Nä, det är inte ok.

Varför i hela friden gör man så? Tänk om min man skulle sitta och klanka ner på mitt utseende inför andra - nädutack, då hade jag rest mig och bett honom leta upp någon som passade honom bättre och gått!

Jösses, det var väl bland det dummaste jag har hört tror jag…

Att påpeka sin partners brister inför andra tycker jag är dålig stil. Om man däremot pratar om fetma som ett problem som man hjälps åt med att lösa, så är det på ett helt annat sätt.

Att driva med och mobba sin partner är verkligen inte OK. Är man orolig för någons övervikt tar man upp detta privat och på ett finkänsligt sätt. Spelar verkligen ingen roll vilket kön det är! Usch, sånt gillar jag inte!

Om man tycker att sin parter börjar lägga på sig lite kan man säga det snällt till den när man är ensam så att man inte generar denne. För det är ju igentligen inte så snällt att gå från värsta stickan till ett fläskberg efter några år.
Jag menar att det var inte den ens partner blev tillsammans med..
Hmm? Jo, visst blir man tillsammans för att man gillar varandra men något ligger i utseendet oxå..

Hoppas att ni förstår vad jag menar, fråga om det är några funderingar istället för att dra slutsattser ;)

Det är absolut ok att man diskuterar saken sinsemellan tycker jag.

Men därifrån till att "mobba" sin partner inför andra - nä fy 17!

Och det finns säkert massor av människor som inte tycker att partnern är lika vacker och spännande efter 20 år som när man träffades, men det kan man ju diskutera hemma, med varandra, inte klanka ner på inför andra.

Jag skulle aldrig förödmjuka min man inför andra, aldrig någonsin! Om jag känner att jag plötslig får behov av att såra honom, förödmjuka honom och trycka ner honom så hoppas jag att jag är så förnuftig att jag inser att jag inte älskar honom längre. För så behandlar man inte en människa man älskar.

ja… verkligen riktigt hemskt att sitta och snacka så. usch! jag håller fullständigt med föregående talare så jag har inte mycket att tillföra.

Fy vad hemskt!!! Skulle jag vara missnöjd med min partner så skulle jag ta upp det med honom och inte sitta och prata om det inför folk.

Som med all kritik, oavsett om till är till en arbetskamrat, en kompis eller sin partner, och oavsett om det gäller en bagatell eller något mer komplext (som utseende t.ex.) så tycker jag det finns en grundregel; Man framför kritiken öga till öga med personen, och inte inför andra. Inför andra kommer den man säger till i princip aldrig att vara mottaglig för kritiken, personen kommer högst troligt att gå i försvarsställning direkt  och inget gott kommer ur situationen. För, när jag säger åt någon, klankar ner som någon uttrycker det, gör jag det för att jag vill att något skall bli bättre, inte för att såra någon.

Nej, allt negativt skall framföra mellan två personer, öga mot öga. Det är den enda sanna raka kommunikationen som jag anser fungerar, och det är dessutom ärligt. Det du inte är person nog för att säga till en person "öga mot öga", skall du inte heller säga OM personen till andra.

I sakfrågan anser jag att alla har ett ansvar mot sin partner, att hålla sig hyfsat i trim. Detta både för att det är hälsosamt och för att det är trevligt. Jag har själv haft en partner som inte var speciellt smal / vältränad (läs: Hon var överviktig) när vi började i förhållande, och jag inbillade mig lite att jag skulle kunna få henne lite på andra tankar. Det gick inte - och hon lade väl på sig några kilo till. Inget attraktivt direkt, och det var andra saker som jag inte direkt föll för heller (vad gäller kroppshår och dylikt). Efter drygt ett år höll inte förhållandet längre, trots kämpande och att jag verkligen hade överseende med mycket av det rent fysiska. Det var inte enbart det fysiska som var grunden till uppbrottet (på mitt initiativ), men efteråt insåg jag att jag egentligen borde gått betydligt tidigare, för det var inte bra och hade inte varit det under ganska lång tid. Mycket till följd av att fysisk attraktion saknades.

Hårda ord? Kanske, men så var det.

Det finns olika sätt att förtrycka. Detta förtryck kan även ske i ett slutet rum utan åskådare. Men åskaådare har man åtminstone fått vittnen.

#9 Absolut. Fast det var inte riktigt det som diskuterades egentligen tror jag - utan om man sakligt vill påpeka en negativ sida hos sin partner för att få till en bättring / förändring. Inte att förtrycka.

Men att tala illa om sin partner i andras närvaro som skett här är väl ändå att förtrycka? Jag tycker inte det är ok, men ville tala om att även i enrum är detta fullt möjligt beroende på hur man säger saker. Och just övervikt kan vara oerhört jobbigt för många i synnerhet när man upplever att man någonstans är helt hjälplös med problemet. Jag menar, även om man talar ut med varandra och talar genom saker måste man vara finkänslig. Det som jag upplever på många håll är brist på tolerans gentemot den man borde älska, eftersom man valt att dela livet.

#11 Jag kanske missförstod dig i #9, jag tolkade det som att man inte kunde säga något sådant till någon man älskar eftersom att man då skulle förtrycka personen ifråga.

Givetvis gäller finkänslighet. Men oavsett vad - men om min partner störde sig på något med mig (utseende eller något jag gjorde), så skulle jag gärna vilka att hon tog och pratade med mig om det. Vet jag inte om det - kan jag inte bättra mig eller göra något annorlunda. Sedan är det kanske en sak som jag inte vill ändra på - men då får man ta ställning till hur man skall göra istället. Vissa saker kan man ändra på - för man vet kanske inte ens om att man gör dem. Andra saker vill man inte ändra på, för det är för stor del av en själv.

Självklart är det så, jag har inga invändningar. Men vissa saker kan man inte göra så mycket åt. Sitt uppförande kan man alltid ändra på. Men mycket kan man inte.

Jag upplever att jag hamnade lite fel här. Det som jag egentligen ville säga var detta med intolerans. Var går gränsen? vad man "inte står ut med" och varför står man inte ut? Om man älskar någon borde det finnas högt till tak. Att kränka varandra, för det var ju vad det var frågan om här, är förkastligt tycker jag. Oavsett om det är i närvaro av andra eller i ett slutet rum. Den här diskussionen började ju kring kränkning i andras närvaro. Jag lade till kränkning i enrum. Att tala med varandra är ju någonting helt annat, för då finns det väl ändå någonslags vilja att komma överns och utvecklas?

#9 DU har helt rätt, tycker jag. Därför ska man ta upp problem och kritik försiktigt och på ett så positivt sätt som möjligt. Vid problem och konflikter finns det alltid fel och rätt sätt att ta upp det på. Beror på olika situationer också.

Tack Freja. Du förstod min mening där.