Har inget bra råd egentligen. Vissa bara är sådana.
Antingen får man vara den som alltid hör av sig, eller så frågar man sina vänner varför dom aldrig hör av sig.

@Nina Hera: Ja, jag har ju lust att fråga ibland men tror att det bara blir dålig stämning och en rad undanflykter från den här personen. Dock är det ju så att man även själv behöver bekräftelse på att vänskapen är viktig för den andra personen och om man själv då alltid hör av sig så vet man ju till slut inte. En riktig vän borde ju vara intresserad av att höra av sig åtminstone för att fråga hur det är även om man inte alltid hinner ses. Det är en svår situation…

Om personen kommer med undanflykter så vet du ju att det inte är en riktig vän.

Om den istället är ärlig och säger att den inte tänker på det bara, så är det ju en ärlig person.

@Hera: Ja, jag tror iofs att jag skulle få ett svar i den stilen att hon inte tänker på det men då är ju min undran varför såklart? För mig innebär vänskap att man har varandra i åtanke lite då och då, inte bara glömmer den andra så fort han eller hon inte hör av sig?

Jag är en sådan där som helt enkelt suger på att höra av mig. Av den enkla anledningen kan det gå två månader mellan gångerna som jag och en av mina bästa vänner hörs av.

Det är absolut inte det att jag inte vill höra av mig, eller att jag inte bryr mig, eller att jag glömmer personen eller att den inte betyder något för mig. Jag är inte falsk och jag tycker mig vara en "äkta" vän i alla avseenden, men jag hör inte av mig. Men ändå - jag hör inte av mig.

Som tur är så accepterar mina vänner den sidan hos mig och jag försöker arbeta på det själv. Ditt sätt att se på vänskap verkar ju inte matcha din väns sätt att se på det. Varför kan jag ju inte svara på såklart, men lyft frågan med berörd vän. Kan ni inte komma till en komprimiss som ni båda är nöjda med eller acceptera varandras olikheter så kan det ju vara ganska svårt med en fortsatt, djupare vänskap.

@Paulina: Ja, det är ju verkligen två helt olika sätt att se på vänskap. För mig är vänskap att man saknar den andre om dagarna bara går och man inte hörs. Jag ser heller inte att man kan bygga riktig vänskap genom att bara ses några gånger om året.

Nu är det ju så att jag och min kompis ses hyfsat ofta men det är bara om jag själv hör av mig, om jag låter det vara så blir det precis såna här långa avbrott. Jag har väldigt svårt att förstå hur man kan tycka det är OK att bara låta tiden gå om man ser en person som ens bästa vän men det har väl med värderingar att göra.

För mig är det i grunden ingen djupare vänskap om man hörs så sällan som du beskriver och det finns heller ingen grund för att utveckla en djupare vänskap så som jag ser på saken. Det är ju helt ok om dina vänner accepterar det och ni kan enas kring hur ofta ni hörs men för mig är det bara ett ointresse från min väns sida. Det finn inga äkta vänskapsband om det bara är den ena personen som ska hålla igång en vänskap.

#6 Jag är som Paulina och jag kan lova att jag saknar mina vänner när vi inte hörs eller ses. Det är inte där problemet är. Problemet är min förmåga att höra av mig. Varken mer eller mindre.

@#7: Ok, hur menar du med förmåga att höra av sig? Menar du begränsningar i tid, pengar eller så?

#8 Tummenurröven=p Nej men det är svårt att förklara. Jag vill höra av mig men det blir inte av. Inte lathet, inte ignorans. Bara… väldigt svårdefinerat.

@#9: Vad säger dina vänner om det? Tycker de det är ok eller väntar du på att de ska höra av sig? Jag funderar ju själv på att bara låta saken vara om min kompis inte själv kommer på att hon ska höra av sig och visa lite intresse.

#10 Har bara kvar dom vänner som tycker det är ok, av uppenbara skäl. Vilket är lite tråkigt självklart. Men jag har ju mig själv att skylla och får jobba på det.

@#11: Ja, då finns det ju ändå ett "problem" i det här då det verkar som att du kan tycka det är tråkigt att du kanske förlorat vissa vänner pga det här med att höra av sig. Kanske misstolkar dig nu men.

För mig är det så att ser man ett värde i sina vänner, då upprätthåller man även kontakten. Sen är det ju som sagt helt ok om man har en överenskommelse med sina vänner, att de accepterar att man inte hör av sig.

#12 Jag har aldrig sagt att det inte är ett problem.

Jag sätter enormt värde på mina vänner men det blir bara inte av.

@13: Nej, ok… Kanske resonerar min kompis som du och jag ska väl ge det en viss tid, sen kanske jag själv hör av mig eller så får man väl låta vänskapen rinna ut i sanden antar jag…

Människor kommer och går i ens liv. Bara det att vissa hinner man fästa sig vid, och då svider det väldigt mycket om man märker att relationen inte blir eller är vad man hade hoppats på. Det är verkligen en konst att släppa iväg människor man hunnit fästa sig vid, låta dem gå utan att ställa några krav på dem.

Har själv erfarenheten av att ifrågasätta vissa människors vänskap och svaret är inte alltid roligt att höra. Särskilt om man märker att svaret är bara en ren undanflykt. Har numera slutat att fråga. Fast jag har också den erfarenheten att själv ha sagt ifrån till någon ytterligare vänskap med vissa, och det är inte heller roligt.

Jag har även en del jättegoda vänner och vi har en överrenskommelse att vi hörs när vi hörs, helt utan krav. Vi tar bara vid där vi slutade sist när vi träffs eller hörs på telefonen. Även jag har öppet erkänt till dem att jag är superdålig på att höra av mig, men att jag finns här om det är något.

@#15: Ja, nu är det ju så att om jag väl föreslår något så brukar det bli av men just det att själv inte få frågan, det är det som är så tråkigt. Samtidigt har jag ju svårt att tro att de personer jag skriver om här skulle träffa mig gång på gång om de egentligen ogillade att umgås.

Därför är det också så svårt att förstå och hitta en anledning till varför de inte hör av sig. Visst kan jag ifrågasätta det här beteendet men jag vill inte skapa osämja och sedan vet jag ändå inte om jag skulle få ett uppriktigt svar. Vissa är ju av den uppfattningen att de är för upptagna för att höra av sig trots att det bara tar ett par minuter att skicka iväg ett sms.

Visst kan man "höras när man hörs" men umgås man inte regelbundet så tycker i alla fall jag att vänskapen försämras, man vet ju till slut inget om vad som händer i den andres liv utan dagarna bara går.

Både tragiskt och ledsamt…

En riktigt bra vän för mig är..

En som inte ställer en massa krav.En som finns där fast det gått en tid..En som inte behöver umgås så ofta..En som inte kräver att man ska ringa..

Detta beror på att jag jobbar jämt .Har ledigt nån dag i månaden.Inte har tid att prata bort tid i telefonen.

Man får alltså acceptera mig som jag är..och visst kan det låta egoistiskt..men det är bara att gilla läget!

Alla människor är olika!

@17: Ja, du har ju en given anledning till att du inte kan och hinner träffas. De personer jag pratar om här har det inte så utan jobbar t o m mindre än heltid och har alltså både tid och möjlighet att höra av sig.

Om dina vänner accepterar dina förusättningar är det ju såklart bra. I mitt fall så umgås jag en del med personerna jag pratar om här och de säger oftast ja om jag frågar alt byter vi datum eller tid. Dock är det ju så att de inte verkar sakna mig eller sakna att umgås om jag väl slutar höra av mig vilket känns märkligt och tråkigt.

Alla är ju olika, jag är en av dem som inte hör av mig om jag inte har lust att träffa folk. Sen om det går två dagar eller två månader beror helt på, och de vet nog de flesta som umgås med mig. Jag är inte så mycket för det sociala livet, har aldrig varit och kommer aldrig att bli.

Men om du vill ha det annorlunda så får du väl säga det, dina vänner är inga tankeläsare. Säg nästa gång att hörrdu, det känns som att du undviker mig, är det så? Antingen får du ett ja det gör jag eller så säger personen nej så är det inte alls.

@#19: Ja, om det inte blir någon ändring eller om personen själv hör av sig så ska jag försöka lägga fram det på ett snyggt sätt. Samtidigt vill man inte be om att folk ska höra av sig så det är ju en svår avvägning.

