Tycker du låter klok. Du förstår att du måste vara rädd om dig själv.

Om hon kommit til insikt om sitt problem/sin sjukdom och förstår att det är en kronisk sjukdom hon har, som hon alldrig kan blir frisk ifrån, som inneburit att hon svikit er massor och numera är på ett behandlingshem… då kanske det kan funka att hälsa på henne på behandlingshemmet.

Men är det inte så. Har hon inte sjukdominsikt, inte kommit fram till att hon har stora problem hon inte själv kan lösa, inte är under behandling. då tycker jag du ska lyssna till din mycket tydliga magkänsla som säger åt dig att hålla dig därifrån. Då vore det totalt spill av din kraft o energi att träffa henne, och den kraft behöver du själv.

Jo.. jag tvivlar mycket starkt på att hon ens tänker tanken att ta emot hjälp..

Men jag skulle inte tycka om mig själv om jag inte kom. Min bror ska dit och även han kan behöva lite stöd.. :/

*suck* Fångad.  Har så svårt att låta bli,  ser för min inre syn hur hon sitter ensam och övergiven.. pga mig. Och tänk om hon faktiskt är beredd att ta tag i det men behöver stöd? Fast jag betvivlar det..

Det är inte så mycket stöd du kan ge henne. Hon behöver ju professionell hjälp. Om hon vill ha professionell hjälpmen inte hitar dit är det klart att du kanske kan hjälpa henne få kontakt med ett behandlinghem. Men ta inte på dig nåt ansvar!

Om hon sitter ensam och övergiven då är det inte på grund av dig! Hennes sjukdom är du inte ansvarig för.

Om du åker dit.. Kan du då prata ihop dig med din bror innan om någon gemensam "strategi". Så ni håller ihop, drar åt samma håll, är ett stöd för varandra och vet vad ni ska ge er in i och inte? Är medvetna om vilken sorts stöd ni kan ge och vad ni inte ska säga ja till?

Jag vet egentligen det.. :3 Men det är skönt att höra  det från andra håll..

Min bror och jag är öppna med varandra och på ''samma sida'' även hans flickvän (sen flera år tillbaka och som kommer dit). Troligtvis kommer han vara ''snällare'' än jag och mer benägen att försöka igen, han har inte haft riktigt lika tät kontakt. Samtidigt är han äldre och minns mer exakt.. Men jag vet ungefär vad jag kan förvänta mig från honom och i stort så är vi et starkt stöd bara av att vara tillsammans. Vi vet bägge hur hon brukar spela ut oss mot varandra och faller inte så lätt för det längre.

Jag hade med min terapeut för nåt år sen och sade upp kontakten med mor, hon har varit duktig på att lämna mig ifred, vilket också gör mig mer benägen att ''ge henne en chans'' att förklara sig..

Men det känns väldigt jobbigt redan nu.

Om du sade upp kontakten med en terapeuts stöd…låter det lite som att göra det ogjort om du träffar henne!?  Har du pratat igenom det med terapeuten?

Det är ju det…

Träffar inte terapeuten längre. Hon bytte stad och eftersom det mesta fungerar ok ändå (kände inte riktigt att vi kom någon vart förutom i början då jag fick hjälp att ta tag i saker) och jag känner mig inte motiverad att leta upp någon annan.

Svårt.. Vill hon "bara" be om ursäkt igen eller kan det vara något mer bakom? Har hon kontakt med psykiatriker, kurator eller liknande för missbruket?

Om hon inte har det så hade jag inte gått. Det är handlandet som betyder något, inte ord som du dessutom har hört förut och som visat sig vara falska och tomma.
Ställ ultimatum, den dag hon aktivt tar tag i sitt liv och söker hjälp så kan ni ha kontakt.

Ska du gå så prata igenom saken med din bror och vad ni faktiskt kan kräva av henne innan ni släpper in henne i era liv igen.
Hon är vuxen och hon har bara sig själv att skylla för sitt handlande. Det är inte ert fel och ni har ingen skuld i hennes beteende.

