Jag fattar inte riktigt…?

Ni firade på söndagen och du fick din vilja igenom med att inte pappas tjej och hennes barn var med.

Vi gör ofta så i vår familj att vi firar på helgen ifall någon fyller mitt i veckan och så ringer vi eller skickar sms på den "riktiga" dagen.

Värre var det väl i så fall med din mamma som inte kom när hon bor så nära.

Försök att inte bry dig.

Nu är du vuxen och födelsedagar blir aldrig som de var när man var liten. Familjer ändras. Det kommer in nya "medlemmar" man kanske inte gillar alla. Det "lämnar" medlemmar också ibland.

Grattis i efterskott

Det som jag blev besviken och ledsen över var att han absolut inte tänkte komma på måndagen då jag fyllde år trots att han redan var i stan och dessutom inte hade några hinder för att komma.
Han var ju bara cykelavstånd ifrån oss.

Till saken hör är att pappa alltid klagat på att vi inte har någon bra kontakt men att han vill få tillbaka den kontakten vi en gång hade (vi var jätte tight förr), han klagar hela tiden på att jag inte tar mig tid och så trots att det är jag som är hemma och aldrig har något för mig.
Det är pappa som är borta hela tiden och alrig kan ta tid, ändå är det mig han klagar på och det är "mitt fel" att vi inte pratar som förr.
Jag har alltid varit den som försökt fått tid till att prata och så, men han går alltid iväg eller så är han inte ens hemma.
Och eftersom att han redan var i stan och hade inga hinder så gjorde det mig besviken och ledsen att han inte kom.

Tack! =)

#2 Jag tycker du ska säga det till honom. Han kanske inte tänkte på det på samma sätt eftersom ni firat dig dagen innan.

Ibland så tänker man så olika och det är bättre att prata och försöka reda ut saker istället för att det ligger och pyr och skapar mer irritation.

#3 Jag har försökt, men det går inte. Han är svår att få tag i, förut var han jätte lätt att få tag i men nu kan det ta två dagar innan man får tag i honom. Han är borta väldigt mycket.

#4 Ta det vid första bästa tillfälle så du slipper att gå och "bära" på detta.

Det är inte så att jag försvarar din pappa för jag vet ju inte hela historien i ert liv utan bara att vi kanske tänker lite olika.

Mina föräldrar har aldrig firat min födelsedag och de kom inte ens på min student men det är inget jag gråter över direkt. Oavsett om man firar eller inte så blir man ju en dag(år) äldre.

Detta inlägg kanske låter jätteelakt men han kom ju allfall på söndagen så det är väl bra ?

#5 Det är sant det du säger, han och jag tänker nog olika.
Ska försöka prata med honom.

#6 Det är inte det här med firandet jag är ledsen över, det är det som jag skrev i #2 angående att han klagat tidigare och jag ska alltid ställa upp och finnas.
Pappa har glömt våra födelsedagar väldigt ofta så det är inget jag är ledsen över att det inte blev något.

#7 det var samma här. jag skulle alltid finnas men han ställde aldrig upp för mig. En väldigt orättvis relation.
prata med honom om det och försök få honom att förstå. Jag lyckades inte.
Funkar det inte är det ju inte ditt fel, har han inte tid och du har, så har du gjort det du kan och mer kan du inte göra. Bollen är på hans sida nu och det är hans tur att göra något.

Om han inte lyssnar, ett tips är att skriva ett brev till honom och ge/skicka det till honom. När min pappa stack pga att jag och hans kärring inte kom överens, så ringde jag och försökte prata men han vägrade lyssna. Så jag skrev ner allt jag kände i ett brev och skickade det till honom. Han läste det och efter det blev det lite bättre. Nu är det dock slut mellan dom - tack o lov för det!

Grattis i efterskott!

Låter som att du är besviken, men frågan är om han vet om det?  Skulle du kunna vara så tydlig att du hade sagt till honom: "Men jag blir besviken/ledsen om du inte vill komma till mig på min födelsedag". Säg till honom precis vad det är du gärna vill han ska göra istället för att hoppas han ska lista ut det själv och du då blir besviken om han inte sjlv kommer på det.  Han kanske är lite trögfattat med sånt låter det som och kan behöva lite hjälp och det kan du kanske ge honom genom att vara tydlig.