Man behöver ju inte medvetet undvika någon heller även om man inte hör av sig utan det kan bero på allmänt ointresse eller att man umgås med andra. Men svårt att veta vad det beror på och därför också svårt att veta hur man själv ska göra.

#20 Fråga vad det beror på, ananrs kommer du nog aldrig få veta.

@21: Ja, det har du rätt i. Sker inget från den här personens sida så kommer jag till slut att göra det. Kanske blir jag då väldigt besviken på sanningen men då kan jag ju bara konstatera att den här personen inte varit uppriktig med att hon verkligen vill vara vänner.

# 16 För min egen del så tycker jag inte att min relation till mina närmaste vänner försämrats bara för att vi "hörs när vi hörs", som jag sa. Snarare tvärt om. Våran relation stärks, eftersom vi respekterar varandra och har varit öppna och ärliga med att vi har alla fullt upp med våra egna liv. En av oss är sjukskriven. och det respekteras helt och fullt. Den personen kräver mycket egentid och orkar inte umgås och ha så krävande relation. Men för det vet vi att vi har varandra när det väl gäller, oavsett hur lång eller kort tid det gått. Den sanna vänskapen finns där och det är det som räknas, tycker jag.

Det är en konst att respektera varandra var man står i livet, utan att ställa för mycket krav på varandra. Man kan inte "kontrollera" sina vänner eller kunna veta exakt varje dag vad de har för sig. Då har man inget eget liv anser jag.

Ta inte illa upp att jag skrev så, för detta var absolut inte illa menat speciellt till dig Lena1234. Jag känner mycket väl igen ditt problem du skriver om, har själv råkat ut för det. Och jag kan bara rekomendera dig att skippa dessa vänner, eftersom det verkar bara vara du som lägger ner tid på att vilja träffas. Det finns andra bättre vänner ska du se. Sök efter dem istället, och lägg inte så mycket energi på dem som bara undviker dig.

Lycka till

@#23: Ja, det är ju intressant att höra din synvinkel även om jag själv inte ser på vänskap på samma sätt. Det är inte så lätt att bara skippa vänner som är dåliga på att höra av sig eftersom jag då inte skulle ha någon alls att umgås med. Jag tycker det verkar gå lite av en trend i det här att folk är dåliga rent generellt på att höra av sig även om det egentligen inte tar nån tid speciellt att skicka ett sms eller skriva en rad på mailen.

Om jag hade kunnat välja hade jag nog avslutat de flesta kontakter jag har idag eftersom det inte är någon som visar den omtanke och det engagemang som jag anser är äkta vänskap. En vän som inte bryr sig vad som händer på flera veckor eller månader är ingen vän för mig.

Då kan ju den andre hunnit bli sjuk, nån i släkten hunnit bli sjuk, man kanske fått andra bekymmer. I ett sånt läge så är det ju inte direkt så att man ska behöva "meddela sig" för att få lite stöd och omtanke, det ska kontinuerligt finnas en omtanke där man hör efter varandra.

Jag har en killkompis, som det ibland kan vara tyst ifrån i flera veckor om jag inte hör av mig till honom. Visst kan det vara frustrerande vissa gånger, men jag har lärt mig att det bara är så han är. Han bryr sig, han menar inte något illa med sin tystnad utan han tänker bara inte på det.

De flesta av mina vänner bor långt bort, så vi ses sällan. Men vi har sms och msn där vi hörs av ganska ofta. Men ibland kan jag också få perioder då jag bara "försvinner", om jag inte orkar sitta vid msn tillexempel. Men de vänner som stannat kvar med mig under åren förstår att det inte är personligt. Det blir bara så ibland. Jag älskar dom ändå otroligt mycket även om jag har stunder då jag suger på att höra av mig till dom.

Jag är den som ofta får styra upp saker med mina vänner eller iaf trycka på att NU MÅSTE VI SES!!!
Ibland är det frustrerande när man alltid är den som får dra igång saker för att det ska hända men jag vet att många människor helt enkelt är sådana att de har svårt för att höra av sig.. Så som flera beskrivit här över.

Har jag vänner som hör av sig ofta och är ännu mer påstridiga än jag själv hamnar jag lätt i det andra facket och hör inte av mig lika ofta till dom- för jag behöver inte- dom kontaktar ju alltid mig…

@#25: Ja, det är ju för dig som för flera andra som skrivit här. Om du har vänner som tycker det är ok att ni inte hörs på länge så är ju situationen som sådan helt ok. Däremot är det inte samma sak när man som jag hör av mig gång på gång och i annat fall så blir det inget bestämt överhuvudtaget.

Det går ju inte alltid att skylla på saker som gör att man inte hör av sig. Jag anser att det är främst handling och inte ord som gör att en vänskap fortsätter. Visst är det en fin tanke att man gillar sina vänner men för mig måste man visa det också och det är inte genom att bara "vara tyst" i flera veckor, även om man kanske haft mycket att göra eller liknande.

@#26: Ja, förstår din tanke där och håller med dig i att vissa helt enkelt bara är sämre än andra på att höra av sig. Frågan är ju då bara när man ska strunta i sina vänner och helt enkelt låta dem vara när man sällan eller aldrig får en fråga tillbaka om att ses. Jag tycker det ska vara en balans, att vara påstridig leder ju ingenstans men det kan vara lätt att känna sig påstridig om man har en sådan situation som jag och några andra här. Att man själv alltid ska driva på för att det ska bli nån träff av. Jag har ju också försökt med det att sluta höra av mig och då får det ofta den tråkiga utgången, antingen blir jag uppretad och frågar varför personen inte hör av sig och så riskerar man att bli osams eller så får man bara låta vänskapen rinna ut i sanden.

@#26: Ja, förstår din tanke där och håller med dig i att vissa helt enkelt bara är sämre än andra på att höra av sig. Frågan är ju då bara när man ska strunta i sina vänner och helt enkelt låta dem vara när man sällan eller aldrig får en fråga tillbaka om att ses.

Jag tycker det ska vara en balans, att vara påstridig leder ju ingenstans men det kan vara lätt att känna sig påstridig om man har en sådan situation som jag och några andra här. Att man själv alltid ska driva på för att det ska bli nån träff av.

Jag har ju också försökt med det att sluta höra av mig och då får det ofta den tråkiga utgången, antingen blir jag uppretad och frågar varför personen inte hör av sig och så riskerar man att bli osams eller så får man bara låta vänskapen rinna ut i sanden.

Vill bara säga att jag förstår helt hur du känner dig, jag har exakt samma problem med mina vänner… Så länge jag hör av mig till dom så e allt bra, men så fort jag inte hör av mig så hör ingen av dom heller av sig.

@#30: Har du någon gång sagt vad du känner till dina vänner? Påpekat att det bara är du som hör av dig. Om man låter det gå säg några veckor eller nån månad så har man en uppenbar situation att peka på, dvs att den andra personen inte hört av sig.

Någonstans här i trådarna läste jag om någon som hade liknande besvikelser med sina vänner och den personen menade att vissa är så bortskämda med att man hör av sig till dem att de själva inte anstränger sig.

Därför är ju en taktik att helt enkelt strunta i sina sk vänner, vänta ut dem. Sen när/om de hör av sig igen så kan man ju bara helt enkelt säga att man inte längre känner någon äkta vänskap. Personer som  gör en besviken ska man ju helst bara dumpa anser jag.

Svårt är det ju om man som jag har få att umgås med men ibland är det inte värt att hålla fast vid falska och egoistiska personer bara för att ha någon att umgås med.

#31 Säger man hur man känner så nekar dom bara, och säger att det är verkligen inte så alls. Sen att dom visst hör av sig osv.

@#32: Men det borde ju ändå vara ganska lätt att överbevisa? Om det gått några veckor eller månader och du inte hört från dem så borde ju det vara en självklar sak att peka på?

Likadant om det alltid är du som föreslår saker, då kan du ju bara ställa dem frågan vad det var som de föreslog att göra och när. Då lär de ju inte ha nåt svar på det.