Jag har ännu inte fått brevet, så jag är inte säker på hur hon tänker. Skulle tro att det mest handlar om att få illbaka det som det varit.. hon medger inte missbruk ens när jag konfronterar henne så att hon skulle sökt hjälp känns väldigt, väldigt främmande. Men det är mitt krav för att jag ska kunna hålla en kontakt med henne; att hon erkänner att hon tar starka droger och att hon söker hjälp. Vad min bror kräver av henne.. det vet jag inte. Vi kommer nog talas vid så jag kan ju fråga honom. Men jag vet ngefär hur han tänker och hur han kommer reagera på det hon har att säga - iaf så länge det är det vanliga snacket. Om hon sökt hjälp.. så blir  vi nog alltför chockade bägge två för att kunna flja en uppgjord plan.. Är inte helt säker på att min bror skulle hålla sig till en överenskommele om krav utan att han kan se 'förmildrande omständigheter' och lockas att ge henne en chans till.

Men jag vet att jag har hans stöd oavsett hur han själv väljer, precis som han har mitt. Han kommer förstå  när jag vidhåller mitt avstånd, precis som jag kommer finnas kvar för honom även om han ger henne en ny chans. Han har inte brutit kontakten med henne hittils heller, som jag gjort, men har lite mer frid eftersom han bor så långt bort. (50 mil, jag har kanske 15 och hon dras ofta åt  detta hållet av andra orsaker (*host*droghandlare o knarkarkompisar) )

Om jag går, vilket jag nog gör, så är det för min egen skull. Logiskt sett vet jag att jag har all rätt att be henne dra åt h****, men känslomässigt är jag inte en sån person. Min moral och självkänsla kräver att jag åtminstone lyssnar på henne. Men jag är stark nog att stå på mig om det inte känns rätt.

Det blir bara så förbenat jobbigt, känslorna kommer storma och sår rivas upp återigen. Men det blir det även om jag stannar hemma.. med skillnaden att om jag stannar hemma kan jag inte säga att jag iaf gav henne en chans.

När jag läser inlägg #0 får jag känslan av att du, Zabbio, fäster dig vid din mor på ett destruktivt sätt.

Vad du kan göra enligt mig är att ta det som det kommer. För nu får du egna problem både utan din mor och med henne. Såren man får sitter egentligen i en själv hur dom nu kom dit.

Vänligen,
Niklas

Ja, det gör jag säkert.

Jag vill vara till hjälp och stöd för alla, inte minst henne. "Duktig flicka-syndromet" som min terapeut kallade det…

Jag försöker läka mina sår, men det är oerhört svårt om jag måste vara på min vakt mot nya hela tiden..

Nu har ''brevet'' kommit.. i form av sms..

"Hej "Zabbio". Fredagen den 2 dec kl ** bjuder jag på middag. *** och *** kommer. Det är viktigt att du också är med! Det blir både vegetariskt och kött… Framtiden formar  vi nu. Kram Mamma."

Det sista känns ju som en catch phrase för nåt företag..

Nu jobbar jag den fredagen, så jag kan inte komma. (Dessutom vet jag inte var i landet hon bor, jag har en gissning vilket landskap men vet inte var eller om hon flyttat. Hon flyttar ofta.)

Men vill inte svara förräns jag bestämt mig att/om jag ska komma.. flyttar hon datumet och jag ändå inte kommer så.. *suck* Får väl komma. Som sagt, mitt samvete låter mig inte slippa undan, oavsett vad logiken säger.

Hon har valt att föda ett barn och har därmed vissa förpliktelser, som hon misskött i 24 år. Jag har inte valt att få henne till mor, ändå har jag spenderat 20 år på att väga upp för det hon missat..Jag vill inte ha en framtid med henne.

Du får gå på din känsla, känns det inte bra så gå inte. Men du kan inte vela fram och tillbaka för din egen skull.. Antingen skickar du tillbaka ; "nej tack jag är inte intresserad" och avslutar saken, eller så tar du upp striden, går på middag och ser vad hon har att säga och beslutar därefter hur du ska göra. 

