Det här låter som ungdomsbagateller men så är inte fallet. Det är jättejobbigt.

Låter inte alls som ungdomsbagateller!  Låter som rejäla missbruksproblem.  Du gör helt rätt som gör slut. Som vill satsa på din utbildning. Att du lämnar kan hur konstigt det låter medverka till att han kommer till punkten där han kanske förstår att han har problem som är större än att han kan lösa dom på egen hand och tar hjälp med sina missbruksproblem. Kanske.

Du har gett det många chancer.  Du har sett mönstret upprepas tillräckligt många gångar.  Du vet att det skulle fortsätta upprepas om du inte drog därifrån. Så tveka inte, det är rätt det du gör.

Flytta till eget, be honom gå på behandling.
Du måste sätta ner foten nu! Han kommer iinte sluta före han skaffar hjälp.

Ta hand om dig själv först. Flytta, plugga, satsa!
Sen får du eventuellt tänka på honom efter allt det. Det är upp till honom nu att visa att han menar allvar. Han måste söka hjälp!

Du kommer aldrig att må bra om du stannar, ni kommer köra om samma vals hela tiden. Han lovar, sedan bryter han det han lovat. Till slut kommer massor av skulder och liknande.. Dra dig ur är mitt råd.

Ja, vänner säger det också. Att jag sträcker ut handen i min osäkerhet i det jag just nu väljer, för det blir ju såklart påtryckningar hemifrån jag påverkas av. Det är för att bekräfta min historia och att jag inte HAR FEL.

Det är ett tydligt mönster. Jag har blivit medberoende, jag har förändrats och jag gillar det inte. Ingen gillar det.. Jag uppskattar hans ärliga och kärleksfulla ansträngning till att jag ska ha fått gå en utbildning jag önskat att gå. Men jag hade gjort lika för han. Alla gånger, men aldrig låtit honom genomgå samma sak. Hade rollerna varit ombytta så hade han definitivt gjort slut med mig. Ändå har han mage att klaga på ex som varit otrogna, att jag ibland ger mig iväg och har kul med vänner ( som jag nästan aldrig gör ) osv. För då är jag respektlös till hans "förändring".

Jag vill att han ska må bra, det vill jag och har nästan sett till att han ska. Men jag misslyckas, och jag får då höra att jag bara gnäller, bråkar osv. JAg har gått på möten där de diskuterar med missbrukare ( för att få perspektiv i hans tänk ). Och det är övertydligt, ändå vill han inte skaffa hjälp utan tror FORTFARANDE att han klarar sig bara han håller sig undan alkohol. Jag vågar inte riskera mitt välmående en gång till, sist låg jag vaken i tre dygn. Och jag känner mig helt förstörd. Jag är 21 år gammal och ska inte må såhär!

Han vet om hur jag mår. Han vet vad han har gjort. Dock står han inet för det, framförallt FÖRSTÅR han mig inte. Utan nu är jag ond som vill lämna. Jag är rena ondskan. Jag vet att han känner så.. och han blir övergullig i att jag ska stanna, han lovar resor och allt. Men han förstår inte..

Att han inte förstår gör mig ännu mer orolig för han ger mig känslan av att jag har fel om honom. Ni vet, den där magkänslan när någon vill övertyga. Man vill förlåta, man vill ge efter… men man vågar inte. Och jag vet att jag inte skulle bli mer ensam av att bo själv. Alla vänner berättar hur kul vi ska ha och alltihopa, mor och far berättar vad fina saker vi ska skaffa till lägenheten. Det känns ljust.

Men när jag tänker på hur han kommer reagera så faller jag i ett slags mörker. Jag vill inte svika efter att jag varit så lojal under lång tid, i vått och torrt. Jag har gjort allt verkligen. Försökt hjälpa honom att skaffa hjälp, erbjudit mig att följa med honom på möten. Allt. Men allt som har med mig att göra förkastar han ändå i slutändan. Jag duger bara när han sabbat precis allt eller när han inte orkar med sina vänner mer, osv. Då duger jag.