Jag är skitless på alla "sk" vänner man har som jag vet inte har speciellt mycket för sig om dagarna men som aldrig ,,,läs aldrig hör av sig …vad kostar ett sms där man frågar hur det är? räcker med den lilla frasen för att man ska känna att man lever. Och det tar inte mer än 10 sek att skriva detta. Man ska inte skylla på allt hela tiden. Jag hör alltid av mig via sms eller mail. Men som sagt ..det är alltid jag som ska börja höra av mig hela tiden…ingen som har ork eller lust att säga hej eller fråga hur jag mår …så trist och ledsamt… så har börjat tröttna och bestämt mig för att se hur länge det dröjer innan någon ens hör av sig och saknar mig.

Jag är ännu en person som har svårt att höra av mig till mina vänner. Jag försöker men ibland har det helt plötsligt försvunnit en månad utan att jag pratat med några av dom. 

Men jag försöker även vara öppen med att jag har svårt för att höra av mig. Tror dom flesta vet hur svårt jag har att prata i telefon.
Och mina vänner accepterar det. 

En av mina bästa vänner har också svårt för att höra av sig, men vi pratar via nätet åtminstone nån gång/vecka. Och det betyder inte att vi inte bryr oss om varann tillräckligt. Jag saknar henne hela tiden.

Eller ett annat exempel. Min sambo har aspberger och har perioder då han inte umgås med någon. Och han är extremt dålig på att höra av sig till sina kompisar. Men genom att han är öppen om det så är hans vänner medvetna om varför.  

Så det är väl det viktigaste, att man pratar med sina vänner. Det är inte säkert att dom är medvetna om att dom inte hör av sig.
Jag tror inte man ska vara för snabb att döma att personen är lat, eller inte bryr sig tillräckligt.

Känner igen jätteväl. Så där känner jag det oxå.  När jag läser det du skrivit och inte tänker på min sitaution så tänker jag spontant att det är "fel typ av vänner". att du ska fortsätta att vara öppen för nya vänskaper och kontakter och låta de som du har nu som är dåliga på att höra av sig vara en tid.. Kanske en idé? Någonstans borde det ju finnas vänner som har samma behov av vänskap som du (och jag)

Det är trist att så få vill ha en djup vänskap, och lägger tiden och energin som krävs. Människor tolererar inte längre lite diskussion, utan vill ha ytlig glädje, leenden, och skratt även om det inte betyder så mycket.

En vän som aldrig hör av sig skulle inte jag kalla vän. Kanske någon man känner lite, men går det en eller två månader mellan att man hörs, då börjar ju vänskapen försvinna.

Sedan har det ju inte bara med tid att göra. Någon man ofta har kontakt med, men som inte vill öppna sig blir ju heller inte en djup vän.

Jag tycker inte det är hur ofta man pratar som visar om man är vänner eller inte, utan vad man pratar om och hur man pratar.

#38 Ah, men hur och vad man pratar om kan väl ha att göra med hur ofta man pratar?!

#39 Min väninna som jag bara pratar med några gånger om året, ibland mer, vi pratar lika dant om det gått 1 dag eller 3 månader.

Självklart har man kanske MER att prat om etfer 3 månader, men vi är inte mer eller mindre varma, roliga, djupa och ärliga i samtalen.

Jag tycker absolut att tiden spelar stor roll då jag upplever att en vänskap antingen helt rinner ut i sanden eller försämras om man bara hörs någon gång då och så. Sen är det ju återigen så att om båda i ett vänskapsförhållande tycker det är ok att det går exempelvis en månad eller mer mellan varje gång man hörs, då är det ju helt ok.

Min erfarenhet är att jag mest hinner bli besviken över vänner som inte hör av sig, inte ens kan skicka ett sms och när vi väl ses så har jag undermedvetet "nedgraderat" dem. Det innebär att jag själv inte blir lika öppen och jag har heller inte samma tilltro till en person som mest ska umgås när den orkar och vill. Inte kan höra efter mig som vän då det ju faktiskt kan hända en hel del på en månad, ja bara en vecka. Bryr man sig så hör man av sig, även om man inte alltid måste hinna ses.

Jag har/har haft vänner som i stort sett aldrig hör av sig utan helt försvinner om inte jag tar initiativ till att ses. Även när jag föreslår nåt så kan dessa vara väldigt svåra att få med, de är upptagna, hinner inte, har glömt etc. Det kan gå flera månader mellan gångerna vi ses. Jag får väldigt sällan öht svar på sms och mail.

Jag har nära vänner till stor del för att kunna prata om sådant som händer i livet och sånt jag vill ha feedback och support på. Det behöver jag oftare än en handfull gånger om året.

Det här har hänt mig ett par gånger i livet, och jag har då pratat med vännen ifråga om att relationen är viktig för mig och att jag inte vill att den ska rinna ut i sanden. Då har jag fått svaret att relationen är viktig för dem med. Men likväl får jag bära hela ansvaret för att hålla relationen vid liv. Jag tvivlar inte på att vännen ifråga är intresserad och VILL ha mig i sitt liv, men förmågan att GÖRA det verkar helt saknas. Det är så paradoxalt för mig.

Lena1234: umgås dina vänner med andra när ni inte ses? Är de lika dåliga på att höra av sig till alla sina vänner?

Ni som är dåliga på att höra av er: om ni vet att somliga vänner ger upp relationen därför att de får stå för allt kontaktsökande, hur känns det då?

@42: Tråkigt att höra att du är i en liknande situation men känns bra att kunna ha någon att diskutera med här på forumet.

Jag ser ju inte det som vänner, knappt bekanta, när personer inte ens svarar på sms och mail. Jag kan acceptera det några få gånger men är det ett mer regelbundet mönster så ser jag inte hur det kan innebära en uppriktig inställning till att vilja vara vänner.

Jag skulle också vilja ha nära vänner för att kunna prata med om både mer svåra saker men också roliga men tyvärr verkar sådana vänner vara svåra eller omöjliga att finna.

Jag har i vissa lägen påtalat saker som gjort att jag upplevt att vänskapen inte var viktig för den andra personen och har då som du fått till svar att de tycker att vi ska vara vänner, att det är trevligt att ses osv. Jag håller verkligen med dig i att det är pradoxalt, det är ett mycket passande ord i sammanhanget.

Jag tror att det till stor del handlar om att det är bekvämt att säga så, att relationen kanske inte är så dålig att man avslutar den men heller inte så bra att personen i fråga har förmåga att engagera sig helhjärtat. Eller så är det en person som har mycket annat umgänge alternativt inte önskar lika mycket socialt umgänge som man gör själv.

Ja, mina vänner eller vad man nu ska kalla det har andra att umgås med men hur mycket de umgås vet jag inte. Jag vet inte heller om de är lika dåliga på att höra av sig till andra, sånt är ju svårt att ta reda på. Om jag visste hur det låg till i de här två viktiga frågorna så hade det varit grunden för att antingen omedelbart avsluta bekantskapen alternativt få en förståelse för att de inte kan eller vill hålla lika mycket kontakt med dig. Alltså om jag nu vetat att de är lika dåliga på att höra av sig till andra än mig.

Den sista frågan du ställde där till såna personer som är dåliga på att höra av sig var ju intressant. Jag tror inte att de bryr sig speciellt mycket eftersom det så gott som alltid ses som ett stort krav att höra av sig och hålla kontakten. För de personer som sällan hör av sig så är det inte en naturlig bas i en vänskap att hålla kontakten på olika sätt utan de förväntar sig att alla bara ska ha överseende med allt annat viktigt eller oviktigt de har att göra.

Ja det är lite tråkigt. Men jag vill inte vara bitter på de som beter sig såhär. Vi är bara olika.

Paradoxalt ja. En vän jag har/haft var alltid trevlig när vi sågs, vi hade gemensamma intressen så vi utövade dem tillsammans osv, hon föreslog saker och tyckte att vi borde testa nya grejer osv, men när det kom till kritan och jag frågade eller föreslog ett datum så var det alltid otroligt tungrott. Lite tillspetsat tycker jag att hon alltid förhalade saker. Varför gör man så? Varför har man trevligt tillsammans, föreslår nya aktiviteter etc, men sen i princip ignorerar initiativen?

När jag känner mig nere tänker jag att det är vänner som vill tanka bekräftelse, och gör det genom att få min uppmärksamhet när vi ses och liksom hamnar på samma våglängd, men när vi inte ses så behöver de mig inte längre utan fokuserar på annat. Och så står jag där och undrar "ska vi eller ska vi inte"?