Vad är det värsta som kan hända om du går? Du vet ju hur hon är och vad hon brukar säga. Är det samma visa som alltid så kan du ju säga då att du fått nog och hon inte behöver höra av sig igen. 
Du är ju medveten om att du inte kan hjälpa henne, hon måste vilja hjälpa sig själv. I bästa fall har hon insett hur hon behandlat er och tagit tag i sitt liv och det är väl goda nyheter på ett plan iaf.

Jag vet. Men det är himla svårt. Det värsta? Känslostormarna. Skulden. Tvivlet - tänk om jag har fel och hon inte missbrukar.. jag har sett alla bevis på det men hon nekar ju… tänk om.. osv..

Svarade iaf att jag jobbar den helgen och varannan helg.

Hon bad mig byta pass..

Skickade tillbaka:

Nej. Mötet är inte särskilt viktigt för mig. Jag vill inte ha en framtid med dig mamma. Kanske om du söker hjälp att komma över ditt missbruk. Jag tror faktiskt inte att du är beredd att ta tag i några av de grundläggande problem vi har. Jag litar inte på dina ord, och dina handlingar visar inte tillräckligt. Jag älskar dig men du kommer såra mig igen genom ditt sätt att utnyttja och skuldlägga mig.  Kram

Våndas nu i väntan på svaret.

Men jag har avbjt mötet.

Nu behöver jag en Xanor…

Tja.. svaret visar väl att det var rätt beslut.. spyr samma galla och skuld över mig som vanligt..

Du ger mig inte en chans. Och du vet inte ett smack om mig nu. ha det bra "ZABBIO". Synd att du blivit sådan, du har en mor och jag en dotter, en cynisk, orättvis behandling av mig har du bestämt dig för! Då så, ditt beslut. Tack för sorgen. Hej Då!

Känns inte precis bättre. Men hon lär höra av sig, om inte nu till jul så nästa mors dag eller nåt. Hade väl varit lättast om hon lät bli.

Bra att du är rädd om dig!  Tycker det var ett klokt beslut med tanke på det du skrev om att du med terapeutens hjälp hade avslutat erat umgänge.

#13

Just som hus-musen kanske menar:

"I bästa fall har hon insett hur hon behandlat er och tagit tag i sitt liv och det är väl goda nyheter på ett plan iaf."

…Är det nog svårt för dig att riktigt veta innan du kommer dit… Du vill ju inte gå, men att din mamma faktiskt accepterade ditt val ser från ett perspektiv ut som att hon egentligen svarade på dig… På att du skrev (och känner?):

"Hade väl varit lättast om hon lät bli."

Vänligen,
Niklas

#14 Tack

#15 Accepterade mitt val? Nej, det gjorde hon inte. Hon blev sårad och vill såra och skuldlägga mig tillbaka, skriver i ilska. Hon kan inte tvinga mig att komma, därför berättar hon hur cynisk och hemsk jag är istället. Som sagt; hon kommer höra av sig igen så småningom.

Jag skrev  ju inte det till henne? Är faktiskt inte helt säker på vad du menar med ditt inlägg..

Eller tänker du på när terapeuten var med? Ja, var lite förvånad att det gick så lätt. Fast då fanns ju en utomstående med, och då sköter hon sig och spelar med. Hade vi varit ensamma hade det varit andra visor. Hon har ringt och velat träffas, få skjuts och så efter det mötet, och blivit lika aggressiv när jag sagt nej, slängt på luren, gormat och haft sig. Fast inte så ofta som jag räknat med, får jag erkänna.

Om hon verkligen velat ta tag i det så hade hon sökt hjälp. Och hade hon sökt hjälp så hade ho sagt det i svaret.. Men det är samma visa igen. Det är mitt fel och jag sårar henne. Hon skriver att jag inte vet ett smack om henne nu.. så varför fick jag precis det svar  jag räknat med?

Hon har inte ändrats. Det är precis samma stil som alltid; lirkande och sen lägga skulden på mig när det inte går som hon vill.

