Jag anser att jag vuxit upp i en vanlig "svensson" familj med två normala föräldrar. Men i vuxen ålder har jag lagt ihop ett och ett och insett att dom har problem som alla andra. Fast deras problem kanske inte är så vanliga?

I vår familj pratar med inte om jobbiga saker. Ifrågasätter man något blir det ett himla liv och pappa lämnar rummet för han klarar inte av att ta kritik. (Han kan inte ta positiv kritik heller.) Jag har vuxit upp i tron om att jag inte duger som jag är eftersom mina föräldrar alltid försökt ändra på mig, till och med mitt utseende och då utmärker jag mig inte klädmässigt eller så. Jag har alltid fått höra att jag inte ska tänka si inte känna så inte göra det, att jag inte ska vara så kännslig osv. När jag var mobbad i skolan bagatelliserade dom det och försökte inte göra något åt det mer än att ändra på mig. När jag ifråga satt något har dom alltid sagt saker som vänt ALLT mot mig! Allt är alltid mitt fel och det är fel på mig, aldrig dom.

Nu är jag vuxen och har en egen liten familj. Jag trodde hela tiden att dom skulle vilja träffa sitt första barnbarn mycket och skapa en bra relation efter som min mormor och morfar aldrig brytt sig om mig och mina föräldrar alltid tyckt att dom på så sätt varit stora förlorare. Så automatiskt blev det så att jag trodde att mina föräldrar skulle bryta den "traditionen". Min nu gör dom något som är värre till och med. Allt går igen plus lite till! Min mormor och morfar hade en stuga som dom bodde i hela sommaren och var i varje helg. Den där stugan var viktigare än allt annat. Strax innan jag blev gravid köpte mina föräldrar en stuga som dom är i varje ledig stund. Den är så viktig att dom inte hinner med något annat. Samtidigt så drev dom lite spydigt med min mormor och morfar när dom hade stuga och var i den jämt! Nu gör dom samma sak själva!!! Jag tog upp detta med dom och sa väldigt uttryckligt att jag tycker det är så tråkigt att dottern träffar dom så sällan att hon säger att morfar är farlig och springer och gömmer sig när dom ses! Efter många om och men har dom nu inte någon kontakt med oss. Dom anser att JAG gjort fel, bara anklagat dom för en massa och nu ser dom inte hur dom skulle kunna finna någon glädje i att träffa mig mer! Men deras barnbarn då? Dom har intre träffat henne sen hon fyllde år den 14augusti och innan dess var det 6veckor mellan besöken. Dom anser att kvalitets tid (en timme tar tredje månad) är bättre än kvantitets tid (20min ett par gånger i veckan…) Dom ser inte alls på saken som alla jag pratat med gör. Till saken hör kanske att vi bor två minuters cykel väg ifrån varandra. 

Tillråga på allt säger dom till min bror (som inte vill blanda sig i detta utan ha kontakt med alla) att det är JAG som brutit med dom och då inte låter dom träffa barnbarnet! Men jag vill ju inget hellre! Det är otroligt frustrerande detta. Och att dom inte ser själva vad det är dom gör. För allt är bara enbart helt och hållet MITT fel i deras ögon.

I dag är det farsdag och jag sitter och funderar på att skicka ett sms till pappa, men jag vet inte vad jag ska skriva.  Dottern gråter ibland efter mormor och jag vet inte vad jag ska säga till henne. Skulle jag säga det till mamma skulle hon högst troligt bara säga att det är mitt fel som satt henne i den situationen, medans jag bara ville att hon skulle få en bättre relation med sin mormor och morfar än den jag hade med min mormor och morfar… Mitt försök gick åt skogen kan man väl säga.

All kontakt har skett via brev och mejl då jag skrev ett brev för att jag VET att mina föräldrar aldrig hade låtit mig prata färdigt om jag pratat med dom direkt. Så allt finns på papper. Mina vänner och min svärmor har läst allt och alla är eniga. Jag har gjort ett försök att säga hur vi mår av detta och dom har valt att läsa allt som anklagelser och vänt allt mot mig. Min svärmor började gråta när dom läste deras svar till mig. Hon skakade på huvudet och brast sen ut i gråt. Dom är väldigt hårda i det brevet och låter iskalla när dom skriver att jag alltid sätter mig själv i centrum och bara tänker på mig själv och vänder allt mot dom och anklagar dom för att vara dåliga föräldrar osv. Fast i mitt brev står inget sånt…

Jag vet att jag klarar mig utan dom, jag är vuxen. Men jag vet också vad dottern har att vänta sig och det är inget kul att se mormor och morfar i affären som två främlingar som bara hejjar…

Någon som har något råd att ge mig eller sitter i liknande situation?