När jag inte är låg så tänker jag att de bara är otroligt dåliga på att höra av sig/besvara kontakter.

Skillnaden mot mina andra relationer, med människor som aktivt tar kontakt, är enorm. De här passiva, avvaktande vännerna suger periodvis väldigt mycket energi, och då tänker jag ju såklart att jag bör sluta kontakta dem. Det verkar ju också vara otroligt jobbigt för dem när vi ska komma till skott och faktiskt ses.

@44: Det är ju svårt att säga hur din vän tänker där men jag ser det som att antingen är man alltid vänner och håller samma nivå eller så är man inte vänner alls. I annat fall känner man sig bara som en reserv och att det ska vara på den andres villkor för att vänskapen ska fortsätta. Kanske något du känner igen?

Jag har väl varit med om det omvända, att det är jag som hör av mig för det mesta och när jag väl gör det så är det ofta så att personerna ska fundera, höra av sig senare osv. Längre tillbaka har jag ofta fått fråga en andra gång men nu resonerar jag så att om det måste ske så får det vara.

Jag känner precis igen det där att det är trevligt när man ses men däremellan finns varken omtanke eller engagemang. Inga spontana sms eller telefonsamtal, ingen som undrar hur man har det. Jag har väl själv slutat försöka i det avseendet, att spontant höra av mig kring ett tv-program eler vad som helst eftersom jag vet att svaret dels kommer att dröja, dels kommer jag inte få några spontana sms tillbaka.

Får jag fråga hur det kommer sig att du fortfarande håller kontakten med de mer passiva vännerna? Om jag haft engagerade och omtänksamma vänner som alltid fanns där hade jag för länge sedan dumpat det umgänge jag nu har. Det består enbart i självupptagna personer.

Jag har så otroligt många gågner som du tänkt avsluta mina kontakter men det sorgliga där är att jag då står helt utan några kontakter alls. Men energi tar det ju, jag funderar på att bara låta en del kontakter rinna ut i sanden, det lär de göra då jag är så otroligt besviken på flera av mina kontakter. Bättre då att vara utan dem än ofta besviken.

#44: Varför jag håller kontakten med de avvaktande vännerna? Å ena sidan så har vi inte så mycket kontakt numera eftersom jag i princip slutat föreslå saker eller höra av mig. Å andra sidan så är det oftast väldigt trevligt när vi väl ses, och det faktiska umgänget känns precis så bra som jag vill ha det med nära vänner. Problemet är som sagt att jag upplever det som oerhört motsägelsefullt att de sedan kan vara så väldigt avvaktande trots att vi haft supertrevligt tillsammans.

Av lite olika skäl så tror jag att vi ganska snart kommer att glida ifrån varandra helt, alternativt behöva hitta nya sätt att umgås. Det är folk som ska flytta och folk som byter jobb osv. Förut har vi åtminstone haft en del naturliga mötesplatser, men om allt blir helt beroende av att vi tar initiativ så orkar iaf inte jag driva alltihop längre.

Det känns jobbigt för att det som sagt varit väldigt trevligt när vi väl umgåtts, vi har fått bra kontakt och det är uppenbart att åtminstone vissa av oss har mycket gemensamt även på djupare plan. Jag värdesätter sånt högt, och det är inte ofta man träffar såna människor som det "klickar" med.

Lena1234 jag delar din syn på vänskap helt och hållet!!!

För mig är det bättre att avsluta en "vänskap" som inte håller mina mått. För mig är det bättre att veta att det inget blir av än att vänta och hoppas på att något ska hända som aldrig händer.

Kan ta ett exempel: Mötte en gammal klasskompis på stan, hon kom fram och sa hej och vi pratade några minuter. Bytte mailadresser och bestämde vi skulle höras av och hitta på något. Sagt och gjort, det blev en sväng på stan och fika. Vi hade, och sa båda två att vi hade jättetrevligt. Vi pratade om gamla skolminnen, vad som hänt sedan skolan. Att det skulle vara kul att gå ut någon kväll. Och att vi definitivt skulle ses snart igen. Allt kändes äkta från hennes sida. Jag sa att det va bara för henne att höra av sig för jag har ingen annan att umgås med. Tiden gick, det gick månader, när det hade gått sju månader hörde jag av mig och sa: Inte för det verkar som att du har något intresse av att umgås men jag frågar i alla fall om du vill att vi ska hitta på något någon dag. Vad fick jag till svar? Jo, visst, absolut, det måste vi göra.
Jag tvivlade och efter en månad gav jag upp.

Gissa om jag är tacksam över att jag har en harmonisk, rolig, oftast positiv relation med mina sönder och min sambo!
Och en granne, man i 60-års åldern.

Det är HELA mitt umgänge. Och så har det varit i många år.

Önskar MASSOR att jag hade en väninna som delade min syn på vänskap och något/några av mina intressen.

Det här med vänskap och hur det ska se ut har ju debatterats en del här tidigare. Igen tycker jag att det är riktigt fråckt att säga att man inte är nära vänner om man inte hör av sig ofta. Det ni pratar om är nästan en kärleksrelation med en kompis, eller hur man ansåg att en vänskap skjulle se ut då man var ung. Man skulle höras varje dag och göra allt ihop.

Så ser inte de flesta vuxna vänskapsrelationer ut. Tror att de flesta inte träffar sina vänner mer än några gånger då och då. Jag jobbar iofs med min bästa vän, men nu över sommaren är vi båda ganska glada att slippa varandra ett tag. Vi delar kontor och socialt umgänge vilket gör att vi ses mycket.

Men, den grupp av människor som jag kallar riktigt nära vänner är personer jag träffar några gånger om året oftast. Man lär känna varandra under en mer intensiv period, men sen är det normalt att man inte hörs och ses så mycket. Den av mina vänner jag kännt längst (13 år) hörs jag med kanske varannan månad och ses kanske 3 ggr om året. Hon är ändå den jag ringer och gråter till då mitt hjärta värker.

Det jag tycker att ni missar med vad en riktigt nära vänskap innebär är att det inte behöver underhållas i kvantitet. De få gångerna man träffas eller hörs är kvalitet. En annan flyttade till en annan stad för ca 8 år sedan. Efter det ses vi en gång om året ca och hörs två. Men, den dag jag behöver henne lyssnar hon och hon skulle sätta sig på tåget direkt om jag behövde henne här. Hon vet det samma om mig.

Visst är det märkligt om man aldrig hör av sig, men jag gav samma svar sist det här diskuterades. Skulle mina vänner få för sig att vänskap bygger på att höras jämt och ständigt så skulle det vara extremt kvävande. Jag hörs med min partner flera gånger om dagen och jag gjorde det med min bästa vän i högstadiet. Men, relationer förändras då man växer upp. Jag tror att det normala är den typ av vänskapsrelation där man inte hörs ofta, speciellt om man inte går ut och festar eller liknande varje vecka.

Visst, alla har olika önskemål om hur ens relationer ska se ut, men man måste även acceptera att många inte hörs med sina nära ofta. Det är inte onormalt. Snarare är det väldigt vanligt och att förkasta den typen av relation som något annat än nära vänskap är illa i mina ögon. Självklart ska man acceptera att folk vill höras ofta, men den typen av relation är nog svårare att få att överleva i det långa loppet. Den dagen folk skaffar partner och familj minskar det sociala utanför familjen. Många har behov av ensamtid, under vssa perioder har man behov av olika personer etc etc…

Lena1234 och MarieEriksson, ni vill ju samma sak… varför inte höras privat och umgås? :)

Angående hur jag skulle känna om kontaktsökande människor sa upp vänskapen. De människor som försvunnit ur mitt liv har jag inte saknat. Det jag vill ha i mitt liv hör jag av mig till, även om det ibland går månader mellan gångerna. Eller år… min bästa vän från jag var 2-7 år som jag gått i samma klass mrd till jag var 15, vi hörs varannat år kanske. Vi känner varandra utan och innan, har inget jättebehov av varandra men kan prata om allt. Hon kommer alltid finnas kvar trots tiden det går mellan gångerna. Vill man ha kvar folk hör man av sig även om det tar lååååång tid.

ang att bli osams… jag har rykt ihop med 3 av mina nära vänner, är vänskapen stark så kan man bråka och det är inte hela världen. Sen har vi gråtit och löst problemet. Men ska inte vara konflikträdd i vänskapsrelationer. Kan man bråka med en vän är det äkta vänskap.