Vad är du osäker på om mitt inlägg?

Sedan, utan att vara elak; berätta gärna vad det spelar för roll för dig om din mor hör av sig igen om du själv inte har förlåtit henne, accepterat henne så som Hon egentligen Är.

Som jag ser det nu  så kommer samma sak att ske igen mellan er 

Vänligen,
Niklas

Jag har förlåtit henne, men det betyder inte att jag litar på att hon inte utnyttjar mig igen och fortsätter på samma sätt. Jag är rädd om mig själv när jag inte vill träffa henne, det är inte för att straffa henne. Jag har inte glömt hur hon är. Jag hyser ingen agg, inget hämndbegär för vad som skett, men jag vägrar låta henne såra mig på det viset igen.

Jag accepterar inte hur hon behandlar mig. Jag accepterar inte att hon tar droger (amfetamin, troligtvis heroin etc) samt missbrukar alkohol eftersom det gör henne paranoid, självupptagen och desperat.. hon lever i förnekelse och kastar allt sitt försvar på mig och andra runt henne när hennes fantasivärld är hotad.

Säg mig - VARFÖR skulle jag acceptera det? Och det är knappast hur Hon Är.. det är vad drogerna gjort henne till. Men jag är väl en hemsk människa. Jag borde väl bara  vända andra kinden till och låta henne skrika på mig och utnyttja mig, och lägga skuldkänslor på mig när jag inte kan eller orkar följa hennes nycker, låna ut pengar jag inte har eller köra henne vart hon vill, ordna sovplatser åt henne när hon är packad och hög och släppa allt jag har för att vara hennes lilla slav så fort hon ringer och kräver något. Låta henne visa upp mig som en trofe till hennes 'bekanta' så att hon ska känna att hon har en dotter att visa upp.

Hon manipulerar mina känslor så in i helvete. Det spelar ingen roll att jag vet hur eller varför, det funkar banne mig ändå. Ja, jag ÄR sargad. Jag mår dåligt. Det är mina känslor och det är bara jag som kan reda upp det - men hon hjälper fanimig inte precis till.

Detta vet hon, eller rättare - vi har berättat det för  henne. Detta skulle inte varit första middagen vi "pratat alvar" och försökt "reda utr saker".  Rutinen är att vi (bror och jag)  försöker ge vårt stöd samtidigt som vi berättar hur vi mår och att det inte är ok att hon beter sig som hon gjort mot oss. Hon börjar med att skylla på hela världen (framförallt våra fäder), när det inte fungerar så blir hon martyr och lägger all världens skuld på sig själv för att få medlidande, vrider om kranen med tårar. Dock utan att erkänna missbruket eller göra något åt det. Funkar inte det blir hon arg.. Senast slutade det med att jag åkte hem själv från danmark och hon slängde ölflaskor på min bror.

Vi har verkligen försökt att vara öppna, mogna och lägga fram det så bra som möjligt för att inte göra det hela otrevligt..

Om hon nu faktiskt försökt ta tag i sitt liv, hade ett sunt svar varit ''Så trist att du fortfarande känner så, hur kan jag övertyga dig?'' eller vad som helst.. inte att återigen berätta vilken hemsk  dotter jag är. I mitt senaste sms stod ju även - om än inte övertydligt - att om hon sökte hjälp och tog tag i saker så är jag beredd att möta henne igen. Men det är hon inte beredd att göra för helst vill hon bara få det som det var förut. Spela  charader ett tag så kan man slinka in i gamla vanor igen.

Och hur ska jag hindra att det händer igen? Det är inte precis så att jag inte FÖRSÖKT prata ut, eller försökt hjälpa och stötta henne… Jag har försökt allt jag över huvud taget kan komma på, men nu har jag gett upp. Att bryta kontakten med sin egen mor är knappast val nr 1 så fort det skiter sig..

