Har det alltid varit så här ? Du säger att han förstår men vad säger han när ni pratar om det ? Hur ser han själv på det ? Vill och kan han ändra på det eller mår han bra som det är ?

jag är som din sambo, min har accepterat att det finns mycket avskildhet mellan oss, jag försöker visa det ibland men det är långt mellan gångerna, han var fri att gå om han inte kunde leva så men han valde att stanna hos mig.

Mitt råd är att prata igenom detta ordentligt och sen ta beslut efter det. Jag måste anstränga mig för det sker inte per automatik att visa det och kanske är det så för din sambo också ?

Jag har också haft relationer med 2 st som har haft asperger. Nu är det skillnad vilken grad han har och vilken uppfostran mn har också. Men om du frågar honom om han vill ha bara dig och vill vara med bara dig och han säger ja. Så är det hans svar sen att han visar den på sitt sätt och ibland prioriterar sina hobbys el dylikt får man leva med. För saker han inte kan förstå kommer inte förändras. Så även om du gör en lista så kanske han inte kan förstå helhjärtat. Visst detta gäller väl alla men är väldigt tydligt när det kommer till de med asperger.

Till viss del accepterar jag förstås att han inte visar sin ömhet, jag vet ju att det är något som han intellektuellt måste tänka på, och det klarar han ju inte av att ha i huvudet hela tiden, såklart. Så där är det precis som du säger #1, det sker inte per automatik.

Men vi har pratat om detta kontinuerligt under de tre år vi varit tillsammans, och han säger att han förstår. Ändå händer inget. Det är okej att han prioriterar hobbys ibland, det är införstådd med, men när han ALDRIG prioriterar mig. Han har en stark pliktkänsla och sköter sina åtaganden exemplariskt, vilket är en av de sakerna jag tycker om med honom. Men någon gång kan jag tycka att han borde kunna prioritera mig. Någon gång kan jag tycka att han borde kunna tänka "Okej, nu är hon väldigt ledsen och jag vet att hon haft extra mycket ångestproblematik på sistone, nu behöver vi göra något tillsammans, det är viktigare än scouter/föreläsningen/politiskt engagemang". Det har dock aldrig hänt.

Jag kräver inte blommor, choklad och resor stup i kvarten, men under dessa tre år så går gångerna han gett mig någon spontan present att räkna på ena handens fingrar, och han har aldrig lagat middag åt mig eller överraskat mig med bio eller tagit initiativ till något sådant. Kanske kan han inte ändra sitt beteende, men jag vill gärna tro att han kan utvecklas. Och jag klarar inte av att leva utan tecken på kärlek, för mig går det inte.

Även om man har asperbergs så kan man utvecklas, men som med allt annat så sitter det i vilja och engagemang. Men om han inte förstår varför så kommer han inte heller förändras eller vilja ha en förändring.

Det är ju vanligt även bland människor som inte har aspergers eller liknande att man inte alltid förstår ens partners önskemål eller kan sätta sin partners behov före ens egna. Och då är frågan om det verkligen är värt att stanna i ett sådant förhållande, mår man själv bra av förhållandet eller är det ännu en stress i livet.

hmm….om du har tagit upp detta med honom och det inte går fram verkar det svårt. Det är verkligen inte roligt att behöve beordra fram en överrasking. Blir ju per definition inte en romantisk överaskning då:P Han har ingen syster eller bror, eller vän som du skulle kunna prata med och se om de kan nå fram med budskapet typ: "ninjakossan säger att hon är ledsen att du inte bekräftar henne stämmer det?" Fast det är ju ett känsligt ämna att dra in fler i.

TS har du läst om Asperger? Jag har bekant vars dotter har det o detta låter som henne, upplevs som kall. Läs lite böcker om just den sjukdomen jag tror det är till stor nytta för dig.

#6 Jag tror nog att TS är fullt införstådd med vad Aspergers syndrom innebär. Vi är inte kalla. Och det är ingen sjukdom.