Sarah: det handlar (för mig) snarare om att en del är väldigt dåliga på att besvara kontakt öht och inte hör av sig ens om man planerat att göra nåt eller ställer en fråga.

Min absolut bästa vän har bott utomlands i perioder och då har vi inte setts på ett par år. Den vänskapen fungerar ändå, så jag är mycket medveten om att vänskap inte kräver daglig eller ens månatlig kontakt. Men om det känns som att en vänskap hela tiden håller på att rinna ut i sanden så ÄR det ju så. Vänskapen är inte bättre än hur den upplevs.

Att du känner dig kvävd av människor som gärna umgås oftare än 3 ggr per år säger ju bara något om dig, inte om hur "normal" vänskap är. Jag har andra vänner som det fungerar väldigt bra med, trots(!) att vi umgås flera gånger i månaden. Tänk att de står ut! OBS Ironi :-)

I mitt fall är det inte heller så att folk är för upptagna av familj och arbete. Vi är alla ganska unga och i liknande situationer (barnlösa, studerande, första jobbet osv).

Du har dock rätt i att man inte ska vara konflikträdd i en vänskapsrelation.

Du missförstod. Jag skrev "Skulle mina vänner få för sig att vänskap bygger på att höras jämt och ständigt så skulle det vara extremt kvävande." Det står att om de anser att vänskap bygger på att höras jämt. Alltså om det är ett krav för vänskap.

Här i tråden tycker ni att det är ett krav för att man ska kallas vän. Den typen av krav dödar lätt en vänskap. Från båda håll, en som känner att det är för mycket och en som känner sig bortglömd. Det är det kravet som jag anser vara helt ute och cyklar. Antalet gånger man ses är inte ett mått på hur djup en vänskap är.

#48: Jag håller med dit till fullo. Så fungerar vänskap för mig med. Visst har jag vänner där ja bor som jag träffar oftare, men det betyder ju inte att man är bättre vänner med någon jag träffar 1 gång i veckan än en person jag träffar 1 gång per år. Finns vissa av mina illervänner som jag träffar väldigt sällan men att man pratar med dem via telefon, msn eller kanske rent av mail.

Jag tycker det är lite olika hur mycket och ofta man behöver träffa folk.

Just nu känner jag ett litet större behov av att umgås, men det har nog sin orsak i att jag själv blev singel för 15 veckor sen och helt plötsligt kan jag göra precis vad jag vill när jag vill.

Inte kul att bara sitta ensam hemma när man är själv, även om jag aldrig blir själv pga mina illrar. =)

#51: vi alla här i tråden tycker nog inte exakt likadant, så bunta inte ihop oss till "ni här i tråden". Jag tycker inte att vänskap _bygger på_ att man ses ofta. Däremot tycker jag att vänskapen dör ut när man ses så sällan att en eller båda parterna tappar intresset. Och jag tycker att vänskapen dör ut när man är dålig på att besvara kontakter.

Du skrev ju själv om att din vän skulle komma med första tåget om du behövde det. Alltså värderar ju ju själv också tillgänglighet i vänskapen.

Som jag skrev så bor min bästa vän periodvis utomlands (det senaste året t ex), men vänskapen fungerar ändå. Av det borde du inse att jag inte ser frekvensen för träffar som ett absolut kriterium på vänskap. Snarare är det ett av de konkreta tecknen på att man inte står så nära någon. De viktigare, men mindre påtagliga tecknen är bristen på engagemang och svårigheten att planera för de få träffar som faktiskt blir.

Du får nog acceptera att din syn på vänskap är lika "onormal" som "vår" (eller min, eftersom jag bara talar för mig själv). Men tack för din respons iaf.

Ok, många i tråden. Jag accepterar visst synen, men blir irriterad då en annan typ ses som ickemöjlig för vänskap.

Jag förstår inte kommentaren om att uppskatta tillgänglighet. Det är en förutsättning för att vänskap ska fungera, och att en vän ställer upp om man behöver den är ju även det extremt viktigt. Men, det handlar om just det, att finnas när det behövs, inte antalet gånger man hörs.

Att vara opålitlig är en helt annan sak, att ljuga och hitta på undanflykter för att slippa ses… det är inte det jag pratar om. Det är ngt annat än att höras sällan.

Att sitta och ifrågasätta en vänskap för att man inte hörs på några veckor, det är det som jag ser som märkligt. Kvalitet före kvantitet. Jag umgås med vänner varje vecka, men varje person blir mer sällan. Vissa oftare och vissa mer sällan, men ingen av de vänskaperna är mindre viktiga för mig.

Känner igen mig här.. jag har en relativt ny bra kompis. Hon och jag gick i samma skola i ett års tid. Vår kompisrelation blev typ starkare och starkare. Vi började umgås på fritiden och så. Vi gick på promenader nästan varje dag ett tag. Sen nu känns det som att bara jag hör av mig.. :/ och att bara det e jag som vill ses.

Jag vet att hon har mycket annat för sig.. jobb och plugg, djur mm. 
Men lite tid kan man väl avvara? Hon kan ändå vara med andra kompisar! Därför känns det konstigt…
Så ska väl backa undan ett tag och se om hon kommer höra av sig också..

@48:

Jag har flera exempel på just det att det inte kan bli någon mer nära vänskap om man inte hörs regelbundet. Du säger ju själv i ditt inlägg att man umgås intensivt under en viss period för att sedan dra ner på umgänget. Alltså krävs ju en tid av att lära känna varandra och verkligen umgås för att vänskap ska uppstå.

Det kan inte bara bli en nära vänskap av ingenting eller att man träffas sällan, man blir ju då nästan som främlingar när man ses. Sen tycker jag också så att om man nu kallar sig nära vänner, varför vill man då inte prioritera att ses?

Jag tror också att det handlar om hur man lever och vilket liv man har. Du och dina vänner kanske har ungefär samma livssituation där ingen av er sitter och väntar att den andra ska höra av sig utan ni är båda nöjda med hur situationen är. Jag och flera med mig här i tråden har inte en sådan livssituation utan vi vill ha nära vänner att träffa ofta, personer som bryr sig och hör av sig relativt ofta utan att det ses som krav.

Att ses ofta är inte bara i syfte att se till att vänskapen underhålls på ett visst sätt utan att ses ofta vill man göra helt enkelt för att man tycker det är roligt att ses.

Nu känner jag inte till hur du lever men du kanske har familj, ett jobb som tar mycket tid etc och då har man ju ett helt annat behov av att ses. Jag har ett helt annat och på ett sätt mer fritt men samtidigt mer ensamt liv och för mig och flera andra är därför en nära vän vän som är tillgänglig, omtänksam och engagerad men än nån enstaka gång då och då.

@47 Marie Eriksson:Skönt att höra någon som har samma uppfattning och som delar min situation.

Jag tycker som du att man inte ska sänka sig så lågt så att man bara ska gå och vänta på att någon ska behaga höra av sig utan det är då bättre att tala ut om hur man vill att vänskapen ska se ut. Jag gjorde faktiskt en sådan sak för en tid sen och berättade då hur jag såg på vänskapen vi hade och det visade sig då att den andra personen hade en helt annan syn på vänskap.

Jag hade då i flera månader undrat varför hon var dålig på att höra av sig, svara på mail etc men fick då veta att hon inte alls hade samma uppfattning om hur vänskapen skulle se ut.

Med din klasskamrat tror jag att hon/han kanske blev lite skrämd av att du sa rakt ut att du inte har någon annan att umgås med. Jag vet själv att folk kan bli misstänksamma bara man allt för ofta säger att man inte har något planerat t ex. Man ses som udda och att det måste vara något fel på en för att man inte har 20 ytliga vänner att bestämma med.

Tyvärr är det ju så att många är fega och säger att "visst, vi måste ses" osv istället för att avslöja att de kanske inte alls är intresserade av att ses. De hoppas på att kontakten ska rinna ut i sanden och det gör den ju oftast också.

Du kan ju glädja dig över din familj och att du inte är helt ensam på det sättet men jag förstår att du saknar en äkta vän, precis som jag gör.

