På senare år har jag börjat umgås med min släkt så mycket jag kan.

Man vet aldrig när livet tar slut.

Jag vet inte om du har ett heltidsjobb men jag tycker det låter som om du bryr dig om dina nära och kära.

Jag vet av flera som bara träffas på jul,påsk och midsommar och skiter fullständigt i hur de mår huvudsaken de träffas då och gör enl traditionerna.

Jag bor 50mil hemmifrån, så det blir tyvärr sällan. När jag bor/bodde hemma så träffade jag min pappa kanske 1-2 gånger i veckan, syskonen och mamma kanske 2 gånger i månaden.

Är inte så mycket för att umgås konstant med dem, men de betyder ändå lika mycket, och vi hörs av på andra sätt under tiden.

Min familj och mina slaktingar bor alla i Sverige, och jag bor ju i England, sa jag ser dem en eller tva ganger om aret. An sa lange gar det bra. Pratar med mamma och pappa nan gang i manaden pa telefon ocksa. Moster pratar jag med via internet och morfar skickar jag brev till. Resterande bryr jag mig faktiskt inte sa mycket om.

Mamma och mormor pratar jag med iaf flera gånger i veckan. Så har jag lite sporadisk kontakt med min lillebror och min storebror skulle jag vilja ha mycket bättre kontakt med men han jobbar så jäkla mycket så han har aldrig tid känns det som :/

bor i samma stad som min mamma och bror. träffar dem ganska regelbundet. pappa träffar jag max en gång i månaden. min farmor träffar jag varje gång hon är upp, typ ca 4ggr/år. min kusiner var ett tag sen. ingen jag kanske håller större kontakt med. skickar god jul. ju längre bort de bort ju sämre kontakt har jag med dem..

Vi (jag, sambon och dottern på 6 månader) träffar mina föräldrar en gång i veckan och svärföräldrarna träffar vi en gång var- varannan vecka. Våra syskon träffar vi ungefär lika ofta då dem fortfarande bor hos föräldrarna. Övrig släkt har vi inte så nära kontakt med så dem träffar vi mest vid kalas och liknande.

Ibland kan jag tycka att det är ett evigt rännande till våra föräldrar, att det blir för mycket men samtidigt förstår jag att dem vill träffa vår dotter ofta nu när hon är så liten. Varje vecka händer det något nytt och träffas man inte så ofta så är det klart att dem "missar" mycket av hennes utveckling. Tror att det kommer lugna ner sig lite mer sen när hon blir större.

Träffar min mor minst två ggr i veckan. Annars hörs vi varenda dag ungefär.
Min syster ser jag vid vissa tillfällen så som födelsedagar osv. Ibland oftare. Skulle vilja se henne mycket oftare.
Min bror kan jag inte bry mig mindre om…
Och min far träffar jag under födelsedagar och kanske efter jul. De räcker gott o väl.

Oj, familjen (mamma, pappa, syster o bror) träffar jag på regelbunden basis i princip. Dock träffar jag mina föräldrar oftare än syskonen. Vi bor rätt nära varandra allihop. Däremot resten av släkten, de träffar vi väldigt sällan. De bor så långt bort så det blir aldrig av. Förutom mina kusiner då (med mor o far), för vi åker alltid till Ockelbo marknad på somrarna och då bor vi hos de.

läs gärna "hjälp mig" i Relationer

#9 Påminner om att tråden är från 2009.

Wow! Ganska så spännande ändå, hur saker och ting förändrats.

Nu har jag ingen kontakt med min syster. Lika liten kontakt med min far.
Men jag umgås väldigt ofta med min bror och hans sambo. Då hans sambo blivit en av mina närmsta vänner. Och hans sambo förändrat honom till det bättre. :)

Mamma träffar jag ungefär en gång i veckan, men vi pratar även i telefon var annan, var tredje dag. Min bror har jag perioder där vi umgås varje dag och andra perioder där vi sällan ses. Min pappa pratar jag ofta med i telefon, men vi ses kanske en gång varanan vecka.. ;)

Men har bra kontakt med alla, inklusivt mina 5 syskon =)

Mamma träffar jag i princip varje dag. Pappa kanske varannan (de är gifta och bor ihop) Bror har jag väl träffat sammanlagt 3 månader på 2 år nu då han bor i Thailand. Men han kommer hem om några månader.

Min familj är väldigt speciell. Vi bor i samma stad, på två olika gator bara. Två kusiner (och fyra kusinbarn) och en moster på en gata. Mormor bodde där tills hon dog också. Sen är det jag och min familj (mamma och syskon), mina morbröder (två kusiner) och en kusin (och två kusinbarn) på en annan gata. Gatorna ligger i samma område och kan gå dit på mindre än 10 minuter. Vi är alltså väldigt tajta, träffas nästan varje dag. Inte alla dock, såklart. Men träffas ofta, och jag är en väl utnyttjad barnvakt ^^

Morfar bor 15 mil bort, men kommer och hälsar på ibland. Han har svårt för att vara här nu när mormor inte finns mer. Han kommer därifrån där han bor nu, dom flyttade hit när min mamma och hennes syskon var små, så ah.. Han är väl som dom flesta gamla som vill flytta hem. Han har ett rum hos min pappa iallafall, som bor 1 mil utanför stan.

Jag älskar min familj över allt annat :) Skulle aldrig klara mig utan dom.

Jag bor ca 50 mil ifrån min familj och har knaper budget, så det blir inte att jag träffar dem så ofta som jag skulle vilja. Framförallt saknar jag mina syskonbarn. Jag älskar dem och vill så gärna vara en sådan där faster som alltid finns där och är barnvakt och leker och som är en trygghet för dem, men nu missar jag hela deras uppväxt och är livrädd att de ska glömma mig. När jag väl träffar dem känner jag mig mest dålig, för då blir jag fort trött eftersom jag är så ovan och så vill jag hinna umgås med min bror också. Aldrig räcker man till =(