Min första tanke är att jag har också skilda föräldrar och då blir det alltid firande av min födelsedag på olika dagar. det gör mig inget.
sen med andra medlemmar som du inte vill ha där. Så gjorde jag också, sen kände jag inte att det betydde något. bara jag fick mitt firande :p

men det med din mamma hade du kunnat säga "vet du vad det är för dag idag?"

oavsett vem som du "stör dig på" så sätt dig ner och prata med dom. flera ggr om det behövs. det går inte alltid in första gången. ibland går det heller inte (jag vet av erfarenhet)

Jag förstår din pappa lite- hans tjej är ju hans familj och därför borde det även bli en del av din nya familj och du sa rakt ut att du vill bara "fira med familjen". Men hon är ju en del av familjen nu? För de har väl varit tillsammans i ja flera år eller så? Men han backade och firade utan henne, det skulle aldrig min pappa ha gjort :)

Han hade andra planer på måndagen. Var inte så hård mot dig själv och andra,även om jag tycker att man kan hitta på något speciellt på sin flickas 18års dag så är vi alla olika.

Jag har alltid ångest inför julfirandet tex-min fmailj var alltid kaos då, massa gap, stress och skrik och jag hamnade alltid i luven med min pappa (jag fyller år i samma veva som julafton dessutom). Värsta tiden på året sedan ja blev tonåring och numera undviker jag det. Nu är du vuxen och du bestämmer helt enkelt själv hur du vill leva och fira ditt liv.

Slösa inte tid på att vara besviken på folk som faktiskt mer ofta än sällan gör dig…besviken :) Sen din relation med hasn tjej gör faktiskt din och din pappas relation lite svårare- jag tycker att du borde jobba på den med- inte se henne som nån "lös liten obetydlig detalj du inte kommer överrens med". Hon är kvinnan som din pappa älskar och hon är en stor del av hans liv och vardag?

Ni måste inte vara bästisar men nu du kanske kan hitta någon neutral mark där ni kan mötas på lika vilkor och ge varandra respekt som vuxna individer så du kan vara bekväm i hennes närhet? Vet inte hur er relation se rut eller varför den ärså men att barn sällan kommer överrens med sina föräldrars nya kärlekar är ju inget nytt under solen.

Trist att din födelsedag inte blev som du hoppats :/ Men du har många fler födelsedagar att se fram emot! Denna gång var det en viktig milstolpe i ditt liv. Grattis i eftersott :)

#8 Jag har försökt prata med honom flera gånger, dock slutar det alltid med att han blir förbannad och kastar ur sig en massa elakheter.

#9 Jag har skrivit brev förr till pappa och det första brevet slutade med en massa utskällningar för diverse saker som jag inte ens skrivit om. Det andra brevet visade han dessutom för sin tjej och det blev inte så mycket bättre mellan henne och mig då, om man säger så.
Han sätter sig direkt i försvar och då spelar det ignen roll om man har rätt, han blir förbannad och skäller ut en och anklagar en för mängder med saker - även saker man inte ens vet om.

#12 Jag sa inte rakt ut.
Angående det här med familj så vet pappa att det är otroligt dåligt mellan mig och henne, hon gillar inte alls mig och jag har väldigt svårt för henne (gäller även övriga syskon). Pappa vet detta mycket väl, de har varit tillsammans i 3år och de senaste 2åren har det varit ett rent helvete mellan hon och oss, om man får säga så. Även mellan pappa och henne, man ser absolut ingen kärlek emellan de. Dock är detta en annan sak som jag inte tänker gå in på här. =)

Han hade inga planer alls på måndagen, det berättade han själv.

Julen för oss har också alltid varit ett helvete, därmed undviker jag också den lite. Dock har vi hittat en ny tradition som fungerar bättre, vi jobbar på julafton med häst och vagn - vi kör tomten på torget 12 mil hemifrån ^^,
Det är inte felfritt men betydligt skönare!

Tack så mycket! =)

Hmm det låter inte så trevligt allting.

Men nu är du ju 18, du behöver dina föräldrar allt mindre.  Kanske istället försöka sänka förväntningarna jättemycket.  Göra din grej.  Ut i världen och livet och inte låta hälvtaskiga papparelationen dra ner dig.  Planera att din 19 års födelsedag ska firas med männiksor som du mår bra av att umgås med.