Håller med ovanstående, han är sjuk och du blir medberoende. Tyvärr kan du inte hjälpa honom och han måste vilja ha hjälpen själv. Bra att du lämnat honom, även om det gör ont, men smärtan går över med tid, klyscha som stämmer. Kanske når han botten nu när du gått, kanske är det vad han behöver för att ta sig upp. Hoppas det.

Ett ex till mig, hans pappa var alkoholist och hans mamma jobbade med att omplacera barn till missbrukare till fosterhem. Hon har en socionomutbildning bakom sig. Hon blev medberoende till den grad att hon inte såg att hennes egna barn levde under samma press som barn hon flyttat på. Hon har gått i terapi för det länge. Barnen vill inte ha med sin pappa att göra. Var glad att du inte kommit så långt…

Sarah: jag har inte lämnat än:/ har inte ens packat. Men har så gott en lägenhet som kommer bli min. Så jag sitter i det kölet.

Sarah: jag har inte lämnat än:/ har inte ens packat. Men har så gott en lägenhet som kommer bli min. Så jag sitter i det kölet.

#5 Du skriver det själv, han förkastar allt i slutänden.

Tack för att du delade med dig av egna erfarenheter. För någonstans vill jag vara blind, eftersom han är det. Det är fruktansvärt för jag är inte dum på något sätt. Det är som att hålla en sked framför sig och intala sig att det är en gaffel:S

#10 Det är aldrig lätt med sånna här beslut. Men vi har faktiskt kraften till att ta dom.

Att du flyttar behöver inte betyda slutet för er framtid, tvärt om kan det vara det som får honom att öppna ögonen och ta tag i sina problem. När han inser att du inte längre orkar spela spelet han kör med.

Det kan också vara så att han väljer att fortsätta supa ner sig, och då är det riktigt bra att du kom därifrån nu, och inte stannade i skiten.

Du kommer vinna på det hur det än slutar. Men du måste ta hand om dig själv och komma ifrån!

Aha, missförstod. Satsa på den lägenheten. Om han kommer att hata dig för att du går, då saknar han all insikt och ni kommer inte kunna reparera skadorna han gjort nu, eller åtminstångde är det extremt svårt. För att det ska gå måsta han ju se och förstå och gör han inte det då måste du släppa taget. Det är sjukt tungt att lämna ngn man älskar högt, men man måste ta hand om sig själv i första hand. Man kan inte vara lojal hur länge som helst om det bryter ner en.

Du är bara 21… jag vet att man låter mästrande och dryg när man säger det, men du kommer att älska ngn annan högt och rent. Då kommer du tacka din lyckliga stjärna att du gick nu.

Som alla andra har skrivit, lämna honom. Han kommer aldrig att sluta om folk stannar kvar och håller honom under armarna hela tiden, daltar och försöker hålla honom utom trubbel. Jag är uppvuxen med en alkoholist, och de väljer alltid alkoholen först. Till och med före sina egna barn. Några dagar före min 20-årsdag bad jag min pappa välja mellan mig och alkoholen - gissa vad han valde? Och inte anser han sig vara alkoholist heller, nej nej. Han tycker inte ens att det var han som valde bort mig, han påstår att det var jag som valde bort honom. Så vriden är deras syn, de blundar för verkligheten och hittar på sina egna sanningar och ursäkter. Jag valde bort hans fylla, jag valde bort att bli sårad och ledsen och besviken. Den dag HAN väljer att sluta dricka kan han ringa mig, inte före det.

Det är det valet du gör, du väljer bort att leva i ett destruktivt förhållande, du väljer bort att bli ledsen, orolig, besviken, sårad och utsatt för lögner. Du väljer bort elände. Du är inte elak mot honom, du gör inget fel. Det finns INGEN som kan få en missbrukare att sluta med sitt missbruk, om inte missbrukaren SJÄLV vill sluta. Innan dess är all övertalning, all tid och alla ansträngningar bortkastade. Om man fortsätter leva i förhållandet visar man bara att de kan bete sig hur som helst utan några konsekvenser, och får ett dåligt beteende inga konsekvenser så kommer det heller aldrig att förändras.
Alkoholister är experter på att vända på saker och ge sin partner, sina barn, eller andra i sin omgivning skuldkänslor, de lastar över alla fel och brister på andra och om eller när man sätter ned foten så är man elak, respektlös, man förstår inte, och så vidare, och så vidare. Eller så har man helt enkelt fel. Du vet säkert, du har förmodligen fått höra en hel del från din kille redan.