När jag var 15-16 sade jag upp kontakten med henne en gång (vägrade träffa henne men som denna gången rigde hon ibland ändå). Hon verkade ändras, lät snäll i rösten när hon ringde osv. Till slut gick jag med på att ses igen. Det första hon sa när hon fått in mig i bilen (som för övrigt inte hade bromsar, fick jag reda på efter halva turen) var ordagrant ''Vad bra att du kommit över dina fixa ideer." Sen var det samma sak igen, hur pappa hjärntvättat mig och detaljer om hur hans snopp ser ut.. -_-;;

Nu försöker hon samma trick igen, men när det inte fungerade blev hon arg.

Kunde jag varit en bättre dotter? Det är möjligt. Förtjänar jag att må så här dåligt pga hennes sätt att lägga skulden på mig och berätta hur usel jag är? Nej.

Och ja.. jag märker tydligt att jag har samma tendenser som hon; beklaga sig och söka stöd när det känns jobbigt, och blixtsnabbt gå in i självförsvar när jag känner mig hotad. När jag känner att någon vill lägga skuld på mig så överdriver jag och drar det till sin spets för att slippa leta fel hos mig själv.

Jag försöker ändå vara realistisk. Men faktum är att jag inte vet hur jag annars ska reagera.. jag vet inte ens vad som är normalt. För mig är det normalt att gråta, få skuldkänslor och i vissa fall självmordstankar efter varje kontakt med min mor, det är normalt att känna att jag borde kuna hjälpa henne att må bättre och inte missbruka utan f ett stabilt liv. Det är fullständigt normalt att släppa allt och skjutsa henna vart hon vill när hon ringer från en annan stad och är för full för att köra. Så känslomässigt lägger jag fortfaande skulden på mig. Det enda som pekar på att det inte är normalt och att det inte är mitt fel - är att alla runt om (vänner, terapeut, läkare, pappa osv) berättar att det är ett sjukt beteende hon har.

Grejen är att ingen av oss kan döma dig, däremot kan vi ha åsikter om vad vi hade gjort i samma situation. Det är i slutändan du som måste leva med dig själv och det är du som måste stå för dina handlingar.
Alltid lätt att ge råd när man själv inte är i den situationen.
Därmed är det inte sagt att vi har fel heller, och ibland behöver man höra obekväma saker för att man ska kunna förändra sig till det bättre.

Och ja det är ett sjukt beteende, som du har gjort till normalt.
Och ja din mamma är inte frisk och man borde inte som barn behöva ha en sån mamma.
Men man får ju göra det bästa av vad man har, och i det här fallet tycker jag att du gjorde rätt som tackade nej.
Svaret din mamma gav visar ju att du valde rätt oxå.
Man behöver aldrig acceptera droger och skit eller människorna som sysslar med det. Den dag hon ringer från avgiftningskliniken så kan du ge henne en chans, inte före. Så hade jag gjort, men jag har nolltolerans oxå och har inga problem alls att bryta med människor.

Jag vet väl egentligen det..

Jag har egentligen inte noll tolerans. Jag känner andra med viss alkohol och drogproblem, och även om jag inte gillar just den biten, så har jag inget emot pesonerna eller att umgås med dem. För de är raka och relativt stabila att umgås med och de behandlar mig med normal respekt. Det känner jag inte att jag får från mor, för mig är hon bara en stor känsla av osäkerhet, svek, anklagelser och utnyttjande… gör hon något för mig någon gång kommer genast frågan ''vad får hon ut av detta nu då?" - oftast är svaret uppenbart. Jag vill inte ha det så. Jag önskar att jag kunde umgås med henne någorlunda normalt.. inte så att hon måste vara perfekt, men det måste finnas något som är trevligt när vi täffas. Något att se och känna bakom det andra.. men jag har inte det..

Min mor är inte så lätt att ha att göra med… Inte de starka problem som din har, men jag har blivit svårt deprimerad av att bo hos mina föräldrar och är nu sjukskriven.

Det var mycket därför jag kände din vilja att släppa bilden du kanske hade av henne…

…Hoppas att du inte dras med i hennes problem mer.

Jag tror på dig! 

Vänligen,
Niklas

#20

Tänk…Att ha lätt att bryta med människor :P

Vänligen,
Niklas