@52: Ja, du har ju en viktig poäng i ditt inlägg där du skriver om att du har ett större behov just nu av att umgås då du nyligen blivit singel. Det är ju till stor del livssituationen det handlar om och är man ensam, sitter hemma i sin lägenhet så är det självklart så att man söker sig till vänner som är tillgängliga och har tid att ses.

Jag har själv erfarenhet från att umgås mer med vissa och mindre med andra och de personer jag följer i vardagen, som jag kan umgås med oftare känner jag bättre och är mer nära vän med. Att ringas eller umgås med någon några få gånger om året är ju inte en nära vänskap på samma sätt. Det blir mer att man avhandlar och uppdaterar varandra och när man väl gjort det, ja då det är liksom inte mer att hämta utan då låter man det gå flera månader igen.

@53: Håller precis med i det du säger om att vänskapen dör ut om den ena eller andra tappar intresset pga det inte sker någon regelbunden kontakt. Det handlar ju här om att man inte har samma syn på vad vänskap är. Förmodligen vill den ena ses betydligt mer än den andra, det är enbart sådana relationer jag själv har.

Är det dessutom så att den ena parten är dålig på att ens kunna svara på sms och likannde, då är ju vänskapen dödfödd från början så gott som.

Tillgänglighet skriver du ju också om och de som nu hävdar att nära vänskap kan ske även om man hörs sällan räknar ju ändå med sina vänner. De finns alltså där och förmodligen så blir dessa personer själva kontaktade av sina vänner i svårare stunder.

Att märka att kontaktförsök inte besvaras är ju inget som kan ursäktas gång på gång. Alla har några minuter över för sin nära vän om man nu anser den vara en nära vän.

@55: Ja, jag tycker absolut du ska backa undan ett tag och ignorera den här kompisen. Alltså inte själv ta kontakt utan avvakta och se om hon tar kontakt. Om hon umgås med andra så är det ju ett klart varningstecken. Att tacka nej till dig pga påhittad tidsbrist och annat och sen i nästa stund umgås med andra tycker jag talar falskhet. Säger inte att det är så men tycker du ska fråga på ett snyggt sätt och höra var din kompis står i det här. Istället för att du själv blir sårad och sviken…

#48 Mycket bra skrivet. Jag håller med dig helt.

Hej! Skulle vara jätte tacksam för lite råd av er som har erfarenhet!

Jag har några kompisar som aldrig hör av sig till mig längre. Vi är (eller var?) ett gäng på 5 tjejer varav två av dessa är mina bästa kompisar sedan jag var liten. Senaste året när jag börjat studera på universitetet hör dem aldrig av sig till mig när dem ska gå ut eller göra andra saker. Jag hör alltid av mig till dem när jag vill hitta på något och hör då av mig till alla. Och det är bara när jag hör av mig som vi umgås eller när någon fyller år eller liknande. Det kan gå flera veckor då vi inte hörs om jag inte hör av mig, och då så går dem ut utan mig och har myskvällar osv utan att höra av sig? Blir så otroligt ledsen. Känns inte som jag har annat val än att dumpa dem här kompisarna även fast jag inte har några vänner alls då.

Vad tycker ni ska jag konfrontera mina vänner eller bara låta det vara?

#62 av mina och andras erfarenheter så tappar man lätt kontakt med folk man hade i sitt liv innan man började plugga. Man växer själv åt ett nytt håll. De flesta jag känner som pluggat har gjort slut med den partner de hade innan de började plugga och de gamla vännerna är inte närvarande efter man pluggat ett tag. Jag tror att det ligger lite i sakens natur. Man förändras då man börjar plugga.

Lena1234, jo mitt iv är väldigt annorlunda. Jag jobbar heltid inom ett ämne som intresserar mig och mina kollegor vilket gör att vi blir ganska tajta. Har mycket djur som tar upp mycket tid och jag är aktiv politiskt. Pojkvännen tar tid och övriga vänner får tid då det finns tid. Jag har inte samma behov av ökad sällskapstid.

@62:Det finns många likheter med min situation och jag förstår att du är väldigt besviken. Det verkar på din berättelse här som att dina vänner börjat agera annorlunda bara för att du pluggar?

Är det så att de allihop jobbar eller har nåt annat gemensamt som de inte delar med dig?

Såklart ska ju inte en sådan sak som att plugga komma emellan om man är riktiga vänner. Speciellt inte om man fortfarande bor kvar i samma stad. Du kanske pluggar någon annanstans?

En vänskap måste alltid vara ömsesidig och att utesluta någon är ju verkligen något du inte ska låta passera. Om det är uppenbart att de fyra nu umgås utan att fråga dig så är ju något fel. Antingen kan du ju fråga någon av dem eller alla. Lite synd att bara avsluta vänskapen utan att åtminstone få ett svar.

Får du sedan ett svar som du vet är osanning eller bara dåliga ursäkter, ja då kanske det är dags att försöka hitta andra kompisar, kanske i din nya klass…

#63 Det beror lite på vad det är för slags kompisar också. Om man är bästavänner och bor i samma stad till och med bryter man inte bara för att man börjar studera eller börjar arbeta. Självklart kan man växa ifrån varandra men det är en annan sak att bli utesluten ur sin kompiskrets.

#65 Ja det är precis så. När jag började studera hörde dem inte av sig längre utom när någon fyller år kanske då är det bästa vänner hit och dit. Sedan så struntar dem i att höra av sig när dem hittar på saker. Vi bor också kvar i samma stad så det känns jätte konstigt. Det är inte så att dem dissat mig totalt utan ibland kan det komma jätte gulliga sms, och det känns bara falskt. Det är som att dem håller mig kvar men dem håller mig utanför. Ärligt så ger dessa människor mig ingenting längre, bara negativ energi.

Det är väldigt frustrerande för att saken är den att jag har tagit upp det lite lätt tidigare och dem kommer bara en massa ursäkter och det fortsätter i sin vanliga ordning. Antar att enda sättet är att strunta i dem och umgås med andra…?

Tack för all respons :-)

@66: Hur har du kommit på att de setts utan dig? Har de berättat det eller har du kommit på det på annat sätt? Det är ju också en gränsdragning i det med om det t ex är två av dina kompisar som ses men att de då inte frågar varken dig eller de andra två. Har det funnits sådana situationer eller är det bara du som blir utesluten?

Jag har varit med om flera sådana saker där jag tyckt att de kunde bjudit med mig men där de kanske tyckt att det inte bara var jag som de inte frågade. Det handlar ju också om ifall alla anser att de är lika bra vänner med alla eller om det är några inom ett kompisgäng som föredrar vissa framför andra. Detta trots att alla ingår i samma gäng.

Om kontakterna med dina vänner mest känns falskt så tycker jag ju du ska överväga att låta kontakten dö ut. I alla fall om du har andra att umgås med. För min del skulle det innebära att jag blev helt ensam om jag sa upp kontakten med de få jag känner.

Jag har också tagit upp såna här saker, sagt att jag känt mig utanför men det blir då mest ursäkter. Jag har kanske inte upplevt att alla träffats utan mig flera gånger men däremot är det den här väldigt sporadiska kontakten, som att det viktiga är att ses nån enstaka gång då och då. Däremellan är det ingen som vill lägga lite tid på ett sms eller som tycker det är kul att prata en stund i telefon. Det är ju också sådant som gör att man kanske överväger att avsluta kontakten. Du kanske även känner igen dig i den biten.

Krav och krav.. det vet jag inte om jag håller med om. Det blir ju ingen vänskap att bygga vidare på om man hörs så sällan som ett par gånger om året.. Man vill ju pratas vid, höra hur varandra har det, umgås, hitta på saker ihop, bara sitta hemma hos varann o umgås, planera resor ihop, gå på bio, gå ut o fika etc och om den andre känner det som ett jobbigt krav att höra av sig kan det väl knappast hnadla om vänskap? För då vill man ju höras. Man bryr sig om varann o tänker på varann etc..

En vän för mig är någon jag känner stark kontakt med. Inte hur ofta man hörs, eller hur kontakten ser ut då man hörs. Men för att stå nära varandra på ett personligt plan bör man ju gå på djupet…Vilket kan handla om ens innersta funderingar.