Jag ser ju i det du skriver att du har rätt tänk, du vill prioritera studier, din framtid, ditt eget välmående. Du behöver bara en liten knuff för att komma ur de där snärjande snarorna som han har lagt över ditt samvete. Du har ett helt liv framför dig, kasta inte bort det på en som sviker dig gång på gång, som super, ljuger och beter sig illa. Även om du älskar honom så kommer det inget gott ur ett sådant förhållande. Det finns massor med underbara killar därute som du INTE behöver tjafsa med, som du INTE behöver ta hand om för att han är dyngrak, som du INTE behöver oroa dig för varje gång han lämnar hemmet. Killar som INTE kör i fyllan och riskerar andras liv och förlorar körkortet, som INTE super upp en massa pengar, som INTE gör dig ledsen, sårar dig och ger dig skuldkänslor för något som inte existerar. Nackdelarna med en alkoholist överväger fördelarna, alla gånger.

Tänk igenom vad du vill ha för liv. Stämmer det med vad du har nu?

Tänk igenom vad du vill ha för partner. Stämmer det med vad du har nu?

Tänk inte "Men när han är nykter så är han underbar", för än så länge är han inte en människa som väljer ett nyktert liv. Och du kan inte få honom att välja det heller, absolut inte genom att stanna kvar i det och tycka synd om honom - för det är faktiskt inte ett dugg synd om honom, hur mycket han än gråter och fiskar efter tröst och uppmärksamhet.

Det enda du kan göra är att leva ditt EGET liv, och göra de val som får DIG att må bra och trivas i det livet.

Ditt liv och ditt välmående är ditt ansvar, så ta tag i det och gör det till det du vill ha.

Man vil så gärna hjälpa och man vill så gärna tro att man kan hjälpa den man förälskad sig i med hans/henns missbruksproblem.  Hur många som hälst har försökt, ingen har lyckats. Enbart missbrukarn själv kan ta tag i sina problem och första stget till det är att han själv på riktigt inser att han har problem och att han inte själv kan lösa dom utan behöver söka professionell hjälp.

Du kan altså inte hjälpa honom. Även om du skulle "vara snäll" (enligt honom) "tro på allt gott han säger" ge det fler chanser. Så kommer det inte att hjälpa honom.  Möjligen kommer det göra tillvaron lite drägligare för honom ett tag så han inte behöver ta tag i sina problem.

Det finns grupper för medberoende där man kan få hjälp att se vilken roll man själv tagit på sig. Kanske kan vara vettigt att vara med där några gångar för att bli medveten, även om du flyttar från honom och gör slut. Det är annars mycket vanligt att man upprepar "sina" mönster o förälskar sig i en ny missbrukare.

Titta även inne på beroende i fokus om du inte redan gjort det.

Låter mycket klokt att flytta till en egen lägenhet nära vänner o familj, så du inte är ensam. Låter också mycket vettigt att börja den utbildning du vill! När du väl fått lägenheten så kapa alll kontakt och gör klart för honom att han inte ska höra av sig.  Skulle du kunna bo hos en kompis eller dina föräldrar nu fram tills du får lägenheten?

Hej Moa, jag blev tårögd av ditt svar. Exakt så är det. Han säger att han blev av med körkortet för att myndigheterna gjort fel m.m för han varit i fyllecell för ofta. Så han har aldrig kört full, han må vara dum men han vet hur man håller sig undan så gott det går iallafall.

