Jag brukar inte ha svårt att reda ut min relationer men nu känns det som jag har hamnat i en riktigt knepig sitts och vet inte vad jag ska göra.

Det hela började för ungefär ett och ett halvt år sedan när en av mina kompisar blev ihop med och sedan även flyttade ihop med en kille. Han kom snabbt in i vårt lilla "gäng" och med på köpet kom även hans bästa vän. De hade inte så stor umgängeskrets så de blev addopterade så att säga av vårt gäng och det gick jättebra, båda var trevliga och verkade glada och så.

Min kompis försökte sedan para ihop mig och sin killes kompis "K". Till en början gick det ganska bra, vi hade kul ihop och var ute och fikade ett par gånger och pratade på telefon och så. Men det fanns ingen "gnista" mellan oss, i af inte från min sida. Utan han var mer som en vän.

Jag var ärlig mot honom eftersom jag inte ville lura honom och sa som det var att jag inte var intresserad av honom på det sättet. Han blev lessen och besviken men sa att det var okej och hoppades vi kunde vara vänner. Toppen tänkte jag för han verkade verkligen trevlig.

Men sedan fick jag sms på sms på sms om hur mycket han saknade mig och hur sorgligt det var att vi inte kunde vara tillsammans och att han verkligen tyckte om mig. Det blev så så att jag inte ens ville gå in på FB eftersom han då började prata med mig där om hur mycket jag betydde osv.

Så då sa jag ifrån och sa att vi inte kunde vara vänner om han inte slutade. Han slutade inte. Så jag tog bort honom på FB och ignorerade hans sms och så vidare. Jag bad även min kompis pojkvän att prata med honom vilket han gjorde och då slutade sms också.

Jag trodde att det var över. Men nu är det ju så att vi fortfarande träffas eftersom vi umgås i samma kretsar och varje gång så ska han berätta för mig hur ensam han är, hur deprimerad han är, hur han önskar att han hade någon som mig som "lyste upp hans vardag", hur gärna han vill att vi ska ta en fika och prata osv.

Jag vet att jag inte alls är ansvarig för att han förmodligen är deprimerad, eller iaf gör ett väldigt bra jobb med att spela deprimerad. Men jag får ändå lite dåligt samvete och mår dåligt. Vilket gör att jag börjar tveka på om jag ska gå på typ födelsedags kalas och liknande eftersom K kan vara där. Min vänner tycker det är jättejobbigt för de vet hur jag känner. Samtidigt kan de ju inte sluta bjuda K heller då han har blivit deras vän också.

Så nu vet jag inte vad jag ska göra. Jag vill ju inte sluta ha kul med mina vänner, vi är ett gäng som har hängt ihop i snart 15 år med lite nytillskott här och var. Men jag orkar verkligen lyssna på K.