TS: Jag har själv Aspergers syndrom, och det är väldigt individuellt hur mycket "kärlekstecken" vi ger. Jag har själv inga som helst problem med att bekräfta, mysa eller gosa, men då brister jag i väldigt mycket annat. Däremot har jag en sambo som INTE har Aspergers som har problem med att "bekräfta" och ge "kärlekstecken". Alla människor är olika, vissa vill ha och ger tydligare tecken på sina känslor än andra. Det finns gånger som jag ler, där min sambo tror att jag är totalt ointresserad, medan det för mig känns jättetydligt att jag drar på munnen. Men jag har sett mig själv i spegeln när jag ler så, och det syns knappt. Bara en ryckning i mungiporna, knappt. Jag är ändå väldigt glad/intresserad/tycker att det är snyggt/bra/whatever, vad det nu handlar om. Jag visar det bara inte alltid så övertydligt som de flesta människor är vana vid. Sedan finns det andra gånger då jag är väldigt övertydlig.

Din sambo ger dig säkert tecken på sin kärlek, fast på sitt eget vis. De kanske bara inte är så övertydliga eller romantiska som du väntar dig eller önskar att de skulle vara?

Om det inte faller honom naturligt att "gulligulla" och göra olika saker för någon, så kommer det inte bara att hända heller. Det är mycket som inte faller mig naturligt, och då gör jag det inte. Främst för att det helt enkelt inte faller mig in.

Om han alltid har varit såhär så förstår jag inte riktigt varför du gick in i förhållandet när du vill ändra på honom? Jag förstår att det känns jobbigt om du vill ha gulliga gester och dylikt, men då är det inte idealiskt att bli tillsammans med någon som man märker har svårigheter med att göra/visa sådant. :)

Det enda du kan göra är att antingen acceptera hur han är och se de små sakerna, avsluta förhållandet, eller ge det en chans till och prata med honom. Var TYDLIG, tänk på att vi föredrar och förstår rak och tydlig kommunkation allra bäst, före kringelkrokar och små hintar.
Säg "Jag skulle bli jätteglad om du gjorde blablabla", kanske till och med säga när och ge honom närmare instruktioner. Om det inte är sådant som faller honom naturligt så kan han definitivt behöva styrning. Du förlorar visserligen det spontana och impulsiva, men det kommer du förmodligen heller aldrig att få om han inte besitter den egenskapen. De flesta "rena" aspergare (utan ADHD eller drag av det) är helt enkelt ytterst sällan särskilt impulsiva.

Att du måste be honom göra något särskilt betyder inte att han inte vill göra det (han vill säkert göra dig glad), men det kan vara svårt för honom att komma på något själv. Ger du honom en lista på olika alternativ så kan det vara svårt för honom att välja vilket, eller att ens komma igång med något av det. Jag vet inte hur han fungerar, det vet du bäst av oss härinne på iFokus, så sitt ned och prata med honom igen. Fråga honom hur HAN tänker och känner kring detta.

Jag tycker inte heller att det är rättvist att tänka "Kanske kan han inte ändra sitt beteende, men jag vill gärna tro att han kan utvecklas." för det handlar inte bara om utveckling här. Det handlar om hans personlighet, och det är svårt att ändra på sin personlighet bara för att någon annan inte tycker att den passar. En spontan människa kommer alltid att vara spontan, och försöker man förändra det så kuvar man bara den personen. En som INTE är spontan kommer heller aldrig att bli det. Något som inte faller en naturligt eller normalt kommer inte att bli det bara för att någon försöker uppfostra en till det.

Jag hoppas att allt löser sig till det bästa för er båda två. :)

7 ne kanske inte kalla men jag kan uppleva henne som lite hmm kall fast på inte elakt sätt.  Bra skrivet och TS läs gärna nån bok om Aspergers syndrom

Jag har levt med en aspergare i tio år, och känner igen mig så mycket. Vi har också pratat hur mycket som helst om detta, att det vore roligt med spontanitet, en liten överraskning någon gång, att inte allt följer samma mönster hela tiden. Men jag har fått inse att det blir ingen förändring.

Min man vill gärna prata, och tycker att han behöver prata, men jag har en känsla av att även om han förstår vikten av att visa sina känslor och att spontant ge mig uppskattning emellanåt så klarar han inte av det.