Vänner, familj osv försöker skydda honom från det han är. Men istället använder han dem som gömställe när han vill supa. Och skäms för att göra det inför mig. Därför försvinner han i flera dagar i sträck och dricker från han vaknar till han däckar, och om igen.

Det är jobbigt att han säger emot allt jag upplever. Men han vet ändå.. nu de senaste dagarna har han varit extremt klängig för han vet att jag inte lär stanna kvar den här gången. Överdrivet klängig alltså, jag vet att allt blir som förr om jag ger efter. Det belv så alla andra gånger och speciellt sist.

Fick veta idag att jag fick lägenheten. Mina vänner fick glädjerus och ska hjälpa till när jag flyttar in. Jag känner en glädje blandad med skräck. Men framförallt glädje. Det lär bli läskigt att bo själv, men jag lär inte vara mer ensam än vad jag är nu. Får så positiv feedback från er och de ja har i mitt liv att jag helt enkelt inte kan ge efter nu. För då gör jag fel mot mig och alla som tror på mig.

Men ja, det känns bra. :)

Vet inte vad jag ska säga till honom bara.

#14 jag har vänner jag kan bo hos, men jag måste ändå packa och hålla på så jag har stannat kvar ändå. Dumt som det låter ja, men när han har vardagsrutiner så är hemsituationen mer eller mindre normal. Så jag kan stå ut. Det enda jobbiga är att jag inte har egna pengar just nu till mat och så och jag vill inte att han ska handla åt mig, när jag med all säkerhet ska dra. Vill inte att en enda krona lägges på mig mer så han får en slags hållhake.

Tror inte han skulle vara så elak, men man vet aldrig. Hans mamma trodde itne ens på mig när jag sa att jag ville flytta. Och då har jag ringt henne om allt, pratat, ringt och gråtit.

Hon skrattade och sa " ni kommer lösa det där ".

…

Stort grattis till lägenheten!!!

När du blir ledsen, ensam mm som man ju oifrånkomligt kommer att bli när man lämnar en kärlek så sök dig till dina vänner o släktingar! (inte till honom!)

Grattis till lägenheten! Släpp bara inte in honom nu.

Han är alkolist, och vägrar inse det och skyller på alla andra. DU kan inte göra något för att hjälpa honom så länge han inte vill ha hjälp. Har sett det förut.. 
Stå på dig, och skit i hans morsa.

Ni har så rätt så. En del av mig vill ju såklart tro honom när han säger att han " en gång för alla " ska sluta. Men han inser inte att han behöver proffisionell hjälp. Han tar fula exempel som " jag drack ju inte på 6 veckor den o den gången blabla". Och han  minns inte ens vad han gjorde när han väl började dricka, och hur det slet på mig. För att " han tror på en morgondag ".

Det är så knivigt att jag inte ens fattar själv vad jag egentligen gett mig in på. Det är inte förrän relativt nyligen jag kommit ut om det här och bett om hjälp, eller stöd. Först stöd för jag var ledsen. Sen märkte alla att det var något som var fel och det kom fram på den vägen.

Jag kläckte det för honom nu.. jag hoppas att han tar det bra.

Han kommer säkert bli skitsur och skylla allt och hela världen på dig. Eller så kör han varianten " men det är så syyyyyynd om mig, ingen förståååår mig" 
Den feges utväg vet du.

Hur som, stå på dig som sagt, du kommer att må skit i början men sen när du fått distans så kommer du må bättre.

Ja, det känns bra att jag kläckte det nu när allt kom så snabbt. När min process EGENTLIGEN tagit mig mer än ett halvår. I tysthet. Men nu är det dags.. lättnaden finns där, oron med. Men om han vägrar omfamna mig och förstå varför jag gör det här, så bekräftar det bara varför jag valt att göra det.

Han lär skylla på mig ja.. han lär förmodligen supa i helgen för han blir så ledsen. Eller något. Jag hoppas dock han står emot sina demoner, vilket jag också vill tro för han har inte råd ändå. Han kommer förlora jobbet om han gör det.

