och din mamma har sådan bra relation idag! Mindre kul med din pappa :/

Vad är det med pappor och inte vilja släppa taget om sina döttrar?

Jag klarar mig alltid ;) Ja jobbar på relationen med min pappa-kör hårt mot hårt- om han är jävlig så ingorerar jag hohnom, och jag sätter också över mer på honom att faktiskt hålla viss kontakt med mig och det har faktiskt blivit lite bättre de senaste åren. Inte ens han kan komma ifrån att "bli klokare med åren". Ta mig inte fel, jag älskar min syster över allt, men min far och hon är rätt duktiga på att "gaddaihop sig", men så har jag alltid min mor. Det är som om vi i fmailjen är två olika typer av människor. Olja och vatten och även om alla vill väl så fungerar det inte? Lite som ett lejon ska försöka uppfostra en zebra. Det är dömt att bli tokigt. Trist med din mamma att mista så mycket på en gång.

Man får trösta sig med att de är rädda om oss, bara att de inte et hur de ska hantera det på ett bra sätt.

Det är bra att du gör så måste jag ju säga! Kanske han lär sig också hur han ska vara emot dig!

Jag älskar också mina syskon över allt annat!

Din syste och papap är som min ena syster och pappa, dom är också duktiga på att gadda ihop sig emot mig, men jag har ju mamma :D

Härligt att höra att allt har gått bra :)

Gått en vecka inte ett ljud ifrån han.  Vad ska jag göra? Jag vill inte höra av heller, vill se om han gör det.

Är jag galen som gör så?

Nä, fortsätt :) Kan ta veckor eller månader. Frågar han varför du inte hört av dig så säger du bra att du tyckte att det var hans tur nu. Inte mer med det. Precis som det inte alltid ska vara en vän som ringer en annan vän :/

Okej :)

Jag vet inte om det är hårt, men har lust att messa han å säga (om han hör av sig) "du ville aldrig mer se mig, så du ska få som du vill".

Är det för hårt? Eller kanske trotsigt?

haha..snarare "dramatiskt" ;) Hör han av sig såär det ju bra, det ska uppmuntras tycker jag. Ifrågasätter han varför du inte hört av dig så är det bara att säga att du tyckte att det var hans tur. Tog ett halvår innan min pappa ringde, och då sa han "man hör ju aldrig av dig"- då sa jag "Du har ju mitt nummer…."

Han hör av sig sällan men han hör iallafall av sig numera-men jämfört med min mamma-som jag har kontakt med ibland flera gånger i veckan- är det fortfarande "lite kontakt". Men jag vill inte känna att jag är den enda som bryr sig om att hålla kontakten :)

Vill han mig något så kan han ringa, precis osm jag ringer ibland också såklart ^_^

Pappa fyller år snart och jag vet inte riktigt hur jag ska göra? Om han inte har hört av sig, så funderar jag på att bara skicka grattis sms…

Jobbigt för dig :/

Hinner inte svara diretk, har fullt upp. Men kan göra det sen!

Träffade pappa idag, han kom och lämnade mitt bohag, hjälpte till att lasta ur bilen och sen sa hejdå så åkte han.

Vi lastade bara ur bilen tillsammans, inget ljud ifrån någon, jag tänkte att han skulle få säga något men nej inte ett ljud.

En träff på 3-4minuter kanske. Kändes som om det var sista gången vi träffades idag…

Han såg besviken och ledsen ut, kan inte förklara riktigt, men efter han åkte brast det bara för mig.

Jag älskar min pappa så mycket, men ändå känns det som om jag har hat inom mig, inte hat det är för starkt ord, men ilska och så mycket som jag skulle vilja säga, men som inte kommer fram..

Ge det tid! :) Åt er båda. Ge honom tid att se att du klaar dig fint och ge dig själv tid att reda ut denna ilska och vad du behöver från honom. Om han inte hörtav sig inom någon månad och du känner dig redo-så ta kontakt med honom. Åk dit och ät middag med honom eller bjud hem dem till er. Eller bara åk dit för en kaffe eller hur folk umgås i ert område ;) (här där jag växte upp finns det alltid kaffe om någon vill ha- vän eller förbipasserande främling).

Nu har jag inte hört av mig på två veckor och inte han heller. Så tänker låta det vara nu. Efter det han sa så får han höra av sig.