Däremot vet jag att han är hudraprocentigt lojal och trogen, han älskar mig högt och sätter upp mig på piedestal. Det är sådant som vi kan prata om, och han ser det och håller med. Men spontanitet och ett mer öppet sinne- det finns inte. Där går en gräns som man aldrig kan komma över tror jag. Det finns helt enkelt ett tystnadsland som befolkas av min man och många med honom, och är man i det landet kan man tyvärr inte komma ut. Man kan glänta på förlåten ibland, och kika över kanten, men man hamnar alltid där igen. Asperger är ju faktiskt ett syndrom som man får leva med hela livet.

Jag tycker faktiskt att min man har blivit värre under de senaste två- tre åren. Han är nu 50 år, har kanske med åldern att göra?

Ett exempel: Vår morgon. Vi äter gemensam frukost, brukar vi alltid göra även när vi jobbar. Jag har min sämsta tid på morgonen, men jag vill ändå småprata lite, och det vill han också. So far so good! Sedan börjar vi med lite sysslor, och då infaller tystnaden. Han kan gå och greja med saker här inne utan att säga ett ord, på ett sätt som jag uppfattar som demonstrativt, "varför har inte du gjort detta när jag har så mycket annat att göra?!"Han ser verkligen sur ut, men jag vet att han egentligen inte är det.

Sen kommer han in till mig, ser helt uttryckslös ut, säger med uttryckslös röst: "Jag går ut". "Jaha, vad ska du göra?" "Fortsätta med det jag har att göra ute" och så går han. Jag ser honom genom fönstret, han går med hängande axlar, blicken i marken, helt uttryckslös. Och nu kommer han att hålla på med sina sysslor i många timmar och fullständigt strunta i vad jag gör. Vi bor på en gård, så det finns alltid massor att göra för oss båda, men för mig finns det ändå utrymme för spontanitet, lite kel ibland, en kram, "ska vi hitta på något?". Inte för honom. Allt följer samma mönster dag efter dag.

Jag har levt med detta så länge nu, och ibland blir jag helt desperat och undrar hur sjutton jag ska orka vidare. Det finns många positiva sidor som jag älskar hos honom, han är en intelligent, vältalig, pålitlig och ytterst ärlig person. Men det här avstängda tystnadslandet kan göra mig så ledsen …

Behövde verkligen skriva av mig, det var så skönt att få göra det, förlåt att jag högg din tråd för detta …

Tack för era fina svar! Ditt svar, ingenspeciell, får mig att känna mig mindre ensam i det hela. Och ditt svar, MoaL, får mig att se det hela med lite distans och ur ett annat perspektiv, och då känns det bättre. Jag vet ju allt det där egentligen, men ibland blir känslan av att vara bortprioriterad så överväldigande.

Jag vet ju, intellektuellt, att han älskar mig. Det räcker ju oftast, men det är klart att jag som de flesta andra människor vill känna det ibland också. Det är fullt naturlig att söka bekräftelse, framförallt från den man älskar.

Det handlar inte om att förändra honom i den bemärkelsen, jag älskar ju honom för just den han är och alla hans konstigheter och underbara sidor. Men att ha ett långvarigt förhållande är att förändras. Det är ju det som avgör om man växer ihop eller växer isär. Det är klart att jag inte vill att han ska bete sig helt annorlunda, men han måste förstå att han inte lever ensam längre, vi har ett gemensamt liv och det måste vi båda sköta så gott vi kan. Ibland upplever jag att han inte gör det, och det är då som allt känns så väldigt svårt.

Under de senaste veckorna så verkar han ha förstått vad jag försöker säga när jag pratar om prioriteringar, gemensamt ansvar och bekräftelse (åt båda hållen). Jag har försökt vara mer konkret och dra saker till sin yttersta spets för att han ska förstå, och det verkar funka. Det känns konstigt för mig att prata med honom på ett så "okänsligt" och ibland "barnsligt" sätt, men han verkar förstå, och då är det såhär jag måste försöka lära mig att prata med honom.

Han har börjat försöka ta större ansvar både i hemmet och i våra dispyter, och det märker jag och försöker uppmuntra. Vi förstår fortfarande inte varandras prioriteringar, men allt kan ju inte komma på en gång. Vi har åtminstone kommit till insikt om att vi HAR olika sätt att prioritera. Jag upplever även att han säger mer nu än tidigare. Saker som tidigare stannat i hans huvud kommer ut lite oftare, och det är till stor glädje för mig.