Och jag har praktik 12 timmar poer dag denna helg, så vi lär inte se varandra ändå. Jag har tänkt så himla mycket på det här.. Trodde jag skulle bli rädd att bli ensam, dock är det han som blir ensam. Jag är ju bara hemma o väntar pån hela tiden.

kommer bli underbart, det vet jag. Storhandla med tjejkompisarna och allt möjligt. Nu gäller det att ta sig igenom det svåra först bara.. men alla hjälper till:)

Han sa: Tack för att du tvingar mig flytta mitt i vintern. Jag kommer inte vilja bo kvar i den lägenheten fattar du väl!

Heöp.

Han är skitarg nu och besviken. Så jag måste flytta ut snabbare än tänkt. Well känns rätt bra ändå. Trist att han skyller allt på mig men det förberedde ni trådläsare mig på..

Åh han körde en kombination, "syyyyynd om mig, du är taskig och allt är ditt fel"

Låt han vara sur och gnällig, han skulle ändå inte ha ändrat sig för din skull, så varför skulle du ändra dig för honom? 
Tänk vad skönt att slippa allt drama, slippa all oro, slippa undra vart han befinner sig.
Han är en vuxen människa och måste lära sig ta ansvar själv.

Indeed. Han säger att jag gör honom ledsen, att jag är omogen och barnslig. Men jag tycker jag är ganska modig även om det är en jobbig grej för båda liksom. Han lär flytta ifrån den här lägenheten. Det är likabra tycker jag.

Men ja, det finns aldrig bra timing.

Du är inte omogen och barnslig!  Du är mogen och ansvarstagande. Tar ansvar för ditt liv! Och modig! Bra!!!

Hur han ska flytta eller inte är lyckligtvis inte ditt problem eller ditt ansvar. Ta inget ansvar för det, lämna hans bekymmer hos honom, du behöver den ork du har till att ta hand om och ansvar för ditt eget liv nu och ett tag framöver.

Nu är en utmärkt timing!

Skarkt gjort! Är du omogen och barnslig? Nej, det här var det mest vuxna beslut du kunde ta :)

Grattis till lägenheten :D
Självklart skyllder han nu på dig, och tycker synd om sig själv. Du ska vara stå på dig. Starkt jobbat av dig! Du har hela framtiden för dig!

Tack hörrni:) Det blev aningen mycket tjafs och så hit och dit nu, men jag tror det blir bra ändå. Fick känslan av att jag har ett hem nu, så jag behöver inte trycka ner mig själv längre för att jag sitter kvar i skiten.

Visserligen har inte _allt_ varit skit, men det som varit bra har blivit dåligt iallafall. Antar att det här kommer ta slut också för han inte pallar förändringen. Men så får det väl bli. Jag vill så mycket nu att jag inte lär ha tid med ett förhållande ändå. Borde bete mig som 21, och leva som en 21åring och inte som en nedtryckt käring. Dumt det lät, men jag har varit lite så.

Har alltid varit en jätteglad och pepp tjej liksom. Som alltid gjort som hon ville, sen försvann det. Ska ta tillbaka den tjejen!

#30 Låter som enbra plan :)
Tjaffs är tyvärr vanligt vid uppbrott, men tar sig genom det.

Satsa på framtiden, och som du skriver, du är 21 år ung och borde leva så! Njut av livet.

Går praktik på kvällarna och cyklade sedvanligt hem igår kväll.

Cyklar förbi hans bästa kompis lägenhet varje dag för det är den snabbaste vägen hem, ser jag inte min sambo på hans balkong. Rökandes och helt klart alkoholpåverkad?

Jag ropar hej, tänkte cykla vidare men han stannar mig. Ger mig 80kronor för pizza med darrande händer och luktar munvatten.

" har du druckit, varför luktar du munvatten?" För normalt bryr han sig inte direkt om att borsta tänderna, så såg han allmänt tagen på bar gärning ut.

1 öl.

När jag kommer hem är jägermeisterflaskan borta, som han släpade hem. " den var till en kompis " påpekade han.

Han kom inte hem inatt.