Nu hoppar jag in sent i tråden, men ändå. Jag är en sådan som hör av sig väldigt sällan. Mina vänner verkar ha lärt sig det och står ut med mig ändå. Visst, det har lett till att jag har väldigt få vänner jag umgås med regelbundet, men jag klarar mig bra med dem jag har. =)

Det var ett tag sedan någon skrev något i denna tråd så den kanske egentligen är avslutad, men jag vill ändå lägga till några rader.

Ja, det verkar som att ämnet engagerar, både bland dem som är bra på att höra av sig och bland de som inte är det. Det som slog mig när jag läste inläggen var bl a att de som skrev att de är "sådana" som är dåliga på att höra av sig inte skriver något om varför de inte hör av. Det skulle vara intressant att få veta vad som ligger bakom; är ni blyga, rädda för att bli avvisade, tycker ni om att vara den som blir kontaktad, d v s det ger en känsla av extra värde, eller vad? Kanske mina frågor kan upplevas som provocerande, men jag hoppas inte att de ska tas så. Jag är bara uppriktigt nyfiken på varför det ofta blir den här uppdelningen i vänskapsrelationer, d v s den ena är mer pådrivande och initiativtagande än den andra. Här i tråden är det någon/ -gra som menar att vänskap inte har att göra med hur ofta man umgås. Njaoo, har det inte det ändå, till viss del? Varför krångla till det; gillar man varandras sällskap så försöker man väl hitta tillfällen att ses. Men visst, det kan vara perioder då det helt enkelt inte finns tid över, men om det nästan alltid är på det viset då ska man nog fundera på om man söker sig till "rätt" människor.

Det som jag också tänker är att många, när de får partners, barn, familj, går upp så in i bänken upp i det och inser inte vikten av att ha bra vänskapsrelationer, eller snarare: de inser inte att även vänskapsrelationer kräver engagemang. Jag tycker några i den här tråden gör det för enkelt för sig genom att påstå att bra vänskap är när man kan höra av sig efter lång tid och att det då bra är att ta vid där det slutade. Visst det låter väl bra, men är det inte ett sätt att vilja se på och förnekla saken när man inte lägger så mycket engagemang på vänskapsbiten? Någon skrev också att hon nu hade mer behov av vänskap då hon ganska nyligen blivit singel. Det är också en lite sorglig historia, tycker jag, att DÅ känns det plötsligt viktigt, annars inte så särskilt mycket, tydligen. Tänk alla dessa (oftast tjejer/ Kvinnor?) som släpper det mesta för sin kille/ man men sedan när det en dag tar slut så är vänskapen plötsligt väldigt viktig igen. Jag vill uppmana alla att vara rädda om sina vänner, ta dem inte för givna! Och det är bra för alla (din partner, dina barn m fl) "inblandade" om man har levande och dynamiska vänskapsband, kan aldrig vara fel. En vän är en människa, och i nte en sak som man bara plockar fram och dammar av "vid behov".

Fint skrivet merry!!! Du ger mig hopp.

Är "Lena1234" och "merry" samma person? Låter så

Jag är en sådan som sällan hör av mig vilket varken handlar om blyghet eller rädsla att bli avvvisad. Jag är bara inte en sådan person som drar igång saker men träffas gärna ändå men inte alltför ofta.

Självklart gör heltidsjobb och partner att mindre tid blir över. Vi är lika nära vänner fast vi kanske träffas en gång i månaden, absolut inte varje vecka

#71 För min del handlar det dels om att jag har väligt mycket i mitt liv ändå, en son, studier, jobb, hundar, pojkvän, är väldigt aktiv i min hundklubb.

Så de få vänner jag har utanför hunderiet är sådana som är likadana som jag, som har så många järn i elden att man glömmer bort att höras ibland. Vi förstår varandra helt enkelt.

Jag klarar inte av människor som tycker man måste höras minst en gång i veckan, det hinns inte alltid med helt enkelt.

Jag vill heller inte känna att jag är tvungen att höra av mig för att hålla kvar vänskapen, med mina riktiga vänner så VILL jag ju höra av mig när vi inte hörts på ett tag, för jag saknar dem. (Dvs, om någon säger till mig att jag måste höra av mig oftare för att vi ska kunna fortsätta vara vänner, då ser jag hellre att den vänskapen rinner ut i sanden.)

@71 Merry: Verkligen roligt att se någon som ser på vänskap på ett sådant här sätt. Ja, sen jag skrev inlägget så är det många som både läst och skrivit in.

Jag tycker också att det är märkligt att det blir en sådan uppdelning som du säger och det man själv kan göra är ju att låta bli att höra av sig. Jag brukar resonera så att om jag vet att en person generellt är dålig på att höra av sig till dem personen umgås med så är det annat än om man misstänker att personen är sämre på att höra av sig till en själv än till andra.

Vissa är sämre på att komma med förslag och det kan man ju acceptera så länge man får ett engagemang och ett intresse när man väl hör av sig. Att personen exempelvis visar intresse genom att själv komma med andra datum om han eller hon inte kan det datum man föreslagit.

Precis som du säger kan man acceptera det då och då att en person har mycket på jobbet exempelvis men om det ofta är så att "man ska höras", "man får se" etc så är det inte något genuint intresse bakom. Då är det bara en relation personen upprätthåller för att det råkar vara bekvämt.

Jag tycker din sista kommentar är klockren dvs "En vän är en människa, och inte en sak som man bara plockar fram och dammar av "vid behov"."

Tyvärr finns det många, jag vet av erfarenhet från exempelvis andra forum, som allt för ofta ställer upp, hör av sig och engagerar sig i dessa självupptagna och upptagna personer som inte ger ens hälften så mycket tillbaka. Ett sms tar 2 minuter, ett kort telefonsamtal 5 minuter, det kan vem som helst prestera om man har någon som helst känsla för sina vänner.

@72: Håller helt med!

@73: Varför skulle vi vara samma person? Skulle det bara finnas personer som tycker som du? Som tur är finns det andra med andra värderingar kring vänner.

Så länge du och dina vänner har samma uppfattning om hur ofta ni ska ses är det ju helt ok, så länge ingen känner att den blir bortglömd eller får vara den som håller igång vänskapen.

@74:Ja, är det så att du och dina vänner har samma uppfattning om hur vänskapen ska vara så är det ju helt ok tycker jag. Ni förväntar er inte varken mer eller mindre av vänskapen utan tycker det funkar som den är.

Så länge ingen av dina vänner väntar sig att du ska höra av dig oftare så funkar det ju, det är när man som jag och flera med mig är den som alltid hör av sig men sällan själv blir efterfrågad som det uppstår en tråkig situation.

Du har också en viktig poäng i det du skriver att "med mina riktiga vänner så vill jag ju höra av mig när vi inte hörts på ett tag, för jag saknar dem."

Det här är ju själva kärnan i vänskap och om man sällan eller aldrig är den person som hör av sig så ser man heller inte sina vänner som viktiga eller som riktiga vänner anser jag. Man saknar dem inte genom att tänka på dem för hur skulle de personerna då ens veta att de är saknade.

Om det finns en obalans i vänskapen så uppstår nog förr eller senare såna situationer där den som ofta hör av sig tröttnar och antingen vill att det ska finnas ett ömsesidigt engagemang eller så får det vara. Jag har själv varit i såna situationer och har då känt att det mest är jag själv som underhåller vänskapen och då har det inte varit värt att fortsätta hålla kontakten. Då spelar det inte så stor roll om man har trevligt när man väl ses eftersom man vet att den sk vänskapen rinner ut i sanden om man själv slutar höra av sig.

Det viktiga är i slutänden att man hittar vänner so är på samma plan som en själv, annars stör man sig precis som du TS gör.

Alla  har vi olika relationer till vänner och olika krav och förväntningar. Inget mer rätt eller fel utan vi är bara olika.

Nej, jag och TS är inte samma person. Jag kom för första gången in i det här forumet igår, mest av en slump, och läste den här tråden. Den födde tankar hos mig, varav några av dem var de som ni nu har läst. Ha dé så bra allesammans, vi kanske "hörs" igen!

sundsvallstjej; sådana kommentarer är onödiga.

merry välkommen!

