Nej det är du absolut inte. Bara för att man delar dna behöver inte det betyda att man ska umgås som en familj.
Förklara för din pappa din syn på relationen och hur det känns att gå dit.

Det är kanske en "förbjuden" att önska livet ur någon, men du är knappats den enda.
Det är alltid dom som betyder mest som försvinner först säger min sambo.

Mina morföräldrar är döda, och jag saknar dom varje dag. Dom betyde så otroligt mycket.
Kvar är mina farföräldrar, där min "kontakt" med farfar är pengar på kontot 1 gång per år.
Farmor är lite bättre, men inte så bra som den var med mormor.

I april, 5 månader efter att mormor dog, så va jag med pappa och hälsade på farmor. Och då frågade hon hur det va med mig och jag sa att det var sådär, att jag saknade mormor osv. Och då fråga hon mig om jag och mormor stod varandra nära och jag sa att så nära det bara gick..

Min och min mormors relation är den finaste relationen jag någonsin har haft. Hon lärde mig så mycket som jag kommer ha nytta av hela livet.

Snart står det "mormor" bredvid ett hjärta på mitt skulderblad, föralltid :)

Dom som har både bra mor- och farföräldrar är lyckligt lottade!

Finns inget som säger att man måste umgås med någon bara för att man är släkt med dem. Man kan inte välja sina släktingar, utan de finns bara.

Vill du inte gå, så skit i det. Ingen kan tvinga dig.
Men det är väldigt dumt att du ska vara arg på din farmor för att din mormor är död, missriktad ilska är aldrig okej. Det är inte din farmors fel och det är inte okej av dig att ta ut det på henne.

Pesonligen tycker jag väl att din mormor är död och hon går ingenstans, och din farmor sjunger snart på sista versen hon. Om du ska ha någon form av närhet till din farmor så går du på kalaset, det är hälsosammare att ha relationer till levande människor än döda.
Men är du inte intressarad av att ha en relation till farmor så så tänd ljus istället.

Min farmor har aldrig brytt sig om mig. Och nej, relationen till min levande farmor är inte alls hälsosammare än relationen till min döda mormor. Jag är inte arg på min farmor för att min mormor är död, har jag sagt det? Jag sa att jag är arg för att farmor får leva när inte mormor fick det. Men jag är inte arg på farmor för det, inte fan kan hon bestämma när hon eller min mormor ska dö. Jag är arg på farmor för att hon inte bryr sig. Det har hon aldrig gjort. Det har alltid varit på hennes villkor. Enligt henne är det våran plikt som barnbarn att passa upp på henne, hennes rättighet att ha oss i sitt liv när det egentligen är tvärtom. Hade min farmor brytt sig om mig och mina syskon hade det naturligtvis varit en annan sak. 

Men när man bjuder in sin farmor till ens 18årskalas som är i maj, i januari, och hon ringer 2 veckor innan och säger att hon inte kan komma för att hon skulle missa ett TVprogram då, hur jävla trevligt är det?

Hon vet ingenting om mig. Och jag vet ingenting om henne. Medan mormor och jag pratade om allt.

Bara för att hon råkar ha fött min pappa gör det inte henne till min farmor. Som jag skrev, hon är min pappas bio mamma men min mormor var den som han såg som sin mamma.

Varför ska jag fira henne då?

Ja men dåså, varför frågar du då? Du har ju uppenbarligen redan bestämt dig för att inte umgås med din farmor och att du inte tänker fira henne eftersom du är arg och inte gillar hennes sätt som person.

Verkar som du inte vill ha kontakt med din farmor, och det är förståeligt.
Då tycker jag du struntar i att gå dit. Du har väl ett program du ska se på TV då du med ;)

Nej, men allvar. Vill man inte behöver man inte.
Du får bara känna efter nu så du inte ångrar dig sen när hon i framitden går bort.

Skulle kunna vara jag som skriver det där ;) Jag har alltid stått min mormor jättenära, och sedan mina föräldrar skillsmässa när jag var runt 7 år så har jag knappt träffat min farmor, och inte alls sedan jag var 15 (jag är nu 27). Kontakten med min pappa har också varit minimal, men dock ringde han förra hösten och sa att farmor hade gått bort och han ville att jag skulle komma på begravningen, men det gjorde jag inte, det kändes bara fel. Ingen kan tvinga dig till att gå på 70-årskalas till någon du knappt känner, blodsband eller inte.

Jag förstår dig. Jag bröt kontakten med min farmor då jag var 16 år pga ett samtal jag råkade höra mellan min faster och farmor där de pratade om mig.

Hon dog när jag var 24, jag gick på begravningen

Dock ångrar jag att jag inte ställde henne mot väggen medan hon levde och frågade vad hon menade med det hon sagt om mig

JAg vet inte..min farfar gav mig pengartill födelsedagspresent kankse 4 gånger under min livstid och stavade mitt namn fel- alltid.fick heta en massa olika varianter på mitt namn också ;) Men hhan var min farfar- men "död" för mig. Jag tänkte först vägra gå på hans begravning i "protest", vilket ie fterhand är löjligt i mina ögon. Jag är gglad att jag gick- jag fick höra vilken bra farfar han varit till mina äldre kusiner innan han blivit dement- och jag föddes och han gjort sitt bästa för att ändå finnas där på sin kant.