Obs att jag inte försökte trycka på att han inte höll sitt löfte igen. Nog för jag i vanlig ordning får magont och en känsla av att ta ansvar för honom. Så känner jag nu att jag har mitt eget hem att gå till. Att det är exakt det här jag vill komma ifrån. För han såg så jävla äcklig ut i sin fula skjorta, fula frisyr och orakade ansikte. Ville spy.

varför han gav mig pengar och tjatade om "pizzapengar" vet jag inte. Jag tänkte åka hem och sova. För jag börjar tidigt idag? haha..skrattade lite.

Fyllan och villan vet du, han visste nog inte ens själv vad han höll på med.

Ja, mötte honom igår kväll och han tvingade mig stanna kvar och prata. Som att han vill att jag ska se hur full han är. Att han istället för att försöka övertala mig att stanna, så gör han sånt han vet attj ag inte tål. Men jag vände bara på klacken och cyklade iväg. Så fick jag elaka sms hela natten.

Fick panikångest och grät. Hans bror ringde och lugnade mig, han behandlar sin familj likadant typ. Fast dom undviker han bara.

Ska iväg på 12 timmars praktik igen och mår jävligt mycket skit. Ser ut som att jag fått en allergisk reaktion i ansiktet. Haha.. Svullen.

På måndag skriver jag kontrakt iallafall, förhoppningsvis kommer nycklarna i samma vända. Så kan jag bara, ösa in.

Bra gjort att du vände på klacken och cyklade iväg!

Byta telefonnummer så han inte kan fortsätta skicka otrevligheter, eller släng sms utan att läsa dom.

Inte konstigt att du mår skit, men det är värst i början. Kommer snart att bli bättre.

Ja, på söndagen när jag kom hem på kvällen satt han hemma och grät i vanlig ordning, och skrivit ett långt brev.

Jag fick rätt iallafall, det bekräftade han. Så om han kör en liknande grej igen ( vilket inte lär förvåna mig ) så kan jag bara sluta helt.

Nu har jag skrivit kontrakt på lägenheten, har packat större delen av mina saker och flyttar i helgen. Igår gick jag, en tjejkompis och mamma till röda korset och köpte riktigt fina möbler. Mattor, skålar, köksmöbler, vardagsrum m.m m.m. För 600kr!! Jättemycket saker:)

Men han gråter, och har gjort det varje dag. Han kommer bo själv därute för han kan inte flytta ut förrän i vår. Jag tror nog han lär trivas när han vant sig. Då kan ju han och hans äckliga kompisar supa hos honom med! Tydligen har han haft det väldigt trevligt i helgen medan han skickade fula sms och behandlande mig som skit. Han söp, däcka, dansa och åt dyr restuarang. Han kan bara göra sånt när han skiter i mig totalt, är vi sams vill han inte göra ett skitm ed mig. Åh, så komplicerat men ändock löjligt.

Jag får mycket hjälp med flytten och vi planerar att ha en liten invigning i den på lördagskvällen. Ser för första gången NÅGONSIN framemot att ha helg. Har inte haft en normal helg på nästan två år.. Alltid fylld av ångest och oro.

Härligt att ni fan allt det där för 600kr :) Och kul att det börjar ordna sig nu. Och det är ganska "normalt" att man ser fram emot helgen och planerar saker, kul att du får vara med om det igen :)

Han gråter hela tiden utan att säga något. Kan inte heller trösta honom. Egentligen vill jag skälla ut honom och fråga vad fan han är ledsen för. Han beter sig som om jag inte gett honom en chans.

Jag har ställt idiotsäkra ultimatum, jag har hotat med att lämna, diskuterat att lämna och allt möjligt om han inte skulle sluta.

Vad fan grinar han för?

Han har hela tiden betett sig som att han gör vad jag vill och så fort jag känner mig glad oich trygg, drar han bort mattan under fötterna på mig.

Han har inte rätt att vara ledsen ens en gång. Inte när han helt och hållet skitit i hur han behandlat mig. Hur jag har mått.

