Hej! Skriver anonymt då jag helst vill undvika att folk som känner mig eller min pojkvän ska börja luska i saker som de kanske inte behöver veta…

Jag börjar bli orolig för min pojkväns psykiska mående.. Häromdagen så nämnde han att han inte kunnat sova på flera nätter för att han känt sig självmordsbenägen(!). Jag vet att han har försökt ta livet av sig en gång innan vi träffades, så jag tar det väldigt allvarligt. Han är inte en sån som är lite nere och blir dramatisk och anser sig vara sjukt deprimerad. Att han lider av ångest och låga perioder är ingen nyhet dock.

Han lider av någon slags konstig ångest som tar sig uttryck i att han blir väldigt nervöst kissnödig när han går till sina klasser på universitetet, trots att han inte behöver gå på toa, och han stressar ofta över att det känns som att han ska/har kissat på sig trots att han inte har det.
När han var liten kissade han på sig fram till tonåren och fick använda gympakläderna till att torka upp det i skolan, blev slagen och tvingad att sova i sopsäckar för att förhindra att madrassen skulle bli förstörd hemma, och stressen över att det tror jag gör att han stressar upp sig ännu mer över kissnödigheten.

Och nu har han fått för sig att det är slut mellan oss helt plötsligt över ingenting och har låst in sig på "sitt" rum och vägrar prata med mig. Jag har väldigt svårt att tänka mig att vårat lilla gräl är en genuin anledning till uppbrottet, utan misstänker att det är hans mående som får honom att överreagera och handla irrationellt. Normalt sett är han väldigt mån om att prata igenom allt inom ett par dagar - även då vi har gjort slut tidigare i vredesmod - men inte nu. Allt är tydligen mitt fel, trots att det enda jag kan tänka mig ha gjort fel är att jag bankade på dörren i vredesmod när han vägrade öppna så att jag inte kunde få fatt i min telefon (behöver den för att ställa klockan så jag kommer upp till jobbet), och ställde ut hans cykel på gården när jag fick nog av den i köket (och en radda svordomar…).

Har försökt få kontakt med honom, men han vägrar prata. Han släpper inte in mig, han svarar inte på sms eller facebook. Samtidigt så vill jag inte vara för "på", för då blir det ju jobbigt också. Vet själv hur förbannat irriterande det är när man bara vill vara ifred, speciellt när man mår dåligt.

Men hur ska jag göra? Vi har pratat om att vi ska gå till doktorn, men han drar sig alltid ur, och nu når jag ju inte fram till honom alls! Vill han verkligen att det ska vara slut så då kan jag acceptera det (det har varit lite neråt på det senaste med en del frustration över situationen från båda håll), men jag vill gärna att han iaf ska kunna prata igenom det med mig . Vi bor ju för böveln ihop! Känner mig lite handfallen minst sagt…

Ringa ambulans och den faderittan känns ganska överdrivet, för dels så skulle han nog bara bli ännu mer avig om jag tog ett beslut gällande hans mentala hälsa åt honom, dels så betvivlar jag att vi skulle få ut något av det hela. Och skriva brev är meningslöst också, de gör honom bara irriterad. Han avskyr brev i relationer, och när han är som han är nu så tar han allt på fel sätt också, och allt jag skriver är bara "barnsligt", "ointelligent" och "jag har inte alls förstått problemet", vilket bara skapar mer bråk och irritation..