Min mormor är allt, jag skulle välja henne framför mina egna föräldrar om det fanns sådan valfrihet. Men släkt är släkt. vissa här påtalar att bara för att man är släkt har man inga skyldigheter-för man har inte alt sin släkt?

För mig är släkt en självklarthet-man finns där och ställer upp- banden finns där oavsett om man vill eller inte och därför är det upp till en att jobba på relationen- Men som sagt, ibland msåte man bryta och det är okej. Men din farmor har ändå gett dig presenter, och kom på din student, vad hennes gubbe gjorde mot din faster (som du inte har kontakt med) och att dn faster önskar livet ur dig (hur vet du det och isf varför fick hon bli fadder?).

Min moster var helt störd under tidne när hon fick egna barn, svartsjuk och misogyn och elak, när det komm till vår mormor och hennes egna barn- fast de hade både morfar, farmor och farfar i livet. Mormor var den enda som fanns där för mig och mina syskon.

Men idag som vuxen älskar jag min moster. Hon är ändå min moster och ibland har det fört gott med sig också. Precis som jag även var glad åt att jag tvingades med å bregravning fast jag inte kände min farfar alls. Alla är inte en bakbullande, roskindad, varmhjärtad ochh öppern farmor/mormor eller person, men det betyder inte att hohn inte bryr sig om dig. Din farmor låter bara som en lite "svår person".

Jag tycker att du ska tända ljus men även gå på kalaset om du kan, för som du säger själv- hon kanske också är borta imrogon och då kommer du att ångra att du inte gjorde det.

Försök hitta ett annat sätt att umgås med din farmor. Sluta jämföra henne med din mormor och se henne som en person, en annan vuxen. Finns inga regler på vad/ur en far/morförälder ska vara och vissa är bra av naturen….som din mormor tydligen var. Men din farmor kanske också har något att erbjuda dig. Tex ta det inte perosnligt för att hon inte kramar dig tillbaka, fundera istället på varför hon inte är en " kramig" person. Hur är hon mot andra osv.

Jag vet ärligt talat inte varför min faster fick bli min fadder. Det var ju som sagt när jag var bebis. När jag va 4-5 år sa hon att hon önskade att jag och mina syskon aldrig hade blivit födda. Hon sa så, bokstavligt talat. Och då bröt min pappa all kontakt med henne, fast dom senaste åren har han börjat att prata lite smått med henne igen. Jag vet det för att pappa har berättat det för mig.

Farmor kramar alltid min kusin, förresten.

Farmor bor långt bort och det blir att antingen välja mellan hennes kalas eller kyrkogården med min familj. Min farmors släkt är inte min familj, dom har aldrig varit det och kommer aldrig att bli det heller. Jag är väldigt mån om min familj, jag har försökt många gånger, jag har ringt till farmor och frågat hur hon har mått, jag har frågat om inte dom kan komma förbi här när dom ändå är i trakten, men jag får liksom ingenting tillbaka.

Jag jämför inte mormor och farmor som personer, utan våra relationer. Jag tycker om min farmor, det gör jag, hon är ju trots allt min farmor. Men mormor, jag älskar henne mer än allt annat. Och det handlar inte om hur dom är som personer utan våran relation.

Du är myndig och bestämmer själv vem du vill umgås med. Om du inte har någon positiv relation med denhär kvinnan (oavsett vilket släktskap hon har med dig) och inte har lust att besöka henne då är du självklart fri att låta bli.  Det måste inte vara mer komplicerat än att säga: Jag vill inte med. (punkt). Du ska inte ens behöva försvara dig eller argumentera mot dn pappa eller nån annan.  Du ska inte ens behöva försvara och formulera det inför dig själv. Det räcker att du känner att "nej tack".

Jag önskar att det var så enkelt. Pappa försöker fortfarande tvinga mig. Han mutar mig med att mina "kusiner" (farmors gubbes barnbarn) som jag inte träffat sen jag var liten kommer att vara där. Vi var bra vänner då och lekte osv. Men det är många år sen och tvivlar på att de ens kommer ihåg mig eller att vi ens kommer prata med varandra.

Blir galen..

Säg att du inte vill, och säg att det räcker med tjat. Du har gjort ditt val. Säg att han inte har någon rätt att tvinga med dig på något du inte vill.
Du har ingen plikt gentemot någon, och vill du inte så slipper du.

Man ska inte behöva träffa folk man inte är intresserad av att umgås med. Oavsett om man är släkt eller ej.

Bara låt bli. Du gör som du själv vill, du har en egen vilja. Ingen kan ta din egna vilja i från dig, utom dig själv.

Skit samma om man är släkt eller inte, trivs man inte ihop eller har man inte den relation man brukar ha till sin släkting (vare sig det är farmor, barnbarn, pappa, mamma, moster osv) ska man inte behöva låtsas som att man har det.