Han kör med syyyynd om miiiig-taktiken helt enkelt. Alternativt så har han verkligen fattat hur illa han betett sig och skäms så han är ledsen att det nu är slut på riktigt, men det skulle jag inte hoppas på.

Ignorera honom, han är inte värd din energi.

#39 Du har rätt, han har INTE rätt till att vara eller spela ledsen. Situationen han nu står i har han själv satt sig i, ingen annan!

Stå på dig bara :)

Oj vilken historia.. Så himla glad för din skull att du nu ska flytta ut! :)

Som sagt, vad gnäller han över? Hur i hela fridens namn kan han lägga någon skuld på dig när allt detta har hänt pga av honom!?

Vi får hålla tummarna för att han verkligen söker hjälp och kommer ur skiten själv. Och en vacker dag kommer han nog inse hur otrolig du varit mot honom som gett honom nya chanser och tagit hand om honom, och hur han själv sumpade det.

Lycka till nu med allt!!!! :)

Kom ihåg vad jag skrev; Alkoholister är experter på att vända på saker och ge sin partner, sina barn, eller andra i sin omgivning skuldkänslor, och de lastar över alla fel och brister på andra.

Det är alltså alltid dem det är så synd om, det är alltid de som är missförstådda och oskyldiga. -.- Det finns inga som är så förutsägbara i sitt beteende som just alkoholister, när det kommer till det. När du inser det så är det lättare att stå emot eventuella skuldkänslor eller dylikt, för du har ingenting att må dåligt över - annat än möjligtvis att du har kastat bort en massa tid. ;) Men det kommer samtidigt att göra dig starkare.

Försök låta bli att ens bli förbannad, det är bara slöseri med energi. Han beter sig som alla alkoholister gör när de tycker synd om sig själva och känner sig oskyldigt anklagade och drabbade av olycka. Det spelar ingen roll hur upprörd man blir, de tycker ändå synd om sig själva.

Och så vill jag naturligtvis säga GRATTIS och SUPERBRA att du har fixat egen lägenhet och ordnat för dig själv!

Förstår vad ni säger. Jag sa till honom igår att jag inte tycker att han behöver gråta. Han brukar alltid sluta tänka på vad som hänt i helgen när nästa helg närmar sig.

Han tycker jag är orättvis som inte kunde ha "väntat" med att flytta och säga upp min del av kontraktet tills han också kunde flytta.

Då sa jag åt honom att han inte fattar någonting, och jag kände att jag inte orkade förklara det en gång till. Han har redan gett mig rätt, det skriver han i sitt brev. Han vet varför, Vad är det för fel? på honom?

Hela den här upplevelsen har gjort mig till en sämre person. Även i förhållandet, men jag har ständigt stått i försvar. Nu vet jag inte vad jag ska säga när han frågar om vi är tillsammans eller inte och så vidare. Jag tänker bara på en massa bra saker. Mina vänner ska hälsa på mig i helgen och när som. De hjälper mig med flytten. När jag säger att jag är stressad så säger de att det är lugnt och att de hjälper mig.

Vi diskuterar inte ens situationen eller det som varit utan det enda fokuset är att vi ska bli så gott som grannar allihopa. Det tycker jag känns bra, för då kommer inte denna upplevelse följa med mig dit jag ska.

Bra att du återkopplar mig om hur en alkoholist agerar och tänker. Man glömmer lätt det när man diskuterar med honom. Men det speglar det du säger.

Du känner kanske så nu, att du har blivit sämre - men ge det en tid så kommer du kanske att märka att det har gjort dig starkare och mer härdad. Livet består inte bara av medgångar och lycka, utan lika mycket av det motsatta. Det här kommer förhoppningsvis att lära dig ta bättre vara på dig, att prioritera dig själv mer. Förhoppningsvis kommer du att bli mindre tolerant mot att andra människor trampar på dig, manipulerar dig och utnyttjar dig - och det vore ju jättebra.
Försök att se det litegrann som ett benbrott. Precis när det har hänt och en tid efteråt så gör det ont, det är jobbigt, smärtsamt och tufft - men när det väl har läkt så är benet starkare på det brutna stället än det var innan. Så blev det för mig i alla fall, jag är mentalt betydligt starkare idag än vad jag var tidigare.

