Sök hjälp. Men tänk på att alla människor egentligen är energitjuvar; att prata med någon tar din egen energi, eftersom du försöker förstå den personen och så vidare. Det finns dom som tar mer energi, och dom som tar mindre… Du är en person helt enkelt :)

Du ska aldrig någonsin känna att du måste vara glad för någon annan, för alla har dåliga dagar, och om någon i din närhet anser att du alltid måste vara glad är det felet på dennes sida, och inte din! Ingen människa är alltid glad, och alla har mer eller mindre jobbigare delar i livet…

Jag hoppas det löser sig för dig, och att du förstår vad jag försökt skriva :)

Hej igen Lyan!

När tankarna stillas, och sinnet går Bortom, där finns endast Lycka, och där finns Självet…

Då du skriver:

"Jag orkar inte dölja och jag orkar inte stå själv."

Förstår jag att du börjar bli redo att släppa på de jobbiga tankarna, och ge dig själv kontakt med ditt inre Jag… Den som är Du.

Då du ..i en Plats inom dig.. aldrig egentligen är ensam…

Vi finns här om du behöver stöd!

Hälsning,
Niklas

Jag har med mått pyton i flera år utan att visa det, hjälpen var min man utan han hade jag inte orkat med livet. han fick mig att söka hjälp gå på samtal och våga inse vad man klarar av o inte klarar av. Man måste tacka nej till ställa upp på allt o alla. Saken var den att jag fick alltid hjälpa andra o stuffa undan mig själv, när jag satte ner foten så försvann släcktingar o vänner det skiter jag blankt i, nu har jag nya vänner o jag mår toppen.

Jag har hjälp, har gått hos samma läkare varje vecka i flera år och det har blivit mycket bättre på så sätt att jag har lärt mig massor om mig själv, min aspergers, hur jag ska undvika ångest, hur andra människor funkar osv. Problemet är depressionen som vägrar släppa! Jag har provat så många olika mediciner att jag har tappat räkningen och varje gång det har misslyckats har lite hopp dött. Nu har depressionen brutit ut igen med full kraft och jag orkar inte ens försöka må bättre, jag orkar inte kämpa mig upp ur hålet igen för att bara få ännu en käftsmäll!

Några vänner har brutit med mig och jag har brutit med andra, jag har inga kvar som suger energi från mig så just det är inget problem. Däremot suger jag energi från de som finns kvar just för att hela jag utstrålar hopplöshet, även om jag verkligen försöker vara trevlig tillbaka så orkar jag inte, jag är bara trött och lättirriterad. Jag gör inget annat än gnäller, hur mycket jag än försöker så hittar jag inget positivt att berätta om och därför har jag börjat dra mig undan, det räcker att jag blir nerdragen av mig själv.

Inte för att denna tråden är mycket bättre, bara gnäll här också :-( Jag kan inte se någon lösning så det känns rätt onödigt att skriva eftersom inga råd kommer hjälpa så länge jag inte själv vill kämpa

#2 Utan att vara otrevlig så hade jag uppskattat om du låter bli att skriva till mig

Du är inte otrevlig.

Känner mig hur som helst lugn med dina insikter då du berättar och skriver, och att det kommer bli bra för dig.

Ha det så gott!

/ Niklas