Livsfarlig och dödligt, vavr värre förr när man var yngre- nu för tiden är ju chahnserna mycket större att bli frisk eller att det upptäcks i tid. Men ja, det är laddat av rädsla. Både att få det själv och att någon man känner hr/kommer att få det. Statistiskt sett är ju riskerna rätt stora.

Skumt nog, så tänker jag på astrologi.

Jag tänker på kräftor när jag hör cancer… I förr tiden så sa de alltid att kräftan tog dem. Istället för säga cancer.

En vän dog i livmoderhalscancer så sen dess har det bara svarta associationer.

Mörkt, dystert, döden, skräck känner jag. Min morfar dog i lungcancer när jag var väldigt liten, jag har inget minne av honom så kan ju inte påstå att jag sörjer honom tyvärr. Min bonuspappa däremot sörjer jag något så enormt! Tänker på honom nästan varje dag trots att det nu är fem år sedan vi fick beskedet. men då var det ju inte så farligt, nej, nej, han skulle minsann leva minst två år till sa dom. Det tog fem månader så var han borta, fick inte uppleva sin 50-årsdag. Det är bland det värsta jag har sett, att se en stor stark karl på 120 kg krympa ihop och blekna bort till nästan ingenting…

Cancer är ganska laddat för mig just nu.

Att få höra en läkare säga att din hjärntumör är elakartad av den högre graden är ingen upplevelse jag önskar någon annan

Nu är jag visserligen opererad , behandlad och det ser ljust ut men det är svårt att släppa….

Död. Eftersom två nära i min familj har dött av det. Känns nästan som att man bara väntar på att få diagnosen själv..

#6 Håler mentala tummar för att ljusningen fortsätter!! Kan inte ens tänka mig fasan.

Min famor dog i livmoderscancer men blev behandlad för lunginflammation- detta var i norra inlandet på0-talet och jag har vuxit upp med denna "hemska berättelse" + att en av tjejerna i min grudskoleklass miste sin mamma till bröstcancer. Om hon fått det idag skulle hon förmodligen ha överlevt. Jag har alltid varit livrädd för att få/ha cancer. Jag utgår direkt om någonting är fel "nu har jag cancer".

Hudcancer,lungcancer, livmoderscancer, tarmcancer osv osv. Vet inte om det är vanligt för oss som har nära som haft cancer eller? Min sambo blev iallafall galen på mig ibland.

#8 Tror det är lite så, om man haft nära som haft det så blir man mer orolig. Min morfar dog av hudcancer och farmor av tarm.. Så klart man blir lite paranoid när det kommer från alla håll.

Känner inget speciellt, det är bara ett ord.

#8 Tack

Tänker att det är detdär läskiga som jag förr eller senare får. Alla släktingar, nära och mindre nära dör i cancer. På min pappas sida får alla Kvinnor bröstcancer (min farmor, min farmors mor, min faster och 4 av min pappas kusiner har dött i bröstcancer). På min mammas sida är det lite mer variation på cancern . Min mamma har haft tjocktarmscancer, min morbror magcancer. Min mormor dog i njursvikt när hon var 45 så hon han inte få nån cancer.

Dock tror jag att jag själv är rätt seglivad. Ska fylla 70 först har jag tänkt.

jag tänker på farfar och hunden :) ända ajg förknippar med cancer. + lite andra släktingar som dött av det.

Död, sorg men även stark, vilja, kämpa… Har sett många duka under för cancer men också många som blivit friska från det.

Skräck och död. Verkar som alla känner någon som dött i cancer.

Min morfar dog av cancer, min sambos mamma likså… och en kompis mamma. Och så har ytterligare en bekant haft cancer.

Det olustigaste tycker jag är att det alltid kan komma tillbaka även om en person är friskförklarad. Min sambos mor var frisk från sin cancer. Sen fick hon ont i benen och kort därefter var hon död.

Om man själv eller någon närstående en gång råkat ut för cancer känns det inte som man kan slappa av någonsin igen. :/

Visst är cancer ett laddat ord. Jag har själv haft cancerdrabbade på nära håll i min närhet, både de som överlevt cancern, och de som strukit med av den.

Konsten är kanske också vilken inställning man har till denna hemsa sjukdom, om man skulle få den. Har man riktigt stark överlevnadsvilja, så kanske det går vägen? Kanske är lättare att kämpa mentalt mot cancern om man har något här i livet som man brinner för och vill fortsätta leva för?

En tanke bara, inget påstående.

# 6 Kan tänka mig att det beskedet inte var speciellt trevligt att få. Önskar dig lycka till fortsättningsvis i ditt tillfrisknande. Du verkar vara en kämpe

#16  Tack

Jag tror att du har mycket rätt. Själv har jag lyckats behålla ett gott humör och klarar för det mesta att leva i nuet och vara glad.

Sedan har jag en stark livsvilja och har bestämt mig för att klara detta

# 17 Stark livsvilja kommer man långt med. Du verkar vara ett levande exempel på detta. Kunde jag skulle jag ge dig en stor kram!!  

Min mamma (tumör i ryggmärgen), på min låtsasmamma som har haft bröstcancer två gånger och min "plast" farmor som dog av cancer då hudcancern satte sig på hjärnan…

Men även styrka på att klara av saker och inte klaga över spilld mjölk..

En person som ligger sjuk i sängen och är depprimerad

Jag tänker "man kan aldrig veta vad som händer då". Jag tänker nog varken positivt eller negativt.

Tänker på en lång kamp, smärta och död. Pappa kämpade i 6år innan cancern vann.

Men det är ju många som klarar sig också om man får reda på det i tid.

Nu har vi precis fått reda på att min mamma har blodcancer. Ush! :(

När min mamma ringde och berättade att hon had bröstcancer för 2 månader sen så kunde jag bara tänka på att hon skulle dö. För ordet cancer gör att man tänker på döden. Nu är hon opererad och det hade inte spridit sig. Jag vet att det kan hända mycket än men man kan inte tänka på vad som kan hända. Min mamma är väldigt positiv och då måste jag också försöka vara det. Hon hade tur som gick på mammografi när hon fick en tid.

#23 Usch vad tråkigt! Håller tummarna!

#24 Positivt att det inte verkar ha spridit sig!

Jag tänker på livshotande, ångest, svåra besked och livsvilja.

Dagens facebookstatus av mig:

Today: Chemo, injections and painmeds.
Good thing it takes more to bring me down =)

Vill ni prata om cancer eller diskutera kring ämnet mer så är ni välkomna att titta in på cancer.ifokus =)

Sänder en tröstekram till er alla som råkat ut för denna elaka sjukdom

Har en mamma som har haft cancer tre gånger och även haft andra släktingar som har drabbats. Så för mig så känns det inte så laddat. När mamam drabbades andra gången (jag var ganska ung då) så stängde jag av "farligt" knappen, speciellt eftersom hon klarade sig båda gångerna. Det tog mig tills jag var kanske 20 år innan jag riktigt förstod varför alla var så rädda för cancer.

Idag inger ordet respekt och lite rädsla då jag vet att jag ligger i riskzonen för att drabbas. Men jag tänker även på kämparglöd och på att inget är förlorat för än man verkligen förlorar.