Jag har inte läst hela tråden men kan berätta lite om mig och mina vänner. Till att börja med så har jag inte så många vänner öht och träffar dom sällan. Vi är ungefär lika kassa på att höra av oss, vi snackar nån gång om året (på sin höjd)på msn men det är allt. Vi hade fest häromveckan och bjöd helt sonika in mina vänner men då jag alltid är sent ute kunde bara en komma. Då hade vi inte träffats på två år men när vi träffas märks inte det. Iaf så bestämde vi att vi bodre samla ihop alla vänner (6 st från gymnasiet) och träffas några gånger per år. Nu har hon som var hemma hos mig bjudit in oss på tjejmiddag och jag hoppas att alla kommer, två av dom har jag inte träffat på kanske fyra år eller så. Tanken är att vi ska träffas två-tre gånger per år och turas om vem vi är hos.

#48 Håller med till fullo!

Jag står verkligen inte ut med folk som "kräver" att man ska höras hela tiden, hitta på saker hela tiden, komma ihåg att skicka sms varje vecka osv. Det kväver mig och jag blir sur, irriterad och tackar nej till erbjudanden om att hitta på saker för jag har redan "fått nog" av personen i fråga i.o.m. mailande, smsande och telefonsamtal. Jag har bara en viss mängd energi och tid till att höras av och umgås med folk, så jag väljer varsamt vad den går till.

Jag har en vän som vill höras flera gånger i veckan, och ska jag vara ärlig så orkar jag helt enkelt inte med att svara på hur det är varannan dag, så jag brukar "spara upp" smsen till slutet på veckan/månaden eller då jag är ledig och inte har annat att göra och svara och försöka träffas. Jag vet inte hur många sms jag helt enkelt inte svarat på, men det fungerar för oss. Hon är jättesocial och vill ha massor med kontakt med folk, så hon känner sig bättre av att få skicka iväg ett sms om dagen ungefär även om hon inte får något svar, och jag mår bättre av att ta tag i det när jag helt enkelt orkar med folk.

Jag har inga problem med att jag är rädd för att känna mig avvisad eller nånting - jag orkar helt enkelt inte med folk ibland, speciellt inte energitjuvar som pockar på uppmärksamhet hela tiden.

ettlitetalias: Vem har sagt att det handlar om att /ses/höras flera gånger i veckan? I och för sig kan jag inte svara för vad andra i den här tråden menar, som tycker att de får dra större delen av lasset för att det ska bli något umgänge med vännerna. men enligt mig drar du verkligen "saker och ting" till sin spets och låter ganska hätsk i ditt inlägg. Vadan denna irritation?

Jag kan förstå om du upplever den vän som du beskriver som "för mycket", men utgå inte ifrån att alla är som hon. Som jag uppfattar det är det några i den här tråden som tycker det är tråkigt att de sällan hör från sina vänner om de inte själva tar initiativet. Det är inte samma sak som att de KRÄVER kontakt/umgänge flera gånger i veckan! Livet ser som bekant (?) inte likadant ut för alla, så varför skulle det inte kunna vara så att det finns de som faktiskt känner sig ganska ensamma UTAN att de för den skull kräver umgänge eller kväver sin omgivning. Sedan finns det förstås även människor som beter sig som din vän och det är ju "otur" för dig, men du får väl försöka göra något år situationen, det kan inte vara omöjligt. Och som sagt, återigen så att mitt budskap når fram: dra inte alla över en kam, då begår du både ett fel och ett misstag.

Här kommer en till person som vill bidra 10 år senare haha men jag tänker att andra kan hitta den här tråden även nu.

En sak som slår mig när jag ser att många trivs med mer sporadiskt umgänge och kontakt är att det kanske är ganska svenskt? Det verkar iallafall väldigt vanligt och därför kanske en del stör sig på dom som vill ha regelbunden kontakt. Och tycker att det inte är nåt konstigt med mer sporadisk kontakt.

Jag har ofta fått höra att jag är osvensk och därför dras olika människor till mig även om dom flyttat till Sverige från andra länder. Dom har uttryckt att dom uppfattar många "svenskar" som unapproachable.

Förut var jag sån som nöjde mig med sporadisk kontakt men ju mer jag blir mig själv ju mer känner jag att jag vill ha nära vänskap där man har regelbunden kontakt. Inte fullt ut som med en partner men inte heller så långt ifrån det.

När jag och min partner skaffar barn så vill jag kunna umgås regelbundet med vänner, ibland med och ibland utan barn (alla vänner har kanske inte heller barn). Framförallt då anser jag att man behöver ännu mer stöd och att få ventilera till varandra.
Vill jag umgås utan barnen får min partner vara med dom och så gör jag samma för henne sen. Där är en jämställd relation så viktig.

Jag vill ha vänner som är en "fast" del av mitt liv och jag en del av deras.

Sen jag träffade min sambo för tre år och några månader sen har vi hörts av varje dag. Det tog några år innan vi flyttade ihop men vi hördes varje dag. Det var ett sätt att visa att man finns där och man vill ha varandra i sitt liv. Det behövde inte alltid vara telefonsamtal utan ibland bara något sms.
Med vänner skulle jag vilja att man hörs några gånger i veckan även om det bara är en rolig meme som tar en sekund att skicka. Jag vill vårda vänskapen så som jag vårdar min relation och inte bara fixera mig vid min relation.

Jag har mycket erfarenhet av vänner som inte själva hör av sig (även när jag var en av dom som sågs sporadiskt). Jag kunde känna att relationerna var i obalans. Jag tog mer ansvar för relationerna än vad dom gjorde.
Och i mitt liv kunde mycket hända på några månader och då kändes det konstigt att behöva ösa ur mig allt det under en fika. Vänner kanske inte hade lika mycket att dela med sig av (vilket dom också sa) och därför kanske det var mer ok för dom att ses sällan. Jag är en mer intensiv person. Det händer mycket och det finns massa intressant att diskutera spontant överlag när det gäller världen tycker jag.

Jag kämpar fortfarande med att jag träffar människor som inte är så bra på att höra av sig och vissa ghostar till och med (sen ploppar dom upp ett halvår senare med ett "heeej" utan att ha svarat på mitt senaste meddelande).
Vissa hör inte av sig på ett år men blir sen jätteglada när jag hör av mig. Ursäkta vad är det för vänskap att inte höras på ett år? Tycker jag. Då missar jag massor i deras liv och dom missar massor i mitt.
Det är inte ok. Det är respektlöst och dom tar mig för givet. Det är inte en grund för en bra relation.

Vänner som inte hör av sig för att dom är i en relation är något jag har mycket erfarenhet av också. Vissa kunde till och med ställa in upprepade gånger för att vara med sin pojkvän. Det är otroligt dålig stil. Tjejer/kvinnor som fokuserar enbart på sin partner går helt bort.

Jag skulle vilja ha ett kompisgäng. Jag har försökt flera gånger. En gång för typ tio år sen och en gång nyligen. Vi sågs alla tillsammans och ibland bara några.
Vi tävlade i musikquiz där man skulle sjunga och kunna låt och artist. Vi hade också en gruppchat där man kunde skriva så ofta man ville och alla behövde inte svara.
Alla gånger har det tyvärr slutat med att vissa vänner tävlar mot varandra eller trycker ner.

Senast var det en kvinna i gruppen som tryckte ner min dröm inför alla i chatten (henne hade jag dessutom umgåtts mest med). Dom andra i chatten märkte det och tyckte det var märkligt.
Vissa stötte också på en trots att man hade partner (vi var både Kvinnor och män, hetero som gay i gruppen).
Det är så tråkigt när man tror att man har hittat ett bra kompisgäng och så får man se vad människor egentligen går för.

Jag förstår att det verkar vara svårt i Sverige att hitta vänner som vill samma som jag, jag tillhör nog inte normen, men min intention är att hitta såna vänner och jag vet att andra har den intentionen också. Jag lyssnar på flera poddar där dom som har podden har såna vänner och dom älskar det.

Jag behöver också våga ha kvalitetsvänner och inte nöja mig med sämre vänner för att jag inte vågar umgås med dom jag allra helst vill ha som vänner.
Jag har också haft några vänner som inte delar varken intressen eller värderingar. Livet är för kort för det.

Jag ville dela med mig av mina tankar och visa att det finns fler som vill ha mer regelbunden kontakt. Håller tummarna att alla hittar dom vänner som är rätt för en själv oavsett hur man vill ha det.

#85: Håller med i precis allt du skriver.
Just detta att vårda vänskapen.
Du skriver det jag tänker och har svårt att sätta pränt på.

Tack.