Naturligtvis tycker han att du är orättvis, han tycker bara att det är alla andra som har gjort fel nu, inte han. Likaså allt gråtandet, de vet vad som berör och ger skuldkänslor, och de flesta någorlunda normala människor vill ju trösta en som gråter. Du ska varken trösta eller lyssna på någonting han säger, för allt han gör är bara ett spel. Han försöker bara att manipulera dig - gå inte på det.

Jättebra att du tänker på allt som är bra istället.

Du har så rätt så. Han var igår inte lika uppriven över flytten utan har börjat se det lite mer positivt vilket är bra.

Några saker har gjort det bättre för honom denna helg så han känner väl sig trygg i att han inet kan dricka pga det. Han ska ha sin första tävling i en sport han tycker om, och han ska jobba. Så vi ska äta middag imorgon kväll och prata när jag är klar med lägenheten.

Så det hela känns väldigt bra, dock är han väldigt rädd att förlora mig föralltid. Men som jag sa till honom är det upp till han själv. för nu har jag inte tid eller ork att jaga och fixa. Osv.. att jag vägrar sätta mig i samma sits igen. Och att jag inte vill veta av honom och hans kompisliv för jag hatar det.

Men det här kommer bli kanon det känner jag! Det lär väl bli lite ketchup effekt haha.

#46 Gött att du ser det positivt :)
Men du, gå inte på hans snack direkt. Har man alkoholproblem försvinner de inte på några dagar. Man kan snacka mycket för att det ska låta bra. Men är han seriös går han och söker hjälp och börjar med antabus.

Det lär jag inte göra. Jag tror inte att han kommer försöka övertala mig särskilt mycket mer än att han vill bevisa saker och ting. Vi känner ju varandra ändå väldigt bra och kan prata verkar det som nu. Han vill väl få ett slags trevligt avslut på det hela. Och sen se var det leder. Själv ställer jag inga krav eller ultimatum alls. Eftersom im done with this. Och ska vi ha en framtid ihop så får han tyvärr vara nykter och respektera mig som människa även.

lär äta ute med, vill inte släppa in han på en gång om ens någonsin.

Om han har mycket känslor för dig är det mycket troligt att han försöker visa för dig och sig själv att han visst kan låta bli dricka och kanske lyckas han låta bli i flera veckor eller kanske ett par månader. Men sålänge han fortfarande tror han inte behöver ta hjälp, inte förstår att han behöver hjälp då lär det tyvärr inte bli någon varig förändring. Alkoholism är en kronisk sjukdom.

Så: Släpp inte in honom för att han lyckas kämpa sig till att vara nykter ett tag. Bara om han tar hjälp seriöst med sitt problem och lyckas komma in i en stabil nykterhet efter det.

nu snokade han även upp detta inlägg. kan inte diskutera detta mer. för han ser det som att jag hängt u han

Synd!

Leta upp en grupp för anonyma anhöriga till alkoholister där du bor så att du fortsätter ha kontakt med några som vet vad dethär innebär!!  det är inget som är lämpligt eller smart att vara själv med!

#51 Jag skickar ett PM till dig.

Kanske är positivt att han läst. Ingen här vet vem han är, men du har vågat säga precis hur du känner. Hoppas att han öppnar upp ögonen och ser sig själv.

Han blev såklart ledsen så jag förklarade.. han förstod. Så det blev okej.

Nu var det ett tag sedan jag skrev här. Ville bara berätta att jag mår jättebra! Skolan är klar och jag har fått lovad anställning:)

Trivs superfint i min lägenhet, den är så fin och mamma har hjälpt till att inreda den!

Och singellivet är trevligt, heh!:D

#56 Vad kul att läsa :D Och grattis till anställningen!

#56  Trevligt att du berättar!  och stort grattis!

Det låter ju superbra! :) Grattis!