#13 din "relation" till din pappas tjej låter som den jag har/haft till min pappas fru
Sen blir jag så irriterad på människor som säger att man ska jobba på den och så. det är nämligen inte alls lätt. speciellt inte när pappan alltid har henne som nummer ett och inte sina barn.

vi hade våra helvetes år. allt är inte löst idag och jag älskar henne inte. jag hatar heller henne inte. jag försöker bara att ha så lite som möjligt att göra med henne.

sen när jag träffade min sambo blev han min prio nummer ett, och det visade jag tydligt för pappa.
jag flyttade även hemifrån när jag var 18.
av någon anledning blev det bättre. jag behövde inte träffa henne lika ofta och ja, det blev lugnare

kanske inte är så lätt för dig. men jag hoppas allt löser sig

#15 det är aldrig lätt att jobba med relationerspeciellt de som tvingas på en av andra- tex en pappas flickvän/fru. Men en relation kräver två personer och det är även mycket svåt som utomstende att försöka komma "in" i en familj :) Och med handen på hjärtat är många tonåringar inte alltid speciellt snälla, finkänsliga eller intreserade av att bli god vän med sina föräldrars nya flammor (nu pratar jag om egna erfarenheter, inte om dig eller ts!!). Nu är ju Ts relation till sin pappa redan ansträngd och han verkar dessutom inte försöka göra saken bättre mellan sin tjej och sina barn :/

Ni är ju vuxna nu så ja- självklart är den nya kvinnan prioritet för mannen. Är en annan sak när man har småbarn. Bara så tråkigt hur han beter sig men ja, sagt det förut- jag har själv en sådan far. Minsta lilla kritik där man anser det avra berättigad så får man några koblajjor tillbaka, rakt i ansiktet. Vuxna män som egentligen aldrig vuxit upp för att kunna föra en normal diskussion, ännu mindre reflektera över hur de sårar andra.

#14 Sant, jag har länge längtat efter denna dag just för att jag har alltid varit väldigt självständig angående allt (även mina syskon är det) och jag ser fram emot ett liv där jag inte behöver fråga om minsta lilla utan kan fatta mina egna beslut.

#15 Det låter exakt som min situation, det är väldigt lätt att säga saker när man inte vet hela situationen. Men du prickar helt rätt.
Jag prioriterar min kille nu, det är han, jag och vår kanin (snart även katt).

#16 Jag och mina syskon har gjort allt för att hon ska känna sig välkommen, men hon vänder exakt allt emot oss. Många tonåringar är inte snäll, men många tonåringar är också snäll och även väldigt snäll. Jag och mina syskon är väldigt snälla av oss och försöker verkligen med allt för att vår pappa ska vara glad, för att hon ska känna sig välkommen och så. I detta fall är problemet faktiskt hon.

Pappa har en 5årig dotter, hon kommer också i kläm. Pappas nya tjej trycker ner henne jätte mycket, hon blir behandlad som skit av pappas nya. Det är inte alls roligt!
Tyvärr är pappa hjärntvättad av denna tjej så han inser inte vad hon gör mot han själv, oss och mot allt omkring.
Hon har tagit massvis med pengar av pappa, pappa har inte mycket pengar men det lilla han har - det tar hon.
Han ska köpa exakt allt åt henne, så har det jämt varit.
Bland annat är det han som köpt all inredning i hennes hus, hon pekar och blir arg om han inte köper. Tyvärr, men det är så.

Så tyvärr, det är även ett litet småbarn med i bilden! =(

#16 klart att det är två som behöver jobba på något för en fungerande relation. men när man går in med attityden jag ska inte bli din nya mamma men jag ska prata skit om henne så kommer hon "skjutas ner".
Även om man också har attityden att man ALLTID har rätt att säga vad man tycker. även om det kommer såra mer än vara vänner. Detta gäller alla relationer. Även inte till nya barn

#TS: Om du vill prata om det mer, och inte bara i detta forum så kan du dra iväg ett pm.
jag har känt att ibland hade de känts lättare att ha någon att prata med om. någon som var exakt i samma situation. jag hade ingen. jag var äldst av mina syskon så jag tröstade alltid min bror.