Jag vet hur det känns. Hade ett distansförhållande som varade i tre år och efter att han gjort slut tog det mig ett år att komma över honom helt och hållet. Det enda jag kan säga (även om det är en klysha så är den sann) är att det kommer sluta göra ont, så småningom! Och hade inte mitt ex gjort slut med mig hade jag inte träffat min fantastiska sambo som jag nu lever med och som jag har ett väldigt stabilt och tryggt förhållande med. Dessutom har tiden efter uppbrottet gjort mig mycket starkare i mig själv då jag insett att jag faktiskt överlever sådana jobbiga förluster. Viktigt att påminna sig själv om när det känns dyster är också att du troligen lärt dig en hel del av relationen med honom som du alltid kommer bära med dig. Bara för att ett förhållande tar slut betyder det inte att det var mindre meningsfullt när det varade. Jag har börjat försöka se varje motgång som utvecklingsmöjligheter, något jag måste gå igenom för att stärka mig själv och att det är ett "nödvändigt ont". Vet inte om det jag skrivit har hjälpt dig något men du ska veta att jag förstår att du har det jobbigt och att det inte alls är konstigt att du fortfarande känner smärta. Men håll ut, det kommer gå över!

Allt bli bättre med tiden, men det kan vara rent förj*vligt att ta sig dit.

Du verkar ha kommit en bit på vägen.

Plötsligt kommer du komma på dig själv med att att du inte tänkt på honom på flera dagar.

En stor kram och lycka till :)

Jag tror det är viktigt att man går igenom känslorna man har efter ett uppbrott. Det gör en starkare tor jag.

Hur lång tid det tar är oerhört individuellt. Det positiva för dig är  ju att du nu inte kan träffa honom, och det brukar underlätta.

Det är positivt att du mår bra från och till. Det är påväg på rätt håll.

Försök att hålla huvudet högt.
Far på gym, umgås med vänner, skaffa en ny hobby.
Gör en sak i veckan som du aldrig gjort.
Påbörja ditt nya liv.

Ditt liv är för värdefullt för att slösas på att vara ledsen över någon som ändå inte bryr sig om dig eller älskar dig.

Jag kan lova att du kommer finna den stora kärleken och då kommer du skratta över den dåliga perioden över ditt ex..
Lycka till!

#1 Tack snälla du för att du tog dig tid att skriva..det fick mig må att må bättre att läsa..jag försöker vara posetiv..men jag är alltid negativ..men jag har lärt mig en himla massa ifrån det här förhållandet. Att jag faktiskt kan vara kär var en av dem och det är ju bra att veta även om jag spyr lite på ordet kärlek just nu..men du har rätt..man överlever..jag klarar mig igenom det här..trodde att jag skulle dö om han lämande mig..längtar tills det slutar göra så jävla ont..

#2 Jag hoppas det..tänker fortfarande på honom dagligen men inte alls lika mycket som jag brukade! Tack så mycket, kram!

#3 Ja. det finns lite posetivt med att jag inte behöver stöta på honom men känsla av att jag aldrig mer kommer träffa honom skrämmer mig..

#4 Just nu är jag arbetslös och har blivit deppig av det men har äntligen skaffat min egna hund efter att ha längtat sen jag var 4år. Sedan dess har jag mått så mycket bättre och insett att det finns andra saker att sätta fokus på. Jag hoppas verkligen jag hittar den rätte någon gång! Tack så mycket!

Det är tufft. Jag och min pojkvän var ihop i nästan 5 år. Det började som ett långdistans förhållande där vi träffades 4 gånger per år och det gick bra. Sedan så kunde jag flytta hem igen och då hamnade vi nära varandra och jag trodde att det skulle bli så mysigt och bra. Visst träffades vi oftare, iaf över helgerna och vi hade det fortfarande väldigt bra men det var som vi fastnade där. Att i fem år inte röra sig framåt var otroligt jobbigt för mig och jag fick inget gehör från honom på min vilja att göra något annat, ta nästa steg, ta ett steg över huvudtaget… Så trotts att jag verkligen älskade honom så avslutade jag relationen och jag kan bara säga att det tar tid att komma över något sådant.

Det tog mig säkert ett år att bli mig själv helt och hållet och jag har fortfarande (tre år senare) perioder då jag tror att jag gjorde mitt livs största misstag. Men det går över. Man inser att livet måste gå vidare, man får hitta något annat att fokusera på tills man känner sig redo att hitta någon annan. Försök inte hitta någon innan du tycker det känns rätt. Lyssna inte på folk som säger "är det inte dags att du började dejta igen" eller något sådant. Den enda som kan avgöra när det är dags är du.

Det kommer att gå, det finns inget annat val. Det är som när man skulle springa långa elljusspåret på gympan när amn gick i skolan. Det var en plåga (iaf föra mig…) men sätter amn ena foten framför den andra och upprepar så inser man snart att man i alla fall rör sig framåt.

Jag önskar dig verkligen lycka till!

Jag tänkte bara skriva här och dela att jag också har ett långdistansförhållande, min pojkvän bor i USA och jag här i Sverige. Vi har varit tillsammans 10 månader och han flög precis hem efter sin tre månader långa tid här hos mig. Saknanden är enorm, så jag vet hur det är med distans och att sakna någon så mycket att det gör ont. Jag vågar inte ens tänka på vad jag skulle göra om det tog slut mellan oss om det gör såhär ont att ens bara sakna honom.

Jag har inga direkta tips, men det jag kan säga är att om du klarat ett distansförhållande i 4 år är du en stark person. Få personer klarar av långdistans, speciellt under så lång tid, jag vet hur svårt det är. Du är stark, och du klarar detta. Ge det tid, det är okej att må dåligt och vara ledsen, men du kommer klara det.

Kram!